Pojken i randig pyjamas

När jag stötte på boken Pojken i randig pyjamas av John Boyne första gången hade jag ingen aning om vad det var för en bok. Det tog jag däremot reda på innan jag läste den tillsammans med barnen (vilket var tur det). Min 9-åring ville absolut inte läsa den och det faktum att hon gömde den bakom andra böcker i bokhyllan för att slippa läsa den gjorde att det dröjde ett tag innan den blev läst. Jag vet inte hur många gånger jag sprang runt och letade på både möjliga och omöjliga ställen i huset - dessutom frågade jag henne vid ett flertal tillfällen om hon verkligen inte visste var den var. Hrm. En storstädning och omflyttning i hennes rum avslöjade henne tillslut!

När vi väl kom igång med boken var båda barnen (7 och 9 år) väldigt intresserade och uppmärksamma. Vi tog ofta paus och jag förklarade saker som kom upp i texten. Boken är skriven utifrån nio-åriga Brunos perspektiv. Brunos far är högt uppsatt nazist under andra världskriget och direkt involverad i förintelsen av judar men de vuxna kring Bruno förklarar aldrig vad det är som pågår runt omkring dem. Istället är han utelämnad till att dra sina egna slutsatser utifrån vad han ser och lyckas snappa upp av samtal omkring honom. Jag, som vuxen, med alla mina förkunskaper förstår givetvis vad som försiggår kring Bruno, men ur barnens perspektiv som precis som Bruno inte besitter samma insikter blir Brunos funderingar logiska och naturliga. Läsupplevelsen skiljer sig därför väldigt mycket utifrån ens egen ålder, men boken har verkligen något att ge alla åldrar.

Jag vet att de finns de som säger att denna bok inte lämpar sig som barnläsning, men jag tycket tvärtom faktiskt. Perspektivet gör att den fungerar väldigt, då menar jag väldigt, bra som introduktion till andra världskrigen och de fruktansvärda övergrepp som nazisterna stod för. Däremot är Pojken i randig pyjamas inte en barnbok, det är inte heller en vuxenbok - det är en bok för alla.