10/10: Främlingsleguanen

Femåringen som klev ut genom dagisgrinden och försvann ... Så kunde det ha stått i kvällstidningarnas rubriker men försvinnandet verkar inte ha väckt någon större uppmärksamhet. Vilket är mycket märkligt. Någon borde väl notera att ett litet barn, fyra och ett halvt år, en och tio lång, bor alldeles ensam i en lägenhet? Eller inte helt ensam förresten, barnet har nämligen vårdnaden om en tysktalande leguan. Föräldrarna, upphovsmännen, är spårlöst försvunna. Kanske är de i Blomstermåla. Eller i Maastricht. Detta är emellertid inga större problem, barnet hittar pengar både här och där i bostaden och besitter en alldeles fenomenal överlevnadsinstinkt. Hen klarar sig. Dessutom har hen sagt upp sig från dagis.

Under helgens bokresa var det från början meningen att vi skulle få tillfälle att prata med författaren, tyvärr blev det inte så men det hindrade förstås oss inte från att själva diskutera boken under en trevlig bokfrukost. Ganska snart stod det klart att detta är en bok som varje läsare uppfattar på ett helt eget sätt. Redan huvudpersonen gav upphov till en rad olika uppfattningar: barn eller vuxen? Flicka eller pojke, kvinna eller man? Övergiven eller psykotisk? Språket är dessutom i en klass för sig, antingen man gillar det eller inte kan man inte undvika att bli påverkad. Främlingsleguanen är dramatikern och regissören Martina Montelius debutroman, en bisarr historia med ett dramatiskt djup. Jag tyckte om att läsa den, men som jag pratade lite om vid bokfrukosten förstod jag efteråt inte riktigt vad jag hade varit med om! En ganska spännande bokupplevelse alltså.

Anna, Mrs E och Linda är några som också var med och bokcirklade om boken.

Läsmaraton: 10/10

Älskaren, del III

I mål med Älskaren, sista träffen i morse med bokcirkeln i Lundströms bokradio. Precis som Farnaz Arbabi har jag blivit förtjust i Marguerite Duras poetiska språk och vill gärna läsa mer. Förslag? Sista delen av boken är ett enda långt avsked, eller kanske är faktiskt hela boken det redan från början. Ett avsked av den tid som varit, den man inte kan hålla kvar, hur gärna man än vill göra det.

Man borde förbereda folk för dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar ...

Spännande läsning när bokens "jag" plötsligt blir "hon", en distans i berättandet om denna lilla slampa, trettio år efter händelsen som kom att prägla författaren så starkt. Vackert och sorgligt och som alltid givande att lyssna på bokcirkelns samtal.

Och titta här, på årets bokrea en hel bokbox med moderna klassiker, med bl a Älskaren.

Bokresan - programmet

I går släpptes ett programförslag för Bokresan i Syninge 28 - 30 mars, jag hade turen att få en plats och planerar nu vilka bitar jag ska plocka till mig ur godispåsen.

Lördag
10.00 Min bästa (pocket-)bok blir DIN bästa pocketbok. Här blir det bokkalas. Skaffa ett ex av din bästa pocketbok och ta med och presentera för oss andra. Sen delar vi med oss. Alla får goda boktips och någons favoritbok.

En spännande programpunkt! Kommer alla ta med ett ex av Wolf Hall eller något av Munro eller blir det något helt annat? Och vad för finurligt ska jag själv hitta på? Gammalt, nytt, svenskt, utländskt?

En annan Bokresa.
(bild fr BBC)

15.00 Inte utan min läsplatta! E-boksläsning är som vilken läsning som helst. Nästan! Fördelar och nackdelar. Vilka läsare är bäst för vad? Kan man låna vad och hur som helst? Är Amazon snart på bokhandelsbanan i Sverige och behöver vi då bara en Kindle? Här presenteras och diskuteras läsplattor och böcker.

Känns självklart, även om jag läser på iPad och tycker det funkar alldeles utmärkt.

