Det tredje ljuset & Små ting som dessa av Claire Keegan

Ett tag tyckte jag att jag såg Claire Keegans bok med berättelserna Det tredje ljuset och Små ting som dessa precis överallt, och nu har äntligen jag också läst.

Det tredje ljuset handlar om en irländsk flicka från fattiga omständigheter, som en kortare period kommer till en fosterfamilj. Där känner hon sig för första gången trygg och att hon är älskad. Jag gillar hur Keegan både lämnar mycket till läsaren att fylla i mellan raderna, och hur hon ofta hittar precis de rätta små detaljerna som gör texten levande. 

Det är verkligen stora och omvälvande känslor som vilar under de små vardagliga skeendena. Inte bara flickan upplever detta, utan man förstår efterhand att det också för fosterföräldrarna betyder mycket att ha ett barn i familjen. Det antyds och sedan klargörs att de hade ett barn som dog i en tragisk olycka, och att de verkligen värdesätter flickan som kommer till dem. Riktigt så upplever läsaren inte flickans tillvaro i sin "riktiga" familj.

I Små ting som dessa får vi istället följa Bill Furlong, en man som arbetar hårt med att förse staden med bränsle och kol. Förutom arbetet har han ett lyckligt familjeliv med fru och döttrar, men ibland anar man att han kanske skulle ha velat uppnå något mer. 

I berättelsen är det snart jul och när Bill levererar kol till det närliggande klostret, upptäcker han en smutsig och skrämd flicka som är inlåst i kolskjulet. Detta väcker funderingar om vad som egentligen sker bakom klostrets väggar. Tankarna vägrar att lämna honom, och frågan är om han vågar agera, med risk för att kanske sätta sin egen och familjens framtid på spel. 

Jag kan verkligen rekommendera Claire Keegans bok - riktigt bra, tycker jag!

Titel: Det tredje ljuset & Små ting som dessa

Författare: Claire Keegan

Översättare: Marianne Tufvesson

Utgivningsår: 2021

Förlag: Wahlström & Widstrand

Antal sidor: 147

Månadens tema: Förlåt oss våra synder av Jo Spain

I september är Månadens tema deckare, och jag valde länge och väl innan jag bestämde vilken bok jag skulle börja med. Förlåt oss våra synder är skriven av irländska Jo Spain, och jag lyckades verkligen pricka in en spännande bok.

Ett svårt skändat lik hittas i en park i Dublin och polisinspektör Tom Reynolds blir inkopplad på fallet. Han följer ledtrådarna till ett avlägset nunnekloster på landsbygden, och det verkar mer och mer som om något i klostrets förflutna har med mordet att göra.

Miljön är lockande, med det isolerade klostret och den snöstorm som rasar utanför. Också den historiska tillbakablicken på klostret (i likhet med många av verklighetens kloster) är intressant, med detaljer om så kallade Magdalenahem, där unga flickor blev institutionaliserade och ibland utsatta för grymma handlingar.

Jag gillar också bokens karaktärer - till exempel Tom Reynolds som oroar sig för sin gravida dotter, polisen Laura som vill ta reda på mer om vad som hände hennes moster i klostret på sjuttiotalet, och förstås de olika nunnorna. 

Förlåt oss våra synder är verkligen spännande och jag gillar den smarta upplösningen. Jag kommer säkert att läsa mer av Jo Spain.

Titel: Förlåt oss våra synder

Författare: Jo Spain

Översättare: Hanna Williamsson

Utgivningsår: 2019 (2015 i original)

Förlag: Modernista

Antal sidor: 428 

Tisdagstrion: Irland

 Den 17 mars firas Saint Patrick's Day och därför har tisdagstrion den här veckan tema "Irland."

Tolka temat på valfritt sätt, tips om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

1. Sally Rooney är kanske mest känd för sin bok Normal People, som ju också blev så hyllad som teveserie. Men min favorit är hennes Conversations with Friends där studenten Frances och hennes bästa vän Bobbi lär känna den lite äldre fotografen Melissa och hennes man Nick. Tjejerna blir inbjudna till en värld med fina hus, middagar och semestrar i Provence. Det blir också allt mer komplicerat när Frances och Nick dras till varandra. 

