Winifred Watson - "Miss Pettigrew Lives for a Day"

I brittisk 1900-talstlitteratur kan skönjas en förkärlek till passiva, misslyckade och tragiska figurer. Till de små och musgrå, de som missade chansen när den gavs dem eller som livet bara gått förbi. Sigrid Combüchen hittar dem t.ex. i manlig form i L. P. Hartleys romaner.

Kvinnokaraktärerna i Elizabeth Taylor och Muriel Sparks romaner är också ofta sådana. I Anita Brookners romaner är de legio, tyvärr. En helt annan kvinnotyp hittas däremot i mellankrigstidens litteratur, bl.a. hos Nancy Mitford och Stella Gibbons: den unga, rika och vackra kvinnan som gärna talar i utrop och kvickheter. I Miss Pettigrew Lives for a Day möts de två typerna och resultatet är en riktig askungesaga.

Miss Pettigrew är grå, medelålders och står på ruinens brant. Hyran måste betalas och hon har just avskedats från sitt senaste jobb. Förmedlingen skickar henne till Miss LaFosse, en ung, tjusig skådspelerska vars största problem är att hindra två manliga beundrare från att bli varse om varandras existens. Det som sedan följer övergår Miss Pettigrews alla drömmar och fantasier. Under en dag förändras hela hennes liv.

Watsons bok är charmig, rolig och tidstypiskt illustrerad. Henrietta Twycross-Martin övertygade Persephone Books att på nytt ge ut romanen som första gången publicerades 1938. Miss Pettigrew är f.ö. inte den enda roman som sammanför de två kvinnotyperna för att studera effekten. Elizabeth von Arnims fina bok Enchanted April gör det också. Arnims karaktärer är visserligen mer nyanserade än Watsons, men andemeningen är densamma. Ingen av kvinnorna är vad livet har gjort dem till, men genom att hjälpa varandra är förändring möjlig. Och nu finns dessutom en film baserad på Miss Pettigrew. Precis som filmversionen av von Arnims roman verkar den t.o.m. bättre än originalet!

Stilbrister

Bokhororna diskuterar stil. Jag tycker inte heller om Joyce Carol Oates. För mig uppväger inte de fängslande ämnesvalen (var ska man börja) orddiarrén och bristen på punkt. Detaljbeskrivningarna och metaforerna i Sigrid Combüchens roman Byron framkallar en liknande reaktion. Till slut struntar jag i Byronsällskapet och alla älskarinnorna. Combüchen är en mycket bättre essäist. I Om en dag man vaknar undersöker hon litterär manlighet hos Wodehouse, Hemingway, Lawrence m.fl och skapar till och med ett intresse för ärkekonservativa d'Annunzio. Bland essäerna ingår otippat en om Oates. Och den är bland det bästa jag läst om hennes författarskap. Combüchen identifierar både dess styrka (ambitionen, närheten) och svagheter (patologisk oförmåga att välja bort) samtidigt som hon tecknar en översikt av Oates hela produktion. Nåja, fram till 1995, vilket iofs är en evighet sedan räknat i Oatesböcker. Jag blir lite nyfiken på Oates igen, fast faktiskt mer på Combüchen.