Den nya tidens bibel

Häromdagen kom det ett mejl med rubriken Den nya tidens bibel. Jag blir lite nervös när jag läser orden, är det verkligen till mig?

Men, jo, det är det. Och så här skriver kvinnan (som jag låter vara anonym, men som jag fått tillåtelse att citera): "Vilken fantastisk bok du skrivit. Först tänkte jag efter att ha läst några rader "suck, ännu en bok som bara innehåller en massa ord som jag inte orkar bry mig om" . Men så läste jag ändå vidare. Och jag kan nu inte släppa boken. Jag vill berätta om den för alla. Jag vill ge bort i present. Jag vill ha den vid min huvudkudde. Denna bok är den nya tidens bibel."

I ett par dagar nu har jag förberett mig för ett föredrag som jag ska hålla på Psykiatridagarna i Vänersborg (15 november), och även om ämnet är aktuellt i mig hela tiden, måste jag inför varje föredrag stanna upp och tänka igenom vad jag vill förmedla. Ibland blir jag osäker på om det "håller", men jag har lärt mig att det är en del av processen, ett sätt att öka koncentrationen och skärpan i föredraget.

Det känns skönt att ta fram mejlet och läsa vidare:  "Mycket av det du skriver är inte nytt för mig utan en uppfräschning av vetenskaplig fakta jag själv använt mig av, men mycket i boken är nytt för mig. Som växternas kommunikation. Så spännande!! Får lust att veta mer. Hortonomen i mig vaknar. Har mer än halva boken kvar att läsa. Gläder mig enormt. Så lättläst samtidigt så viktig och användbar med dom små tips och anekdoter av sorg och ångest och där naturen hjälpt. Jag är den förste i kön att hålla med om naturens viktiga betydelse för människan."

Jag tror verkligen på det här ämnet. På att det hjälper att gå ut. På riktigt. Att ta in naturen med alla mina sinnen. Så här på hösten hamnar jag lätt i svackor och kan ligga vaken på nätterna och grubbla. Då vet jag att jag måste sakta farten (fast tempot jag håller är lägre nu än under vår och sommar), ta en långlunch och ge mig ut på promenad.
Det hjälper mig. Alltid. Och så hoppas jag att jag ska få fram det jag vill på föredraget imorgon, även om jag är skribent i första hand och föredragshållare i andra.
"Glömde säga att du är så bra på att få med mycket med få ord. Och på att blanda den  hårda vetenskapliga faktan med mer humana mjuka tankar. Inget svårt och krångligt. Jag vet ju hur mycket jobb som ligger bakom en sådan här text. Och du har fått fram det så himla bra så att alla orkar läsa och kan hänga med. Snygg design och lättläst som sagt. Och så viktig." avslutar kvinnan i mejlet.
Tack M, nu är det du som hjälper mig!

Allt gott till mina läsare och åhörare.
Eva
PS. På torsdag föreläser jag på Hjärups bibliotek utanför Lund. Kl 19.15. Det blir samma tema, men något kortare, fast med samma chans att ställal frågor och köpa en signerad bok. Välkommen! Bilderna i boken och i det här inlägget är tagna av fotograf Lina Karna Kippel.

#metoo

Vissa saker är svåra, för att inte säga omöjliga att prata om. För mig är det lättare att skriva om dem. I min nya bok När själen får grönska har jag med ett antal texter som handlar om hur jag upplevt och hanterat svåra känslor.
Min förhoppning är att det kan hjälpa andra att känna att de inte är ensamma om att känna så här, men också att det finns en väg ut. Fotot är taget av Lina Karna Kippel.

Allt gott,
Eva

Naturens under

Så skört, så ömtåligt. Och så oändligt vackert. Idag blir det bara en enda bild - men den betyder desto mer för mig.
Att stanna upp och titta nära på någonting, studera det i detalj och förlora sig i tiden, det händer mig nästan enbart utomhus, i trädgården eller naturen.
Den här lilla frökapseln - nästan som en växternas livmoder tänker jag - fann jag i växthuset när jag städade ut det i helgen för att göra plats till alla växter som ska övervintra där inne. Titta på dess fina mönster, hur naturen har designat den för att hålla ihop tillräckligt länge för att blåsa iväg och landa på en bit öppen jord.
Där, på jorden, kommer den snart att förmultna och fröna som ligger på botten kan gro och skapa nytt liv. Visst är det fantastiskt.
Det är en tomatillo, eller var. Rättare sagt. Ska bli. Så makalöst och så enkelt fungerar naturen.
Allt gott,
Eva
Om de här funderingarna tilltalar dig, läs mer i min bok När själen får grönska.

