Fyra kvinnliga pionjärer

Jag blir alltid lika glad när det kommer en ny snygg novellask från Novellix. Den här gången har de satt ihop Fyra kvinnliga pionjärer, och vi bjuds på både dikter och noveller. De utvalda författarna är Edith Södergran, Stella Kleve, Gertrude Stein och Charlotte Perkins Gilman. Södergrans dikter är jag ju väl bekant med och jag har också läst Perkins Gilmans novell "Den gula tapeten" tidigare, men jag är säker på att båda tål en omläsning. Stein och Kleve ser jag fram emot att bekanta mig med. 

Månadens tema: Sila himmel sila jord av Johan Landgren

Jag har läst ännu en diktsamling till Månadens tema i juli. Den här gången föll valet på Johan Landgrens debut Sila himmel sila jord.

Diktsamlingen är indelad i fem delar: den första handlar om sjukdomen, det utmattningssyndrom som författaren lever med, och de efterföljande fyra delarna följer årstidernas växlingar.

Landgren har en förmåga att verkligen se naturen och de små detaljerna i sin omgivning. Älgkalven som äter fallfrukt, krokusen och rödhaken som förvånas över den sent fallande snön, lärkträdens barrcykel. Han får också mig att se det stora i det lilla. 

Hans levandegjorda ögonblicksbilder har alltid ett djup under ytan. Naturen talar till honom, vildsvinens bökande är som hans eget sökande, en insekt mot glasrutan är som oron.

Då och då höjs blicken och de större perspektiven tar plats, som i "Köttfabriken" där grisarnas väg mot slakt skildras, fast omvänt så att de vaakumförpackade köttstyckena  till slut färdas tillbaka in i moderlivet. Ibland kommer glimtar av underfundighet, som i dikter om sjuåringen som öppnar café i trädkojan eller ropar att Lord Voldemort har återuppstått. 

I Sila himmel sila jord är det naturen som läker och lindrar. De egna skadade nervtrådarna är nära förbundna med trädens grenar och svamparnas mycel. Men diktsamlingen handlar också om skrivandets kraft, om poesin och orden som författaren trodde var förlorade, men som en dag fanns där igen. 

Det är jag oerhört tacksam för. 

Titel: Sila himmel sila jord

Författare: Johan Landgren

Utgivningsår: 2021

Förlag: Fri Press

Antal sidor: 105

Månadens tema: Modersmål av Mona Monasar

Jag blev nyfiken på diktsamlingen Modersmål av Mona Monasar när jag lyssnade på författaren på årets Litteralund. Nu i juli när Månadens tema är lyrik passar boken perfekt.

I Modersmål återkommer vissa teman kring vad det kan innebära att vara andra generationens invandrare, som att inte känna sig eller bli betraktad som svensk, men inte heller kunna känna sig som somalisk. Att inte själv få sätta ord på vem man är, utan ständigt bli bedömd och jämförd utifrån andras definitioner av en. 

Titelns modersmål är viktigt, det ironiska i att bli erbjuden svenska som andraspråk i skolan samtidigt som man saknar ett förstaspråk. 

En av mina favoritdikter i samlingen är "Andra generationen:"

Jag sa en gång att ni

tagit mitt språk ifrån mig

Att orden inte kunde komma ut

Jag har ett modersmål som jag

inte kan tala

Men sen insåg jag att

svenskan och engelskan

inte heller var mina språk

att göra anspråk på

Vem är jag om jag inte ens har ett språk

I sommar ska vi åka

till moderlandet

Inte till mina föräldrars stad

De blir gäster i sitt eget land

Tjugo år av Europa

Kommer Afrika välkomna dem tillbaka?

Ja, jag vill leva,

men jag vill inte dö i Norden

Handen på hjärtat, lögnen i munnen

Jag vill dö i ett land långt härifrån

Där människor inte rynkar på pannan

och säger:

Vad bra svenska du talar

Monasars dikter känns angelägna och bjuder på tankeväckande perspektiv. Tova Jertfelts svartvita illustrationer förstärker helhetsintrycket, och jag gillar verkligen!