16.00 Efter fittstim. För det första: vad är feministisk litteratur? Hanna på Feministbiblioteket presenterar en feministisk kanon. Behövs en sådan? Och är det rätt böcker på den? Vilka feministiska böcker är aktuella nu?

Mycket intressant! Lämnade själv förslag till Hannas kanon och får dubbelkolla min lista nu.

Söndag
9.00 FRUKOST med Breakfast Book Club då vi bokcirklar om Martina Montelius Främlingsleguanen.

Har redan lånat hem e-boken från mitt bibliotek. Kul med bokcirkel!

Ses vi i Syninge?

Älskaren, del II

Andra träffen i Lundströms bokcirkel och mer än halva denna lilla kortroman har vi läst, en trettio år gammal självupplevd kärlekshistoria, Älskaren - Marguerite Duras från 1984.

Trots att det omaka paret redan från början vet att de inte har någon framtid tillsammans varar deras förhållande i 1 1/2 år och jag undrar hur det egentligen gick till. Den tolv år äldre rike kinesiske mannens älskarinna hamnar i en omöjlig situation mitt emellan bröderna och älskaren, ingen får veta något om hur långt de har gått även om de nog anar.

Samtidigt som familjen tar emot älskarens pengar är mamman förtvivlad, dottern löper nu den allra största faran, att aldrig bli gift, att aldrig få en plats i samhället, att stå inför det utblottad, förtappad, ensam. Men stoltheten besegras av hungern i denna familj av sten, förstenad, förtätad, sluten alltigenom. Dag för dag försöker vi döda varandra.

Jag håller med Håkan Nesser, trots kärleksmötena i det mörka rummet är det skildringen av familjen som fastnar mest hos mig. Bara en träff kvar nu, nästa lördag i Lundströms bokradio kl 8.

Apropå en tidigare diskussion om översättning från franska, mycket bra av Madeleine Gustafsson.

Post coitum animal triste est. - Håkan Nesser i bokcirkeln.

Älskaren, del I

Första träffen i Lundströms bokradios nya bokcirkel avklarad, vi har läst de första 45 sidorna av Älskaren - Marguerite Duras från 1984, tillsammans med Håkan Nesser och dramatikern/ regissören Farnaz Arbabi (aktuell med föreställningen Jag ringer mina bröder) och programledaren Marie Lundström.

I går kväll röstades Årets sexist 2013 fram i Genusfotografens tävling, vi är många som har tröttnat på objektifieringen av kvinnor, på att det finns de som tror att kvinnor vill bli bedömda, godkända, kanske t o m "törstar efter en mans ord". Det tänker jag på när jag läser det allra första stycket i Älskaren. Mannen som går fram till bokens huvudperson tycker säkert att han har något viktigt att berätta: Jag har kommit för att säga att för mig är ni vackrare nu än när ni var ung, jag tyckte mindre om ert unga ansikte än om det ni har nu, det härjade. Själv är bokens jag inte lika förtjust i sitt åldrande, "mitt ansikte är förstört", menar hon.

Som ung kvinna på gränsen till vuxenvärlden, femton och ett halvt år, ingick hon i ett omaka par där mannen på de flesta punkter kunde anses ha övertaget - i fråga om ålder, kön och klass - men där hon som vit fransyska hade högre status i den tidigare franska kolonin Indokina eftersom han som var kines. När deras blickar möts för första gången på färjan på Mekongfloden är hon redan van vid att bli betraktad av män. Man ser på vita kvinnor i kolonierna, och på de små tolvåriga vita flickorna också. Hon kommer från en ganska trasig familj med dålig ekonomi och osunt familjeliv, som deltagarna i bokcirkeln poängterade. De två dras till varandra, hon ser kanske en väg ut, han ser att hon är tillgänglig (med urringning, körsbärsrött läppstift, guldskor och herrhatt!) Han är erfaren och världsvan, han "gör det han brukar göra", men för henne är det första gången. Ändå är det hon som har makten - eller? Är det verkligen hon som väljer vad som ska hända?

