Bokslut 2015

2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker. 

 

Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var  tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren.  Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson.  The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.

 

Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine. 

 

I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år! 

Karolina Ramqvist - Flickvännen

Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.

Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you? Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.

Susan Sontag - "Against Interpretation"

I 84 Charing Cross Road berättar Helene Hanff att det tog henne elva år att läsa Arthur Quiller-Couchs publicerade föreläsningar. Varje gång han nämnde något hon inte kände till letade hon upp det - och läste det - innan hon återvände till "Q". Resultatet var en gedigen, gammaldags public school utbildning. På distans.

Min läsning av Sontags essäsamling Against Interpretation påminner lite, lite om Hanffs. Jag har läst essäerna sakta och ofta gjort avbrott för att se en film eller googla ett namn (det kunde inte Hanff!) innan jag fortsatt läsa. På så sätt har jag kunnat tillgodogöra mig hennes tankgångar bättre, inbillar jag mig. Testa dem, dessutom.

Sontag skrev essäerna i New York under perioden 1961 - 1966. I dem föreslår hon ett då alldeles nytt sätt att förhålla sig till kulturella yttringar. För att förstå den nya konsten och litteraturens relevans måste tolkningen stå tillbaka för upplevelsen och innehållet stå tillbaka för formen, manar hon. Eller, mer exakt, de olika förhållningssätten kan inte och bör inte separeras.

Den (då) nya konsten, litteraturen och filmen är, enligt Sontag, av det slag att den uppmuntrar till ökad lyhördhet - ett förhöjt medvetande - genom att bejaka läsaren/betraktarens lust, glädje och känslighet lika mycket som hennes intellekt och moraliska samvete. Därmed uppluckras också distinktionen mellan hög och låg kultur. Den lust och glädje som s.k underhållningskultur frammanar slipar mao också lyhördheten.

Det är ett förhållningssätt jag sympatiserar med, trots dess uppenbara brister. Konstigt nog fann jag ändå betoningen på konstverkets moraliska relevans det mest uppfriskande i essäerna. Det pratar man sällan om idag (fast ibland dyker det upp). I efterordet från 1996 skriver Sontag att hennes förhållningssätt blivit irrelevant i en tid där kulturen så gott som helt kommersialiserats. Dagens "kulturkonsumtion" påminner alltså bara ytligt om Sontags lustfyllda perspektiv. Perspektivets underliggande värdesystemet är nämligen dött och begravet, suckar hon.

Det jag slutligen tar med mig från samlingen är alltså inte Sontags moraliska perspektiv. Det är istället en beundran för den intellektuella konsekvensen i essäerna. Extrem konsekvens är något jag slentrianmässigt brukar förknippa med envishet och brist på flexibilitet. Sontag påminner mig om hur fel jag har och hur ovanlig sådan konsekvens faktiskt är. Hon har som få samtida intellektuella utvecklat ett synsätt utifrån vilket hon tolkar hela vår tillvaro. Konsekvensen är resultatet av en enorm intelligens, samt hennes egen, ypperligt välutvecklade lyhördhet. Jag känner mig både ödmjuk inför texterna och intellektuellt trygg i deras sällskap.

Så trygg, faktiskt, att jag halvvägs in i läsningen kompletterade med flera av hennes essäsamlingar. Risken finns att jag blir proppmätt på hennes tankegångar långt innan jag hunnit läsa ut dem. Men jag hoppas förstås att de ska räcka i flera år, precis som Qs föreläsningar gjorde för Hanff.