Påsk med avbrott

För mig blev påsken ett välkommet avbrott i en lång rad av arbetsdagar. Man kan bli utmattad även när man har det roligaste arbetet i världen! Därför är det underbart att tillbringa några dagar med familjen och bästa vännerna. Det är också ett slags mindfulness. Påskafton blev det en utflykt till Sofiero - trots snöblandat regn, vind och kyla.

Det var verkligen häftigt att få uppleva den allra tidigaste rhododendronblomningen (nåja kanske inte den allra första, men tidiga). Dessa buskar blommar med enorma blommor  - kanske inte lika många som de senare arterna och sorterna, men desto maffigare. Det var minst lika vackert som magnolior eller körsbärsblomning och det kändes som att vara i Japan - minus trängseln!

Tänk att det finns amaryllisröda rhododendron. Och så vackert när hälften av blommorna ligger på marken. Det är halva skönhetsupplevelsen! Och även om det var lite av en bragd att gå runt i kylan och snöblasket - ett sätt för naturen att göra ett litet avbrott på vägen mot våren - så var det också häftigt att få ha hela Sofiero park (nästan) helt för oss själva.

I växthuset pågår en kokedamautställning. Annorlunda, stilrent och vackert. Missa den inte!

Fortsatt skön påsk!
Eva

Vi ses i Stockholm!

Idag, torsdag börjar Trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i Älvsjö/Stockholm. Det brukar alltid vara en härlig tillställning och liksom en start på våren. Jag kommer att vara på mässan på lördag den 8 april. Kl 12 håller jag föredrag på temat När själen får grönska på scen Pelargon. Efteråt kommer jag att stå en stund i Allt om Trädgårds monter (från kl 12.30).
Här kan du läsa mer om allt spännande som händer på mässan!

På måndag den 10 april kl 18  kommer jag att medverka på en trädgårds/författarkväll på NK bokhandel. Där kommer även Elisabeth Svalin och Hannu Sarenström att vara med. Ingen föranmälan krävs. Här kan du läsa mer om denna kväll.

Jag hoppas vi ses!
Allt gott,
Eva

Själv är inte ensam

 Jag är en social person som gärna snackar och umgås med vänner och bekanta och mer än gärna träffar nya personer. Men. Jag har också behov av ensamtid. Stunder när jag får vara själv med mig själv. Att gå en promenad varje dag är det skönaste jag vet. Ibland blir det en lång runda i trädgården, andra dagar bara en kort sväng ner till havet (åh vatten!) och hem igen.

 I min trädgård kan jag också ladda om. Jag går och pular lite, rycker ett ogräs, klipper ner några perenner eller bara njuter av de blommor som just slagit ut och förskönar min trädgård några dagar, veckor eller månader. När jag går där i min ensamhet hinner jag fundera på ditt och datt, men oftast tänker jag inte så mycket på att jag tänker utan hjärnan får ta sina egna vägar. Det är det allra bästa sättet att varva ner och få stressen ur kroppen och knoppen. Och jag känner mig aldrig ensam när jag är i trädgården, i skogen eller på stranden - där finns så mycket liv i form av växter, djur och känslor som kommer till mig från någonstans jag inte varit på - att det räcker långt.
Jag vet att ni är många som håller med mig om att det är trädgården och naturen som själen får tid att grönska, precis som jag skriver i min nya bok.

Är du nyfiken på att läsa mer om vad forskningen säger i ämnet eller om vad jag tänker och känner om de här frågorna så finns boken att köpa i din bokhandel, på nätet eller via min hemsida (jag signerar gärna!).
En skön och avkopplande helg önskar jag dig!
Eva

Firardags!

Oj, vad jag har längtat - men nu är nya boken här! Och på lördag firar jag och Lina Karna Kippel med releaseparty på Hedentorps plantskola i Ängelholm. Lina ställer också ut ett antal bilder, bland annat från boken.
Varmt välkomna! (Men du måste anmäla dig, det är bara få platser kvar.)

