Omslaget till Oivvio Polites essäsamling är verkligen fult, men det är tur för annars hade jag missat boken i Pocketshops faktahylla. Och det hade varit synd, för Polites bok är bra. I korta artiklar skriver han om rasism och varför vi alla är eller blir rasister i ett samhälle där hudfärg är meningsfull. Just utvecklingen av rasistbegreppet till en metafysisk gränsdragning istället för ett mer extremt rashat, är extra intressant. Den gör det möjligt att diskutera rasism också bland de som utsätts för den.Begreppsförändringen får f.ö. Polite själv att framstå som JÄTTE-rasistisk, något han också håller med om. Som "svart" man i ett samhälle där "vit" utgör normen tänker han på ras hela tiden. Till slut kommer han på sig med att ha fördomar om andra svarta män. Då åker han till USA, där han hittar mer positiva förebilder utan att blunda för att amerikanska svarta män verkar sakna den självkänsla han just utvecklat. Den personliga resan är bokens styrka. "Glöm aldrig att du är vit" säger pappan till Polites bror och därmed är identitetssökandet igång. Vad menade han egentligen, pappa? Var det ett uttryck för självhat eller bara smart strategi i ett samhälle där hudfärg fortfarande spelar en roll? När blir man egentligen "vit" och hade det varit bättre om fadern sagt, "glöm aldrig att du är svart"?
Egentligen skriver Polite inte något nytt. Förutom det själv/biografiska inslaget känns argumenten igen bl.a. från de texter han också citerar. Det mest intressanta är just hans definition av rasism som metafysik. Att medvetet eller omedvetet tänka i rasbegrepp är helt logiskt och t.o.m. en fördel i ett rasistiskt samhälle, menar han. Samtidigt som han önskar att det inte vore så. Som journalist är det väl inte helt oväntat att Polite skyller vardagsrasismen på just media. Själv börjar jag fundera mer över vilka kategorier jag använder för att förstå min omvärld och varifrån de egentligen kommer.
