Havtorn

Hippophae rhamnoides

Jag har nyligen för första gången någonsin smakat på färska havtorn, direkt från en buske.
Jag blev lite överraskad av den sura smaken, men samtidigt så var de goda att äta, trots att de var sura.

Det sägs att det i varje bär havtorn finns lika mycket c-vitaminer som i en hel apelsin.

I vår trädgård har vi nästan aldrig fått några bär på våra havtornbuskar, för jag har inte lyckats speciellt bra med att odla havtorn.
Kanske vi har ett för kallt och kärvt klimat i byn där vi bor för att en buske som havtorn skall trivas bra, för de första försöken med att etablera havtorn i vår trädgård misslyckades totalt.

Jag har gjort flera försök, redan för 15 år sedan planterade jag in en buske havtorn här som nästan helt dog den första vintern.

Havtorn hos våra släktingar i Piteå.

För att havtorn skall trivas så krävs en ljus och öppen plats med många timmar av fullt solsken varje dag, kanske det är därför som havtorn mest förekommer längs med kusten där havet skapar soliga platser för buskarna, där inga andra träd kan lägga skugga över havtornet?

Den plats som jag valde ut till våra första havtornbuskar var även den öppen och ljus, men ändå så dog våra havtornbuskar sakta men säkert.
Jag förstod inte vad som var fel, hos släktingar i Piteå bara sju mil från vår trädgård trivdes, och trivs än havtorn bra, och där är mer skugga än i vår trädgård.
Då måste det ha berott på något annat än ljuset att de inte trivdes hos oss.
Förmodligen så dog våra första havtornbuskar av det kallare klimatet, med kortare odlingssäsong än i Piteå.
Eller kanske svaret finns i jorden, kanske vi har fel sorts jord här för att odla havtorn?

När jag så planterade en buske havtorn mitt i den gamla grillplatsen, som består av en kulle med grus omgiven av stora stenar, ja då klarade havtorn att överleva även här i vår trädgård.

Så havtorn verkar ju inte speciellt kräsna med jorden, då de trivs i grus.

Jag gissar att skillnaden med den upphöjda platsen av grus och sten är att tjälen där kan släppa snabbare om våren, för den platsen binder inte vatten på samma sätt som gräsmattan bredvid, med mindre risk för att buskens rötter ska frysa fast i is och därmed möta döden i form av sakta uttorkning när vårsolen värmer över frusen jord.

Vissa buskar av havtorn får bara hanblommor, och vissa andra får endast honblommor, och det är de sistnämnda som ger bär.

Än har ju inte våra nya havtornbuskar blivit speciellt stora, det är en honbuske som står i gamla grillen, en hanbuske står några meter bort, också den på en kulle av grus.

För att få bär på havtornbuskar så krävs det både han-och honplanta, men ändå så har vår honplanta gett ett bär för några år sedan.

Kanske lite svårt att förklara, men pollen från havtorn måste då blåst in till vår honplanta, från en annan havtornbuske långt borta från vår trädgård.

Vem vet?

Jag gissar att det nu bara är att vänta och se om dessa buskar kan växa sig stora nog så att honplantan kan ge bär i framtiden.

Man kan ju alltid hoppas på det.

Kall sommar.

I krukor framför huset har vi även i år törnrosaskjortel som klättrar i wig-wams.
Alla andra år har de vuxit sig högre än pinnarna de klättrat på, men så inte i år.

De värmeälskande törnrosaskjortel ser beklämmande ynkliga ut.
Ändå har jag fjäskat mer för dem i år, då de åter fick fly in i växthuset för att inte frysa ihjäl i slutet av juni, då dess blad började bli röda av kylan.
De fick stå i växthuset halva juli, men det blev ju inte särskilt varmt därinne heller. 
När värmen kom tillbaka så fick de flytta ut igen med en försiktig anpassning till solens uv-stråling ännu en gång.

De började ta fart igen i slutet av juli för att stanna av helt i mitten av augusti. 
Nästa år tror jag att vi sätter sockerärtor där istället. 

För att se bilder på hur de vuxit alla andra år vi haft detta, klicka här.

Ynkligt!