2. I den här irländska trion kan jag inte låta bli att ha med James Joyce Ulysses, där vi vandrar i Leopold Blooms fotspår den 16 juni i Dublin år 1904. Visst är det emellanåt krävande läsning, men det är också lekfullt, fascinerande och annorlunda. Här kan du läsa den inläggsserie jag skrev när jag läste boken.

3. Till sist, Nora Webster av Colm Tóibín, en roman som handlar om änkan Nora som kämpar för att hitta fotfästet och kanske ett nytt liv, samtidigt som hon måste ta hand om sina barn på egen hand. Också den, en riktigt bra bok. 

3 x 3 under 2020: Dark Lies the Island av Kevin Barry

Ett av min teman i 3 x 3 under 2020 är Irland. När jag var i Dublin förra året blev jag tipsad om författaren Kevin Barry, så hans novellsamling Dark Lies the Island fick följa med hem. Nu har jag läst.

Jag gillar verkligen Barrys sätt att skriva. Han fångar tonen och personerna så på pricken, och lyckas skildra alltifrån medelålders ölentusiaster på utflykt till trevande tonårsförsök att få till det med en tjej.

Ibland känns berättelserna spännande och oförutsägbara, ibland är det ett ganska vardagligt utsnitt av livet som skildras. Jag blir lika fascinerad av alltihop och tänker definitivt återvända till Barrys fiktiva värld. Hans senaste roman Nightboat to Tangier var till exempel nominerad till Booker-priset förra året, så den kanske vore något.

Nu kan jag också skriva in en titel på Irland i Jorden runt på 100 böcker.


Titel: Dark Lies the Island
Författare: Kevin Barry
Utgivningsår: 2012 (2013 i pocket)
Förlag: Vintage
Antal sidor:185

Conversations with Friends av Sally Rooney

Jag passade på att plocka fram irländska Sally Rooneys roman Conversations with Friends, när jag skulle åka till Dublin för ett par veckor sedan.

Romanens berättare är Frances, en student som när boken börjar har sommarlov från studierna på Trinity College. Tillsammans med Bobbi, hennes vän och tidigare flickvän, uppträder hon som spoken-word-poet.

Efter en av föreställningarna följer de med Melissa, en fotograf som vill porträttera dem för ett reportage i en tidskrift, hem till hennes hus i en rik del av Dublin. Där träffar de också Melissas man Nick, en snygg skådespelare. Frances och Bobbi lockas av det gifta paret - Bobbi dras till Melissa och Frances fascineras av Nick. Efter ett tag inleder Frances och Nick ett hemligt förhållande, som mycket av boken kretsar kring.

Jag tycker om hur Rooney fångar de två studenterna, unga vuxna men utan de problem och begränsningar som ett vuxet liv med äktenskap innebär. Frances och Nicks trassliga relation lockar mig att läsa vidare och jag tycker om skildringen av Frances som på en gång ironiskt intellektuell i allt hon säger och gör, och samtidigt så sårbar i sina känslor (vilket hon gör allt för att dölja).

Boken är rakt berättad utan en massa onödiga beskrivningar. Precis som titeln antyder finns mycket konversation i boken, och ibland e-post-konversationer. Jag drogs verkligen in i berättelsen och hade svårt för att lägga ifrån mig boken.

Nu är jag nyfiken på Rooneys andra roman, Normal People.


Titel: Conversations with Friends
Författare: Sally Rooney
Utgivningsår: 2018
Förlag: Faber & Faber
Antal sidor: 336

Bibliotek, bokhandlar & annat bokligt i Dublin

Förra veckan tillbringade jag i Dublin, på en helt fantastisk ERASMUS Library Staff Training Week arrangerad av irländska CONUL (Consortium of National and University Libraries). Veckan bjöd på föreläsningar, erfarenhetsutbyten och massor av studiebesök på olika bibliotek.

