kvällstankar

Under en period skrev och läste jag väldigt mycket om litteratur som utspelas i Frankrike, och då särskilt i Paris. Så mycket att jag har en hel hylla till alla böcker jag samlade på mig. Numera står den hyllan mest och samlar damm (se ovan), men kanske för att det snart är vår - eller bara kväll - har jag börjat sniffa på de texter jag fortfarande inte läst i samlingen, t.ex. Elaine Dundys The Dud Avocado och Geoff Dyers Paris Trance. Dessutom har jag några ofärdiga skrivprojekt kvar, som jag av olika anledningar aldrig blivit färdig med. Kanske något jag borde se över nu i mars. För tidigare inlägg om Paris i litteraturen, se gärna här.

Tematrio - Paris

Lyran verkar vara på väg till franska huvudstaden och det bestämmer veckans tema. Böcker om Paris (och till viss del övriga Frankrike) tar upp en bokhylla här. Så egentligen omöjligt att välja. Här dock en tre rekommendationer med extra lästips:

 

1. Först det självklara valet: Émile Zolas Damernas paradis (Au bonheur des dames) (1883) - underbar roman om uppkomsten av Paris (och därmed världens) första varuhus. Zolas bästa i romanserien Rougon-Macquart. Förlagan till romanens varuhus sägs vara Le Bon Marché. Läs mer här.

 

F.ö. betydligt bättre än tv-serien som endast är löst baserad på romanen. Efteråt kan man med fördel läsa en annan Paris-roman från Rougon-Macquart: Hallarna (1873), och sedan leta upp Tore Johnsons Hallarna i Paris (1967).

2. Ernest Hemingway: En fest för livet (A Moveable feast) (1964). Hemingways memoarer om amerikanskt expat-liv i Paris på 1920-talet. Skvallrig och macho. Har skrivit mer om boken och att äta i Paris här.

 

Paris Was a Woman (1995) är både både film och bok om de amerikanska kvinnor som var i Paris samtidigt som Ernest. Paula McLains The Paris Wife (2011) skildrar samma period och personer men skönlitterärt. För den som inte kan få nog av berättelser skrivna av amerikaner i Paris, här en länk till parisisk chick-lit. Kanske inte helt aktuell längre för det skrivs ju sådana romaner stup i kvarten.

 

3. David Foenkinos Nathalie - En delikat historia (La délicatesse) (2009) läste jag på franska och tyckte: jätterolig. En fransk bagatell med svensk koppling. Filmversionen är okej, men Foenkinos humor och litterära referenser som bortblåsta. Läs mer här. 

 

Andra bra Parisbaserade verk av franska författare är t.ex. Simone de Beauvoirs Mandarinerna, som nyligen översatts av Åsa Moberg, Patrick Modianos De dunkla butikernas gata och nästan allt av Françoise Sagan.

Fitzgeralds fotograferade

Jag har kommit till slutet av Nancy Milfords biografi över Zelda Sayre, senare Fitzgerald. Zelda växte upp i Alabama, ett sladdbarn med vuxna syskon och en sträng domare till far. Zelda var inte någon "Southern Belle," direkt. Som tonåring gjorde hon regelbundet skandal; hon dansade, drack och åkte gärna bil med diverse unga män. Ryktet gick att hon badat naken, men hon hade burit en hudfärgad baddräkt. I och med första världskriget byttes de lokala unga männen ut mot uniformsklädda män som stationerats i Alabama. En av dem var F. Scott Fitzgerald.

Jag hittar fotografiet av Zelda här ovan och känner knappt igen henne bakom allt smink. Poserandet och det shinglade håret är så tidstypiska. Cigaretten! Hon skulle kunna vara vem som helst från perioden. Men efter att ha googlat lite till upptäcker jag hennes och Scotts bröllopsfoto. Samma ögon, läppar och hår fast nu lite rufsigare - visst är det hon också på första bilden. Zelda kallade det här för sitt Elizabeth Arden-ansikte. 

 

Zelda och Scott gifte sig alltså och han gjorde succé som författare. De flyttade till New York och blev frontfigurer för den moderna generationen. Press och vänner skrev om paret, och det gjorde även Scott i flera självbiografiskt inspirerade romaner. Zelda var fullt upptagen med att leva upp till sitt rykte som ung, vacker och våghalsig. Hon framställdes som den ultimata flappern. Inget av det här är lätt att utläsa i fotografierna ovan. Det där stumfilmsparet verkar så långt borta från vår tid. För att komma närmare letar jag upp fler fotografier. Och här är ju det där unga, moderna paret! Zelda ser osminkad ut på de flesta bilderna och Scott inte lika vattenkammad.