Titel: Modersmål

Författare: Mona Monasar

Illustratör: Tova Jertfelt

Utgivningsår: 2019

Förlag: Natur & kultur

Antal sidor: 93

Månadens tema är Lyrik

 

Juli är här och Månadens tema är lyrik. Jag läser gärna lyrik, antingen en dikt då och då eller en hel diktsamling. Till utmaningen har jag plockat fram de diktsamlingar jag är mest sugen på att läsa just nu, nämligen Modersmål av Mona Monasar, Sila himmel, sila jord av Johan Landgren, Yahya Hassan 2 och Göran Greiders En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande : självbiografiska sviter. 

Har du några favoritpoeter eller favoritdikter att tipsa om?

2020 års Nobelpristagare i litteratur är...

... Louise Glück!

En amerikansk poet som jag aldrig har läst. Spännande!

Grattis!

Kristina Lugns lyrik

Copyright/fotograf: Cato Lein

Visst har jag läst ganska många av Kristina Lugns dikter, men faktiskt aldrig en hel diktsamling. Men under sommaren har jag roat mig med att läsa tre av dem, från olika tider i hennes författarskap. Till min man, om han kunde läsa från 1976 är en av de tidigare, Bekantskap önskas med äldre bildad herre gavs ut 1983, och så hennes sista diktsamling Hej då, ha det så bra! från 2003 (alla utgivna på Albert Bonniers).

Jag läser om kvinnans roller och de kvävande förväntningarna och kraven. Samtidigt verkar det finnas en önskan att mest vara som alla andra, och inte så misslyckad och ensam. Döden är ofta närvarande, självmordet i de tidigare samlingarna, krämporna och den naturliga döden som närmar sig i den sista. Dikterna väcker tunga känslor, men samtidigt finns en härligt bisarr humor och en lek med ord och uttryck. 

En av de dikter som fastnar hos mig kommer från den sista diktsamlingen. Det är svårt att inte tänka på hennes bortgång tidigare i år när jag läser:

Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska

jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.

Jag vill att Mörkrets Furste ska komma

och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med döden.

Jag vill att hon ska veta vem jag är

och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.

Dessutom vill jag ha mycket

mycket morfin

och långa nekrologer.

Trubadurerna ska samlas 

på mitt fönsterbleck.

Och kungen och drottningen

ska sätta på sig sina kronor

och be mig om ursäkt.

Och det enda jag vill ha

i avskedspresent

är att få rusa i din famn.

Ja, jag vill som en diktrad

rusa i din famn!

 

Harungen & Aniara

Jag har läst Harungen, Ina Rosvalls debut från 2018. Romanen handlar om en kvinna som arbetar på ett laboratorium där forskarna försöker fånga djurens medvetanden. De utför experiment på allt från fåglar till grävlingar, för att se hur olika djur reagerar på till exempel smärta eller olika färgstimuli. Datan tankas sedan in i något som de kallar för miman.

Miman lever sitt eget liv, ibland bildas biomassa där, fiskfjäll eller färgskiftningar, som sedan försvinner. Forskarna är fascinerade av miman och står ofta och betraktar den.

Boken handlar också om huvudpersonens liv utanför labbet, med man och två döttrar. I privatlivet upplever jag att hon har en distans till de andra i familjen, samtidigt som hon alltmer dras till miman och djurens olika förnimmelser. En dag hittar hon en harunge som hon kopplar upp till miman. Därefter är steget inte långt till att hon lockas att fästa elektroderna på sitt eget huvud.

