Gamla Goa Gubbar

"One down - five to go", det är rubriken på den underbara liveshow som Monty Python-gänget framförde i London 2014, 45 år sedan starten på deras långa karriär. Hur jag kom på det nu? Jo jag råkade se att det gick en repris på tv under veckan och blev sittande framför den. Jo, jag har sett den förut, men jag tycker det är en helt fantastisk föreställning och såg den väldigt gärna en gång till.

Här återupplivas en härlig blandning av gamla sketcher och filmsekvenser från deras arkiv. Det är en verklig höjdare att se hur kul de verkar ha på scenen då de återupplivar gamla figurer och hur de iklädda samma kläder gestaltar de personer de gjorde då det begav sig. De är äldre, de har förändrad kroppsform och definitivt annorlunda hårfärg (och lite mindre hår), men de gör det helt lysande!

Nu kan det ju vara så, att det är en fördel att tycka om Monty Python för att uppskatta det hela, och naturligtvis är det en väldigt stor fördel att ha sett de gamla varianterna. Att se en 73-årig Michael Palin sjunga sin "Lumber Jack" och en lika gammal Eric Idle framföra den underbara Galaxy Song och inse att de gör det minst lika bra nu som då är helt underbart.

Hur Terry Jones lyckas genomföra "Spam-sketchen" utan att bryta ihop är och förblir ett mysterium.

Nu gjorde du inte alla gamla sketcher och det fanns några som föll bort av "naturliga orsaker", som till exempel så gjorde gruppens äldste deltagare John Cleese aldrig sin "Silly Walk", och anledningen var flera knäoperationer, och det kan väl vara en godtagbar ursäkt.

Men naturligtvis var den med, papegojsketchen, för vad vore väl en reunion av Monty Python utan den!?

Mr Praline: 'E's not pinin'! 'E's passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! 'E's expired and gone to meet 'is maker! 'E's a stiff! Bereft of life, 'e rests in peace! If you hadn't nailed 'im to the perch 'e'd be pushing up the daisies! 'Is metabolic processes are now 'istory! 'E's off the twig! 'E's kicked the bucket, 'e's shuffled off 'is mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin' choir invisible!! THIS IS AN EX-PARROT!!'

Till sist - men absolut inte minst - visslar vi med i Always Look on the Bright Side of Life

James Bond och Spectre

Laddade till tänderna med en massa popcorn och en värmande sjal (biosalonger med AC-kyla är inte att leka med!) sjönk vi ner i varsin biofåtölj för att se den 24:e filmen om James Bond, "Spectre", och vi blev inte besvikna. Allt fanns där: biljakter, båtjakter, explosioner, slagsmål på tåg, kärlek och martini.

Att Bond-bruden bär namnet Madeleine Swann visar sig inte vara någon slump, utan hon bär samma namn som kvinnan i Marcel Prousts roman "In Search of Lost Time" ("På spaning efter den tid som flytt") från tidigt 1900-tal. Och det är väl precis vad det är, en slags "Bondfrossa" i gamla händelser som känns bekanta.

Startscenen som är från "De dödas dags-parad" i Mexico City påminner lite (bara lite, men ändå) om strtscenen i "Leva låta dö" där filmen börjar med en begravningsprocession. Sedan radas mer eller mindre bekanta scener från tidigare filmer upp. James Bond blir också påmind om alla som avlidit genom hans väg som agent under åren, och det via ytterligare en bekant karaktär.

Efter de två första filmerna med Daniel Craig i huvudrollen, "Casino Royale" och "Quantum of Solace" var jag lite tveksam och tyckte inte längre det var James Bond på riktigt. Men efter de två senaste filmerna tar jag tillbaka det. Nu är det James Bond som det ska vara, han har glimten i ögat och det är sådär lagom "James Bond-överdrivet". Man har lyckats bra med såväl Q som Miss Moneypenny, båda karaktärerna bidrar till att det lite humoristiska som kännetecknar just James Bond finns där.