Här bjuder jag på några bilder från veckan:

Oscar Wilde-statyn finns i Merrion Square Park

Hodges Figgis bookstore

Greta fick välförtjänt utrymme i Hogdes Figgis skyltfönster (och låg etta på deras försäljningslista)

En liten del av biblioteket hos RCSI (Royal College of Surgeons Ireland)

Studiebesök på the Irish Academy

I Dublin är James Joyce är ständigt närvarande

Smart skyltning med de första böckerna i olika deckarserier

The Russell Library i Maynooth

The Long Room i the Old Library på Trinity College

Vacker grind till the National Library

Ulysses Rare Books, ett välsorterat antikvariat

Om du gillar James Joyce och vill läsa mer om vad jag gjorde i Dublin på Bloomsday, kan du göra det här. 

Bloomsday

I söndags, den 16 juni, firade Dublin traditionsmässigt sin Bloomsday, och jag hade turen att vara där. Dagen är uppkallad Leopold Bloom, huvudpersonen i James Joyce roman Ulysses, som vandrar genom Dublins gator den 16 juni år 1904.

Jag läste romanen för något år sedan och skrev en serie inlägg som du kan läsa här.

Bloomsday firas med en massa olika aktiviteter, som uppläsningar av scener från romanen och vandringar i Leopold Blooms fotspår. Många äter också samma mat som Bloom åt, till exempel njure (men det undvek jag). Många klär också upp sig i tidstypiska kläder.

Vi hade bokat in en rundvandring med James Joyce som tema och fick ett trevligt mottagande på The James Joyce Centre:

Sedan följde en intressant rundvandring där vår guide berättade om Joyces liv och verk. På bilden ser ni St. Georges Church där Leopold Blooms vandring genom Dublin tar sin början. Han korsar gatan från sitt hus, går över till den soliga sidan av gatan och kan där se solen "nearing the steeple of George's church":

På Earl Street finns James Joyces staty, som enligt vår guide kallas "the prick with the stick":

Senare på dagen besökte vi Sweny's apotek, där Leopold Bloom i romanen stannar till och köper en citrontvål. Idag drivs Sweney's av frivilliga och på Bloomsday ordnar de olika aktiviteter. Vi lyckades tränga oss in i  den lilla lokalen och möttes av ett par damer i tjusiga tidsenliga kläder, som bjöd alla på en dram whiskey. En citrontvål fick jag också med mig hem:

På Davy Byrnes pub äter Leopold Bloom en gorgonzola-smörgås och dricker ett glas Bourgogne. Vi hade planer på att äta där, men avskräcktes av ett gäng glada Bloomsday-firare som skrålade sånger på högsta volym (de hade säkert det jättetrevligt, men vi kunde knappt höra vad vi sa till varandra):

Överhuvudtaget märktes det i Dublin att det var Bloomsday. Inte minst bokhandlarna hade skyltat med allt möjligt Joyce- och Ulysses-relaterat:

Happy Bloomsday!

Dublinplaner och Bloomsday

Jag håller som bäst på att planera en resa till Dublin, och inser då att jag kommer att befinna mig där på självaste Bloomsday.

Bloomsday firas den 16 juni varje år för att uppmärksamma James Joyces roman Ulysses som utspelar sig just den 16 juni år 1904.

På Bloomsday festivals webbsida läser jag:

"People celebrate Bloomsday by dressing in the fashion of the period, eating food mentioned  in the book, visiting the locations where the novel takes place and performing readings from the text. Festival events range from lectures, readings, workshops and walking tours to Bloomsday Breakfasts, theatre, music and pub crawls."

Det låter ju trevligt!

Någon som varit i Dublin på Bloomsday och kan rekommendera någon aktivitet?

Jag läste Ulysses under 2015 och skrev en serie inlägg. Läs mina intryck här.