Sockertoppsgran

Picea glauca 'Conica'

En ny sockertoppsgran finns nu i vår trädgård.

Den är inte högre än 30 centimeter, och får bli ett nytt försök med denna gran.

Det förra försöket slutade i fiasko, men då köpte jag en billig planta på rean och sänkte ned den med kruka och allt i trädgårdslandet i oktober en höst för något år sedan.

Då, i trädgårdslandet.

Den lilla sockertoppsgranen såg ju relativt välmående ut när sedan snön föll, men när sedan våren kom så försvann barren i samma takt som snön smälte undan.

Den lilla sockertoppsgranen klarade inte att övervintra på det sättet.

Inte här hos oss i norr.

Mest troligt så frös jordklumpen till is, och vårsolen brände sedan sönder granen, som inte då kunde hämta vatten från rotsystemet, eller så dog den lilla granen av chocken av att möta kylan utomhus då den stått inne i en butik en tid.

Gammal bild, vi har ingen snö kvar nu.

Den förste och numera stendöda sockertoppsgranen.

Nya skott ser ut att växa fram på den nya sockertoppsgranen, som ju faktiskt övervintrat i potatiskällaren sedan jag köpte den mycket billigt i november förra året.

Nu när den nya sockertoppsgranen planterats ut så vaknar hoppet till liv igen om en sockertoppsgran i vår trädgård.
Jag vet att vi kanske har ett klimat som är för kallt för sockertoppsgran, men jag måste testa igen.
Nu är det ju vår, och den nya lilla sockertoppsgranen kanske hinner etablera sig ordentligt före vintern.
Vi får se hur det går...

Parasollpil

Salix 'Blanda'

Ibland så lyckas man ju mindre bra med de olika försök man planterar in i trädgården. Vi har en parasollpil som jag nog hade trott skulle klara sig bättre än vad den faktiskt har gjort.

Här visar jag några sommarbilder av vår parasollpil, nu är den ju avlövad sedan länge och inte mycket att visa upp.

Jag köpte vår parasollpil i mitten av augusti 2010 och planterade den då.

Det mesta av trädet dog redan efter den första vintern, men stammen är vid liv en halvmeter upp från roten, ungefär så högt som snötäcket skyddade. Det växte ut nya grenar där, och de har klarat de senaste vintrarna bättre.

De första åren frös även det mesta av den nya tillväxten tillbaka om vintern, men nu har en gren utvecklats från stammen som klarar att övervintra.

Kanske har trädet klarat livet bättre de senaste åren då roten vuxit och utvecklats?

Men av de drömmar om en pil som med långa hängande grenar nästan tar i marken, så blev det bara en gren kvar.
Kanske kommer den grenen att i framtiden orka nå en sådan höjd så att drömmen om ett hängande pilträd i trädgården blir till verklighet?

Det gäller att kunna glädjas åt det små sakerna i livet, och här får jag ju välja att tänka på att den ju faktiskt ännu är vid liv, och ju ännu har en chans att utvecklas till ett fint träd, om typ 20 år kanske.
Hm, ja om inte nu någon älg kommer och äter upp det som finns kvar av trädet.

Jag har fasat lite inför tanken att det bara är från grundympen som trädet växer, men trots idogt sökande efter ett ympställe på den döda stammen, så har jag inte hittat något sådant. För om det är grundympen som växer så skulle det ju innebära att den överlevande grenen är något helt annat än Salix 'Blanda'.
Men eftersom det inte finns något ympställe, så antar jag att detta återstående gröna från stammen faktiskt är av sorten parasollpil.

Kanske man inte ympar pilträd?

Jag brukar ju ta sticklingar från de olika pilträden och rota dem, för jag har aldrig hört talas om att det skulle gå att ympa grenar av salix-släktet.

Jag har däremot inte lyckats att få någon stickling av parasollpilen att klara vintern här, trots att jag försökt.

 Den gamla stammen har fått stå kvar som en relik av mina stora drömmar om parasollpil.

Arboretum Mustila har skrivit lite fakta om detta träd, det kan du läsa här.