Allt gott!
Eva

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.

Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.

För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?

Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.

En tunn plats

Har du en älsklingsplats i naturen, ett ställe där du känner extra tydlig närvaro? Ett andligt rum där ditt hjärta kan öppna sig för det vidunderliga och vackra?

Då har du en tunn plats.

Begreppet tunna platser finns inom keltisk kristendom och då talar man om platser där Guds närvaro är särskilt tydlig. Det kan vara en fysisk plats, men en tunn plats kan också finnas i tiden, vid ett möte mellan två människor eller kanske i samband med en stark kulturupplevelse, som en musikkonsert.

Själv har jag hittat min tunna plats på Kullaberg, dit jag återvänder så ofta jag kan - under alla årstider. Det är en "hemlig" klippavsats på bergets norra sida där jag känner mig osynlig för omvärlden samtidigt som jag kan iaktta vågorna som rullar in över stenstranden på samma sätt de gjort i tusen år. Jag känner det mäktiga berget fylla mig med sin kraftfulla energi. Det är en plats som ger både lugn och styrka. Blåser det kraftigt händer det att jag ställer mig upp, spänner armmusklerna och vrålar i vinden. Det händer att jag visar min plats för andra, som för Lina Karna Kippel när hon skulle ta bilder på Kullaberg, men de starkaste upplevelserna får jag när jag sitter där med mig själv och det bara är jag och naturen.
Fundera över om du har en tunn plats och vad den betyder för dig.
Varma hälsningar
Eva
PS. Nästa vecka hoppas jag att boken När själen får grönska kommer med posten. Jag ser så mycket fram emot att få hålla det första exemplaret i min hand. Förbeställ på min websida robild.se eller på Adlibris alternativt Bokus.

Det krävs två för att dansa

Den senaste veckan har det varit mycket fokus på mig och min nya bok När själen får grönska. Sedan jag i måndags deltog i Fråga Doktorn i SVT har jag överöst av fina kommenterar, mejl, telefonsamtal, människor har stoppat mig när jag varit ute och gått och sagt snälla saker, det har kommit meddelanden på Facebook och här på bloggen har ni skrivit så underbara saker. Det som särskilt berört mig är att så många känner likadant och har berättelser om naturen eller trädgården att dela med sig av. Jag är lättrörd och det har kommit en och annan tår i ögonvrån, men också många leenden.

Jag har inte hämtat mig än. Det är svårt att ta beröm!

Som tur är behöver jag inte bära alla snälla ord själv utan kan dela dem med en rad personer som varit med och gjort boken. Den viktigaste av dem är fotograf Lina Karna Kippel. Jag kontaktade henne i ett tidigt skede och frågade om hon ville vara med och göra den här boken. Det innebär att hennes bilder inte bara är illustration till min text, utan fristående bilder som harmonierar med innehållet i boken. De ger hennes bild av hur det är att vara i trädgården och naturen.

Jag tycker hennes bilder har en alldeles särskild magi och tillför boken en extra dimension. It takes two to tango!

Dessutom har vi haft så kul ihop. Det är nödvändigt att ha en del sittfläsk när man ska skriva böcker så att man kan sitta på rumpan och få ner alla bokstäver. Men den roligaste biten är ju att vara ute och samla inspiration och upplevelser som kan komma till nytta när man sedan sitter och skriver.
Ibland får jag ställa upp som fotomodell och det kan bli ganska dråpliga bilder ibland som inte riktigt passar i boken eller någon annanstans. Men då har vi kunnat skratta och gott och ur den lusten kommer ofta någonting annat bra.
Andra viktiga personer är förläggare och redaktören på bokförlaget Bonnier Fakta samt en rad människor som jobbar där med det tekniska samt marknadsföring och administration samt frilansande formgivaren Klas Kihlberg. Tillsammans gör vi en bok och får ut den i bokhandeln. Till dig och alla andra som jag hoppas vill läsa den - och njuta av bilderna!

Allt gott,
Eva
PS. Nu är bara ett par veckor tills vi äntligen får hålla boken i handen. Som vi längtar! Vill du förhandsbeställa gör du det här eller här.