Filmens bondbrud, Léa Seydeux, lyfter det hela genom att vara en kvinna med skinn på näsan och med en alldeles egen vilja till skillnad från tidigare filmer. Plötsligt blir det inte bara ett "Bond-ligg" utan det handlar mer om kärlek. Och det utan att den typiska James Bond-känslan försvinner, det fungerar ypperligt ändå.

Med andra ord, om man gillar James Bond är det absolut ingen besvikelse, utan alla ingredienser finns där och man kan lugnt luta sig tillbaka och nicka igenkännande. Det finns scener att le åt och det finns någon scen där man (i alla fall jag) kanske helst vill blunda. Som sagt många igenkänningsfaktorer, det enda som egentligen saknas är nog det välkända "Åh James"...

Skämskuddemässiga TV-program

Igår fastnade jag framför Tv:n vid två sådana där tillfällen när jag efteråt funderade på varför då?? När jag tryckte på on-knappen hamnade jag i Hollywood hos några "Svenska Hollywoodfruar" och det resulterade i att jag blev kvar en stund och bara gapade. Det kan inte vara möjligt, eller? Mitt hopp efter att ha stått ut i en kvart tillsammans med dessa damer är att "måtte det finnas ett manus", "måtte någon tala om för dem vad de ska säga", för så blåsta kan väl ingen vara på riktigt eller? Hur som helst så kändes det plötsligt som mina planer på att spela in "svenska Singaporefruar" ska nog läggas på is ett tag, jag inser att jag inte är tillräckligt blond för en sådan tv-serie...

Nästa program som visade sig vara av i stort sett samma karaktär, var när jag bänkade mig i soffan för att se partiledardebatten. Nu hade jag verkligen tänkt ta igen lite av missad svensk politik när jag fick chansen. Det gick väl sådär... Jag stod inte ut så länge där heller. Även här gick det mesta ut på att kasta skit på andra och tala om vad alla andra gör för fel. Jag lovar att jag försökte engagera mig och lyssna, men det gick inte så länge det heller.

Det hela slutade med en kväll framför "Mästarnas mästare", vilket är ett program där man inte behöver reta upp sig sådär väldigt på någon, utan ett "lagom snällt svenskt program". Ett tänkbart alternativ i kväll kan faktiskt vara att ta fram en bok istället...

Pinsamt dålig bioupplevelse

Något jag aldrig gjort innan jag flyttade till Singapore var att gå på bio ensam. Det är däremot något jag insett är en mycket bra sysselsättning om man inte har något annat för sig. En fördel här är naturligtvis att biograferna duggar rätt tätt så filmutbudet är väldigt bra, plus att det är överkomliga priser (och att det är enda stället jag kan få tag i popcorn som smakar som popcorn ska!). med andra ord är det rätt enkelt att bara hoppa in någonstans sådär spontant och se på film.

Hitintills har det varit lyckade inhopp med bra filmupplevelser, men igår gjorde jag minst sagt ett bottennapp! Jag brukar försöka undvika uppföljare eftersom de sällan blir bra, och filmen igår spädde bara på den åsikten om jag säger så...

Filmen jag pratar om är "The Second Best Exotic Marigold Hotel" eller "Hotell Marigold 2" som den tydligen heter på svenska. Tyvärr så visste jag inte att det fanns en del ett, i så fall hade jag nog valt en annan film, men nu blev det inte så.

Det här är två timmar av ingenting. En film som presenteras som en komedi och där det i rollistan finns väldigt många bra skådespelare. Det hela handlar om ett hotell i Indien där äldre kan checka in för att ha det bra på ålderns höst, och med tanke på de skådespelare som är med skulle det kunna bli riktigt bra, men så är inte fallet.