Finsk rödbladig björk

Betula pubecens f. rubra

I vår trädgård finns tio stora björkar, som dominerar totalt.
Därför kan man tro att det skulle vara en enkel sak att plantera in just björk på vår tomt, men det har visat sig vara svårare än vad jag trott.
Trots att de stora björkarna ser ut att trivas så bra.

Nu gör jag ännu ett försök.

Sjätte gången gillt?

Den första av de många försöken med rödbladiga björk hittade jag avbruten (min då tvåårige äldste son stod högst upp på listan över misstänkta vandaler, trots sitt nekande) det andra försöket torkade ihjäl sommaren därpå.

Det tredje försöket åt sorkarna upp en vinter, och det fjärde försöket torkade även det ihjäl förra sommaren.

Femte försöket planterades så in i trädgården för snart ett år sedan, men den bröts av den tunga snön i vintras, och dog upptill, men nu skjuter nytt upp från roten. Men den nya tillväxten är ännu löjligt liten.

Så detta är försök nummer 6 med att få en rödbladig björk att slå rot i vår trädgård.

Denna björk fyndade jag billigt i Finland för några dagar sedan, de såldes för bara 23 euro (ca 230 kronor) hos varuhuset TEX i Torneå.
Ett bra pris för en sådan björk som är drygt 140 centimeter hög.
I Sverige kostar en sådan minst 600 kronor, så jag kunde inte låta bli att köpa hem denna.

Den rödbladiga björken kommer från en klon som hittats i Finland, och den är en glasbjörk som trivs att växa lite fuktigare än vad vårtbjörkar gör.

Men då är frågan; vart i trädgården kommer den här björken att trivas bäst?
Eftersom det är en glasbjörk så får växtplatsen inte vara för torr.
De röda löven framträder snyggt i motljus, så det kan också vara värt att tänka på inför valet av växtplats. Annars upplevs de mörkt röda löven nästan svarta.

Hm, den enda plats som är ledig och som har en fuktighetshållande jord, och kan ge fint motljus i de röda bladen, ja det blir mitt bland våra vinbärsbuskar.
Men hur trivs de med en björk så tätt inpå?

Men det är klart, om björken trivs och slår rot mitt i "vinbärslunden" så får jag väl plantera nya vinbärsbuskar någon annanstans.

När jag väl fått ned den i jorden så måste den bindas upp med ett stöd för att inte knäckas av snön, och på något sätt måste jag även skydda trädet från de glupska sorkarna.

Gnagskydd runt stammen skyddar ju inte alla grenar, och de usla sorkarna är ju duktiga klättrare om de finner mödan värd.

Vad som blir svårast är ju att kunna garantera nog med vatten till trädet, vi som är borta ibland om somrarna.

En nyplanterat glasbjörk som denna behöver mycket vatten de första åren tills trädet hunnit att etablera sig ordentligt.

Man får väl hoppas på lokala regnskurar då.

Blåsippa

Hepatica nobilis

Så blommar det blåsippor här. Så här många blåsippor har aldrig förr blommat här.
Men det är nog lite fusk, för de här blåsipporna kommer från Kopparnäs utanför Piteå.

Jag har försökt plantera in blåsippor här förr, men det har aldrig riktigt lyckats.
Jag har köpt plantor på handelsträdgård och fått från andra trädgårdar, men de flesta har försvunnit redan efter en vinter.
Länge har jag väntat på att en liten planta som spridit sig från ett av våra tidigaste försök skulle blomma, där fanns blad i flera år, men någon blomma kom aldrig, och förra året så var plantan bara borta.

Vi fick en ny blåsippa från Piteå förra våren, men än syns inget liv på den plats där vi planterade den för ett år sedan.

Vi har än en gång fått blåsippor från trädgården utanför Piteå, där har de spridit sig från de rabatter där de en gång planterades för mycket länge sedan, till en skogsdunge som finns inne i den trädgården.
Alla tidigare försök med blåsippor har ju bara tynat bort här, men där, utanför Piteå växer de och blir bara fler och fler.

Vad saknar de här i vår trädgård?

Kanske vill de stå i solsken under våren, men under lövträdens skugga då det blir sommar?
Det är ju så de har det i trädgården utanför Piteå där min frus släktingar bor.

