Syddracena

Cordyline australis 'Purpurea'

Den rödbladiga syddracenan är nog den växt som mest kryddar trädgården med en känsla av sydligare breddgrader då den med sin form och färg inte liknar något annat som vi har här.

Syddracenan är nog den växt här hos oss som har sitt ursprung allra längst ifrån vår del av världen, för syddracena växer vild i de södra selarna av Nya Zeeland.
Jag sorterar växten direkt under "sommarblommor" då den på inga villkor klarar de kalla vintrar vi har i Sverige.
Men många fler av våra andra sommarblommor här är betydligt vekare för den första frosten än denna växt, som ska klara några minusgrader utan att ta skada, men så mycket kallare än runt -5º C under en kort stund vill den inte ha, för då tar de vackra bladen skada av frosten.

Jag gillar den mörka färgen och den vassa formen på bladen, det är det närmaste man kan komma om man vill ha en palm i sin trädgård till ett rimligt pris.

Jämfört med många andra lika stora palmer som man kan välja att köpa till sin trädgård så är syddracenan oftast mycket billigare i handeln.

 Men nu är snart sommaren slut, och det innebär också slutet för vår syddracena.
Jag vet att den inte klarar omställningen till torrt och varmt inomhusklimat då den stått utomhus hela sommaren, dessutom tar den stor plats inomhus, och kommer med alla sannolikhet torka i bladtopparna och dra på sig ohyra som spinn eller trips om den flyttas inomhus.
Denna växt skulle nog klara sig bra i ett orangeri där den fick övervintra ljust och svalt.
Men något orangeri har vi inte här.
Kanske jag flyttar in den i växthuset när nattfrosten blir för svår, då klarar den ju några veckor till innan kylan slår in även där nattetid.

Men den är ju så fin än, så jag kanske ändå försöker att flytta den inomhus, trots att jag vet hur illa de trivs med mörker och torr luft.

Men några dagar till får den stå ute i trädgården och ge en känsla av sydligare breddgrader här innan frosten och kylan drar in över vår del av landet.

Indiankrasse

Tropaeolum majus

När trädgårdens blomning snart släcks ned av frosten så blommar den eldiga indiankrassen som bäst.
Trots att det varit lätt frost i tre nätter så har de flesta av indiankrassen klarat sig med blommorna i behåll.
Detta tack vare att de hänger i amplar och därmed också undgår frosten nära marken.

Indiankrassen har sitt ursprung från Peru, och är känslig för frost.
Dessa bilder är fotograferade efter frosten, och trots det skyddade läget så slokar bladen lite ändå.

.
En av plantorna har fått nästan helt gula blommor, de tycker jag är fina.

Indiankrassen klänger längst med en kedja, men den behöver hjälp att hitta ställen att fästa på. När den väl fått grepp om kedjan så sitter den fast.

För mig känns indiankrasse väldigt mycket 1970-tal, min moster hade alltid indiankrasse då, och jag minns det med nostalgisk blick.
Våra egna plantor påminner därför om min barndom.

Indiankrasse älskar sol, men dessa plantor hänger vid vår förstukvist som vetter mot norr, så därför har det inte blivit så många blommor de blommar sparsamt i skuggan, här får indiankrassen bara lite morgonsol.

Det sägs att indiankrasse tål torka bra, kanske det är därför de alls har överlevt i våra amplar.
Det har nog blivit lite torka där under förstukvistens tak.
Dit in har inte regnet nått i sommar.

Tidigt om morgonen når solen till amplarna med indiankrassen, men även då silas solljuset av trädens skugga.

Men de plantor av indiankrasse som stått ute i trädgården har frusit ihjäl.
De gav upp redan efter den första frostnatten, natten mot den andra september.

Men några blommor har visst överlevt där vid marken ändå.

Indiankrassens glans varar nog inte så många dagar till här hos.
När den riktiga nattfrosten nyper till så blir det inget kvar av den.

Diadembuske

Tibouchina urvilleana

Jag köpte en växt som såldes för halva priset i slutet av maj, för där utanför butiken hade de flesta växter blivit fula av allt regn och de kalla vindarna som plågade de för det kylslagna vädret ovana växterna.
Det var bara denna växt som var någorlunda fin, så den fick följa med hem som den dagens fynd, och efter en tid i växthuset så mådde den prima och hade många knoppar.