Det går inte att skriva om en mima utan att läsaren gör kopplingar till miman i Harry Martinsons rymdepos Aniara. Diktsviten handlar om ett rymdskepp som kommer ur kurs och under alla tider är dömt att sväva i rymden utan möjlighet att återvända. Martinsons mima är ett slags dator där bildfrekvenser från livet på jorden finns inprogrammerade. Minnesbilderna blir en tröst för Aniaras passagerare och de dyrkar till slut miman som en gudinna. Här finns en koppling till miman hos Rosvall, fascinationen och lockelsen hos forskarna, fast med djurens liv istället för mänskligheten. Läsningen av Harungen fick mig att läsa om Aniara och åter igen konstatera hur mycket jag tycker om den.

En av Harungens styrkor tycker jag är språket. Det är en kort roman och meningarna känns noga utmejslade, poetiska och ändå täta. Jag gillar det här sättet att skriva. Ämnet för boken fascinerar mig också. Huvudpersonen försöker förstå sina döttrar och sin svärmor, och samtidigt går hela experimentet ut på att förstå djurens medvetande. Det är snyggt sammanvävt utan att jag tycker det känns konstlat.


Titel: Harungen
Författare: Ina Rosvall
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 160


Titel: Aniara
Författare: Harry Martinson
Utgivningsår: 1956
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 188

Världspoesidagen idag, och jag bjuder på en av mina egna dikter

Snön

Snön virvlar,

låter världen födas på nytt.

Singlar mot marken i heliga tussar, 

allt är vitt och otrampat.

Som min längtan i dina händer,

varsamt kupade.

Under täcket,

ett bottenfruset då i glömska. 

När himlen blir stjärnklar och skarpsynt, 

tassar drömmarna fram över skaren.

Min hud skälver

mot din.

Litteraturpristolvan: Revbensstäderna av Eva Ström

2003 tilldelades Eva Ström Nordiska rådets litteraturpris för sin diktsamling Revbensstäderna. Jag har valt att läsa boken till min utmaning Litteraturpristolvan.

Diktsamlingen blandar scener från den moderna storstaden (jag känner igen referenser till London) med termer från den mänskliga anatomin (som i titeldikten). Det märks att Ström har en tidigare yrkeskarriär som läkare.

Dikterna väjer inte för tunga teman som de hemlösa: "Nu låg de istället i rännstenen vid Tottenham Court Road", eller pedofilen: "jag är brottslingarnas brottsling/ men om jag bär min drift som/ en törst/ som aldrig får dricka/ kan jag leva/ kan jag undgå/ att bli brottslingarnas brottsling."

Dikterna kräver en del eftertanke, men är väl värda läsmödan.

En av mina favoriter i samlingen är den här (gillar särskilt att hon skriver "södergransmärtan"):

Depressionens skattningsskalor

Depressionens skattningsskalor
vet ingenting om sorgens akuta öppenhet

det strålande flödet av rinnande ljus
som kan drabba dig på en trappa, i folksorlet

En förfärlig blomma slår ut, flödande
av Guds djuriska, grymma kärlek

och förbinder dig med det förtappade
som närmar sig dig, oinlindat

också för ett kroniskt missbruk
blir ditt ansikte ett bete

som om dessa blickar känner igen
den ständiga södergransmärtan



Titel: Revbensstäderna
Författare: Eva Ström
Utgivningsår: 2002
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 64

3 x 3 under 2020: Du ber mig beskriva en flod av Barbro Lindgren

Ett av mina teman i 3 x 3 under 2020 är Barbro Lindgren. Nu har jag läst hennes senaste diktsamling, Du ber mig beskriva en flod.

Lindgren skriver personligt om familjemedlemmar som inte längre finns, om katten som var inlåst och hittades, men som sen tyvärr blev påkörd. Vardagsbetraktelser av olika slag.

Ofta är det de små detaljerna som lyfts fram: dikterna skildrar fåglar, igelkottar, spindlar och flugor. Naturen och djurlivet är ofta närvarande.

