Djupgrävningen i arkivet är nu framme vid år
2004. Till årets allra bästa roman utsåg jag den fina
Vad jag älskade, om konst, kärlek och vänskap. Med mera.
Siri Hustvedt
VAD JAG ÄLSKADE
Roman - Norstedts
[++]
Året är 1975 när konsthistorikern Leo Hertzberg en dag går in på ett galleri i SoHo, New York, där han genast fascineras av en stor tavla,
cirka två meter hög och två och halv meter bred, [som] föreställde en ung kvinna som låg på golvet i ett tomt rum. Det är helt enkelt en fantastisk målning med många djup, målad av den då helt okände konstnären William, Bill, Wechsler. Leo känner sig manad att söka upp Bill i hans ateljé och männen blir genast vänner. När boken tar sin början är Leo närmare sjuttio år och berättar om vad som hände i hans liv under ett kvarts sekel. Utgångspunkten är hans vänskap med Bill. De båda männen umgås nästan dagligen, de bor i varsin lägenhet i samma hus och tillbringar semestrarna tillsammans.
Närgånget får vi följa deras respektive äktenskap, lära känna deras familjer och ta del av deras och fruarnas arbete. Det blir många djupa, lärda diskussioner om allt från ätstörningar och hysteri till konstnärer och deras verk. Dessutom skrivs det på avhandlingar och hålls föreläsningar, sådant jag brukar falla för i Carol Shields romaner. Männens vänskap hålls vid liv under åren, deras liv utvecklas till viss del parallellt, ibland vid sidan av varandra. De blir pappor ungefär samtidigt och sönerna tar över vänskapstråden från sina fäder. Samtidigt finns här en sorts kriminalintrig och ju mer man får lära känna personerna, desto kusligare blir det. Leos berättande känns intimt och mycket mänskligt och från de allra första meningarna dras jag in i handlingen. Men precis som är avsikten med Bills verk (det är mycket lätt att se dem framför sig) undrar man vad som är verkligt, sant, och vad som bara är ett sken, dolt under ytan.
Siri Hustvedt är även känd som Paul Austers norskättade hustru, jag har läst och tyckt mycket om hennes två tidigare romaner på svenska -
Ögonbindeln samt
Lily Dahls förtrollning. Båda har en sorts krypande spänning, man vet att något har gått eller kommer att gå snett, men man vet inte riktigt vad eller när eller ens hur. Samma stämning finns i
Vad jag älskade, och även om det av någon anledning bär mig emot att jämföra de författande makarna med varandra finns det också oftast i Austers böcker samma slags vändning, en twist i handlingen som gör att allt vänds upp och ner, då förutsättningarna och ens egna förväntningar på läsningen får helt nya villkor. Och för att göra en författarjämförelse till - precis som Anne Tyler lyckas Hustvedt skapa människor man engagerar sig i, känner med och minns långt efter att boken är utläst, samtidigt som boken är oerhört välskriven. Ibland när jag har läst en bok vill jag genast börja läsa om den igen. Det här är en sådan bok.
2004 fick även Siris make Paul till en väldigt bra bok.
Paul Auster
ORAKELNATTEN
Roman - Albert Bonniers förlag
[+]
I samma stund som jag höll [den] i mina händer visste jag att jag skulle köpa den... Jag tyckte om dess klotband och jag tyckte även om dess format... När jag höll boken i händerna för första gången upplevde jag något som liknade fysisk njutning, en plötsligt framvällande våg av oförklarligt välbefinnande. Så beskriver huvudpersonen Sidney Orr den åtråvärda, blå, portugisiska anteckningsboken som spelar en stor roll i Paul Austers senaste roman. Alla som liksom jag inte kan gå förbi en pappershandel (i den mån de fortfarande förekommer...) utan att vilja titta på vackra pennor, bläddra i snygga block och praktiska kalendrar kan förstås identifiera sig med Orr. Men det är visst något mer än så, aldrig tidigare har väl skrivandet flutit på så bra för författaren Orr som när han börjar skriva på ett nytt projekt i just denna anteckningsbok. På något sätt anar han att det är något magiskt med själva boken, men när han återvänder till den lilla pappersvarubutiken för att köpa på sig fler har affären redan hunnit slå igen.
Detta är bara det första ledet i en händelsekedja som sedan utvecklas vidare i flera trådar som är utlagda på ett ganska ovanligt sätt. Paul Auster skriver om författaren Sidney Orr som skriver om Nick Bowen, en ung förläggare, som läser en bok,
Orakelnatten, skriven av (en påhittad?) författare vars dotterdotter Bowen blir förälskad i. I långa fotnoter, som ibland löper över flera sidor, finns tillägg och förklaringar och berättelserna varvas och går in i varandra, lite som i Margaret Atwoods
Den blinde mördaren. Det blir helt oemotståndligt, en mycket bra berättelse.