 

De ser så unga, glada och levande ut på de här bilderna, nästan lite spjuveraktiga. Jag har plötsligt lättare att förstå varför människor i deras närhet blev så charmade, för det blev de. Flera av bilderna verkar tagna efter att de lämnat New York för Paris och Rivieran. Zelda och Scott har redan fått barn, Frances, som hela sitt liv kallades "Scottie." Solen lyser på familjen. Det kommer den inte alltid att göra. I Frankrike börjar horisonten redan mörkna, och det beror inte bara på det annalkande kriget.  

Nannyfantasier i "Bad Marie"

Marie är barnflicka åt sin barndomskamrat Ellens tvååriga dotter Caitlin sedan några veckor tillbaka. Ellen är gift med den snygga, franska författaren Benoît Doniel. Han råkar ha skrivit Maries favoritroman, den hon läste om och om igen när hon satt i fängelse. Marcy Demanskys Bad Marie (2010) börjar i Ellens och Benoîts tjusiga våning på Manhattan, där paret hittar en full och avslocknad Marie i badkaret. Det är första gången Benoît ser henne utan kläder men inte den sista. I rekordfart inleder han och Marie ett förhållande bakom Ellens rygg och nästan lika snabbt bestämmer de sig för att dra till Paris, och de tar dottern Caitlin med sig. Vad de ska göra när de väl kommit dit har dock ingen av dem tänkt på.

Jag läste ut Bad Marie på några timmar, över en kopp kaffe på en morgonsolig altan. Det är en charming roman i fransk stil. Marie påminner lite om Françoise Sagans hedonistiska huvudpersoner fast hon är om möjligt ännu mer amoralisk. Hon gör vad som faller henne in, tar vad hon vill ha och slösar ingen tid på att ångra sina beslut, även om resultatet inte blir som hon tänkt sig. Demansky är inte bara romanförfattare utan också filmkritiker och hon gillar fransk film, berättar hon i bokens extramaterial. Det märks. Lättsmält sommarläsning.

Patrick Modiano - Lilla smycket

På akademibokhandeln i Lxxxx hade man äntligen fått in titlar av Modiano. Lilla smycket hinner jag läsa på flygresan hem. I kvällstidningarna jag plockat på mig innan ombordstigningen läser jag om ett barn i Norge som dött av svält. Kanske är det därför jag läser Lilla smycket som en roman om barnmisshandel, eller i alla fall ett barns utsatthet. SvDs recensent läser istället en roman om papperslösa. Att det existentiella traumat huvudpersonen Therese upplevt inte är över blir hursomhelst tydligt när hon av en slump tror sig se sin mamma på tunnelbanan. En mamma hon sedan länge förmodat vara död. För att få veta mer följer Therese efter kvinnan. Kväll efter kväll väntar hon sedan på att få se henne igen, men kan inte bestämma om hon ska ge sig tillkänna.

Lilla smycket påminner en del om Marguerite Duras Lol V. Stein. Huvudpersonerna promenerar, letar, skuggar och tvekar samtidigt inför att verkligen konfrontera det förflutna. Traumatiska minnen beskrivs i nostalgiska ordalag. Jag köper det nästan, vore det inte för att Thereses existens i vuxen ålder är lika ångestframkallande som den när hon var barn. Nostalgin är alltså falsk och jag hoppas innerligt att Modiano medvetet valt att framställa den så. Parisskildringarna är jag mer förtjust i. Tydligen talas det om Modianos Paris. Någon har varit vänlig nog att lista de många platser som nämns i Lilla smycket:

Librairie du Boulevard de Clichy
Porte d’Orléans
Boulevard Jourdan
Place Blanche
Rue Fontaine
Bois de Boulogne
Rue Coustou
Rue de Douai
Gare de Lyon / Hotel Terminus
Boulevard Diderot
Porte Maillot
Gare de Lyon
Rue Puget
Place Blanche
Sèvres-Babylone

Känner plötsligt svår Parisabstinens. Det är kanske så här en vurm för Modiano börjar.

