Bäst amerikanska romanen skriven av en kvinna

Oj vad tiden hinner gå mellan inläggen. Men det beror nog på att jag inte lustläser särskilt mycket just nu. Läser istället kursböcker inför kurser jag ger och tar. Mycket roligt men inte särskilt roligt att skriva om. Fast hoppa på en bästa-utmaning hinner jag eftersom det inte kräver någon extra läsning. Lyrans Noblesser efterlyser den bästa amerikanska romanen skriven av en nu levande kvinna. Den romanen är Toni Morrisons Beloved. För att läsa första kapitlet, klicka på titeln. Så vackert skrivet, så fruktansvärda skeenden. Och så spöklikt. Historien som bokstavligt talat går igen. Det är mästerligt. 

7. Philip Roth om populärkultur

Intervjuad för Svenska Dagbladet, via NYTimes, inklusive lista över efterkrigstidens bättre amerikanska författare (en och annan saknas nog och en och annan skulle jag ta bort):

"The young especially live according to beliefs that are thought up for them by the society’s most unthinking people and by the businesses least impeded by innocent ends. Ingeniously as their parents and teachers may attempt to protect the young from being drawn, to their detriment, into the moronic amusement park that is now universal, the preponderance of the power is not with them . . .

What has the aesthetic of popular culture to do with formidable postwar writers of such enormous variety as Saul Bellow, Ralph Ellison, William Styron, Don De­Lillo, E. L. Doctorow, James Baldwin, Wallace Stegner, Thomas Pynchon, Robert Penn Warren, John Updike, John Cheever, Bernard Malamud, Robert Stone, Evan Connell, Louis Auchincloss, Walker Percy, Cormac McCarthy, Russell Banks, William Kennedy, John Barth, Louis Begley, William Gaddis, Norman Rush, John Edgar Wideman, David Plante, Richard Ford, William Gass, Joseph Heller, Raymond Carver, Edmund White, Oscar Hijuelos, Peter Matthiessen, Paul Theroux, John Irving, Norman Mailer, Reynolds Price, James Salter, Denis Johnson, J. F. Powers, Paul Auster, William Vollmann, Alison Lurie, Flannery O’Connor, Paula Fox, Marilynne Robinson, Joyce Carol Oates, Joan Didion, Hortense Calisher, Jane Smiley, Anne Tyler, Jamaica Kincaid, Cynthia Ozick, Ann Beattie, Grace Paley, Lorrie Moore, Mary Gordon, Louise Erdrich, Toni Morrison, Eudora Welty (and I have by no means exhausted the list) or with serious younger writers as wonderfully gifted as Michael Chabon, Junot Díaz, Nicole Krauss, Maile Meloy, Jonathan Lethem, Nathan Englander, Claire Messud, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Jonathan Safran Foer (to name but a handful)?"

Läs också intervju med Teju Cole. Bland mycket annat, fler bra förslag på läsning. 

Albuquerque, New Mexico (2012)

 

svavelhet huvudstad utan shakespeare

Tillbaka från Washington d.c. Tillbringade söndagen med Paula på Capitol Hill, vi navigerade oss bland de många marmorvita byggnaderna. Det var närmare 40 grader varmt och vi letade efter Folger Shakespeare Library, som lovade både svalka och förstaupplagor. Väl där upptäckte vi att biblioteket är stängt på söndagar. Library of Congress likaså. Istället trotsade vi hettan och lämnade bilen för den lokala marknaden och sedan lunch. På vägen hem tog jag bilden ovan. Det blev inte fler, trots bröllop i lördags, tropiskt gröna Capital Beltway, sömniga Bethesda och ett idylliskt, patriotiskt Alexandria. Inte en endaste liten bok läste jag ut heller, för varmt, för upptagen med livet.

Försenade julkort - "The First Day of Christmas"

New York, december 2009

Onda barn och dåliga mödrar

...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.

"Esther"

Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.

I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.