Här är en av mina favoritdikter ur samlingen:





Jag är som en lövsalsfågel

Jag är som en lövsalsfågel
som smyckar sitt bo med skatter
Jag ställer en tusenårig kruka
vid min dörr
Lövsalsfågeln lägger
en grön glasbit vid sin tröskel

Jag har brett en persisk matta
över mitt golv
Lövsalsfågeln har lagt
en läskedryckskapsyl på sitt

Vi samlar på allt som är vackert
för lövsalsfåglar och människor
Vi smyckar våra hus
med blommor och glänsande stenar

Jag har köpt en rokokobyrå
med vackert svängda ben
Lövsalsfågeln har släpat hem
en tom ansjovisburk

Vi betraktar med välbehag
våra skatter
Jag vänder byrån
så intarsian framträder tydligare

Lövsalsfågeln manövrerar ansjovisburken
tills solen speglar sig i locket


Titel: Du ber mig beskriva en flod
Författare: Barbro Lindgren
Utgivningsår: 2019
Förlag: Karneval
Antal sidor: 54

Berör och förstör: Dikter för unga

Jag är glad att Rabén & Sjögren har en poesiantologi för unga i sin höstutgivning, och jag är glad att också jag som inte längre är riktigt så ung, kan ta del av den.

Urvalet i Berör och förstör: Dikter för unga är gjort av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Samlingen innehåller 79 dikter av svenskspråkiga författare från år 1999 och framåt.

Jag hittar dikter av gamla bekanta som Kristina Lugn, Bodil Malmsten och Johannes Anyuru, men här finns också många diktare som är helt nya för mig.

Den här boken kommer att ligga på mitt nattygsbord under hösten - en dikt då och då, en bok att återvända till.




Titel: Berör och förstör: Dikter för unga
Redaktörer: Athena Farrokhzad & Kristofer Folkhammar
Utgivningsår: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 176

Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg

Häromveckan kom fin överraskningspost i min brevlåda. Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg, är en diktsamling för barn. Jag tycker den passar utmärkt både för barn och vuxna.

Dikterna är alla rimmade och handlar om en bredd av olika ämnen, både vardagsbetraktelser och svåra omständigheter. Här finns dikter om någons älskade farfar, en mormors lägenhet, om känslor som längtan, kärlek och ilska. Lena Sjöberg har också gjort fina illustrationer. Det är något väldigt omedelbart med dikterna, kanske för att de till sin form och ordval är enkla, även om de rymmer massor av känslor.



En av mina favoritdikter är den här:

"Tomtebloss

Nu tänder natten månen,
en spotlight, rund och stor.
Den lyser på oss alla
som här på jorden bor.
Kom, se hur hela himlen fylls
av vita tomtebloss!
Ett för var och en av dem
som saknas här bland oss."


Titel: Min syster är ett spöke och andra dikter
Författare och illustratör: Lena Sjöberg
Utgivningsår: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 64

Ur: Dikter av Agnes Lidbeck

Jag gillar Agnes Lidbecks romaner om dagens kvinno- och mansroller: Finna sig, Förlåten och Gå förlorad. När jag såg att Lidbeck också hade debuterat som poet, blev jag nyfiken.

Ur är en diktsamling som kretsar kring teman som självständighet, kvinnors roll i familjen och hur vissa egenskaper och handlingar tycks gå i arv. Att sörja för barnen är närmast en instinkt, men hela tiden pågår samtidigt en rörelse mot det man inte får tänka på, som kan ta över allt om man låter det ske. Ensamheten och ytterst skrivandet, är det som väntar på andra sidan.

Jag tycker mycket om den här diktsamlingen.






Titel: Ur: Dikter
Författare: Agnes Lidbeck
Utgivningsår: 2018
Förlag: Ellerströms
Antal sidor: 60

Kaffepaus à la Tua

Tua Forsström är som bekant ny ledamot av Svenska Akademien och eftersom jag aldrig hade läst något hon skrivit blev jag extra nyfiken när nyheten tillkännagavs.