Läs en novell III: Näktergalen och rosen av Oscar Wilde

Näktergalen och rosen av Oscar Wilde handlar om en ung man som vill dansa med en viss flicka på en bal. Men för att hon ens ska se åt hans håll vill hon att han ska ge henne en röd ros.

En näktergal hör om mannens problem och bestämmer sig i sin tro på den sanna kärleken för att hjälpa honom. Om näktergalen spetsar sitt hjärta mot en tagg på en rosenbuske samtidigt som han sjunger sin vackra sång, kommer det nämligen att växa ut en vacker blodröd ros på busken.

Wildes novell anses vara ett svar på H.C. Andersens saga Näktergalen, men hos Wilde får näktergalens uppoffring ett helt annat slut än i sagan. Det är tydligt att Wilde vill säga något om människornas ytlighet.

Jag passar in novellen i Läs en novell III, där beskrivning nr. 34. lyder: "Läs en novell med något taggigt i titeln."

Titel: Näktergalen och rosen
Författare: Oscar Wilde
Översättare: Rune Olausson
Utgivningsår: 2017 (men ursprungligen 1888)
Förlag: Novellix
Antal sidor: 12

Ulysses #5

Man kan gott säga att den 8:e augusti 2015 var en stor dag i mitt bokliga liv.

 Det var nämligen då jag läste ut mastodontromanen om en annan (betydligt större) dag i många bokälskares liv: den 16 juni 1904. Det är förstås James Joyce Ulysses jag talar om, och visst hade det varit snyggt om jag hade prickat in just Bloomsday som dagen jag läste ut romanen. Men Joyces skildring av Dublin är - samtidigt som den är exakt daterad - egentligen en dag vilken som helst i stadens invånares liv.

Vad tyckte jag då? Jo, jag gillar verkligen Ulysses. Trots att många referenser och finesser säkert går mig rakt förbi, tycker jag ändå att jag fått ut väldigt mycket av läsningen. Jag har upptäckt kapitlens olika stilar, jag har fått uppleva hur själva staden Dublin kommer till liv på boksidorna, jag har fått lära känna Leopold Bloom, hans fru Molly och den unge poeten Stephen Dedalus.

Jag läste boken under lång tid, ett kapitel i taget, och det tror jag är ett väldigt bra sätt att ta sig an det här verket. Då blir kapitlen tydligare enheter och man kan nog lättare få kläm på deras speciella stil. Jag har också haft en liten guide till Ulysses vid min sida (sådana finns det otaliga). Inte en extremt långrandig tolkning av boken, för tolka och uppleva vill jag gärna göra själv, utan en liten tunn volym där jag fått vissa fingervisningar om innehållet och hur olika litteraturforskare har sett på texten. Det har säkert gjort att jag upptäckt mer än jag annars hade gjort.

Efter att jag läst ut romanen passade jag också på att läsa Dag ut och dag in med en dag i Dublin där Erik Andersson skriver om arbetet med att översätta boken. Fyra år tog det tydligen, och inte undra på.

Det känns nästan lite tomt nu när boken är utläst, men det var en läsupplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.


Titel: Ulysses
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Utgivningsår: 2013 (originalet 1922)
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 820

Titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Författare: Erik Andersson
Utgivningsår: 2012
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 150

_______________________________________________________________

Ulysses #4

När jag fortsätter min läsning av James Joyce Ulysses tänker jag på hur det inte bara är Leopold Bloom som är romanens huvudperson, utan också själva staden Dublin.

 

I kapitlet som enligt den engelska upplagan fått namnet "Wandering Rocks" vandrar verkligen berättelsen från den ena personen till den andra, från den ena situationen till den andra. Ibland stannar jag till en längre stund, men lika ofta beskrivs personer och händelser som i förbifarten. Vissa personer jag möter har jag redan stiftat bekantskap med i tidigare kapitel, andra kommer förmodligen att dyka upp längre fram i boken. För vissa är ett kort omnämnande i detta kapitel det enda jag får uppleva av dem. Det är inte personerna som är det viktiga, utan just staden, och Dublin och dess invånare riktigt myllrar fram på sidorna.

