Med småländsk stämma

Det är nästan som att höra Astrid själv berätta när Karin Alvtegen läser Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Jag googlar för att se varifrån Karin kommer för att få en förklaring till hennes småländska och lär mig att hon är barnbarn till Astrids bror. Vilket perfekt val av inläsare!
Boken är en blandning av tidningsnyheter och notiser från familjelivet i Stockholm med två skolbarn. Intressant och en helt ny bild av Astrid för min del!

Inte alls bara Mussolini

Göran Häggs bok Mussolini : en studie i makt har ganska länge utgjort min boklyssning under mina bilfärder. Boken är såklart faktaspäckad men skrivet på ett sätt så att det möjligt att följa en tidsmässig handling. Massor av namn, tidpunkter, platser svischar dock förbi så det gäller att vara uppmärksam.

Men även om man faktiskt inte är så intresserad av Mussolini utan bara av Italien sådär i allmänhet så finns det något att hämta i denna boken!


I det  fallet skall man läsa förordet och bokens första kapitel som dels drar upp Mussolinis liv och gärning i korthet men även tar upp Italiens enande 1861 och diskuterar de geografiska och språkliga skillnaderna mellan Italiens olika folk och som fortfarande i stor grad präglar det italienska samhället. Boken innehåller mycket intressant och relevant information för svenska Italienfantaster som vill ha lite mer bakgrund om landet och inte bara den vackra ytan. Det är lätt att ta saker om Italien för givna utifrån ett svenskt turistperspektiv och när Göran Hägg skriver utifrån våra (alltså svenska) vanliga föreställningar om Italien så lyckas han samtidigt förklara att det inte riktigt ser ut som man kanske tror.

Vem vet - har man kommit så långt in i boken så kanske man fortsätter av bara farten (?)

Efterlängtat

Efter att ha älskat boken så har jag verkligen längtat efter filmen. Här i Italien hade The Help (Niceville) premiär först i februari i år, men inte en chans att jag skulle gå och se den dubbad till italienska.

Däremot var jag kvick och beställlde DVD från amazon.co.uk så snart den kom ut i mars. Därefter tog det -som vanligt- ett tag att hitta tid att se på en drygt 2 timmar lång film, men nu har vi sett den. Äntligen!

Ovanligt lyckad filmatisering måste jag säga! Att både bok och dess filmatisering är fantastiskt bra, det hör inte till vanligheterna.

Och i Wienerwald står träden kvar

Jag var beredd på att Och i Wienerwald står träden kvar skulle vara bra, det var jag. Fattas bara annat efter att den vunnit Augustpris och fått fantastiska recensioner i press och på bloggar (t ex mimmimarie, Fru E och hos Anna), Men att den skulle vara så bra och innehålla så mycket, det var jag inte beredd på. Jag började med att läsa boken, men hade svårt att koncentrera mig och bytte efter ett tag till ljudboken och fastnade på en gång för Elisabeths Åsbrinks egna inläsning.

Basen i boken är de brev som pojken Otto mottog under sin vistelse i Skåne och Småland under andra världskriget. Otto är jude och får genom den svenske pastorn Birger Pernow möjlighet att komma till Sverige. Där är det meningen att han skall hamna hos en fosterfamilj, men för Otto kom vistelsen istället att till stor del handla om arbete på olika gårdar i södra Sverige. Kvar i Wien finns hela hans familj som inte har möjlighet att lämna landet, men som däremot skriver de mängder av brev till sin son i Sverige, brev som Otto sedan bevarade i hela sitt liv.  


In i berättelsen som växer fram ur breven har Elisabeth Åsbrink vävt annan dokumentation; tidnings artikar, myndighetsmaterial, politiska beslut etc - vilket bidrar till en komplex bild av det judiska folkets situation. Det blir aldrig snårigt och svårt som det skulle kunna bli med så mycket källmaterial, det omfångsrika materialet det bidrar istället till att levandegöra berättelsen om Otto. 


I början av boken undrar jag över författarens syfte att dra in Ingvar Kamprad i historien som växer fram. Men hans inblandning står väldigt klar i bokens andra hälft. För mig som är uppväxt i Kamprads hemtrakter känner mycket väl många av miljöerna i boken och den lokala kopplingen ger ett extra litet djup till en helt fantastisk och viktig bok. Läs den!

The Help av Kathryn Stockett

Det tog mig ganska lång tid att förstå varför Kathryn Stockett The Help har fått den Svenska titeln Niceville, för samhället Jackson som beskrivs i boken är inte direkt ett trevligt ställe - men det framgår tillslut med klarhet, och framstår som en bra alternativ titel på boken!

En annan sak som gör mig nyfiken från bokens första sida är hur man på svenska behandlat den kraftiga sydstatsdialekten som boken delvis är skriven på?! Dialekten ger verkligen en ytterligare dimension till klyftan mellan vita och svarta och det vore synd om den dimensionen gick förlorad.

Kathryn Stocketts roman är ett ambitiöst försök att skildra förtrycket av svarta i 60-talets Mississippi. Efter att han kommit in i handlingen och de tre berättarjagens olika historier så är det en riktig bladvändare. Det är en väldigt fängslande, målande berättelser om en grupp unga, vita societetskvinnor och deras svarta hemhjälper. Den visar på att det utbredda förtrycket av de svarta inte alltid beror på rasism utan i många fall bara handlar om rädsla för att bryta invanda mönster och falla i ogillande. Den visar upp så mycket dubbelmoral att jag får lust att ruska om karaktärerna och fråga hur de egentligen tänkte. Samtidigt innehåller boken en bra story om en ung vit tjej som riskerar sitt anseende genom att lyssna på de svarta kvinnorna och ta deras berättelser på allvar.En mycket läs- och tänkvärd roman!

När lokalhistorien möter världslitteraturen

Christina Nilsson

Född på gården Snugge i Vederslöv, Kronobergs län och sedan upptäckt på Ljungby Gamla Torg - där trappstenen hon stod på när hon gjorde sitt framträdande på marknaden 1857 fortfarande finns kvar till beskådning - varifrån hon sedan via utbildning i Göteborg erövrade världens stora operascener. Väl känd av många Ljungbybor än idag, och anledningen att jag så väl känner till Christina Nilsson beror på mina 5/6 somrar som turistvärdinnan i Ljungby på 90-talet. Trots det har det varit svårt för mig att riktigt greppa och förstå hennes storhet.

Av en händelse läste jag inledningsorden i Edith Whartons klassiker The Age of Innocence publicerad 1920 och studsade minst sagt till:

On a January evening of the early seventies, Christine Nilsson was singing in Faust at the Academy of Music in New York.

I lokalpatriotisk anda tycker jag att detta är något enastående fantastiskt - att återfinna en person ur min egen lokalhistoria i världslitteraturen. Jag släpper allt annat jag tänkt läsa för detta väcker min nyfikenhet mer än något annat just nu!

Tack pappa för bilden!