Inför juldagarna

Imorgon bär det iväg! Jag ser fram emot: filmer under flygturen (håller tummarna att de visar The Duchess och Brideshead), att bo på hotell några dagar, att umgås med Mr. B, att fira jul hos vänner (och slippa eget julstök), amerikansk television och juldekorationer, eggnog och whiskey sours, att promenera i Georgetown med vänninan P, ta en fika på café Bonaparte samt att läsa, läsa, läsa - men vadå? Tror jag packar ner: Roberto Savianos Gomorra, Ian Burumas Murder in Amsterdam: The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, Andrea Maria Schenkels The Murder Farm samt Susan Faludis The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America. Helt säkert också så många böcker av Charlaine Harris jag får plats med. De sista trodde jag väl aldrig skulle vara min grej, men jag har blivit helt besatt av hennes Southern Vampire- och Harper Connollyserier. Lika bra att läsa samtliga genast för att så att säga få dem ur blodet (ha). Françoise Sagan-biografin lämnar jag hemma.

Obama, Obama, Obama

Jaha, nu är han president-elect och snart det är dags för Barack Obama att leva upp till sina löften. Och det kan bli svårt, tror Joan Didion i en kort artikel i NYRB, eftersom förväntningarna är så orimligt höga. Hon jämför amerikanska Obama-anhängare med fanatikerna i Jamestown, vilka begick mass(själv)mord efter sitt misslyckade försök att skapa ett utopiskt mini-samhälle. Hoppsan! Ganska starka ord, men kolla in den här videon med unga "Obamiter" så förstår man plötsligt vad hon talar om (via Maîtresse). Lite gulliga, men de verkar helt klart ha druckit the Kool-Aid, för att fritt citera Didion.

I The Guardian roar sig samtidigt Charlotte Higgins med att identifera de klassiska retoriska grepp som Obama använder i sina tal. Är Obama vår tids Cicero? frågar hon. Überkritikern James Wood vill inte var sämre. I The New Yorker analyserar han Obamas segertal utifrån tidigare, historiskt betydelsefulla amerikanska tal. Vilka framtida lösningar presidenten än har på finanskriser, oljepriser och terroristhot kommer de nästan säkert att uttryckas i liknande snygga formuleringar och allusioner. Det är alltid något. Väl?

Joseph O'Neill - "Netherland'

O'Neills roman är nästan en tidsmaskin. Jag tittar upp från sidorna och har glömt var jag är, så exakt återskapar han tid och plats: New York, och delvis London, omedelbart före och efter elfte september. Holländaren Hans van den Broek med familj har tvingats utrymma sitt Tribecaloft efter att tornen fallit och är inhysta på Chelsea Hotel. Äktenskapet krisar och om beror det på terroristattacken eller på dem själva kan paret inledningsvis inte svara på. Rachel flyr med sonen tillbaka till London, medan Hans stannar kvar på hotellet och söker tröst på cricketplanen med en grupp västindier.

En speciell relation utvecklas mellan Hans och gruppens tillfällige umpire Chuck Ramkissoon som, får vi veta i början av romanen, just har hittats flytande i en kanal i Brooklyn. Vid det laget har Hans återvänt till London och informeras om Chucks död via ett telefonsamtal. Chuck förehavanden utanför plan var tydligen inte helt "cricket". Romanen är ett återblickande där Hans tid i New York varvas med minnen av hans uppväxt i Nederländerna. Eftersom hela romanen berättas ur Hans vilsna perspektiv dras vi liksom han med i Chucks vilda planer utan att riktigt inse vart det bär, ja, annat än ner i kanalen.

Jag är normalt allergisk mot kulturyttringar med sportreferenser och var tveksam till en roman om cricket. Men O'Neill är uppfriskande nog inte en sportnostalgiker. Här har spelet istället en mer motsägelsefull metaforisk roll. Cricket tycks stå för romankaraktärernas drömmar om civilisation (se t.ex. Trobriand cricket) i det moraliska kaos som omger och alltmer kännetecknar dem. Fast deras dragning till spelet illustrerar också de koloniala aspekterna av cricket. Hans är den ende vita spelaren på plan och skäms när han möter sina medspelare på Manhattan (han jobbar på en investeringsbank, de är servitörer), och Chuck har en megalomanisk idé om gigantiska cricketarenor över hela den amerikanska kontinenten. På tv:n utspelas samtidigt kriget i Irak.

Just spelet, bilåkandet i Brooklyn (Hans övningskör tillsammans med Chuck) och den förvirrade tillvaron på Chelsea Hotel är det bästa med boken. Förhållandet mellan Rachel och Hans hamnar däremot ofta i bakgrunden och Rachel förblir rätt anonym. Svårast har jag för de holländska barndomsbeskrivningarna. När jag sedan läser att irländska O'Neill växt upp i Nederländerna börjar jag misstänka att just de avsnitten har mindre i berättelsen att göra än med författarens eget behov av att blicka bakåt. Slutsats: mycket bra - på sina ställen.