En gång såg jag att blåsippor växte vid en av trädgårdarna i byn Svanåmyren här bredvid vår by, faktiskt i en av de få trädgårdar som har något hus kvar, i detta fall en sommarstuga.
Hur länge det funnits blåsippor där det vet jag inte, men jag är ganska säker på att de blåsipporna försvann då stugan fick nya ägare som planade ut den vildvuxna gräsmattan med traktor för några år sedan.
Men kanske hann myror sprida frön av de blåsipporna in till skogen bredvid?
Jag har inte kollat det, men man kan väl hoppas att så är fallet.

Eftersom blåsippor fanns där då så borde de ju kunna överleva här i vår trädgård också, bara någon kilometer därifrån.
Det gäller väl bara att hitta rätt plats, med rätt förutsättningar för blåsippor.

För hos oss i Norrbotten finns praktiskt taget inga vildväxande blåsippor, det är bara en plats utanför Piteå vid Torrberget som räknas som ursprunglig lokal där blåsipporna är fridlysta.
Alla andra lokaler där blåsippor växer är platser med inplanterade blåsippor, och de omfattas nog tyvärr inte av fridlysningen.

Denna gång fick vi ta två plantor av blåsippa för att hoppas hitta den rätta platsen där de kan överleva.

Jag har läst att de gillar kalk, men vill de stå torrt eller fuktigt, och hur pass mycket fukt tål de här där det blir djup tjäle som finns kvar när solen värmer bladen om våren?

Kanske jag planterar den ena av blåsipporna vid julrosorna, där finns ju kalk i marken, den andra plantan kanske hamnar i en halvförvildad del av trädgården där de får växa ifred för både rensning av ogräs som för gräsklipparen.

Sedan är det ju bara att hoppas på att någon blåsippa skall trivas även här i vår trädgård.
Speciellt någon av dessa plantor som kommer från den trädgård som skapades av min frus mormor och morfar.
Det skulle betyda mycket för henne om just dessa plantor ville stanna kvar här.

Vit purpurhatt

Vit purpurhatt Echinacea purpurea 'alba'

Det finns vissa växter som inte riktigt trivs här i vår nordliga trädgård, och purpurhatten är en av dem.
Vi har provat att plantera in purpurhatt några gånger, men de trivs inte och blir inte så långvariga gäster här.
Det senaste försöket blommade ju förvisso det första året, men redan året efteråt så blev det svårt för purpurhatten. När säsongen var slut så knoppades den och hade tänkt att blomma i mitten av september, och ni som har varit i Norrbotten den tiden på året vet att då är hösten redan här och snön kan dyka upp när som helst (om det vill sig så illa att den första snön kommer tidigt).

Den stackars purpurhatten hann inte längre än som bilden ovanför visar innan nätterna blev så kalla att den frös sönder.

Purpurhatt växer ju naturligt i Nordamerika, och det har ju visat sig att klimatet i vår by oftast är för hårt och för svårt för växter därifrån. Det är lite synd, för jag hade gärna sett purpurhatt blomma i vår trädgård.

Nu har jag läst att purpurhatten är en växt från den öppna och soliga prärien.

Kanske hade purpurhatten hunnit med att blomma om den hade fått en mycket ljusare plats än vad den då fick?

Kanske den är värd ett nytt försök?

Men då får vi skaffa nya plantor, för de gamla purpurhattarna har alla försvunnit.

Jag kom att tänka på våra misslyckade försök med purpurhatt när jag kurerade en begynnande förkylning för några dagar sedan.
Jag fick tips av en granne att köpa echinagard och droppa 35 droppar i ett glas vatten och dricka det, morgon, middag och kväll i några dagar.

Efter två dagar kände jag hur förkylningen släppte, och att jag blev mycket piggare.
Jag fortsatte att ta droppar av echinagard under några dagar ändå, för att hålla förkylningen borta.
Var det hela bara en slump, eller hade tillfrisknandet med echinagard att göra?

Vem vet?
Det viktiga var ju trots allt att slippa förkylningen som ju oftast är jobbig och långdragen.