Det finns en hemlighet bakom varje mening. - Håkan Nesser i bokcirkeln.

Nästa gång träffas vi på pocketsidan 83.

Den 8 februari, kl 08.05

Dags att delta i en bokcirkel i Lundströms bokradio igen! Jag ser verkligen fram emot att möta Håkan Nesser på pocketsidan 45 i Älskaren - Margurite Duras ... eh, självklart också de andra två i cirkeln: programledaren Marie Lundström och dramatikern/regissören Farnaz Arbabi :)

På färjan över Mekongfloden träffar flickan en ung kines ur den rika överklassen, och hon fortsätter resan i hans limousin. Det blir upptakten till en relation, förtärande i sin erotiska hetta och intenstitet men samtidigt dömd att kvävas av stränga traditioner och rasfördomar.

Läsmaraton dag 6

Det går bra nu! Det verkar som om vi fick en flygande start, alla tre. Paperback Lover läser nobelpristagare och *malin* är inne på tredje boken.

Själv är jag klar med bok 2 och snart med bok 3 och mina tankar om dem kommer inom de närmaste dagarna. Typ i morgon. Nästa bok på listan blir ett recensionsexemplar från Brombergs, Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank - Nathan Englander. Det finns också en novellcirkel där man läser just den boken! Heja!

Läsutmaningar - status, del 2

Läs del 1 här

Strindbergsutmaningen - även om det inte blev några fler böcker ger jag mig ändå med beröm godkänt! En rolig utmaning som blev väldigt givande, inte minst tack vare Bokcirkeln i P1.

Dickens 2012 - skrattar fortfarande ... Men det blev ju i alla fall en brittsommar i teve, med bl a Edwin Drood.

Det tyska läsprojektet - en bok på tyska i månaden har det blivit. Varken mer eller mindre. Har tänkt fortsätta även nästa år och nu ska jag få trevligt sällskap, då även Ingrid planerar för ett tyskt läsår.

Sommarens klassikerutmaning - nja, där hade jag väl kunnat ta i lite mer . Det blev i alla fall en Kallocain, men utöver Strindberg endast några skräcknoveller.

Tre på tre - tre böcker efter eget tema under hösten passade mig bättre. Jag valde att läsa på temat Nobelpriset och fick tre fina läsupplevelser: Afrikanen, Fågeln som vrider upp världen samt Gräset sjunger. Vill mer än gärna upprepa succén under våren, kanske med titlarna i denna tematrio.

Jag ger mig själv en STOR guldstjärna! :)

När lyssnarna gnäller ...

... då agerar Lundströms Bokradio. Och med lyssnarna menar jag mig själv. För titta här: nu finns bokcirklarna om Processen och Den store Gatsby som fristående podsändningar!

Mvh, Nöjd licensbetalare

Problemet med nya Bokcirkeln

... är att den är inbakad i Lundströms Bokradio! Det blir ett problem när man tänker sig läsa boken som det bokcirklas om, fast inte just nu, och vill vara med och bokcirkla, fast inte just nu.

Min bokcirkelupplevelse av Fågeln som vrider upp världen var så intressant, jag hade gärna gjort något liknande med Processen - Franz Kafka, som är boken man diskuterar just nu, ladda ner sändningarna i en klump och sedan lyssna när det passar. Som det är nu får jag i så fall med hela radiosändningen på köpet. Och tvärtom. Om jag bara vill lyssna på övrigt boksnack i programmet får jag även lyssna på Bokcirkeln. Det tycker inte jag är bra. Vad tycker du?

Mvh, Licensbetalare som aldrig klagat förut (eller okej, kanske någon gång då ...)

Fågeln som vrider upp världen, del IV

Nu befinner läsningen sig i nerförsbacke, detta var den näst sista delen enligt Bokcirkelns uppdelning. Och Fågeln ... fortsätter att fascinera mig. Nu när det bara återstår 140 sidor undrar jag förstås om jag kommer att få några förklaringar till allt underligt som har inträffat. Kommer de många trådarna knytas ihop så att jag till sist sitter där med ett litet prydligt paket i handen? Tillåt mig tvivla!

