När jag under sommaren läste M.L. Stedmans roman Fyren mellan haven, insåg jag hur trevligt jag tyckte det var att det fanns en karta över Australien med i boken:
Här kan man se precis var fyren på Janus Rock ligger (där en stor del av handlingen utspelar sig), och under läsningen gick jag ofta tillbaka till kartan för att leta upp platserna som nämndes i boken.
Jag tycker faktiskt mycket om kartor i verkliga livet också. GPS är ju en jättebra och användbar uppfinning, men inget slår en karta när man verkligen vill veta var man befinner sig. Med GPS:en tappar jag liksom orienteringen lite. Jag vet knappt om jag åker söderut eller norrut, och när jag tänker tillbaka på platser jag besökt vet jag inte hur de ligger i förhållande till varandra. På vissa sätt är kartor helt enkelt oslagbara.
Så när en karta dyker upp i en skönlitterär bok, blir jag oftast glad. Ibland är de dessutom otroligt vackra, som till exempel i Gabriella Håkanssons roman Aldermanns arvinge, där det finns en karta som visar London under början av 1800-talet:
Ännu bättre blir det i den engelska originalversionen, med underbart klingande platsnamn som Rivendell, Gondor, Moria, Rohan och förstås The Shire och Mordor.
Vad tycker du om när det dyker upp kartor i de skönlitterära böcker du läser?