Enligt min granne ska man inte hålla på att kurera sig med dessa droppar i längre tid än en vecka.
Varför det är så vet jag inte, men idag var den sista dagen för dessa droppa denna gång för mig.

Hoppas att ni alla har en bra dag, och att ni slipper att bli förkylda.

Onega plommon

Prunus domestica 'Onega'

Bild från boken Våra fruktsorter  av Leif Blomqvist.

Jag har ju under många år drömt om att ha en trädgård med fruktträd, och började plantera in olika äppelträd mellan de stora björkar som vi har.

Speciellt sedan jag köpt och läst de olika böcker  Leif Blomqvist skrivit.

Bilden med de gula plommonen av sorten Onega fick mig att börja söka efter ett nog härdigt plommonträd, jag gillar de böcker Leif Blomqvist skrivit, de är fyllda med fina bilder som lockar till växtjakt och oftast slutar med nya inköp, och nu har jag planterat ett nytt sådant plommonträd i vår trädgård.

För jag har faktiskt försökt med detta plommonträd redan för några år sedan, men det blev älgmat den första vintern, och har sedan dess inte varit mycket att räkna med. 

Jag köpte ett nytt plommomträd på Noliamässan i Piteå. Där Fanns Leif Blomqvist med sin plantskola med växter speciellt anpassade för oss som bor på platser med kärvt klimat.

Vårt nya Onega plommon har jag planterat nära vårt hus, för att det ska få vara ifred för de glupska älgarna.

De brukar sällan våga sig så nära huset.

Älgsäkert läge?

Men att få ett plommonträd att trivas i Norrbotten är kanske lättare sagt än gjort, nu har jag planterat det nya plommonträdet bra mycket mer väldränerat än det gamla, för vinterfukt är inget som plommonträd gillar, kanske det är därför som vårt gamla Onega fryser ned helt om vintern?

Årets tillväxt på det gamla plommonträdet 'Onega'.

Jag läser ibland om de som har problem med sina plommonträd för det blir så väldiga mängder av plommon att de inte vet vad de ska göra med alla plommon som skräpar i trädgården.

Våra plommonproblem är ju av ett annat slag, här vill inte plommonträden övervintra.

Vårt äldsta plommonträd av sorten 'Czar' ser ni här under, det är bara härdigt för svenska växtzon 4, så det kanske inte är så förvånande att det frusit ned helt.

Ynkligt!

...och av det betydligt härdigare blåplommonet 'Sinikka' återstår idag bara döda grenar, trots att det anges härdigt för växtzon 6, men här är ju lite kallare än så. Det dog den första vintern.
Ändå planterades det trädet på en väldränerad upphöjd plats, där det är tillsatt extra kalk i jorden, något som prunus-släktet (som plommon tillhör) ska trivas med.

Det blev mycket prat om växtzoner här, men vad gäller övervintring av plommon så verkar det ha stor betydelse att välja ett plommon av en nog vinterhärdig sort.

Plommonträdet 'Sinikka' duger numera bara till påskris.

Mitt sista hopp för att få plommon i vår trädgård står nu till plommonträdet 'Onega'.

Onega gulplommon härstammar från en plats i Ryssland där det om vintern ofta blir -40º C.

Kanske kan ett sådant plommonträd klara vintern även i vår del av landet?

Nu är det planterat, och nu är det bara att hoppas på att det klarar klimat och älgar.

Malört

Artemisia absinthium

I flera år så överlevde en Malört här i vår trädgård och trotsade klimatet, som ju egentligen skall vara alldeles för hårt för denna växt.
Men till sist så stod det på något sätt ändå klart för malörten i vilken växtzon den befann sig, och den visade sig sedan aldrig mera.
Lite synd kan jag tycka, för jag gillade malörtens silvergrå/gröna skimrande bladverk.
Inte för att malörten på något sätt är att anse som särskilt exotisk, denna planta köptes på Coop bland de färska kryddväxterna för matlagning, så det är kanske lätt att hitta en ny, och det kanske jag gör någon dag.

Någon tanke på att använda malörten till matlagning eller som krydda hade jag aldrig, jag köpte plantan för bladens härligt ljusa färg. Den skapade liv och kontrast i rabatten med sin avvikande ljusa färg.