Ett par nya personer har kommit in i handlingen, det är en mor och son som får gå under de vackra täcknamnen Muskot och Kanel. Muskot lånar ut pengar till Toru för att han ska kunna köpa granntomten med den älskade brunnen, men nog verkar hon ha någon baktanke ... Hon berättar även om en fruktansvärd (så klart) händelse i en djurpark 1945, vid krigsslutet. Djurparkens veterinär, en lång stilig karl, har ett blåsvart märke på sin högra kind - ganska precis som Toru.

Och så har vi grannflickan Mei som nu befinner sig på någon mystisk plats, men som skriver brev till Toru. Brevväxling blir det även med hustrun Kumiko som han till sist får kontakt med. Eller mejlväxling snarare, och något chattliknande. Allt känns så klart mycket mystiskt, dubbeltydigt, och jag börjar fundera på om Mei i själva verket har dött, eller är det Toru som har dött, eller Kumiko? Eller ingen av dem? Av någon anledning kommer jag att tänka på den kusliga filmen The Others med Nicole Kidman. Ja, det är sådana saker som den här boken gör med en!

Lite delade meningar i bokcirkelns panel. Lars Gustafsson talade om litterära verk som broar som faller ihop om de blir för långa, han hör nu vissa knakningar i Fågeln ... Babben Larsson påpekade att det speciella berättarsättet, kyligt och utan känslor, gör att författaren kan berätta sådant som annars inte skulle ha gått att berätta, som man skulle ha blundat för, eller som hon sa, som man skulle ha lämnat biosalongen för. Som krigets grymheter, folk som flås levande eller så det där hemska som hände i djurparken ...

Fågeln som vrider upp världen, del III

Sidorna 303-450 är avklarade och jag befinner mig djupt inne i denna märkliga, svindlande läsupplevelse där drömmar spelar en allt större roll. Och jag blir smått galen av alla ledtrådar som jag vill tyda. Den där brunnen, är det en metafor för medvetandet? Naturligtvis vet vi inte allting, men de flesta svaren finns här inne. Det gäller bara att ta sig in, säger Kreta Kano och knackar sig på tinningen. Är det ungefär som att ta sig ner i en brunn? frågar Toru. Ja, just det, säger Kreta. Gaah.

Efter en tid nere i den mörka brunnen, där hungerkänslorna kommer och går, precis som minnena, och/eller hallucinationerna, tar sig Toru i alla fall upp och går hem. Där hittar han ett långt brev från Kumiko som ska förklara orsaken till skilsmässan. Jaha, säger Toru och tar sig en macka till. Systrarna Kano fortsätter att gäcka honom, under sommaren som följer har han en kort affär med Kreta Kano, de talar om att flytta till just Kreta men när allt kommer omkring stannar Toru ändå hemma. Det blir vinter, fortfarande utan att skilsmässan kommit till stånd. Toru vill men får inte träffa sin fru för att diskutera igenom saken. Hon meddelar sig endast via sin familj, men håller hon sig verkligen borta frivilligt? Och hur är det med det där stora, ömmande blåmärket som plötsligt dök upp i Torus ansikte? Man kan misstänka att det ska vara symboliskt, men i så fall för vad?

Panelens åsikter: vansinnigt underhållande om en man i en livskris - Babben Larsson. Filosofisk - Johanna Thydell. Så gåtfull, aldrig sett något liknande - Lars Gustafsson. Och de rekommenderar att man släpper kravet på realism, för det finns ingen! Kvinnorna i historien byts ut på ett underligt sätt, de byter plats, flyter ihop, byter t o m kläder med varandra och Lars G påpekar återigen en likhet med Strindberg, med Ett drömspel, hur en person plötsligt kan bli en annan. Det finns i alla fall två konstanter i boken, menar han: brunnar och gränser. Toru hoppar över gränser, över murar, går genom väggar, går in i byggnader där han inte har att göra, han är gränslös.

