Renoir

Tillslut kom ändå Vi Läser fram och jag har ägnat helgen åt slalomläsning mellan den och en hel hög böcker som jag har på gång nu.

Att springa utan åror av Cilla Naumann är ju ganska kort, men läser man samtidigt som annat så tar det en tid. Bokens första mening avslöjar att något tragiskt har hänt och det anlägger en ton som gör att den blir ganska tung att läsa även om det som alltid är en njutning att läsa Naumanns språk.

Därutöver läser jag ibland vidare i Tystnadens älskare, stjärnornas vän.

Men vad som absorberat mig allra mest under helgen som gått är The Secret Garden. Tänk att jag inte har läst den förut! Den är ju helt ljuvlig, men jag har hamnat lite fel i årstiderna, men det värmer i alla fall gott att läsa om vårens ankomst när det blir kallare och kallare för var dag som går.

Utöver min vanliga högläsningsbok för barnen, som just nu är Det blåser på månen, började jag läsa högt även ur en italienska barnklassikern Cuore som är en väldigt charmig dagbok skriven ur en tredjeklassares perspektiv. Att läsa på italienska är väl ingen höjdare för mig, men säkert nyttigt :)

Igår utökade vi kulturintaget och gick och tittade på Renoir-utställningen som visas på slottet i Pavia och snart är över. Det är en liten utställning (20 oljemålningar o ca 15 grafiska blad/skisser) och jag hade hört en del besvikna röster så jag bestämde mig för att gå på visningen istället för att se den på egen hand. Tänk vilken skillnad det gör att ha någon som berättar om vad man ser! Guiden kopplade ihop hans lika stilar med samtida konstnärer han influerades av och visade på hur han hela tiden återanvände vissa koncept trots att han anammat en ny metod och därmed blev det en röd tråd genom utställningen som jag inte hade varit förmögen att hitta på egen hand. Det var otroligt intressant och jag hade tre barn med mig som under nästan en timma gick längst fram och lyssnade på guiden utan antydan till uttråkning (även om de påstod annat efteråt!).

Tredje gången gillt

Vi har numera läsande barn men fortsätter med att läsa godnattsaga varje kväll. Jag har alltid försökt välja böcker som ligger snäppet över barnens egna läsförmåga så att läsningen blir något utöver det de klarar själva. Numera klarar nio-åringen det allra mesta (textmässigt menar jag då för en del ämnen är såklart inte lämpliga för en nioåring) själv och jag försöker hitta böcker hon kanske inte skulle välja själv.

Det betyder att det för närvarande blir en hel del av mina gamla favoriter. Lagom till jul läste vi ut Penelope, en resa i tiden av Alison Uttley som utspelar sig i början av 1900-talet samt i Maria Stuarts 1500-tal och den föll i god jord. Efter ett juluppehåll med med sporadisk läsning så började jag för några dagar sedan läsa Agnes Cecilia, en sällsam historia av Maria Gripe under högljudda protester från dottern. Skuggserien var något av det bästa jag läste som barn och jag tänkte inte ge upp så lätt. Första läspasset höll hon för öronen, andra läspasset bad hon mig sluta efter två korta kapitel och ikväll, det tredje läspasset bad hon mig fortsätta läsa så fort jag gjorde ansats att sluta. Så nu är hon fast :)

Vad vill jag då säga med detta? Jag vill inte tvinga på mina barn böcker och berättelser som de inte gillar, och såklart har det hänt att vi inte har avslutat påbörjade böcker även om det inte hänt många gånger. Jag hoppas istället att min "metod" att inte alltid låta dem välja fritt har lett till många nya favoriter och förhoppningsvis medverkar det till att bredda läsintresset. Att utmaningar föder lust helt enkelt.

Upprättelse

Jag gick ganska hårt åt översättningen av den andra delen om Skämmerskans barn, Skämmartecknet i våras. Som tur var visade det sig vara ett olycksfall i arbetet(?) jag antar att både översättare och korrekturläsare varit stressade när många fel slank igenom och gjorde högläsningen knackig.

Del 3, Ormens gåva läste jag därför med ett tomt pappersark som bokmärke med tanke att anteckna alla knasigheter. Där står nu efter att ha läst ut boken endast ett namn - Knutmås. Egentligen heter han Knutbyx. Kan hända att det kom något mer längre fram, men när läsningen flöt på så kändes det inte relevant att anteckna längre.

Lene Kaaberböls böcker om skämmerskans dotter Dina är härliga historiska äventyrsberättelser som utspelar sig i en värld som har många likheter med den värld som vi lever i. Men skenet bedrar. I Dinas värld finns drakar och sjöodjur, där slås man med svärd mot den elake härskaren och hans riddare. Där ligger man i bakhåll och passar på fienden och vill det sig illa blir man tillfångatagen i en borg som vaktas av hungriga drakar. Min 8-åring älskar alla tre böckerna och det har varit väldigt spännande att läsa dem högt för henne. Jag vet av erfarenhet att de även fungerar för större barn och ungdomar som gillar fantasy.