Det är olika kärleksintriger som kryddas med att det blir problem med expanderingen av hotellrörelsen och mitt i allt ska den överdrivet rörige hotelldirektören(?) Sonny (Dev Patel) gifta sig. När sedan som grädde på moset den stilige Guy Chambers (Richard Geere) dyker upp som misstänkt hotellinspektör och ler sitt typiskt "Geerecharmiga" leende, då blir det bara pinsamt.

Visst har den sina poänger, och det är härliga scener från ett färgsprakande Indien, men i det hela så är det en total flopp om ni frågar mig. Behållningen får väl bli biosalongens alla hysteriskt fnittrande Singaporianer varje gång det fälldes ett skämt med sexuell anknytning plus mina popcorn...

The Theory of everything

Jag är lite dålig på det där med Einstein och grabbarna så mina kunskaper om Stephen Hawkings sträckte sig faktiskt enbart till komediserien ”Big Bang Theory” där han spelade sig själv i ett avsnitt. Det vill säga att det var fram till den kväll då jag såg filmen ”The Theory och Everything”. Nu vet jag vem han är, och vad han har gjort. Alltså, jag vet vad han har gjort, jag förstår det fortfarande inte!

Filmen handlar om hans liv, eller närmare bestämt om hans liv tillsammans med den stora kärlek han träffar under collegetiden i början av 60-talet i Camebridge. Han, en nördig astrofysiker tillika ateist och hon en litteraturvetare som tror på Gud och älskar poesi. Två totalt olika personer som blir blixtförälskade i varandra och kommer att dela framtiden i nöd och lust.

Filmen bygger på Jane Hawkins bok ”Travelling to infinity” som handlar om hennes liv tillsammans med Stephen och den handlar inte om Stephen Hawkings arbete, utan om hur Jane kämpar med att försöka få vardagen att fungera med barn och sin svårt handikappade man.

När han var drygt 20 år fick Stephen Hawkings reda på att han led av sjukdomen ALS och läkarna gav honom två år att leva. Nu blev det betydligt mer än två år och mannen lever fortfarande nu över 70 år. Dock blev han fånge i sin egen kropp, musklerna förtvinade och han kommunicerar enbart med hjälp av en maskin. 

Jag tyckte väldigt mycket om filmen. Och jag måste säga att  Eddie Redmayne som spelar den handikappade Stephen Hawkings, gör en helt fantastisk skådespelarinsats! Att spela teater med hjälp av ögonen kan inte vara det enklaste, men han lyckas och gör det med bravur. Några väl spenderade timmar i biosalongen alltså, däremot om man tror att man ska få veta mer om herr Hawkings arbete så ska man nog stanna hemma och läsa hans böcker i stället…

Härlig bioupplevelse

Jag tillhör inte de som går på bio speciellt ofta, men nu helt plötsligt verkar det finnas en uppsjö filmer som jag vill se. Om det ska hinnas med var det ju dags att börja beta av dem och först ut blev Ulf Malmros film "Min så kallade pappa".

Jag har sett alla hans tidigare filmer och med bland annat "Smala Sussie" och "Bröllopsfotografen" i bagaget så var det med höga förväntningar jag sjönk ner i biostolen. Och jag kan lugnt påstå att jag inte blev besviken.

En fantastisk film (trots att det varken finns någon anknytning till Värmland eller någon skådespelande "Pölsa") som innehåller såväl sorg och glädje, kärlek och besvikelse som hopp och förtvivlan.

Filmen handlar om gravida Malin som inte träffat sin pappa sedan hon var liten. Då det strular till sig med pojkvännen och hon plötsligt står utan boende, beslutar hon sig för att söka upp den far hon egentligen aldrig haft. Hon hittar honom på China Teatern, en halvmisslyckad skådespelare. En smått alkoholiserad och självupptagen man som inte har tid för någon annan än sig själv. Då Malins nyfunne far får en hjärnblödning står hon som enda anhörig och får plötsligt ta hand om en pappa som hon aldrig tidigare haft någon kontakt med.