 

Den språkliga och faktiskt musikaliska festen som boken verkligen är, fortsätter också. Nästa kapitel, nummer tio i ordningen, motsvarar Odysseus möte med den grekiska mytologins sirener - ni vet, de som försökte locka sjömännen i djupet med sin vackra sång. Genom hela kapitlet löper referenser till musik, i stort som smått. Det kanske häftigaste är ljudet från den blinde pianostämmarens käpp som ackompanjerar berättelsen med sitt återkommande "knack, knack, knack.". Också tydliga kopplingar till Homeros sirener finns i texten:

 

"Knack. Knack. En yngling, blind, med knackande käpp kom knackknackknackade förbi Dalys skyltfönster där en sjöjungfru med hår svallande (men han kunde inte se) blåste sjöjungfrurök (blind kunde inte), Mermaid, svalaste blosset av alla."

 

Och så fortsätter det... Lekfullheten finns där, som i det elfte kapitlet där vi hittar "Kriegfried Ueberallgemein" med titeln "Nationalgymnasiummuseumsanatoriumochsuspensoriums-ordinariusprivatdocentallmänhistoriasärskildprofessordoktor." Omedelbarheten finns där också, och faktiskt lättillgängligheten, som i det tolfte kapitlet där Bloom spanar på några unga flickor på stranden. Och så förstås det svårtillgängliga som i kapitel 13, där Joyce använder sig av olika stilar inspirerade av kända engelska författare. Här blir det först ganska svårt att ens komma fram till själva handlingen - jag är så bländad (både på ett bra och ett dåligt sätt) av stilarna att jag knappt förstår vad det är jag läser. Men efter ett tag lossnar det...

 

Det är här jag befinner mig just nu. I det trettonde kapitlet, alldeles snart precis mitt i James Joyce roman. Och faktiskt precis mitt i Dublin den 16 juni 1904.

___________________________________________________________________
 

Ulysses #3

Nu har jag läst ett nytt kapitel i James Joyce Ulysses. Som vanligt blir jag överrumplad, fascinerad och får klia mig lite i huvudet för att försöka förstå vissa passager, men jag gillar verkligen att befinna mig i Joyces Dublin.

 

Den här gången har jag läst kapitlet som motsvarar berättelsen om Skylla och Karybdis hos Homeros. Som ni vet använder ju Joyce eposet Odysséen som en slags mall och utgångspunkt i sitt konstruerande av romanen, men det är tydligen långt ifrån alltid som det är så uppenbart exakt hur och i vilken grad de här kopplingarna uttrycks.

 

Enligt grekisk mytologi var Skylla ett sexhövdat monster som var ute efter sjömännen som passerade sundet hon befann sig intill. På andra sidan vattnet fanns virvelströmmen Karybdis som sex gånger om dagen sög i sig vattnet och alla sjömän som fanns i det. Att passera mellan Skylla och Karybdis var alltså närmast omöjligt, även om Odysseus klarade det.

 

I det här kapitlet (nummer nio) motsvaras kampen mellan Skylla och Karybdis inte av en enda motsättning, utan snarare av en diskussion där många olika synpunkter gå emot varandra och kämpar om tolkningsföreträde. Vi befinner oss på Nationalbiblioteket i Dublin, där Stephen Dedalus för ett långt samtal med en poet och andra som arbetar på biblioteket. Ämnet för samtalet är Shakespeare och det råder olika meningar bland annat om hur stor del av Shakespeares personliga liv som avspeglas i hans verk. Annars är den kanske tydligaste - fast oerhört korta - kopplingen till Skylla och Karybdis, att Leopold Bloom, romanens meste huvudperson, precis på slutet tränger sig mellan Stephen Dedalus och hans sällskap Mulligan på väg ut ur biblioteket (som mellan Skylla och Karybdis). Jag är inte riktigt säker på Joyces avsikt med detta, men jag gillar att jag lägger märke till det.

