Jag har sagt det många gånger tidigare, men det tål att upprepas, hur underbart det är att kunna ha möjligheten att få se olika delar av Asien genom att göra "små helgresor". Och som normalt boende nordbo, så är det verkligen helt fantastiskt.
Den här gången var det alltså en resa till Ho Chi Minh som stod på resplanen. Det är Vietnams största stad och det är den stad som tidigare hette Saigon. Den döptes om efter Sydvietnams fall 1976 men kallas fortfarande till stor del för Saigon, dock är det då oftast innerstadsdistrikten som det syftar på.
Det är ingen liten stad, med sina dryga sju miljoner invånare, varav cirka sex bor i centralorten, är det ett ständigt myller. Och efter att ha besökt Hanoi, var mopedmängden ingen stor överraskning, men många var det! Siffror jag har hittat (vilka jag inte på något vis är säker på att de stämmer, men det låter troligt) är att det ska finnas ca 350 000 bilar och 3,5 miljoner mopeder, men som sagt, ta siffrorna med en nypa salt.
Att gå över vägarna är ett äventyr i sig, även om det här fanns fungerande rödljus som faktiskt följdes. Men att sicksacka mellan alla mopeder och bilar känns lite sådär...
Vi bodde på det anrika Rex Hotel mitt i staden. Det var det hotellet där amerikanska officerare och krigskorrenspondenterna tillbringade många kvällar under kriget på 60-talet. Nu fanns det inga sådana spår, men det var en lite speciell känsla, vetskapen att det var här de satt och hörde ljudet av bomber som föll på andra sidan Saigonfloden.
Något annat som var mycket speciellt var besöket på krigsmuseet. Utanför byggnaden finns flygplan, stridsvagnar och helikoptrar, sådana där som för en annan ser ut som filmrekvesita. Det är så svårt att ta in att de faktiskt använts i verkligheten. Här är det nästan så att man förväntar sig att se Tom Cruice kliva ut från ett flygplan. Väl på insidan kommer däremot verkligheten ifatt besökaren som ett slag i ansiktet! Här finns kriget dokumenterat i bilder. Bilder som är så fruktansvärda och som verkligen visar kriget som det var, och som det blev efter! Det är så oerhört många bra bilder, men ack så fruktansvärda. Inget förskönande av kriget här inte! Museebesöket var fantastiskt intressant, men byggnaden lämnades med en malande obehagskänsla innombords.
Ett annat museum som var inplanerat var "Independence Palace". Byggnaden där kriget tog slut. Det var här nordvietnamesiska stridsvagnar mejade ner grindarna den 30/4 1975 och Saigon föll. Men allt blir ju inte alltid som man tänkt sig... Dagarna innan vi anlände så var det en general som "passade på att lämna jordelivet". Eftersom han uppenbarligen var en mycket populär man, så var det begravningscermonier i flera dagar, bland annat just där, så där kom vi inte in. Vi fick vackert finna oss i att kika in genom staketet. Om någon tycker det är spännande att veta vad det var för man och fylla sitt ramminne med lite sådan kunskap, så var det General Vo Nguyen Giap som dog 103 år gammal. (Man vet ju aldrig, om inte annat kan det vara bra om man spelar TP, eller vill briljera när man ser ett avsnitt av "Postkodmiljonären")
Dagarna gick väldigt fort. Vi hann inte med så mycket mer än att gå omkring och insupa atmosfären, vilket är det bästa med att vara i en ny stad. Vi sprang igenom den stora marknaden vid klocktornet, "Ben Thanh Market" och vi drack äkta "vietnamesiskt droppkaffe" i ett gathörn, sittandes på plaststolar som är så låga så att till och med jag med mina korta ben slår knäna i hakan. Vi åt för övrigt mycket underbart god mat och vi konsumerade ett antal av den lokala ölen "Saigon".
Vi åkte även upp i den rätt nya byggnaden "Saigon Skydeck" där man tar hissen upp till våning 49, och därifrån har en fantastisk 360 graders vy över staden. Lite dimmigt var det just den dagen, men vi fick i alla fall en uppfattning om hur oerhört långt staden sträcker sig, och vilket gytter av hus det är.
Appropå gytter, så måste jag säga att det där med trafiken är speciell, inte minst de fyrkantiga rondellerna utan några som helst linjer - men fungerar gör det!
Att inte alltid solen skiner fick vi också erfara "the hard way", men det var inte vi som blev blötast. Vi hade det rätt bra där vi satt och studerade alla som hade det lite mindre bra just då...
Som sagt, vi hann inte med så mycket mer än att bara vara, vilket var precis det vi ville! Nästa gång kanske det blir tunnlar och mopedtur, för efter en vistelse som smakade mer, kan det absolut vara så, att vi kommer tillbaka för att upptäcka mer av Vietnams huvudstad!
(Den här gången är det inte bara mina bilder, utan flertalet är tagna av Alexandra Hedin)