Liv Strömquist firar att H M inte fick Nobelpriset.

Fågeln som vrider upp världen, del II

Nix, inget Nobelpris till Haruki Murakami i år, Asien var rätt, men nu lär det väl dröja för hans del, om det någonsin blir något. Jag fortsätter i alla fall min läsning av Fågeln som vrider upp världen. Och jo då, även Torus fru sprang till skogs, precis som katten i bokens första del. I hennes ställe kommer löjtnant Mamiya, bekant med spåmannen herr Honda, med sina berättelser om vad han upplevde under det kinesisk-japanska kriget och hur dessa två män lärde känna varandra. Och det är förfärliga händelser, med ingående skildring av ruskig tortyr, ett långt stycke som blir en stark kontrast till bokens annars ganska svala ton.

Torus liv blir annars bara allt snurrigare med underliga drömmar och märkliga sammanträffanden. Jag kan nästan förstå honom när han löser detta genom att sätta sig i en djup brunn på granntomten. Panelen i P1:s Bokcirkel reagerade på att Toru inte verkar reagera, inte särskilt mycket i alla fall. Vad som än händer resonerar han kyligt, känslolöst eller är det snarare avtrubbat? Står hoppet nu till tonårstjejen Mei som verkar vilja väcka honom ur förlamningen, ur depressionen, om det nu är en sådan? I den här boken kan verkligen precis vad som helst hända!

Fågeln som vrider upp världen, del I

Jag har alltså valt att läsa Fågeln som vrider upp världen, min andra bok i höstens utmaning Tre på tre tillsammans med P1:s Bokcirkel, eller egentligen genom att lyssna på gamla avsnitt/diskussioner. Och jag har hittat fler som gjorde samma sak när det hela gick live, för ett och ett halvt år sedan, Fru E till exempel. Kul!

De första 150 sidorna är avklarade, med ett första intryck av att det är otroligt lättläst, för att vara en potentiell Nobelpristagare. Denna moderna klassiker tar sin början sommaren 1984 i Tokyo där Toru Okada, 30, påstår sig trivas ganska bra med sitt liv som arbetslös hemmaman. Främst ägnar han sig åt att bläddra fram recept, handla mat, laga mat, äta mat, men nog är det något som saknas. Som Babben Larsson i panelen sa, han befinner sig i ett vakuum i sitt liv. En eventuell 30-årskris kanske? Små detaljer i vardagen får så stor betydelse för honom, t ex fågeln som i trädgården hörs knirra och knarra, den som vrider upp världen varje dag.

Under dessa första 150 sidor presenteras en rad karaktärer och jag känner att jag ska anteckna deras namn för att minnas: Torus hustru Kumiko, som jobbar långa arbetsdagar på en tidning, Noburu Wataya, katten som verkar ha sprungit till skogs och kanske aldrig mer kommer hem igen, Noburu Wataya, Kumikos bror (ja, med samma namn som katten!), systrarna Malta och Kreta Kuno som verkar fixerade vid vatten i olika former, spåmannen herr Honda, den egensinniga tonårstjejen Mei ... Det är en rad mörka historier som travas på varandra, kanske griper de in i varandra så småningom?

Lars Gustafsson tyckte det var intressant att ha ett avstånd till kulturen man läser om, men påpekade även likheten med västerländsk littteratur, där bl a Ibsen och Strindberg också skriver om olika typer av självbedrägeri. Eftersom Haruki Murakami översatt en hel del västerländsk litteratur är det inte omöjligt att han närmat sig "vårt" tankesätt och därför blivit så omtyckt och läst i väst. Jag tänker tidig Paul Auster, med det där lite mystiska, oklara, med många slingriga trådar som sedan vävs samman. Panelen pratade också om hur hustruns värld verkar helt dold för Toru och kom vidare till frågan om man verkligen kan lära känna sina nära och kära riktigt på riktigt? Är inte deras värld, som H M skriver, som ett mörklagt rum där man möjligen kan lysa upp något litet hörn med sin tändare då och då, innan det blir mörkt igen? Jag ser mycket fram emot nästa 150 sidor!

