Djungelgurka

Melothria scabra

Inne i växthuset växer en djungelgurka som bäst, troligen lyckligt ovetande om den kalla hösten som råder där utanför glasväggen.
Men inne i växthuset påminner klimatet ännu om temperaturen i Mexiko, så djungelgurkan trivs och känner sig som hemma.

Denna mini-melon har seglat upp som en komet bland populära växter att odla, kanske för att den är ätbar och för att den är så liten och söt att dekorera sallader med?
Den kallas ibland också för Mexikansk musmelon.

De små melonerna, eller små gurkorna sitter på grenarna på den klättrande rankan, växten klättrar och klänger med hjälp av fästen som hittar grepp på de flesta ytor.
Någonstans kanske denna växt är ett besvärligt ogräs?
Men jag gissar att den lätt blir förlåten för att växa snabbt och ta för sig av utrymme då den bjuder på små frukter.

 På plantan skall finnas både han- och honblommor som pollinerats av insekter då dörren till växthuset stått öppen, nu håller jag dörren stängd för det mesta och måste pollinera blommorna  med hjälp av en pensel om plantan ska ge mer frukt.

En gurkväxt som denna vill ha jämn fuktighet och näring för att bli som bäst.
Om man slarvar med vattningen så har jag hört att de små gurkorna får en bitter smak.

Jag tycker att djungelgurkan påminner i smak och konsistens om både kiwano och vanlig gurka.

Även bladen är fina, och djungelgurkan skickar ut långa rankor som utan problem har tagit fast i den isolerande fiberduk jag har täckt innertaket med för att hålla frosten borta nattetid.
Plantan är uppskattningsvis mer än tre meter hög.

Många små gurkor kommer nog inte hinna mogna innan jag stänger växthuset för säsongen, men kanske rankan går att flytta inomhus i någon vecka för att den skall hinna ge fler frukter?

Gurkört

Borago officinalis

En av trädgårdslandets vackraste ätbara växter är gurkörten.
Bladens smak ska tydligen påminna något om gurka, men de är inte så trevliga att äta, för de har en stickande känsla av små små taggar som finns på bladen.
Nej, här är det den blå blomman som är behållningen.

De blå blommorna är även omtyckta av bin och humlor.

Gurkörtens blommorna ska vara ätbara, och med dessa kan man piffa till vilken sallad eller maträtt som helst.

Gurkörten är en ettårig växt som vi brukar så ibland i trädgårdslandet, i år har bladen gulnat lite, kanske av näringsbrist eller av det myckna regnandet?

Ibland hinner plantorna sätta frön som kan överleva vintern utomhus, och då blir man förvånad över att en ettåring dyker upp även året efteråt, innan man förstår att det är ett nytt frö som grott, för själva plantan överlever inte vintern.

De blå blommorna går att frysa in i iskuber och ta fram när man vill överraska lite.

Kanske till en varm sommardag, eller till något festligt tillfälle mitt i vintern?

Jag vet inte riktigt själv om jag är så förtjust i att ha dessa blommor i isen, de är lite sladdriga och läbbiga då de sedan släpper från isen och man får dem i munnen, och jag får svårt att svälja dem.

Men det är ju lite läckert ändå att se på de infrusna blå blommorna i isen.

Även som dekoration på en kall paj gör sig gurkörtens blommor bra, men inte heller här förmår jag att tugga i mig de blå blommorna, även om jag hört att de ska vara fullt ätbara.

Men som sagt, gurkörtens blommor är en fröjd för ögat.

Taggreva

Echinocystis lobata

Av Berit med fina bloggen My rented garden  fick jag  frön av taggreva.
Jag petade ned frön på olika platser i trädgården redan i september förra året, sedan fick de ligga kvar i jorden över vintern för att stratifieras, annars hade inte fröna grott.

Kanske var det ungefär tio frön som började växa. Taggreva är en ettårig klätterväxt och kan nå en höjd av 250 centimeter, men hos oss blev den högsta bara ungefär en meter hög.
Det är bara en planta som fått en frukt, de övriga torkade ihjäl av den torka och värme som var när vi var bortresta i juli, men taggrevan som klättrar på vår hänggran klarade torkan och orkade med att bilda en frukt.

Taggreva kallas även för amerikansk vildgurka, det kanske är mer korrekt för den har ju inga vassa taggar, det som på bilderna ser ut som sylvassa taggar är lena och mjuka.

Även bladen är dekorativa, och nu hoppas jag att nattfrosten dröjer så taggrevans frö hinner med att mogna så jag kan peta ned dessa i olika rabatter, men denna gång ska jag välja platser som inte torkar ut om sommaren.

Tack än en gång Berit för frön av denna spännande och lite ovanliga växt.

Jättebalsamin

 

Jättebalsamin, Impatiens glandulifera

Eftersom jag just skrivit om blekbalsamin så vill jag även visa och berätta om mina mer eller mindre misslyckade försök med Jättebalsamin.
Jämfört med blekbalsamin så är jättebalsaminen en ståtlig växt som inte hör hemma på min tråk-lista.
Här är den enda bild jag hittade på denna växt.
(Inte snygg mot den röda väggen, men vad skall man göra åt det.)

Första gången jag såg en Jättebalsamin så blev jag förtjust i denna stora växt med doftande blommor.
Jag försökte att flytta några stora plantor men det gick inte alls så bra.
De var sköra och de är väldigt känsliga för torka, små plantor går att flytta utan problem.
På hösten tog jag frön och strödde ut i en rabatt vid trädgårdslandet, och året efteråt så växte det upp några plantor där.

Jättebalsamin sprider sig med frö som den sprätter iväg flera meter. Men det händer sällan här.

De stora blommorna började övergå till frökapslar när det plötsligt (som vanligt) blev minusgrader en augustinatt.
Alla Jättebalsaminer frös ned nästan helt och hållet, och några så-dugliga frön kom det inte från dessa plantor.
Jag tog frön från Jättebalsaminer i skogen vid mitt jobb igen och strödde ut på en annan plats i trädgården.
Så har jag hållit på sedan dess...

Här i vår trädgård är det nästan omöjligt för denna växt att sprida sina frön, den tidiga nattfrosten slår ut växten innan den hunnit bilda frön.
Det är mycket sällan frön hinner mogna fram, vid mitt jobb 30 kilometer från vår trädgård hinner de mogna, så jag plockar några frön från dessa så jag får ha några jättebalsaminer året efteråt.

För här får de gärna växa, men aldrig mer mot den röda husväggen.
Som en tröst i bedrövelsen av den tidiga nattfrosten så kan jag ju faktiskt själv bestämma vart dessa plantor skall växa. Något besvärligt ogräs blir de aldrig här, den är snarare att betrakta som en sommarblomma här i vår trädgård.

Läs mer om Jättebalsamin här!