Januari har präglats av influensa, en av de värsta på tio år i USA, och både jag och Mr B har kämpat med hosta, andningssvårigheter och hög feber i flera veckor. Inte roligt. Och i febrigt tillstånd har det inte blivit mycket läst. Några Georgette Heyers, eftersom en läsning av dem inte kräver mycket mer än förmågan att vända blad. Nu är jag lite orättvis, för man måste kunna skratta också - böckerna är nämligen ganska roliga - och det var inte helt lätt, när lungorna klagade.
Therese Bohmans Aftonland (2016) läste jag under tillfriskningsperioden och med viss bävan. För huvudpersonen Karolinas alltmer desperata ensamhet tycks leda hennes helt galet. Det förekommer en hel del deprimerande sex i romanen. Det konstrasteras dock mot inblickar i Karolinas tankevärld, en intellektuell fristad med högt i höjd. Älskade just detta mest i Bohmans roman. Att Aftonland utspelas i universitetsvärlden var också ett plus. I korthet alltså årets hittills bästa roman.
I går läste jag också ut Peter Ackroyds Chatterton (1987), en bok som stått oläst i mina hyllor sedan mitten av 1990-talet. En postmodern roman, i den meningen att handlingen skiftar mellan Thomas Chattertons 1700-tal och 1980-talets London. Chatterton var en Bristol-född förfalskare av medeltida skrifter, som vann stor popularitet innan brottet uppdagades. Han tog livet av sig redan som 18-åring. När poeten Charles Wychwood tror sig hitta ett porträtt av en betydligt äldre Chatterton i en antikshop, börjar en berättelse om mer samtida litterära förfalskningar och förhoppningar. Trots att jag verkligen älskade Hawksmoor (1985), Ackroyds andra Londonroman från ungefär samma period, fick jag kämpa med Chatterton. Kanske har den inte åldrats särskilt väl. Jag har länge velat läsa om Hawksmoor men nu tvekar jag lite. Vill inte förstöra läsminnet. Hawksmoor är dock den första titlen i Duncan Jones bokklubb baserad på hans fars, David Bowie, lista över de 100 bästa böcker han visste, så kanske den trots allt håller högre kvalitet.
 |
| Tekopp Johnson Bros. "English Chippendale", te Harney and Sons Earl Grey Imperial |
Januari har övergått i februari och gryningen kommer allt tidigare. Igår promenerade jag ner till Harney and Sons tebutik nere i Soho. På vägen upp slank jag in på The Strand och kom hem med tre fackböcker: Joan Didions Slouching Towards Bethlehem (1968) (som jag tror att jag redan har, men den här upplagan var så fin), Rebecca Solnits Hope in the Dark (2005) och James Romans Chronicles of Old New York: Exploring Manhattan's Landmark Neighborhoods (2016), vilket f.ö. är precis vad jag planerar göra ordentligt i år. När jag tagit mig upp ur sängen.