Nu börjar det!

 

1. Dags för nästa bok i utmaningen Tre på tre, Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami. Kanske tilldelas han årets Nobelpris i litteratur, kanske inte. Nu ska jag läsa honom i alla fall!

 

2. Jag kommer att följa lässchemat från Bokcirkeln i P1, ca 150 sidor i taget i denna maffiga 750-sidorspocket.

 

3. Kanske skriver jag också lite om varje avsnitt, efter att jag lyssnat på diskussionen mellan Marie Lundström, Babben Larsson, Lars Gustafsson och Johanna Thydell.

 

4. Koka spaghetti klockan halv elva på förmiddagen, skulle det vara något konstigt med det eller??

Lundströms Bokradio

I våras bokcirklade jag tillsammans med P1 och läste Strindberg. Så trevligt så, men säg den lycka som varar ... Eller det gör den ju, för i stället för gamla Bokcirkeln kommer nu Lundströms Bokradio, med Marie Lundström från just Bokcirkeln som programledare.

Förutom författarmöten, lästips och reportage blir det bokcirklar, med början på lördag den 6/10. Till första träffen läser man fram till kapitel 4 i klassikern Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Ett halvt ark papper

Bokcirkeln i P1 avslutas med denna sorgliga novellklassiker från 1903, som skrevs när nio år återstår av Strindbergs liv (han avled den 22 maj 1912, 63 år gammal). Den korta texten bygger på en papperslapp som hänger vid telefonen i ett hem, med en rad nummer och namn. Novellen är heller inte mycket längre än så när den berättar om en ung man med sorgflor på hatten som efter sista flyttlasset har gått vandrar runt i sin tomma lägenhet för att se om han glömt något. Eventuellt är den baserad på brodern Axels liv, som förlorade hustru och barn inom en period på två år, eller kanske skildrar den Augusts egen upplevelse när hustrun Harriet tar med sig deras barn och tillbringar sommaren på annan plats.

René Vázquez Díaz menade att efter självbiografiska En dåres försvarstal och Ensam då Strindberg vande oss bokcirkeldeltagare vid att han berättar om sig själv, är detta konstruerat, det är litteratur. I den övriga diskussionen, om hur många sidor man ger en ny bok, håller jag med Åsa Moberg, livet är för kort för böcker som inte griper tag. Dock börjar jag alltid från början och läser inte som hon tjugo sidor mitt i boken, även om det var ett intressant grepp. Jag kan också instämma i det hon sa om sitt förhållande till Strindberg, att hon tidigare inte direkt hade något, men nu har kommit honom närmare och uppskattar det laddade och poetiska språket. Bra litteratur är så tidlös som Liv Strömquist avslutade.

Ensam

Jo, det blev ju lite mer Strindberg med Bokcirkeln i P1, kortromanen Ensam (1903) som jag hittade på Projekt Runeberg. Det tredje äktenskapet, det med Harriet Bosse, håller på att gå sönder, författaren är nu 54 år, lite äldre och klokare och säkert ganska trött på allt bråk och tjafs i privat- och arbetslivet. Och han börjat tänka till också: Om jag bara haft en gnista medlidande med deras känslor jag sårat! Om! Men det var väl för mycket begärt av en ung man som aldrig erfarit något deltagande från de andra!

Och fortfarande ogillar han hundar, detta orena djur! Noterar annars många citat om ensamhet och om livet medan huvudpersonen (Strindberg själv, får man anta) strövar omkring i Stockholm med alla minnen, nästan stryker längs väggarna för att inte träffa någon jobbig bekant som vill prata. Han lever ensam, i sällskap med Balzacs femtio volymer med fyra tusen personer (en tysk har räknat ihop dem!) eller med karaktärerna han skildrar i sina texter, men när arbetsdagen är slut blir det återigen så tomt och han längtar tills klockan ska bli tio så att han kan få gå och lägga sig!