Malörten var planterad på en väl dränerad plats, i lätt jord som snabbt torkade upp efter regn.
Jag tror att det är hemligheten med varför plantan alls kom att överleva några år här.
I tyngre och fuktigare jord hade den tynat bort direkt.
Växter med silverskimrande grågröna blad tycks föredra att växa på en torr och solig plats.

Växtens färg som framträder av bladens silvergrå små 'hårstrån' gör att jag väljer att visa dessa gamla (aldrig tidigare visade) bilder på vår malört som en gång fanns här.
Bilderna får bli mitt bidrag till färgutmaningen hos Charlotta med bloggen Charlottas trädgård.
Kika in där för att läsa mer om det.
Veckans färg är grå.

Kanske malörten är mer grön än grå, men lite grått har den ju också över sig.
Inte grått som i tråkig och intetsägande, utan då mer som en silverskimrande grå nyans.

Jag funderar ändå om malörten upplevs som simpel för många, kanske ni vill läsa om en annan växt med grå färg...

Att hitta blommor med grå färg är inte så enkelt, den enda som jag kommer på är Grå klocklilja som jag visat tidigare. Läs mer om den här!

Grå klocklilja

Hoppas den klarar klimatet bättre än vad malörten gjorde.

Ha en härlig dag!

Tidlösa

Colchicum autumnale

Blommig Fredag - En tuffing?

För många år sedan så blommade en Tidlösa Colchicum autumnale i vår trädgård.
Jag köpte löken redan i augusti det året och drev fram blomningen genom att lägga den på ett kaffefat med lite vatten.
Tidlösan började att växa och snart så öppnade den sin första knopp.
När fler knoppar öppnades så planterade jag tidlösan i en rabatt för att den inte skulle blomma över så snabbt i värmen inomhus.

Så fint det var med en sådan blomma på hösten när allt annat vissnat ned.
Den här gamla bilden är dessvärre den enda bild som finns på vår tidlösa som en gång fanns här.
Tidlösa kallas även för 'Nakna jungfrun' ibland.

Det var en riktig tuffing vill jag minnas för efter varje natt med frost så låg blommorna ned som slamsor, men när solen sedan värmde så reste sig tidlösans blommor igen.
Så höll det på fram tills snön kom.

Sedan dess har jag aldrig återsett vår tidlösa, den klarade inte den kalla vintern här.
Lite märkligt kanske då den växten anses ganska härdig, men å andra sidan har jag aldrig sett någon annan tidlösa i någon av trädgårdarna här i byn där vi bor.
Kanske vårt klimat är för hårt för en växt som tidlösa?

Jag har länge saknat den, men aldrig funnit någon ny till salu i någon butik här i trakten.
Hade jag planterat den för torrt, eller var det fukt om vintern som knäckte växten?

Nej tidlösan var nog inte den tuffing jag först trodde att den skulle vara...

Om du vill läsa om äkta tuffingar så kan du besöka samlingsbloggen Bland rosor och bladlöss.

Där pågår nu Blommig fredag som bäst.

Tigerlilja

Lilium lancifolium.

Ibland misslyckas jag med de till synes mest enkla växter som finns, som exempelvis Tigerlilja Lilium lancifolium.
Hur svårt kan det vara att få en sådan att trivas i vår trädgård?
Jag har köpt färdiga lökar som borde varit enkla att få i blom året efteråt, men så enkelt har det inte varit.
Här kommer ett inlägg med enbart gamla bilder då ingen tigerlilja finns här nu.

De som jag lyckats att få i blom har alla övervintrat i potatiskällaren, men de som finns i rabatterna blir det inte så mycket av efter en tid.
De överlever den första vintern, men så precis när de är redo att öppna sina knoppar så har nattfrosten kommit och satt stopp för allt.

Den senaste tigerlilja som visade sig i vår trädgård hann aldrig öppna sina knoppar, den frös ned och blev så förskräckt att den valde att inte visa sig alls i år.
Så har det även varit förut, år efter år.
I andra trädgårdar i trakten blommar de fint, så de borde väl gå att odla även hos oss.

