Klassik deckare från biblan

När alla mina medtagna böcker på Irlandssemestern var utlästa och jag inte hittade något som lockade i bokhandeln återstod biblioteket. Vi skulle ändå dit för att låna en dator för att checka in på flyget. Svärmor ställde sitt lånekort till förfogande och med bara två dagar kvar av semestern gällde det att hitta något i ett kortare format.

Valet föll på en Maigretdeckare av Georges Simenon, Lock No. 1, nyöversatt och nyutgiven av Penguin som håller på att ge ut samtliga hans böcker.

Mer av en mysdeckare än moderna deckare även om brotten kan vara nog så grymma. Ducrau som äger ett stort transportbolag baserat på floden Seine blir knivhuggen och knuffad i vattnet för att drunkna, men räddas i sista sekunden och för att finna den skyldiga för brottet samt de brott som följer därpå gör Maigret mer eller mindre Ducrau sällskap dygnet runt. Verkar vara ett lockande sätt att arbeta på i jämförelse med dagens deckare där allt ska hända i expressfart.

Underhållande, men lite frustrerande att behöva läsa under press. Språket är dessutom ganska avancerat och jag fick slå upp flera ord för att hänga med, mest detaljer rörande sjöfart dock.

Den irländska biblioteksfilialen var en positiv och trevlig överraskning. Den var inte stor, men fylld med ny litteratur för alla åldrar- någon måste göra ett jättejobb med att gallra ut gamla böcker där.

Tre starka kvinnor

I fredags läste jag ut Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye som jag köpt för det presentkort på adlibris jag vann hos Fru E tidigare i höst. Det är en väldigt stark bok om svårigheten att vara senegalesisk kvinna vare sig man bor i Senegal och eller i Frankrike som en gång koloniserade landet. Jag blir alltid så upprörd när jag läser om fd kolonialmakter som numera vägrar ta ansvar för vad de gjort i historien och lämnar efter sig trasiga länder utan medel att lappa ihop sig själva. Tre starka kvinnor är inget undantag. De kvinnor som skildras av författaren som lever i Senegal räknas inte för att de är just kvinnor, kvinnorna i Frankrike däremot räknas inte för att de kommer från Afrika. Förnedringen i att inte synas, inte räknas är central och därtill kommer den totala kränkningen när drömmen om Frankrike visar sig inte vara mer än en schimär som krossas i ett mörkt rum bakom en restaurang.

Bokens första stycke är en åtta rader lång mening som trasslar in sig i sina bisatser. Jag  läste den säkert tio gånger innan jag bestämde mig för att strunta i att reda ut det eventuella syftningsfelet i sista raden och gå vidare. Antagligen är de långa och ibland krångliga meningarna en följd av översättningen från franskan och kanske vänjer jag mig eller så blir det bättre efter att tag för efter ett tag glömmer jag bort svårigheterna jag hade i början. Innan jag jag började läsa boken hade jag inte förstått att det inte är en sammanhängande roman utan tre olika berättelser. Därför blev jag först besviken när den första berättelsen som fångade mig väldigt stark tog slut och ersattes av en som jag inte kunde ta till mig på samma vis. Fast i efterhand så ser jag väven som berättelserna utgör i sin helhet då de speglar sengalesiska kvinnor i olika situationer och som ger en komplex bild av den problematik som är kärnan i alla tre berättelserna.

Det är en stark bok som är mer än bara en bok - den väcker tankar, känslor och den stannar kvar. Det är en bok som har något att säga om vår värld, något som är större än varje enskild berättelse. Jag hoppas vi framöver får se något mer på svenska av Marie Ndiaye - och om jag får önska så gärna en hel roman med ett ännu mer djupgående kvinnoporträtt.