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet). 

Doften - en tidsmaskin

Dofter är de bästa tidsmaskinerna. De kan kasta oss tillbaka i tiden och minnas förra sommaren eller hur det luktade i farmors skafferi. Det sägs att doftminnet är det som stannar allra längst i hjärnan, och som går att plocka fram långt efter det att själva upplevelsen av doften ägde rum. Kanske är det därför som alzheimerpatienter kan bli lugna och avspända om de får en bukett med blommor som växte i deras barndoms trädgård.
Den här bilden tog Lina Karna Kippel av mig när vi besökte Göteborgs Trädgårdsförening i fjol. Och vad är väl ljuvligare än att doppa näsan i en ros och dra in doften. Samtidigt som den fyller lungorna med rosendoft som händer något i både hjärnan och hjärtat! Jag känner mig glad, lite fnissig faktiskt, och avspänd på samma gång. En känsla som ligger nära den glädje som barnet känner, ren och opåverkad.
Det är de eteriska oljorna i växterna som bär doften som både är till både för att locka insekter som ska pollinera växten och som försvar mot skadedjur, svampar och bakterier. Samlingsnamnet för dessa ämnen är fytoncider, och de fungerar som växternas egen antibiotika.
Faktum är att när vi drar ner fytonciderna i lungorna så fungerar det även antibiotiskt på oss genom att stärka vårt immunförsvar. Allra mest rik på fytoncider är barrskogen, så dra ett extra djupt andetag nästa gång du vandrar förbi en gran eller tall! De eteriska oljorna påverkas oss både fysiskt och känslomässigt. Till exempel blir man lugn av lavendel, fokuserad och jordad av talldoft och pigg av citron- eller mandarindoft.
Det går även att köpa eteriska oljor på flaska, men välj ekologiska, naturliga eteriska oljor av hög kvalitet. Dessa kan du blanda i lite neutral olja som jojobaolja eller mandelolja och använda istället för ansiktskräm eller kroppslotion. Eller smörj in fotsulorna med den - där tas oljorna upp väldigt bra!
Allt gott,
Eva
PS. Plocka gärna in en bukett snödroppar nu när de tittar upp ur jorden. Vänta ett par timmars tills de stått i värmen ett tag och stoppa sedan näsan i de små blommorna. Hur doftar det? Vad känner du?

Allt hopp är ute

Varför sitta inne - när allt hopp är ute? Det är inte alla dagar som är ljusa och lätta att ta sig igenom. Den som har sorg, smärta, känner sig bortglömd, deppig eller upplever att allt är meningslöst kan lätt bli sittande i sin stol eller liggande på sin soffa. Det kan verka som att det är det enda du klarar av eller behöver när livet är tungt. Men det bästa du kan göra är att gå ut på en helt vanlig promenad. Gärna en långpromenad i skogen eller längs stranden, men om du bara orkar ta en runda runt kvarteret är det okej till att börja med.

 Det händer massor i kroppen när vi kommer ut nämligen. En naturpromenad är bra för hjärta och kärl, för konditionen, för vikten (upp eller ned, vilket du behöver), för D-vitamintillverkningen i kroppen, för att stärka muskler och skelett och det minskar risk för en lång rad sjukdomar, från förkylning (du stärker immunförsvaret) till diabetes typ 2. Men bäst av allt - det är bra för humöret!

Den som promenerar i rask takt utomhus 1,5 timme i veckan (helst ännu mer - en halvtimme om dagen), motverkar enligt forskningen depression och kan till och med gå sig frisk från en depression på ett antal veckor. För dig som "bara" är nedstämd kan du ofta känna förbättring redan efter en enda promenad, fast det lättar förstås ännu bättre om du fortsätter ta dig ut en stund varje dag.
Själv använder jag promenader både för att hålla ryggont i schack och för att jag blir mycket gladare av det. Det är också under mina skogspromenader jag "snackar" med pappa (som inte längre är i livet), som jag löser problem och kommer på kreativa idéer. Och när jag känner att jag behöver muntras upp lite extra tar jag ett hoppsasteg eller tar sats och hoppar riktigt högt (något som fotograf Lina Karna Kippel fångat på de här bilderna). Det är liksom omöjligt att inte dra på smilbanden när man skuttar eller hoppar.
Hoppas att du också kan hitta glädjen i naturen,

Eva
PS. Nu kan du förbeställa ett signerat ex av min bok (prel utgivning 28/3) i min webshop.