Henry Adams - "Democracy: An American Novel"

It was the feeling of a passenger on an ocean steamer whose mind will not give him rest until he has been in the engine-room and talked with the engineer. She wanted to see with her own eyes the action of primary forces; to touch with her own hand the massive machinery of society; to measure with her own mind the capacity of the motive of power. She was bent on getting to the heart of the great American mystery of democracy and government.

Fortfarande vackra, rika och sofistikerade New York-änkan Mrs. Lightfoot Lee goes to Washington, där hon snart blir varse senator Ratcliffe och han henne. Via senatorn vinner Mrs. Lee insikt i Washingtons maktspel, samtidigt som hon indirekt erbjuder den ambitöse men oborstade senatorn från mellanvästern den ton och etikett som krävs för att han en dag ska kunna göra anspråk på presidentposten. Men Mrs. Lees överlägsna moraliska position vis-a-vis Ratcliffe, hennes krav på ärlighet och folklig förankring i beslutsfattandet, ställs på ände då senatorn involverar henne i sina politiska problem.

Adams roman Democracy är mao ingen kärlekshistoria utan mer en 1800-talsföregångare till (lika anonymt skrivna) romanen Primary Colors, dvs en satirisk lektion i makt, ansvar och etik. Inte så rolig att jag skrattar högt, inte en enda gång, men ler och fnyser till då och då, det gör jag. Lämplig läsning i amerikanska presidentvalstider (plus ça change, osv).

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

Philip Roth - "American Pastoral"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Mänskliga relationer präglas av missförstånd, säger Nathan Zuckerman i Roths bok. Sedan berättar han historien om Seymour 'Swede' Levov, vars dotter Merry inleder en karriär som terrorist. Atletisk, framgångsrik och gift med en f.d. Miss New Jersey personifierar Swede den judisk-amerikanska drömmen. För dottern symboliserar han allt som är fel med Amerika, Vietnam-kriget inte minst. När en bomb exploderar och dottern försvinner börjar sönderfallet. Och det som rämnar är inte bara familjen Levov utan en hel generation som står oförstående inför det våld och den irrationalitet som präglar barnens handlingar.

Under läsningen slår det mig att de senaste amerikanska romaner jag läst berättats av just de unga och arga som anklagande utpekar föräldragenerationen (Kingsolver, Franzen). Zuckerman är inledningsvis också fördömande. När han träffar Swede i vuxen ålder avfärdar han honom irriterat som förnöjsam och okomplicerad. Det är först senare, när han får reda på vad dottern gjort, som Zuckerman börjar misstänka att Swede är en mer sammansatt person. På fiktiv väg försöker han då att sätta sig in i den forne barndomshjältens situation och spekulera i de långtgående effekterna av dotterns handlingar.

Jag tycker att det greppet fungerade väl i Roths roman The Human Stain. Där rörde det sig också om missförstånd med tragiska konsekvenser. I båda romanerna undersöker Roth baksidan av den politiska korrekthet som dominerar dagens västerländska kultur. I American Pastoral förlorar han sig tyvärr i detaljerade, nostalgiska beskrivningar av det samhälle som Merrys hat riktas mot. Då tappar jag både tråden och intresset. Dessutom tycks Swede ofta vara precis lika okomplicerad som Zuckerman först misstänkte! Det är först i romanens sista och bästa del, när middagsgästerna hos Levovs diskuterar porrfilmen Deep Throat och Watergate som det antyds att den äldre generationen nog inte var mer moralisk än den yngre, bara bättre på att dölja sina dåliga sidor. Synd bara att den idén presenteras så sent.

Jag skulle kunna prata om den här boken i timmar, trots att jag faktiskt fick kämpa mig igenom vissa delar. Det förra har så klart att göra med Roths ambition. Men mest beror det nog på den passion med vilken han återigen försvarar rätten att vara en individ, trots att han kanske inte lyckas helt den här gången. Nästa bok i projeketet är Bernard Schlinks Högläsaren, som jag alldeles bakvänt läser på franska...

The Night of the Iguana

Lite missvisande trailer (roligare scen här)...