Att läsa högt har sina sidor

Vid högläsning märker man verkligen hur välskriven eller väl översatt en bok är. Jag har just avslutat Skämmartecknet som är översatt från danska och dessutom bitvis ganska bedrövligt. Vid flera tillfällen har ett ord fallit bort och vid andra tillfällen blir den svenska ordföljden fel så att man snubblar fram när man försöker läsa högt.

För dottern har jag tidagare läst den första delen i Lene Kaaberbøls fantasyserie om skämmarflickan Dina. Att vara skämmare innebär att den man ser i ögonen under ganska plågsamma former tvingas återuppleva det man känner skam över. Att vara skämmerska innebär att leva ett ganska ensamt liv eftersom ingen orkar med att se en i ögonen och därmed undviker många skämmerskans sällskap helt och hållet. Men när det uppstår en tvist så tillkallas ofta en skämmerska för att se den misstänkta i ögonen och avgöra om han eller hon talar sanning eller ljuger.

Första boken Skämmerskans dotter är verkligen en rafflande historia med riddare, borgar och eldsprutande drakar som inte låter läsaren slappna av ett ögonblick och dottern tyckte bitvis att den var ganska otäck (vilket inte alls hindrade henne från att vilja fortsätta med nästa del!). I Skämmartecknet spelar även Dians äldre bror Davin en betydande roll och de delar på berättarjaget i berättelsen. Det faktum att berättarjaget skiftar kollrar ibland bort mig (trots att skiftet alltid sker i samband med nytt kapitel), men dottern har stenhård koll på vem som för berättelsen vid varje tillfälle. Jag gillar denna berättelsen mer än den första. Trots att även denna innehåller mycket dramatik så är den lite mer lågmäld, och man behöver inte hålla andan av förskräckelse lika ofta. Fantasyinslagen är färre och den påminner mer om en historisk roman utspelad i ett sagorike där kampen mellan de onda och de goda står i förgrunden.

Nu ska vi i alla fall fortsätta med tredje boken om Dina, Ormens gåva och jag hoppas den bjuder på en lika spännande historia som de två första böckerna. Jag tror jag ska läsa den med penna och papper i hand för att anteckna de ställen där jag tycker högläsningen hakar upp sig - men jag hoppas givetvis att pappret skall förbli tomt när boken är utläst.  

Ture Sventon, privatdetektiv som jag läser för sonen är å andra sidan en ren fröjd att läsa högt!

Inte i skymningstimmen...

.. nej men väl i sista minuten så läste vi ut Tordyvlen flyger i skymningen för en stund sedan. I morgon går nämligen lånet ut och boken försvinner skoningslöst från min Bebook (och hon har redan lånat full pott denna vecka av Gyllene Knorren böcker).

Det tog ett tag att övertyga 8-åringen om bokens storhet. Hon tyckte språket var gammaldags och att inget spännande hände. Fast en bit in i boken så var hon fast - liksom jag. För mig kanske den förlorat lite av magin och mystiken som jag minns från flera av Maria Gripes böcker från 70- och 80-talen, men det är ändå otroligt bra och jag ser mycket fram emot att fortsätta med att läsa hennes skuggserie för dottern om ett tag.

Som av en lycklig tillfällighet ska vi besöka barnens faster i London om 10 dagar. Ett besök på British Museum och den Egyptiska avdelningen står högt på barnens önskelista (dock troligen mer pga Scooby Doo än denna boken...) och nog kommer vi att leta lite extra efter statyn från småländska Ringaryd när vi är där och kanske får vi svaret på vad som faktiskt hände med den heliga guldskarabéen ;)

Godnatt Mister Tom

Vi har haft som princip att godnattsagan ska vara en bok som ligger snäppet över den egna läsförmågan. Det blev så när vi tröttnade på att läsa lära-läsa-böckerna och LasseMaja kväll efter kväll för ett par år sedan. I efterhand tycker jag att det har varit en bra princip som jag tror har hjälpt vår nyblivna 8-åring att komma vidare i sin egen läsutveckling och samtidigt få lite utmaning i både språk och ämnesmässigt.

Men när vår hon nu läser de tjockaste Harry Potter böckerna själv så börjar det onekligen bli lite svårt, hon klarar helt enkelt det mesta på egen hand. Istället får vi försöka uppmuntra att läsa böcker hon inte själv skulle välja i första hand, och som kanske tar upp ämnen som inbjuder till reflektion.

Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian är en sådan bok. Det är min gamla bok som jag enligt anteckningen i boken, fick som 13-åring. Huvudpersonen Willie i boken är själv nio år så jag tycker att även yngre barn kan identifiera sig med hans tankar och känslor.

Boken utspelar sig under andra världskriget och Willie evakueras från London och hamnar hos enstöringen Tom ute på landsbygden. Han är i ganska eländigt skick när han kommer, men Willie och Tom finner tröst och hjälp hos varandra och steg för steg hittar de former för ett liv tillsammans. Boken spänner över ett enormt känsloregister, från den innerligaste glädje till ilska och djupaste sorg. På vägen uppstår en massa frågor och samtalsämnen vilket gör att den lämpar sig väldigt bra för högläsning!

Ronja Rövardotter

Igår satt jag och dottern beredda att titta på första delfinalen i Melodifestivalen, men uppkopplingen (eller belastningen?) var så dålig att vi fick ge upp efter två bidrag. Istället låg vi under en filt i soffan och läste några kapitel ur Ronja Rövardotter som vi snart har läst ut.

Jag tycker det är svårt att avgöra i vilken ålder man "ska" läsa vissa böcker och att det är lätt att ha för bråttom och läsa böckerna för tidigt. Min 7-åring är mycket avancerad i sin egen läsning, för sin ålder, och när jag läser för henne vill jag ligga på en nivå över vad hon klarar av att läsa själv. Men Ronja är verkligen en utmaning, både språk- och känslomässigt. Till exempel när Ronja rymmer hemifrån och lever ensam med Birk i skogen så är det helt främmande för henne som säger att: "Mamma, jag ska bo hemma tills jag är vuxen". Hon förstår skräcken av att bli jagad av vildvittror men en elva-årings (Ronja är elva år) frustration över sina föräldrar och känslor inför Birk är hon för liten att leva sig in i. Vissa saker kanske är bättre om man konfronteras med i verkliga livet först, innan man kan hitta romanfigurer att identifiera sig med. Samtidigt vill jag ju erbjuda henne läsutmaningar som får henne att utvecklas som läsare. Det är en svår balansgång som jag funderar en del över.

Själv var jag 10 år när Ronja kom ut som bok och jag minns inte att jag hade någon speciell relation till den. Kanske läste jag den inte ens, jag vet faktiskt inte med säkerhet. Kanske har jag bara sett filmen som kom några år senare och som jag minns, mest uppfattade som "söt" med rumpnissarna och vildmarkslivet.

Nu däremot uppskattar jag den väldigt mycket, antagligen mer än 7-åringen ;)

Krakel Spektakel boken

Vi har börjat läsa lite i böckerna som fanns med i det omtalade paketet från Sverige som var ute på lite omvägar innan det nådde fram till oss.

För dottern har jag läst ur jag den bok hon fick av biblioteket i Sverige i somras för att hon läst 10 böcker under lovet. Krakel Spektakel boken av Lennart Hellsing. Jag har aldrig sett denna omfattande samling med berättelser och ramsor förr. Där finns massor av material som inte finns med i andra tunnare Hellsing-samlingar.

De rimmade berättelserna om Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis och Fröken hit-och-dit är helt perfekta och lagom långa för högläsning och får barn som vuxna att skratta högt av alla tokigheter. För min tjej som är 7 år och gillar att bläddra i böcker och göra nedslag lite här och var passar den även bra att ha som läsa-själv bok.

Själv läste hon ut en av böckerna om Lassemajas Detektivbyrå på en kväll. Jag hade köpt tre begagnade på bokbörsen som kom med i samma paket. Två har jag lagt undan för att plocka fram vid andra tillfällen under hösten.

Josefin

Böckerna om Hugo och Josefin av Maria Gripe verkar inte finnas i tryck f n men jag har sedan tidigare samlingsvolymen "Boken om Hugo och Josefin" där alla tre böckerna ingår.

Nu har jag nästan läst ut den första boken Josefin för dottern. Vi har kommit dit i kvällsläsningen att jag vill vara med och bestämma vilka böcker jag läser högt för henne. Jag tycker inte jag behöver läsa de böcker hon kan läsa själv nämligen. Inte varje kväll iaf. För mig är det lite av själva grundidéen med högläsning: att det inte behöver vara så lättsmällt. Böckerna kan gärna innehålla ämnen som känns utmanande och ett språk på en nivå högre än de lätt läser själva.

Jag väljer ofta personliga favoriter och hon protesterar oftast ganska högljutt till att börja med. Sen när jag väl börjar läsa gillar hon faktiskt det mesta.

Josefin är skriven 1961 och det märks både på språk och innehåll och ibland måste jag stanna upp och förklara något. Dottern skattar högt åt Josefins funderingar på Gubben Gud och klammrar sig förskräckt fast vid mig när hon deklarerar att hon ska hitta på bus och göra saker hon inte får. Det är ett äventyr att läsa för barn och fantastiskt att få vara med och uppleva dessa känsloväxlingar som uppstår genom en bra berättelse.