Att behålla barnet inom sig

Jag känner igen ett riktigt bra klätterträd när jag ser det. Redan som liten tjej älskade jag att klättra i träd, inte ens ett fall från hög höjd (jag kastade mig som Tarzan till en gren, som tyvärr var rutten och knäcktes rakt av och det var rena turen att jag landade oskadd på båda fötterna) fick mig att sluta.

Än idag kan jag få ett ryck och klättra upp i ett träd bara sådär. I somras besökte jag och fotograf Lina Karna Kippel Jonsereds trädgårdar utanför Göteborg och där stod denna fantastiska lind som jag snabbt for upp i, utan att reflektera över varför. Trädets dragningskraft var oemotståndlig, som om det kallade på mig.

I min nya bok När själen får grönska skriver jag mycket om träden och hur de kommunicerar både med varandra och med oss. Jag vet inte hur kontakten går till, men jag känner att den finns. En sak är säker och det är att träd har en form av intelligens som vi borde utforska mera, av alla de miljarder som läggs på att ta reda på om det finns liv i universum borde några gå till dem som försöker förstå hur träd och andra växter kommunicerar. Tänk om vi skulle kunna tolka deras språk bättre. Då skulle träd som den här gamla linden kunna berätta självupplevda minnen för oss om vad som hänt flera hundra år tillbaka i tiden. Undrar vilka fler som suttit här?

I tv-serien Den vita stenen fanns ett träd där barnen kröp in och gömde sig för omvärlden. Och högt här uppe i trädet kan jag sitta och känna mig osynlig på samma sätt som Fia och Hampus samtidigt som jag har full koll på vad som händer nedanför, till exempel om någon annan är på väg upp. Jag känner mig trygg här i lindens famn, pulsen går ner och jag är totalt närvarande i mig själv.

Nästa gång du lägger märke till ett särskilt träd, stanna vid det en längre stund, öppna ditt hjärta på vid gavel och se om du kan höra, känna eller på annat sätt uppleva vad trädet har att säga dig. Det går lika bra att luta sig mot det, eller sätta sig vid dess fot, som att klättra upp.

Tycker du att de här tankarna låter spännande så finns det mer att läsa i min nya bok När själen får grönska som kommer ut i mars på Bonnier Fakta.

Bilderna är förstås tagna av Lina Karna Kippel, som snällt stannade på jorden och väntade ut mig.
Allt gott,
Eva
PS. Klättra inte högre än att du kan komma ner på egen hand igen. Efter snabbklättringen i Jonsereds-linden insåg jag plötsligt att jag är 52 år och att det är lättare att ta sig upp än att ta sig ner. Men det gick fint tack och lov. Och jag kan inte lova att jag inte gör om det. ;)

Framåtrörelse kräver hållplatser

"Reflektera över vad ordet återhämtning betyder för dig. Hinner du vänta in dina tankar? Känn efter på vilka ställen i kroppen du kan känna din puls. Framåtrörelse kräver hållplatser. Unna dig en andhämtningspaus."

Så skriver jag i min nya bok När själen får grönska som kommer ut i mars på Bonnier Fakta. Det var ord som direkt fick fotograf Lina Karna Kippel, som tagit alla bilder till boken, att tänka efter lite extra. Det är så lätt att glömma att sätta sig ner och bara tänka, eller släppa tanken fri, som jag hellre vill uppmana till. Vi tänker så mycket viktigt hela tiden att det behövs gläntor för tankar och känslor som varken är resultatinriktade eller frammanade, utan bara får komma av sig själv. Kanske blir det inte mer spännande än vad de är att stå på en hållplats och vänta på bussen. Men då får det vara så. Det är också okej.

Om du är nyfiken på boken så följ min blogg här (prenumerera gärna på inlägg) eller förbeställ boken redan nu: http://bit.ly/2kzo6BE

Allt gott,

EvaPS. Bilden där jag sitter på bänken är tagen på Kullaberg, just där berget stupar ner i havet. Här är luften fri och tankarna kan segla ut över Öresund.