Över en kopp kaffe njuter jag så av diktsamlingen Anteckningar, en liten tunn volym som beskriver sorgen efter ett förlorat barnbarn och minnena som lever kvar. Vackert, smärtsamt och mycket läsvärt.

Månadens språk: Den vita rosen av Olga Ravn

I februari är månadens språk danska, och jag inleder läsningen med en diktsamling av Olga Ravn, dansk poet, romanförfattare, kritiker och översättare.

Den vita rosen består av 160 korta dikter, var och en på sex rader, som står bara på den högra sidan i boken. Det känns lätt och luftigt - ibland upprepas samma diktrader på tre sidor i rad, och upprepningen blir på något sätt ännu mer tydlig än om den stått på en och samma sida. Det är något med bläddrandet, att det är en blank sida emellan, som gör både pauser och upprepningar starkare än vanligt. På något ställe dyker så en dikt upp på vänstersidan, och jag får känslan av ett pianostycke, där melodin för en stund tas över av vänsterhandens bas.

Dikternas sammanhållande tema är sorg och förlust, en älskad närstående som försvinner bort i sjukdom. Det är både vackert och rörande, och de var för sig på ytan lättillgängliga dikterna blir tillsammans ännu mer drabbande.

Boken nominerades i Danmark till både Læsernes Bogpris och Politikens Litteraturpris 2017.


Titel: Den vita rosen
Författare: Olga Ravn
Översättare: Johanne Lykke Holm
Utgivningsår: 2017
Förlag: Modernista
Antal sidor: 352 (med text på 160 sidor)

Moder Justitia

Bakom Instagramkontot och nu diktsamlingen Moder Justitia döljer sig Ida Eklöf.

Eklöfs texter tar sitt ursprung i feminism och jämlikhet, och det verkar finnas ett starkt rättvisepatos hos henne. Ibland blir jag förbannad på orättvisorna hon skildrar, ibland skrattar jag åt hennes vassa formuleringar. Emellanåt känns texterna personliga och utlämnande.

Ett exempel från samlingen får du här:

"ensam hemma

Gömd bakom gardinen
mitt varmaste deltagande
utan att frysa

till is av alla sociala koder som är så svåra att minnas utantill
på beställning vid varje tillställning som kräver nåt annat
än mysbyxor och riktigt prat med riktiga människor

Genom persienner blir alla randiga.
Det tycker jag är lite småkul."


Titel: Moder Justitia
Författare: Ida Eklöf
Utgivningsår: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 109

Aednan av Linnea Axelsson

En av de böcker jag läste under sommaren är Aednan av Linnea Axelsson, ett diktverk på drygt 750 sidor som handlar om två samiska familjer under början av 1900-talet och fram till vår tid.

Man skulle ju kunna tro att den här typen av bok är tung och svårläst, men så var det verkligen inte. Jag sträckläste i princip boken under en enda sittning - berättelsen har ett driv och en omedelbarhet som i alla fall fick mig att fastna rejält.

Mycket av samernas moderna historia får liv genom dikterna - jag läser om nomadskolan, tvångsförflyttningar söderut och rasbiologiska undersökningar. Men också om kärleken till naturen och nomadlivet, i vackert beskrivna miljöer:

"Och med ryggen
mot klippan

lät jag ögonen
röra sig uppför
fjällen mittemot

på andra sidan
av älven

Blicken gled vant över
klippornas orörliga breda
blinda ansikten

Som alltid såg mig
som alltid svarade mig
höll mig sällskap

-

Så långt tillbaka jag
kunde minnas

-

De snöklädda hjässorna

och bergens sidor
strimmiga av is som såg
ut att ligga så nära

Som om jag bara
behövde sträcka ut
handen för att
ta på dem

Fast det skulle
ta flera dagar
att gå dit upp"


Bokens innehåll får mig att tänka på filmen Sameblod, som jag också verkligen tyckte om. Till sin form påminner Aednan också om Jacqueline Woodsons självbiografiska uppväxtskildring Brown Girl Dreaming, också den skriven i diktform och riktigt bra.