Upplägget är som sagt lite speciellt, men mycket fantasifullt och läsvärt, och jag är också förtjust i hur författaren låter intriger, karaktärsdrag och annat liksom löpa ut och in genom/mellan sina böcker. I hans förra roman,
Illusionernas bok ([++]), till exempel, lämnar en av karaktärerna en helt vanlig dag sitt vanliga liv, bryter upp från vardagen, precis som Bowen gör i Sidney Orrs bok. Här finns också i en "biroll", en karaktär som är en parallell till "Mark", den strulige tonåringen från Hustvedts
Vad jag älskade, och jag försjunker en stund i romantiska fantasier om hur man och hustru sitter vid sina respektive skrivbord och arbetar, utbyter idéer etc. Detta är Paul Austers elfte roman, jag har inte läst alla hans tidigare böcker, men för mig är han ändå en stor favorit.
Och
2004 fyllde jag 40 ... Ungefär mitt i livet, alltså!
Marie Oskarsson
MITT I LIVET
Fakta - Ica Bokförlag
[++]
Klimakteriet är en period som alla människor passerar, kvinnor som män, precis som vi alla också går igenom puberteten. Så är det.
Mitt i livet riktar sig dock till framför allt till kvinnor, som ju underrubriken "Mat, hälsa & glädje för kvinnor" också anger. Den där perioden, ganska skrämmande för de allra flesta, ligger där framför alla oss kvinnor. Vi vet att vi måste ta oss igen den - om vi har tur, får man väl säga, för alternativet (att man inte får uppleva den alls) är ju inte heller särskilt önskansvärt...
En skön inställning präglar texterna i den här boken. Författaren, frilansjournalisten Marie Oskarsson, menar att man bör använda klimakteriet som en personlig väckarklocka. Det kan till exempel vara dags att se över sina kostvanor och inte, nu när barnen kanske är utflugna, strunta i den rejäla husmanskosten och i stället leva på lättyoghurt och kaffe. Det kan också vara rätta tiden att fundera lite över framtiden. Vill man drabbas av benskörhet och hjärt- och kärlsjukdomar? Nej, förstås inte. Finns det något man kan göra åt det, förutom att knapra tabletter i olika former? Ja, faktiskt. Förundrad läser jag om fytoöstrogener, eller växtöstrogener, som omvandlas i kroppen och kan ge en östrogenliknande effekt. Livsmedel som är rika på fytoöstrogener, t ex linfrön, kål, morötter, nötter och frön, antas lindra klimakteriebesvär, stärka benstommen och förebygga hjärt-kärlsjukdomar. Kan det verkligen vara så enkelt...? Dietisten Annika Wesslén står för bokens receptavdelning, inspirerande och aptitretande, medan Fabian Björnstjerna har fotograferat.
Mitt i livet innehåller allt jag vill ha i en bra faktabok. Här finns mycket fakta förstås, men hur kroppen förändras i och med menopausen, diverse medicinska problem och vad man kan göra åt det, förklaras och presenteras på ett sätt som gör boken mycket lättillgänglig. Insprängt här och var finns citat från kvinnor som intervjuats i frågan och det kryllar av nyttiga tips om allt från solrosfrön till motionsformer. Dessutom uppskattar jag sidorna med ordförklaringar, bokens register, internettips, receptindex, som tillsammans gör det lätt att använda boken i vardagen. Även för dem som ännu inte riktigt befinner sig "mitt i livet", rent fysiologiskt, finns här så oerhört mycket att ta till sig och använda. En kanonbok, helt enkelt!
38 år var hon bara, Victoria Benedictsson, när hon bestämde sig för att ta sitt eget liv med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn. Innan dess hade hon levt ett turbulent liv med konstnärsdrömmar i unga år, drömmar som kvävdes av pappan, sedan ett äktenskap med en mer än dubbelt så gammal änkling med fem barn, en sjukdomsperiod och därefter en olycklig kärlekshistoria med den danske litteraturkritikern Georg Brandes. I Från Skåne ges inte mycket information om författaren, mer än att Victoria Benedictsson skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren och var en av Sveriges mest utpräglade litterära realister, men hon är ju inte ogooglebar. 
Novellsamlingen Från Skåne är debutboken från 1884, genombrottet kom året efter med Pengar som har fått en plats i Feministbibliotekets kanon. Vissa av novellerna är väldigt korta, bara ett par sidor, små porträtt som ska bygga på det självupplevda. På flera ställen talar Victoria Benedictsson om just realism i litteraturen, det finns flera författare eller folk som läser romaner och funderar på detta. En man med författardrömmar får uppmaningen: studera [verkligheten] så noggrant in i dess minsta drag, som målaren studerar sitt ur naturen gripna ämne; nöj er ej förrän ni fått den med fotografisk trohet återgiven, och släpp ej till mer än en mycket liten dosis fantasi. Intressant att läsa detta, redan i debuten. 
Firar den internationella kvinnodagen med Carol Shields! Tyvärr finns hon inte längre bland oss, hon gick bort i cancer 2003. Och det är så sorgligt att hon inte fick chansen att skriva fler fantastiska böcker. Hennes böcker är klassiker för mig, som den fiktiva biografin Stendagböckerna (bl a belönad med Pulitzerpriset), om Daisy Goodwill som föds i ett fattigt stenarbetarhem i Kanada i början av 1900-talet och som vi sedan får följa under hennes långa liv, genom glädje och sorg, kärlek och sjukdom.
Siri Hustvedt
Paul Auster
Marie Oskarsson