18. Ny fackliteratur i bokhyllan: städer/stalking

World Cities, City Worlds: Explorations with Metaphors, Icons and Perspectives - William Salesbury

Film Lover's New York - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Film Lover's Paris - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Give Me Everything You Have: On Being Stalked - James Lasdun

14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


"Chic" Lit Paris

Romantiska komedier som utspelas i Paris är särskilt outhärdliga - och oemotståndliga. Utöver allmänt romantikbehov och Eiffeltornskult antas man som läsare också hysa gränslös beundran för fransk medelklasskultur. Å andra sidan, vore jag inte fascinerad av fransk kultur öppnade jag inte böckerna. Men vad letar jag efter, undrar jag, när kliché följer på kliché i Katharine Davis Capturing Paris. Jo, det är nog just de lättsinniga klassbeskrivningarna jag dras till. Det som stör är romanförfattarnas brist på distans. Storögt beskrivs fransmän och fransyskor som sofistikerat svala och perfekta, när de inte är farligt översexuella, förstås. Slutresultatet är romantisk komedi, utan verklig humor.

Nödvändiga ingredienser? Eiffeltorn, pudlar, kaféer och långa ben!
 

Capturing Paris följer välkänt mönster. Huvupersonen är en medelålders poet, vars äktenskap hotas när mannen efter tjugo år i Paris vill flytta tillbaka till USA. Det här är litteraturens motsvarighet till painting by numbers, trots (eller kanske på grund av) nickningar till Henry James. Efter en serie möten, vilka gör poeten medveten om de farliga, sexuella underströmmar europeisk kultur bygger på, finner hon sig själv och lämnar Paris tillsammans med mannen. Davis komunicerar därmed samma melankoliska budskap som t.ex. Diane Johnson: det europeiska kulturlandskapet är amoraliskt och grymt. Amerikaner som insisterar på att stanna kvar riskerar att förlora sin högt värderade oskuld. De nationella sterotyperna bekräftar därmed varandra. Fast läs gärna Capturing Paris för fina vykortsbeskrivningar av ett höstligt Paris.

Mer befriande är det att läsa en brittisk variant på temat (fast britter lyckas inte alltid, Robyn Sismans Weekend in Paris är en sämre Bridget Jones dagbok - i Paris). Det är länge sedan jag skrattat så till en chick lit, som under läsningen av Kate Muirs Left Bank. Via det kosmopolitiska och ytliga paret Madison och Olivier Malin, samt deras brittiska nanny Anna, sticker Muir effektivt hål på den sofistikerade ytan. Hennes karaktärer är också karikatyrer, men roliga sådana. Mer cynisk komedi än romantik, vilket känns välbehövligt efter Davis roman. Fast det rör sig fortfarande om chick lit och halvvägs in i Muirs bok, när de nödvändiga förvecklingarna introduceras, mildras cynismen. Då blir det tydligt hur mycket bättre särskilt Diane Johnsons intriger är, men det förlåter jag gärna Muir eftersom hon vägrar sentimentalitet. För den som anser sig alldeles för highbrow för chick lit, men tycker att fransk kultur och klass är intressant, rekommenderas istället Pierre Bourdieus totalt humorlösa men imponerande sociologiska tegelstensstudie Distinction.

Och ännu en

Mm, visst är något visst med Parisskildringar, i ord och bild! Bilderna ovan (urspr. ur Christer Strömholms bok Vännerna från Place Blanche) tänkte jag ofta på när jag under början av 1990-talet bodde just i Montmartre. Boken är den första i en serie kallad Picture Show, vilken fokuserade på individuella fotografer och gavs ut av tidningen ETC under en kort period. Hittas här och här till hutlösa priser, leta vidare. Och råkar ni äga ett ex av själva fotoboken Place Blanche, bläddra er lyckliga.

Och en till

Rune Hassners bilder är kanske inte lika personliga som Tore Johnsons, men boken passar fint ihop med de övriga.

Mer Paris på bok

Ännu en bildskatt att hålla utkik efter. Det är återigen Tore Johnson, Eyvind Johnsons son, som tagit bilderna. Älskar hur de placerats på sidorna, getts ett egenvärde, som gör att jag faktiskt aldrig brytt mig om att läsa Göran Schildts text. Vill man, kan man dock läsa mer om Tore Johnson och böckerna här.