På krukan står att den heter Tibuchina och är från Brasilien, så det förklarar ju det där med att den inte trivdes med iskalla vindar.
Nu blommar den sedan en tid i vår trädgård och ger vår trädgård en glimt av Brasilien.

Även de stora knopparna är fina innan de slår ut.

Jag läste att växten kallas för diadembuske och att man ska knipsa bort de blommor som blommat klart för att den ska fortsätta att sätta nya knoppar.

Busken ogillar frost och kan bli drygt fyra meter hög.

Det ska gå att ta sticklingar från växten, men det lyckades inte för mig då jag provade göra det förra året.

Den riktiga utmaningen blir väl sedan att försöka övervintra växten, för den vill övervintra svalt och ljust.

Men kanske den kan överleva i potatiskällarens mörker tillsammans med pelargoner och fuchior?

Problemet är väl bara då att den kanske kommer igång alltför sent, så den står redo att blomma lagom till nästa höst, om den nu alls vill överleva källarens mörker.

Men varför bekymra sig om det nu?

Just nu så blommar den fint i sin kruka och har inga bekymmer alls för framtiden.

Det finns ungefär 300 arter av släktet tibouchina i Sydamerika, med blommor som är lila, rosa eller vita.
Flera blir liksom diadembusken buskar som bara blir några meter höga, men någon sort av släktet kan nå en höjd av 12 meter.

Kanske fler sorter av tibouchina är att vänta i butikerna i framtiden?

Buddleja

Vi var på marknad igår, och där fans även växter, och en buddleja fick följa med hem.

Buddleja är ju inte alls vinterhärdig för vår del av landet, så den får bo och växa i en kruka.

Jag hoppas att den nya buddlejan klarar sig i krukan.

 Men frågan är vilken sorts buddleja som det här är
.Den såldes bland sommarblommor, men jag ska prova att övervintra den inne i potatiskällaren ändå.

Jag tycker om den, hoppas att områdets fjärilar också ska gilla den, trots att de väl aldrig sett en buddleja förut.

Petunia

Petunia

Blommig fredag - det här är jag mest stolt över (i trädgårdssammanhang).

Min fru älskar sommarblommor, och varje år så blommar det sådana i vår trädgård.
Hon planerar redan i förväg hur mycket hon behöver köpa, och så fyller hon 'balkonglådor' och krukor med allehanda sommarblommor.
En av de sommarblommor hon köper hem till trädgården är petunia.

Petunia blommar i stort sett hela sommaren fram till frosten tar dem när hösten är här. Likadant är det med de flesta sommarblommor, de ger färg hela sommaren istället för den korta tid som perenner blommar.
Vissa perenner kan blomma ut på så kort tid som fyra dagar, å andra sidan så kan man ha perenner som blommar olika tider på säsongen, och då har man ju alltid något som blommar ändå.

Jag är ju ingen expert på att sköta hennes petunior, men jag vet att de blir fula om det regnar mycket och de blommor som vissnar sedan de blommat klart, de ska man nypa bort för att få fler blommor.
Annars kanske petunian sätter frö istället för att blomma, och vi vill ju ha blommor, inte frön.
Så därför försöker vi plocka bort de som blommat ut.

Petunian härstammar från Sydamerika, där är ju klimatet så mycket varmare än i Norrbotten där vi bor och odlar, ändå mår en sommarblomma som just petunia bra här i norr om sommaren.
(De besväras varken av mygg eller midnattssol.)

Men de tål ju inte den minsta lilla frost utan att ge upp och göra skäl för att tillhöra den grupp av växter som kallas för ettåringar.

Som sagt, de sommarblommor som min fru dekorerar vår trädgård med varje sommar är nog det som jag är mest stolt över i vår trädgård, trots att jag själv mest håller på med perenna växter som återkommer år efter år i de fall då de inte knäcks av det kalla klimatet.

