Jag har varit på ett par dagars pionresa och det kan inte hjälpas, det känns som att jag drunknar i ett ljuvligt av av kronblad. Och det finns många älsklingar bland pionerna, men mest av allt tycker jag om dem som är alldeles för mycket och rymmer hundratals kronblad.
Det känns som att jag skulle kunna äta dem, som om de vore av mjukglass eller nåt.
Man trycker näsan djupt, djupt i deras inre, drar ett andetag ända nere från magen och sen vill man liksom aldrig andas ut igen.
Nördigt jag vet, men sån är jag.
Tack och lov att det finns många pionälskare där ute som bjuder in mig till sina trädgårdar, jag har fler att besöka under de närmsta två veckorna!
Allt gott,
Eva