Paris på bok

Bildskatt ur bokhyllan hemma i Sverige: en av de bästa fotodokumentära böckerna om Paris som finns. Hittar ni ett ex. på antikvariat eller biståndsinrättning, köp och vårda det ömt.

Bibliomani i Paris

Den här filmsnutten hittades ursprungligen hos Maitresse. Jag som innan kände mig osäker i förhållande till växande bokhögar mår nu lite illa. Sylvains samlarmani ser osund ut, men han kanske bara behöver en större lägenhet?

Systrar skriver Paris

Hur håller de sams, systrarna Laurence och Liliane, som skriver 1800-talsdeckare under pseudonymen Claude Izner? Ingen aning, men tydligen väl eftersom de också skrivit barnböcker och serier ihop. Fast de är jag inte intresserad av. Slukade i februari istället tre av deras hittills fyra böcker om Victor Legris, boklådeägaren på Seines vänstra strand och mysterielösare på deltid.

De kan sin Parishistoria, systrarna. De strör fjäderlätta referenser till verkliga händelser, platser och olösta mysterier över sidorna. Det är inte Zola, inte på långa vägar, men tillfredställer kort min ambivalenta längtan till franska huvudstaden. Som titlarna antyder utspelar de sig i olika stadsdelar. Den första, och kanske därför mest intressanta, också under 1889 års världsutställning. Efter tre böcker måste jag göra en paus, då jag upptäcker att jag tycker bättre om beskrivningarna av Paris än relationerna mellan karaktärerna. Fast inte till den grad jag ogillar huvudpersonen i Cara Blacks Parisbaserade deckarserie. Återigen är dock stadsmiljöerna - hos Black i modern tappning - oemotståndliga. Man får vara glad för det lilla. Systrarna skriver f.ö. också bättre pussel än Black.

Joan DeJean - "The Essence of Style"

Bakom den översvallande undertiteln ("How the French Invented High Fashion, Fine Food, Chic Cafés, Style, Sophistication and Glamour") till DeJeans bok om franska lyxprodukter och företeelser döljer sig en småtrevlig kulturhistorisk betraktelse över 1600-talets Frankrike.

Louis XIVs estetiska sinne och omättliga smak för det exklusiva, menar DeJean, bidrog till att en rad kulturfenomen kom att utvecklas och förfinas under hans regeringstid, för att sedan marknadsföras hårt över hela världen. Resultatet är fullt synligt än idag: mode är en miljardindustri, frisörer är kändisar, vi sitter på kaféer och äter gärna på restaurang, uttrycker vår kärlek i diamanter, dricker champagne vid festliga tillfällen, bär ihopfällbara paraplyer och lever i städer med full gatubelysning. Samtliga fenomen uppstod och/eller populariserades i Frankrike under Louis XIV.

Jag är förtjust i populärhistoriska verk och läser gärna t.ex. Barbara Tuchman som kritiserats av andra historiker för att vara alltför populistisk. Den enda andra historik över 1600-talets Paris jag läst var urtråkig, vilket är en bedrift med tanke på ämnet. Men så skrev författaren mest om krig och arkitektur. Det gör inte DeJean, vilket dock förvandlar hennes bok till ett kulturfenomen i sig. I boken saknas t.ex. all kritik av de enorma summor Louis XIV lade ut på lyx och flärd, vilket indirekt bidrog till att Frankrike snart stod på ruinens brant och revolutionen hundra år senare. Det förväntas den tänkte läsaren inte vilja veta något om.

Mao förutsätts hon (?) främst vara ute efter verklighetsflykt. Någon direkt förkunskap är inte heller nödvändig. Tvärtom. För att den uppenbart kvinnliga läsaren inte ska känna sig korkad när hon läser den faktiskt forskningsbaserade texten strör DeJean amerikanska populärkulturella referenser (Sex and the City, Warren Beatty i Shampoo, Starbucks, Bonfire of the Vanities, Neiman Marcus julkatalog etc) över sidorna. Sådant förväntas kvinnor kunna identifiera med och det är vansinnigt nedlåtande. Men kan man överse med att klappas på huvudet av författaren och stå ut med den okritiska förtjusningen i allt "franskt" är The Essence of Style en kul smygintroduktion till solkungens 1600-tal. Som välbehövlig, men lika snedvriden motvikt kan man sedan läsa: Our Oldest Enemy: A History of America's Disastrous Relationship with France.

B & F Groult - "Journal à quatre mains"

En dagbok på 600 sidor, skriven av två systrar under den tyska ockupationen av Frankrike, kan det vara något? Tja, det kan det nog. Här är det två "jeunes filles rangées", dvs två väluppfostrade medelklassflickor som skriver. Dagboken börjar som sig bör med tyskarnas intåg i Frankrike. Sedan varvas inlägg om pojkvänner, studier, korta resor ut på franska landsbygden med bara enstaka rapporteringar om omvärlden.

Kriget existerar mest som bakgrund, men det var kanske så det var som ung kvinna av icke-judisk börd i Paris 1940-45. Det verkliga kriget, förstår man snart, utspelas inom hemmets väggar. Där regerar mamman och hon har ett järngrepp om döttrarna som man faktiskt känner igen från Beauvoirs första självbiografi (var de alla så här, dessa bourgeoisie-mammor?). Riktigt så långt som att läsa flickornas brev går hon inte, men hon avfärdar bestämt alla pojkvänner som inte tillhör familjens klass eller bildningsnivå. Det plågar främst äldre systern Benoîte, som har en förmåga att kära ner sig i olämpliga killar. Inte en enda godkänns av mamman. Till slut revolterar hon och gifter sig i smyg med en av de män som mamman ogillar. När dagboken slutar är det Floras tur att klä sig i vitt. Hon har accepterat ett frieri från en engelsman som hjälpt till att befria Paris från tyskarna.

Trots att det inte "händer" något förrän de sista 150 sidorna, tappar jag aldrig intresset. De är bra charmiga de två systrarna: tänker mest på killar, oroar sig för studierna och är egentligen ganska oskuldsfulla mitt i allt elände. Ibland är de förstås outhärdlig snobbiga, särskilt yngre systern Flora som bla väljer pojkvänner efter vilka dikter de läst. Hennes inlägg uppvägs dock av Benoîtes, den allvarligare och drömmande av de två. Benoîte är också den bättre skribenten och då hon tillfälligt försvinner från dagboken (efter giftemålet) saknar jag verkligen hennes röst. När hon återkommer är det för att mannen dött och Paris är på väg att befrias. Hennes anteckningar under de sista 75 sidorna är de bästa i hela boken (tur att jag läste ut den!). Det moraliska kaoset efter befrielsen av Paris frigör till slut också systrarna, som inte kan få nog av alla snygga amerikanska män i staden. Mest fascineras jag ändå av att systrarna står varandra så nära att de tom delar dagbok. Jag har en syster och vi har aldrig gjort något liknande. Men det kanske är vanligare än jag tror?

Jag läste med nöje den här dagboken, men har svårt att veta åt vem jag skulle rekommendera den. Kanske åt någon som tycker om Anne Franks dagbok, Simone de Beauvoirs självbiografier eller varför inte Irène Némirovskys Suite Française? Journal à quatre mains påminner lite om samtliga även om den aldrig riktigt når upp till de förras (särskilt de två förstas) originalitet.

A Moveable Feast

"If you are lucky enough to have lived in Paris as a young [wo]man, then wherever you go for the rest of your life, it stays with you, for Paris is a moveable feast."

- Ernest Hemingway, A Moveable Feast (1964)

Det är nog sant det Hemingway skriver, men varje gång jag kommer tillbaka till Paris slås jag av hur festligt det är just där, inte minst på mat- och dryckesfronten. Ibland är det förstås oavsiktligt roligt. Min köksfranska är hyfsad, ändå gör jag galna felläsningar och beställer in mat som visar sig vara något helt annat än det jag tänkt mig. Sist råkade jag t.ex. beställa in kalvnjure (rognon de veau), som visserligen var både mild och god. Mr. B, som inte alls pratar franska, gör sällan samma misstag. Jag tror det beror på att han är förtjust i det jag generellt undviker (inälvsmat, grisfötter etc). Han har alltså lärt sig all franska på menyn den praktiska vägen.

Hursomhelst, godast under det här besöket var en petit salé vi åt på en bistro i 6e; dvs. långkokt fläsklägg och puylinser, och så mört att fläsket trillade isär bara man petade på det. En specialitet från Auvergne, tydligen. Blev så inspirerad att jag genast beställde Clotilde Dusouliers kokbok Chocolate & Zucchini, eftersom jag hittade ett petit salé-recept på hennes underbara blogg. När jag ändå var i beställningsfarten klickade jag också till mig hennes matguide till Paris. Den anlände igår och är en guldgruva. Inte bara för restaurangtipsen, utan också för adresserna till diverse mat- och köksredskapsaffärer.

Det går f.ö. att hitta fina, franska varor också i London, om man letar lite. Lionel Poilânes sega surdegsbröd säljes t.ex. på Waitrose och bakas dagligen på Elizabeth street (i det enda existerande Poilânebageriet utanför Paris). Jag har också hittat ljuvligt te från Mariage Frères i en inredningsbutik på Fulham road. Och macarons kan numera köpas och förtäras hemma eller i Ladurées kafé i Harrodsbyggnaden. Så visst, Hemingway hade rätt; man tar det alltid med sig. Även om det så klart inte var mat han pratade om.

Veckans bokhandel

Quai Voltaire, Paris.

... är verkligen en boklåda. Les bouquinistes utmed Seines strand är riktiga turistmagneter men får enligt lag sälja (mest) böcker och andra trycksaker. Tur är det, för annars hittade man nog bara t-shirts och vykort här. Samtliga lådor är målade i identisk grön färg, f.ö. den färg som en gång prydde franska tågvagnar. Begagnade böcker har sålts längs med och i närheten av Seine sedan 1500-talet. Efter revolutionen 1789 kom flertalet från plundrade privata bibliotek. Den som drömmer om att försörja sig som bouquiniste bör ställa sig i kö nu. Väntetiden för en egen låda är ca åtta år.*

* Ovanstående info hittades efter lite sökande på nätet.

Zolas Paris

"...this shop which had suddenly appeared before her, this building which seemed so enormous, brought a lump to her throat and held her rooted to the spot, excited, fascinated, oblivious to everything else. The high place-glass door reached the mezzanine floor and was surrounded by elaborate decorations covered with guilding..."

Émile Zola, The Ladies' Paradise (Au bonheur des dames) 1883.

Tillbaka efter lång, härlig helg i franska huvudstaden. Jag hade planerat vissa bokköp, att hitta svarta gummiskor från Bensimon och kanske en fin kanvasväska för mathandling hemma i London. Mao, en ganska blygsam lista. Efter lunch och eftermiddagspromenad till och fika vid Place des Vosges på fredag (dag 1) sov Mr. B middag. Eftersom jag läste och absolut älskade Zolas roman Damernas Paradis förra året, gjorde jag under tiden ett återbesök på Le Bon Marché, Paris motsvarighet till NK. Det var tur att jag gjorde det för i källaren ligger en bokavdelning, vilken var den enda bokhandel jag hann in i under helgen. Sedan åkte jag upp- och nerför varuhusets rulltrappa och försökte föreställa mig hur det måste ha sett ut när allt var nytt. Sommarrean var i full fart och jag hittade fina, men fortfarande hutlöst dyra kanvasväskor som därför fick ligga kvar. Le Bon Marché sålde inte Bensimon, men jag äger redan sex par (dock inte svarta) så det gjorde inte mycket. Steg också in i ett moln av Carons sensuella Tabac Blond och kunde sedan inte sluta inandas min egen hud. Åkte tillbaka till hotellet, väckte Mr. B och intog nostalgimiddag på Au Pied de Cochon. Den klassiska restaurangen ligger på gata i anslutning till hallarna och vad passade bättre än att påbörja Zolas The Belly of Paris (Le Ventre de Paris), eller just Hallarna på svenska?

p.s. rekommenderar Oxford World's Classics annoterade utgåvor av Zola.

På en gris...

...till Paris denna helg. Alors, encore une petite pause, mais je reviendrai lundi (uppfriskande av skolfranskan, inför resan). Tillbaka måndag, alltså. Hoppsan, måste packa och stryka innan. Och bestämma vilka böcker att ta med. Lutar åt Brundins Anna-Lena från Montmartre (raka motsatsen till Gail Scott!), Zolas The Belly of Paris och Janet Evanovichs Lean Mean Thirteen. Tänk att man kan bli så till sig för två och en halv dags ledighet! Pta Paris, jag älskar inte kortfilmskollektivet Paris, je t'aime. Bekräftar fördomar om vissa regissörer (t.ex. överskattade Gus van Sant) samt det faktum att kortfilm är som noveller, dvs mycket svårt att göra bra. Och absolut ingen lyckas i Paris, je t'aime, det måste vara rekord.