 

Annars är det verkligen Shakespeare och åter Shakespeare som är samtalsämnet i kapitlet. Texten fullkomligt haglar av tydliga och halvt dolda citat och kopplingar till olika pjäser och till sonetterna. Vissa textrader är kursiverade och uppenbara, andra dyker upp inne i den vanliga texten. Ett långt resonemang om olika namn för förstås tankarna till Romeo och Julia ("What's in a name?"), och på ett ställe kallas Stephens sällskap Buck Mulligan istället för PUCK Mulligan (En midsommarnattsdröm). Jag tycker det är jättekul att jag lyckas hitta sådana här kopplingar, samtidigt som jag inser att kapitlet måste vara fullt av andra som helt går mig förbi. Joyce måste onekligen ha haft roligt när han pusslade ihop det här.

 

 

Ulysses #2

Det har dröjt ett tag innan jag har fortsatt min läsning av James Joyce Ulysses - inget speciellt skäl till det egentligen, men det klart, det är ju inte en bok som man parallelläser med Doktor Zjivago, en annan klassiker jag ägnat mig åt på sistone.

 

Nu föll andan på igen i alla fall och precis som jag skrev i Ulysses #1, så gillar jag verkligen Joyces mastodontskildring av Dublin den 16 juni år 1904. Nu har jag hunnit till sidan 183 och har läst två ganska långa och ganska olika kapitel.

 

Kapitel nummer sju, som utspelar sig vid lunchtid på en tidningsredaktion, är också till sin stil präglat av tidningsvärlden. Texten består av korta stycken som alla har tidningsliknande rubriker, till exempel "Den irländska metropolens medelpunkt" och "Tippa vinnaren". Huvudpersonen Bloom finns med, men det är också hans kollegor på tidningen som diskuterar olika saker och som efter ett tag beger sig till puben. Det känns som om Joyce vill utforska språket, dels genom vad tidningsmännen pratar om, dels genom sin egen korthuggna journalistiska stil.

 

Nästa kapitel har ett helt annat tema och är lättare att ta till sig. Bloom vandrar genom Dublins gator, möter någon bekant och dagdrömmer om allt möjligt. Han blir så småningom hungrig och beslutar sig för att äta på en viss restaurang Burton, men äcklas av hur matgästerna där inne slafsar i sig:

 

"Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckiga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med."

 

Äckligt värre, eller hur? Men sen bestämmer Bloom sig för ett annat matställe och får njuta av ett glas bourgogne, oliver, sallad och en ostsmörgås, så det ordnar sig, kan man säga.

 

Maten är i fokus i det här kapitlet och läsaren översvämmas (fast på ett mycket tilltalande sätt) av olika formuleringar, bilder och tankar som rör sig kring allt som är ät- och drickbart:

 

ananaskonfekt, citronfläta, kolakaramell, bröstkarameller, torsk, malagarussin, bröd och smör, potatis och margarin, exportstout, porter, kaka, äpplen, banburykakor, svankött, kalkon, kastanjemjöl, dubbelbiff, bröd och vattvälling, Plumtreekonserver, kallskuret, portvin, soppa, kaninpaj, får, chutneysås, romtoddy, falsk sköldpaddssoppa, nybakta syltkakor, syltrullar, demerarasocker, hett te, smördegsflarn, florsocker, rabarberpaj, frukt, teblask, fläsk, konjak, majonnäs, plommon, vaniljsås, saffransbulle, mjölk, sodavatten, sockerbit, välling, Mickelmässgås, timjan, gåsflott, pennybröd, aprikoser, persikor, sidfläsk, ägg, kaffe, apelsinskal, bläckfisk, nötbiff, rumpstek, irländsk gryta, njurstek, rostbiff med kål, öl, hackbiff med kål, vitlök, lök, svamp, tryffel, bourgogne, sardiner, smörgås, citron, ris, ost, oliver, sallad, dressing, olja, persiljekvist, spansk lök, ostsmörgås, gorgonzola, senap, nypon, frestande frukter, glasstrutar, grädde, ostron, skumpa, hare, kaviar, rhenvin, smördeg, fjällripa, morötter och rovor, tårtor...