Mary McCarthy - "The Group"

1930-talets Sex and the City? Nja, inte direkt. The Group visade sig var en cocktail med rejälare sting. Romanen skildrar åtta kvinnor, nyutexaminerade från elitistiska Vassar, och deras försök att hitta en plats i samhället. De gifter sig, söker jobb och skaffar barn, samt letar kärlek och mening i livet. Ibland går det bra, oftast går det inte som de tänkt sig. Romanen liknar en sociologisk studie av privilegierade kvinnor efter Depressionen. Via de åtta karaktärerna avhandlas orgasmer och preventivmedel, amning och barnuppfostran, psykiska sjukdomar och otrohet. Klassskillnader och pengar är återkommande teman. De mindre bemedlade kvinnorna i gruppen flörtar med diverse vänstergrupper; skillnaderna mellan Trotskyister, socialister och kommunister diskuteras livligt och man påminns om att boken utspelas innan 1950-talets häxjakter. Psykoterapins ökade popularitet utgör också en del av handlingen.

Slutsats: jag gillar. Precis som jag hoppades är The Group en något intellektuellare version av Valley of the Dolls. Snabba kast mellan de olika kvinnornas liv gör att det aldrig blir tråkigt. Ibland önskar jag att McCarthy stannade lite längre hos en viss karaktär, men oftast är jag tacksam för perspektivbytet. För de åtta kvinnornas drömmar och förhoppningar slår sällan in. Den snobbiga naivitet som kännetecknar deras Vassar-ideal övergår i resignation, socialrealism och (i ett fall) mental kollaps. Det hade blivit en tyngre och deprimerande bok om vi fått veta mer. Jag misstänker att McCarthy inte tyckte särskilt bra om sina karaktärer men hon verkar sympatisera med dem som grupp. När hon beskriver deras svårigheter på arbetsmarknaden och hjälplösheten inför en okänslig manlig läkarkår påminns man om att hon skrev romanen 1954. Fläkten av en annalkande kvinnorörelse anas utan att det blir dogmatiskt. Som tidsbestämd socialkritik inlindad i glanspapper fungerar The Group utmärkt.

Upper East Side

Angående The Group: hittills som ett cocktailrecept med lika många delar fina flickor från Vassar, pengar, klassambitioner, rivalitet och olämpliga män. Och jag är bara på sidan 23. Mums. Fotot taget från The Pierre, vilket känns extra rätt i sammanhanget.

Elizabeth Hardwick och Mary McCarthy

Läs om essäisten, kritikern och författaren Elizabeth Hardwick i The Believer. Joan Didion har skrivit om henne: Every line she wrote suggested that moral courage required trusting one's own experience in the world, one's own intuitions about how it worked. Verkar betryggande. Nej, jag rusar inte ut efter essäsamlingarna 1, 2, eller 3 men kommer att hålla dem i minnet. Dammar istället av Mary McCarthys The Group. Chick-lit från 1930-talet. Förväntar mig en (lite) intellektuellare version av Valley of the Dolls, vilket är precis vad jag behöver. Trivia: Hardwick och McCarthy bidrog båda till grundandet av The New York Review of Books.

They Have New York on Their Minds

Tre debutanter väcker just nu ett visst uppseende bland amerikanska kritiker. De är unga (nåja, en är 37), de är män, de är priviligerade och de tar sig själva och sina åsikter på största allvar. De har startat tidskrifter* där de profilerat sig i kontrast till tidigare unga, priviligerade... ja, ni vet. Och nu har de skrivit böcker om unga, priviligerade och litterära män. Jag menar, vad finns här inte att tycka om? Självklart förtjänar de uppmärksamheten eftersom de utgör en sådan bortglömd, undanskuffad och motarbetad skara (ha!): Harvardutbildade, manliga intellektuella i New York. Det är nästan en kritikers plikt att puffa för de här männens verk, vilket - kudos till honom - författaren till den här intervjun gör. Den ger verkligen inte mersmak, fast det är intressant att också unga män ibland recenseras i grupp. Slå ett slag för den goda smaken, det esoteriska och det mycket självupptagna: läs Keith Gessens All the Sad Young Literary Men (bara titeln!), Nathaniel Richs The Mayor's Tongue samt Ed Parks Personal Days. Den sistnämnda är visst en komedi...
*) n+1, The Believer.