___________________________

Titel: Aednan
Författare: Linnea Axelsson
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 760

Brown Girl Dreaming

Jag har läst Brown Girl Dreaming av årets ALMA-pristagare Jacqueline Woodson. Boken är en självbiografisk skildring i diktform, och den är något av det bästa jag läst på länge.

Vi får följa med till Woodsons tidiga barndom i Greenville i South Carolina, och vidare till uppväxten i New York. Vi får möta morföräldrarna som Jacqueline och hennes syskon emellanåt bor hos, och den ensamstående mamman som arbetar för att försörja familjen. Både Greenville och New York är viktiga platser för Woodson och verkar ha en stor del i att hon blev den person hon blev.

Som läsare kommer man oerhört nära det som Woodson beskriver, förmodligen för att diktformen skalar av allt det onödiga och fokuserar på de viktiga ögonblicksbilderna: detaljerna, dofterna och känslorna. Jag kan riktigt känna smaken av majsbröd, höra syrsornas sång och känna den röda jorden mellan mina fingrar.

Utanför barnens lilla värld pågår de stora skeendena: de svartas kamp för frihet är förstås en viktig bakgrund för att förstå Woodsons plats i världen.

Boken är också en skildring av hur Woodson blev författare. Jacqueline tyckte inte hon hade någon speciell talang, men hon var bra på att ljuga och att hitta på berättelser och detta ledde henne till orden:

"How can I explain to anyone that stories
are like air to me,
I breathe them in and let them out
over and over again."

I maj ger Natur & Kultur ut Brown Girl Dreaming på svenska.


Titel: Brown Girl Dreaming
Författare: Jacqueline Woodson
Utgivningsår: 2014
Förlag: Puffin
Antal sidor: 349

Nog nu av Wislawa Szymborska

Wislawa Szymborska har varit en av mina favoritpoeter ända sedan hon fick Nobelpriset och jag fick upp ögonen  för henne. Nu när månadens språk är polska inleder jag gärna med en av hennes diktsamlingar.

Nog nu innehåller de sista dikter hon skrev och samlingen gavs ut postumt 2011 (i svensk översättning 2013). Och jäklar vad bra hon är. Det är en blandning av lek med ord, med skarpsinniga iakttagelser och oväntade synvinklar.

Jag skulle vilja citera sida upp och sida ner för er, men får väl begränsa mig. Här diktar Szymborska om "Handen":

"Tjugosju stycken ben,
trettifem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker gott och väl
till att skriva "Mein Kampf"
eller "Nalle Puhs hörna".


____________________________________
Titel: Nog nu
Författare: Wislawa Szymborska
Översättare: Anders Bodegård
Utgivningsår: 2013 (det polska originalet 2011)
Förlag: Ellerströms
Antal sidor: 40

Haiku och kamon: Japanska miniatyrer

Vad vore månadens språk: japanska utan läsandet av haiku? Jag hittade en intressant bok som innehåller både haikudikter och något som kallas kamon (som jag inte alls kände till).

Kamon är ett slags stiliserad bild, som ett emblem. Ka betyder familj eller släkt och mon betyder vapen. De förekom på kläder och ägodelar för att visa vem föremålen tillhörde, och de användes också på slagfältet för att kunna avgöra vem som var vän och vem som var fiende. Nuförtiden används emblemen mest vid festligare tillfällen tryckt på en kimono, men även ungdomar har kamon tryckta på t-shirts.

Ofta har kamon motiv från växtriket, vilket gör att de passar väl ihop med haikun. Som här, t ex:

Titel: Haiku och kamon: Japanska miniatyrer
Översättare: Vibeke Emond och Cecilia-Emond-Martinsson
Utgivningsår: 2004
Förlag: Pontes
Antal sidor: 118