 

... och säkert ännu fler exempel som jag i stunden missat.

 

Nästa kapitel utspelar sig på nationalbiblioteket - det ser jag fram emot!

 

 

 

 

Ulysses # 1

Det här året har jag ju dragit igång Topp-100-trippeln - utmaningen som går ut på att man innan årets slut ska läsa tre titlar från Världsbibliotekets lista över de hundra bästa böckerna och sedan skriva något om dem på sin blogg.

 

Jag vet inte riktigt hur det går för er andra? Själv börjar jag inse att jag omöjligen kommer att hinna. Det finns ju en anledning till att jag nyss haft en bloggpaus på över tre månader och av samma anledning (dvs. ren tidsbrist) ligger jag efter med utmaningarna.

 

Men nu har jag i alla fall börjat läsa James Joyces Ulysses, bok nummer två av mina tre. 

 

Jag funderade länge på vilken upplaga jag skulle ge mig på. Jag brukar alltid läsa på original när det gäller engelska titlar men Erik Anderssons nya översättning av boken lockade mig mer. Då passar det ju också bra med hans bok om själva arbetet med översättningen, Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Som ni ser på bilden läser jag också Olof Lagercrantz bok om Ulysses, Att finnas till och inför varje kapitel läser jag en sammanfattning i en guidebok om romanen, vilket faktiskt känns som en riktigt bra idé. Man får en del förklarat för sig kring handlingen, de olika miljöerna i dåtidens Dublin och olika tolkningsmöjligheter. Jag tror att man lägger märke till fler detaljer på det viset och får ut mer av läsningen.

 

Nu har jag läst de första sex kapitlen och har nått fram till sidan 119 av de totalt 799 sidorna. Och vad tycker jag då hittills?

 

Jo, jag gillar verkligen Ulysses.

 

Dublin den 16 juni 1904 växer fram på boksidorna. Det pratas och slamras och doften från hästkärrorna blandar sig med en lukt av rått kött från den grisnjure Leopold Bloom köper sig till frukost.

 

Just Bloom kommer man väldigt nära, säkert på grund av stream-of-consciousness-tekniken men också för att man får följa honom i hans vardagliga bestyr. Han blir väldigt mänsklig. Hittills har han lagat frukost åt sin fru, själv ätit grisnjuren som har en svag smak av urin, besökt utedasset, hämtat ett brev från en kvinna som han i hemlighet brevväxlar med, har köpt en tvål och beställt hudkräm åt sin fru, besökt badhuset och sitter nu i en vagn tillsammans med bekanta på väg till en väns begravning.

 

Språket är uppfinningsrikt. När katten jamar låter det "Mkgnau!" och tankarna på skolpojkarna som hörs genom ett öppet fönster väcker egna minnen från skolan till liv: "Abese defege kelomen opeku restuve dubbelve". Man får lust att läsa högt och borde kanske göra det också.

 

Jag läser ett kapitel i taget och längtar tills det är dags för nästa. På det viset kommer jag inte att hinna klart med min läsutmaning, men jag tror det är ett bra sätt att umgås med Joyces bok.

 

Bloomsday

Idag, den 16 juni, firas Bloomsday i Dublin. Det handlar förstås om James Joyce mastodontverk Ulysses, vars huvudperson Leopold Bloom just den 16 juni år 1904 vandrar genom Dublins gator. Om man beger sig till den irländska huvudstaden idag får man möta människor klädda i tidstypiska kläder och kan lyssna till olika uppläsningar och dramatiseringar av Joyces text.

 

Jag befinner mig tyvärr inte i Dublin idag, men eftersom Ulysses är en av de tre böcker jag planerar att ge mig på i min utmaning Topp-100-trippeln, låter jag Bloomsday markera inledningen av min läsning. Jag återkommer mer kring detta!

 

Ta en titt på det här klippet och få reda på varför just Ulysses är Stephen Frys favoritbok: