Det går lite trögt med läsningen just nu... Förra veckan började jag läsa Andreas Romans Doktor Joseph , men gav upp efter ungefär 100 sidor. Karaktärerna kändes konstruerade, Roman fick dem inte att kännas levande eller intressanta. Jag kämpade på ett tag eftersom jag hade någon förhoppning om att det skulle bli bättre när historien väl kom igång men när jag aldrig kände att det hände så valde jag att lägga bort den boken och börja på någon annan. Valet föll på Stäpplöperskan av Cecilia Gyllenhammar, en fristående fortsättning av En spricka i kristallen . Båda böckerna är självbiografiska. Den första med fokus på barndom och tonår/ung vuxen och den andra med fokus på "bilda egen familj", båda med fokus på "problematisk relation till mamma och pappa". Pappa är för övrigt PG Gyllenhammar. Har för mig att jag tyckte att En sprick i kristallen var bra men den här...Herregud så tröttsamt klagande. Eller så var jag bara inte på humör! Nä, efter 60 sidor lade jag u