Denna vilja hos min fru att år efter år få vår trädgård att blomma hela sommaren lång, ja det är min stolthet, trots att jag själv inte gör annat för hennes sommarblommor än fyller vissa krukor med jord och fixar de tyngsta lyften.

Kan man känna stolthet över någon annan?

Jag hade för en tid sedan en diskussion med en av mina närmaste vänner om hur man kan vara stolt över det någon annan presterat, han menade att man nog bara kan känna stolthet över det man själv gjort, och gilla det andra gjort.
Jag höll inte riktigt med, men vacklade samtidigt, då det ju låg en viss sanning i hans åsikt.
Jag har sedan dess funderat på det han sa, om man bara kan känna stolthet över sig själv.
Kan man känna sig stolt över det någon annan gjort?

Kanske jag ändå själv är delaktig i sommarblommornas färger i vår trädgård, för om än det inte är jag som planerar, planterar och köper hem dem, så har jag ju ändå ett finger med i spelet.
Jag har även vissa minnen av att få vattna dessa ständigt törstande blomster under torra perioder, samt att skydda dem från frost då nätterna blir kalla, men det är ju ett helt annat kapitel som inte stavas stolthet.

Till sist;
Utan de sommarblommor som min fru har så hade vår trädgård varit så mycket fattigare på blommor.
Jag hade själv till exempel knappast kommit på att köpa hem petunior.

Hoppas att ni alla har en bra dag, och att ni alla har något smått och stort att vara stolta över!

För att läsa om andra bloggares stolthet, kika in hos fina bloggen Bland rosor och bladlöss  där pågår 'Blommig fredag' som bäst.
Dagens tema är just stolthet.

Jätteeternell

Helichrysum bracteatum

Blommig fredag - Färg.

Utomhus har naturen återgått till en brun-grå färgskala, även om lite grönt ännu finns kvar då gräsmattornas grönska lyser upp nu innan snön kommer.

Annat var det för några veckor sedan då trädgårdens blommor ännu lyste i olika färger, tänk att det då var så vardagligt att man knappt la märke till färgernas fyrverkeri.

En av alla dessa som skänkte vår trädgård extra färg var jätteeternellerna som blommade i trädgårdslandet.
De blommar sent i vår nordliga del av landet, så för att alls hinna få några blommor före nattfrosten kommer så måste vi för förodla dessa inne i växthuset, medans våren ännu är för kall.

Jätteeternell härstammar från Australien, och tillhörde förut släktet Bracteantha innan de fördes över till släktet Helichrysum, de föredrar att växa i full sol i en lucker humusrik jord som inte får bli för våt.
I Australien kan denna blomma bli meterhög, men här i norr blir de sällan högre än 60-70 centimeter.
Den ovanligt varma och torra sommaren här i norr gillades av våra jätteeterneller, men sideneternellerna bredvid höll på att torka ihjäl i hettan.(jag borde ha vattnat bättre, jag vet).

De är för härliga att känna på redan när de blommar, för de är liksom torra och styva direkt, precis så som de sedan är då man tagit in blommor för att torka dessa.

På nära håll är blommorna fina men som rabattväxt kanske inte jätteeternell är någon höjdare, då de gröna bladen dominerar (man plockar ju liksom bort blommorna allt eftersom om man vill torka dem).

Det är viktigt att plocka blommorna tidigt, just efter de öppnat sin knopp. Får de blomma för länge innan man plockar in dem, så kommer de se lätt utblommade ut sedan de torkat.
Min fru hänger alltid den nyplockade buketten med eterneller upp och ned så stjälkarna blir raka då de torkar.

Sensommaren var varm, och nattfrosten kom relativt sent så våra jätteeterneller hann med att blomma i år, min fru plockade in några buketter.

Sedan nattfrosten gjort entré så är blomningen över.
Jätteeterneller tål nästan ingen frost alls. I alla fall inte tio minusgrader som det har varit här.

De jätteeterneller som min fru plockade in förut har hon torkat så att färgen och formen av sommarens blomsterfyrverkeri ännu finns kvar i vårt hus.

Kanske går vinterns plågor lättare att uthärda när lite färg från sommaren finns med?

Bevarad färg från sommarens blomsterfyrverkeri.