Tigerliljor skall trivas med näringsrik kemiskt sur jord på en väldränerad men ej för torr plats.
Jag har försökt att fixa allt ovanstående, men utan större framgång.

De många små bulbiller som hunnit med att bildas i bladfästena har lossnat på höstarna och året efteråt har de grott och bildat många små plantor som jag flyttat runt till platser där jag vill ha tigerliljor.
De växer fint första sommaren för att sedan försvinna.

Kanske kommer det att förbli ett mysterium, jag har ingen aning  vad som hänt dem.
Kanske sorkarna är speciellt förtjusta i denna växt eller är det bara så att tigerliljorna längtar hem till sitt ursprungsland i trakterna av Kina, och börjar krypa ned i jorden för att hoppas på att nå dit så småningom?
Vad vet jag?
Här är de inte längre kvar.
Tyvärr.

Döden bland träden.

Ännu väntar jag på att Maackia amurensis skall öppna sina knoppar, men ärligt talat, nu börjar det kännas hopplöst, det förut så fina trädet står nu som en risig buske i den gröna trädgården.

Men sorgligt nog är den inte ensam om att stå kal och avlövad.

Många fler träd tycks döda efter den senaste vintern, och mest troligt är de också döda, det kanske börjar bli dags att klippa ned och beskära det döda grenverken.

Men än väntar vi nog med att klippa vissa av träden.

Bredvid Maackian står en Ullungrönn så död och kal, för detta träd är hoppet ute.

Ullungrönnen klarade en vinter utan problem här hos oss, men nu är det slut, om inte nya grenar är på väg att växa upp från roten. Hoppas ändå lite grann.

Vår rödbladiga purpurapel, Malus royalty har även den gått hädan i år.

Den hade ju klarat fyra vintrar här.

Kanske någon skvallrade att den bara skall klara sig upp till och med växtzon 5...

Nästan lika illa ser det ut med vårt nya päronträd, men det kommer nya små blad från roten.
Jag köpte ett päronträd av ryska sorten 'Olga' för två år sedan, för det anses som mest härdigt (växtzon 5), men alltså inte nog härdigt för vårt klimat. 'Olga' frös ned redan för ett år sedan.

Silverpilen (ovan till höger) har några blad här och där, men vacker är den inte.

Lika illa är det med en ny Näverhägg, som jag planterat på trädgårdens mest förbannade plats där inget jag planterar lyckas överleva. Något skumt är det.
Vår gamla stora Näverhägg står lika grön och grann som förut inne i trädgården.
På denna plats består jorden mest av sand.

Ett kvist-rangel återstår av vår Sötrönn, men i detta fall så beror bakslaget på älgarnas framfart i vintras.

Våra två ekar har frusit tillbaka hårt, och vår Katsura visar än inget liv alls. Härdiga plommonträd från Ryssland har dött eller frusit ned helt.
Lite konstigt är det då att vårt svenska förväntade veka plommonträd Czar inte alls frusit ned i vinter.
Det har förvisso fått trädgårdens varmaste och mest vindskyddade plats att växa på, men ändå är det lite märkligt.

Lilla Czar som bara anses härdig till och med växtzon 4 har redan fått ett stålbad i trädgården en gång då det frös ned totalt. Jag krukade in trädet och lät det övervintra några år i potatiskällaren så det skulle hinna växa upp igen, det planterades ut i trädgården igen förra året, och nu ser det ju som sagt riktigt bra ut, även om det ännu är förhållandevis litet.

Czar

Även våra Manchuriska valnötsträd överraskar med gröna fina blad, de tycks inte ha fått några skador alls av den senaste vintern.
Vår gamla manchuriska valnöt har ju nästan varje år frusit ned hårt under vintern, men alltså inte i år när mycket annat gått vidare till de sälla jaktmarkerna.

Den första vintern som vår manchuriska valnöt fanns här så frös den ned helt och började inte växa förrän den 25 juli.

Jag tänker på den och hoppet finns ändå kvar för de skadade små träden, kanske några av dem klarar sig ändå?

Våra perenner har klarat vintern med glans, bara ett fåtal har dött, men det berodde nog på höstens regn då de dränktes i stora pölar.