Det är länge sedan jag läste Jag vet allt det här. Någonting i september 2016 tror jag minsann att det var och ska jag vara ärlig så minns jag inte så jättemycket av den här boken. men vi börjar med handlingen. Så här står det på baksidan av boken: Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst. Men under de intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort. De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen - och varför måste döden vänta? Det jag minns är att jag tyckte om språket som kanske skulle beskrivas som prosa. Varje kapitel börjar med orden "Jag vet att..." eller något snarlikt och upprepningen fungerade förvånansvärt bra. Jag minns o