Vill du se mer färg, så hittar du det hos Heléna med fina bloggen 'Bland rosor och bladlöss', där pågår nu Blommig Fredag  som bäst, och dagens tema är färg.

Ha en toppenfin fredag!

Stjärnlobelia

Laurentia hybrida

Här en sommarblomma med 'stjärnstatus', som börjar blomma när sommaren är slut, så trots att den räknas tillhöra sommarblommorna så är det nu som stjärnlobelian öppnat sina knoppar.

Stjärnlobelia växer vilda i Australien, så den klarar ju inte några vargavintrar, utan de räknas till sommarblommorna här hos oss.

Den trivs som de flesta sommarblommor, men den gillar inte om jorden blir för fuktig under en längre tid, så därför är det bra att låta jorden torka upp mellan vattningen.

Jag hade aldrig ens hört talas om denna växt förrän jag fick en planta av min trädgårdsvän Kjell-Benjamin i Piteå, han hade sett den hos en granne, och hade i år sått egna plantor.

Han bad mig ta egna frön från den här plantan, men jag är lite orolig för hur det ska hinna med att mogna fram frön när den blommar först nu.

Kanske jag får flytta in krukan med stjärnlobelian till växthuset om det blir risk för frost.

Det har ju liksom varit snubblande nära nattfrost här, med bara noll grader två nätter förra veckan.

Om jag får frön från plantan så är det viktigt att så dem tidigt nästa år för att de ska hinna med att blomma, jag har läst att man bör så dessa frön redan i januari-februari månad.

De stjärnformade blommorna får en annan form då de blommat en tid, men de är vackra att se på då med.

Tack än en gång Kjell-Benjamin för den fina stjärnlobelian.

Busktoffelblomma

Calceolaria hirsuta

Här kommer några bilder på en riktigt fin sommarblomma. Det är en busktoffelblomma som jag fått av Kjell-Benjamin som bor utanför Piteå. Jag hade aldrig ens hört talas om den förut, så den är ny för mig.

Jag frågade om växten och han svarade:

 "Den är inte perenn, men fröar av sig. Om Du tar frön av den och driver upp så blommar dom tidigare än det självsådda."

Calceolaria-släktet består av mer än 300 arter, och de har alla sitt ursprung från Mexiko och Sydamerika.

Så nu snart får man försöka plocka frön från plantan så att man kan så nya plantor nästa år, för den här sommarblomman lyser upp sin plats bland de andra krukorna på uteplatsen, den får gärna lysa upp i trädgården även nästa år också.

Tack än en gång för den fina busktoffelblomman Kjell-Benjamin!

Pensé

Vi möter våren varje år med penséer som min fru köper och planterar i krukor.
När vår trädgård ännu står frusen så blommar det så fint där, och väcker hopp om att snart, mycket snart börjar den riktiga våren även i vår del av landet.

Men när omgivningen är bländande vit av snö så tycks våren långt borta.
Det är då bara våra penséer som ger hopp om att vintern snart är slut.

Här är ännu nätterna så kyliga att vi som oftast måste bära in krukorna med penséer, annars så fryser de ihjäl.
De må vara tuffa och tåla viss kyla, men färdigdrivna och redan blommande penséer från butiken klarar inte temperaturer på ned till -10º C som det ju kan bli här om nätterna ibland denna årstid.
Men någon minusgrad och snö är ju inga problem för en pensé.

Vi har nu en minipensé som hade fina blommor i butiken, men den var nog så hårt driven att blommorna försvann direkt den kom hem till oss.
Nåja, den är ju än grön och fin.
Nya blommor kanske kommer framåt juni. Vem vet?

Det ser ut att bli en härlig dag med solsken efter gårdagens regn, våra penséer trivs i den svala luften.
Nej, nu är ju våren ändå här för att stanna.
De små penséerna lyser upp den annars så grå-bruna trädgård som hunnit tina fram här och där mellan högar av snö.

Penséerna må vara enkla och simpla för en trädgårdsnörd, men de ger oss hopp om våren, hur skulle vi orka vänta på våren utan våra penséer?

GLAD PÅSK!