Precis som panelen hoppade jag över de två långa dikterna, eller skumläste dem. Inget för mig. Men det andra, mycket fint och visst känner man en viss värme för den åldrande giganten:

Man rår slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina, ingens tycken, nycker trycka mig. Nu börjar själen växa i nyförvärvad frihet, och man erfar en oerhörd inre frid och stilla glädje och en känsla av säkerhet och självansvar.

Till sista Strindbergsträffen läser vi Ett halvt ark papper, även den från 1903.

En dåres försvarstal, del III

Pannlugg

Ty så älskade August, eh, Axel sin Siri, eh, Maria att han anlade pannlugg. När förhållandet börjar gå mot sitt slut återgår han dock till sin vanliga ostyriga lejonman och rösten som till hälften slocknat på grund av den ständiga vanan att jollra med en nervös kvinna återfår sin klang ... I bokens avslutande del glöder svartsjukan, misstankarna frodas och det är faktiskt ganska jobbigt att läsa om denna kamp i ett komplicerat äktenskap där slutet blev skilsmässa. Axel känner sig lurad av Maria, madonnan är störtad, han har blivit förförd, tvingad att äkta henne för att överskyla hennes grossess och därigenom rädda hennes teaterkarriär, han är bitter. Så bitter.

Inte pannlugg

Var han galen då? Meningarna går isär även i Bokcirkelns diskussionsgrupp. Att ett barn dör kan utlösa en psykos, menade Åsa Moberg, medan René Vázquez Díaz ansåg att Axel var besatt, elak till och med, beredd att gå hur långt som helst samtidigt som han inte kan leva utan Maria, inte kan leva utanför äktenskapet. Som så många konstnärer behövde han sin familj runt omkring sig för att kunna skapa. Till skillnad från andra misshandelsförhållanden låter Maria sig ändå inte påverkas av Axels regler, hon bjuder honom ett motstånd, påpekade Liv Strömquist och tillade att det man blir kär i i en person är det man börjar hata efter ett tag. Jo då.

Nu fortsätter Bokcirkeln i P1 med att läsa självbiografin Ensam, en kortroman på ca 100 sidor från 1903. Själv hade jag tänkt ta en paus från Strindberg, men inser att jag är biten och kanske inte kan låta bli att läsa även den. Vi får se, helt enkelt!

En dåres försvarstal, del II

Strindberg och sex. Ja, det var vad det andra mötet i Bokcirkeln i P1 kom att handla om. Åsa Moberg, Liv Strömquist och René Vázquez Díaz pratade med cirkelledare Marie Lundström om hur attraktionen växer mellan Maria och familjens gode vän Axel. Sex för Strindberg verkar handla mycket om små nätta kängor, blottade vrister och vader, men till sist hettar det till ordentligt. Sexlivet blir problematiskt. Och kan det bli annat när Axel efteråt menar att folkets son har erövrat det vita skinnet, den ofrälse har vunnit en flicka av ras, svinaherden har blandat blod med prinsessan?

Ja, relationen mellan Axel och Maria är komplicerad och det är lite svårt att se vad de egentligen ska kunna bygga ett förhållande på. Förutom sex och kängor. Axels hjärna råkar dessutom i olag när han tvingas anpassa sig till en liten kvinnohjärnas hjulverk, som är annorlunda inrättat än mannens, haha! Tyvärr blir inte Marias skilsmässa räddningen heller, problemen bara växer. Paret har inga pengar, Marias dotter dör och hon vill inte ha fler barn medan Axel drömmer om att se henne som mor igen. Ett elände. Men när man är förälskad gör man knäppa saker, sa Åsa Moberg som också berättade om sin starka förälskelse i Harry Schein och hur hon i många år innan deras förhållande såg till att "råka" gå förbi huset där han jobbade, tills han en dag faktiskt kom ut ...

Bara en träff kvar med En dåres försvarstal, för till nästa gång ska boken läsas ut.