Det är en film med fantastiska skådespelarinsatser och Vera Vitala som spelar Malin är så underbart bra i sin roll som Malin. Att hennes pappa spelas av Mikael Nyqvist gör inte saken sämre, han är som vanligt oerhört övertygande i sin roll. Sedan finns det ett helt koppel av kända skådespelare i övriga roller, men Vera och Mikael bär filmen hela vägen.

"Min så kallade pappa" känns som en lite annorlunda film om man jämför med Malmros tidigare filmer, men även om det är en film som bygger på ett mycket tänkvärt tema, så finns det tack och lov även här några små doser av "Malmroshumor".

En underbar film som finns kvar efter man har lämnat biosalongen...

Helg i vintersporten tecken

Det låter väl hurtigt? "En helg i sportens tecken". Nu är det kanske inte riktigt så hurtigt som det låter, det innebär väl mer att det är någon annan som står för själva utövandet och jag står för framhejandet, med en sådär lite lagom nedsjunken sits i tv-soffan och en kaffekopp i handen.

Med tanke på hur det vita gnistrande vintervädret på något vis lyser med sin frånvaro, känns det rätt ok att spendera helgen tillsammans med André Pops. Med bilderna från vinterstudions sändningar blir det i alla fall liiite vinterkänsla även här, där regnet smattrar mot rutorna och det verkar vara konstant skymning.

Jag måste säga att jag gillar vinterstudion och även om vi kan se vissa skidtävlingar på andra sidan klotet, så blir det inte samma sak att höra en engelsman kommentera Kallas framfart i skidspåret eller när Björn Ferry avlossar sina skott.

Nu verkar det ju i och för sig som om det inte blir skidskytte som kommer att vara vår favoritgren den här vintern, nej plötsligt ser det ut att kunna handla mer om utförsåkning, men vem bryr sig egentligen? Huvudsaken är väl att vi är bra på något så att vi kan slå oss för bröstet och hävda att vi faktiskt kan slå våra norska grannar i något som utövas på det där vita kalla underlaget...

"Life in space is impossible"

Med just den texten och en kvarts obrutet filmande i rymden inleds "Gravity", en film av Alfonso Cuarón med sandra Bullock och George Clooney i rollerna.

Det är en häftig film som inleds med att de två austronaterna, Ryan Stone och Matt Kowalski, håller på med utvändigt underhållsarbete av en rymdsation, hon på sitt första rymduppdrag, han på sitt sista före pensionen. Hon går in för sitt arbete på fullaste allvar och med full koncentration, medan han mest tramsar omkring i sin jetdräkt, nynnandes på någon melodi. Båda lyckligt ovetandes om den annalkande katastrofen.

Sedan blir det en kamp mot klockan och tyngdlösheten. Sandra Bullock gör en fantastisk skådespelarinsats och det är så att man vill hjälpa henne att andas när syret börjar tryta. Filmandet växlar mellan närbilder på hennes kämpande och stora häftiga rymdvyer.

Det är en annorlunda film och den är maffig! Även titeln är rätt maffig, för visst handlar det om såväl tyngdkraft och dragningskraft som allvar och vädighet på flera plan. Det är en av de där filmerna jag är glad att jag har sett, men jag tror inte att jag skulle välja att se den ytterligare en gång.

Att vi sedan lyxade till oss och såg den på en Gold Class biograf gör ju inte saken sämre. Det där med att kunna ligga ner med en filt över sig och med ett vinglas brevid en söndagskväll och samtidigt se en bra film på bio känns rätt trevligt! (Man säger ju att "en gång är ingen gång och två gånger är en vana", så nu börjar det alltså bli en vana!)

Eftersom jag redan beskrivit det här med Gold Class en gång, så den mera nyfikne på den här företeelsen kan kika här, så finns lite från vårt förra besök där.

Den store Gatsby

När jag en gång för ett antal år sedan läste engelska så ingick romanen "The Great Gatsby" av Scott Fitzgerald i kurslitteraturen. Då skulle vi förutom den sedvanliga analysen av innehållet, även plocka ut nyckelord som vi tyckte sa en hel del om boken. Jag vill minnas att ett av de mest använda nyckelorden var "The American Dream", och det är precis vad filmen med Leonardo di Caprio i huvudrollen handlar om.

Man kan naturligtvis se filmen som en kärlekshistoria där den förälskade Jay Gatsby, som numer kan vältra sig i pengar, flyttar in nära sin tidigare kärlek för att återvinna hennes hjärta med hjälp av pengarna. Man kan också se filmen som den symbol för det falska Amerika som Fitzgerald en gång skrev om på sitt sätt, där den vackra och spröda Daisy symboliserar den Amerikanska drömmen. Hon är vacker och full av liv, men när det verkligen gäller så visar hon sig inte vara så fantastisk som hon verkar.

Såväl i filmen som i boken så är det Daisys kusin Nick som berättar historien. Hans egen berättelse om hur hans liv förändrades genom sitt möte med Gatsby är den röda tråden i filmen.

Här finns mycket fest, fyrverkerier, flödande champagne, och panoramabilder över festande människor som "bara finns" för att påvisa det ytliga som det nyrika Amerika stod för.

Jag antar att det kan vara häftigt att se filmen i 3D, vilket inte jag gjorde, men det går absolut bra ändå, och som sagt, man väljer lite hur man vill se den, som en tragisk kärlekshistoria, eller som symbolen för den "fantastiska Amerikanska drömmen" - eller varför inte både och?

Mycket mat är det...

Inte hos mig kanske, men på tv! Jag kan inte låta bli att fundera över vad det beroror på att alla dessa kockprogram sänds. (Ni ser vad himla mycket jag har att fylla min hjärna med, som ens orkar bry mig...) Det är kockar som tävlar, det är kockar som lagar mat med kändisar, det är kockar som lagar mat själva i sina kök för att sedan bjuda in alla grannar och avnjuter den utsökta middagen i sin fantastiska trädgård, och det är kockar som.... Det spelar egentligen ingen större roll vad de gör, men många är de!

Igår hamnade jag slötittandes framför ett av alla dessa program och där fanns det med ett spänningsmoment av den högre graden! Jovisst, det var nämligen så, att den kock som förlorade skulle minsann få hamna i "såsduellen"! Jamen kan ni tänka er något värre straff än att hamna i just "såsduellen"...det enda som fattades var lite "hajmusik" också, så hade spänningen varit totalt outhärdlig... Det är nästan så det känns som om fantasin börjar ta slut.

Det där med bristande fantasi har uppenbarligen drabbat ytterligare någon i produktionssammanhang. Jag upptäkte nämligen att den där arge snickaren har fått konkurrens av ytterligare en ilsken yrkeskår, nu härjar det ju tydligen en arg doktor också. Undrar om det kan bli frågan om någon liten skalpell-duell där, bara för att få upp spänningen lite...

Men att tv-utbudet inte är sådär väldigt upplyftande under sommarmånaderna gör inte så mycket, och absolut inte när sommaren varit som i år, för vem vill vara inne och titta på tv då? För egen del har ju en stor del av sommaren tillbringats med att försöka putta bollar i hål och nu börjar ju visserligen mörkret göra intrång på kvällarna, men vilka kvällar vi har haft - och några ska det väl vara kvar än innan mörkret lägger sig ordentligt.

Argo

Inte nog med att vi tillbringade en kväll i de där sköna fåtöljerna på bion, vi såg en bra film också, nämligen Ben Afflecks "Argo".

Filmen bygger på en sann historia som är så osannolik, så bara tanken på att det skulle ha genomförts på riktigt är lite som Tage Danielsson skulle ha kunnat uttryckt det, "så osannolik, så egentligen har det nog aldrig hänt"...

Under den iranska revolutionen, 1979, stormas den amerikanska ambassaden i Teheran. Sex amerikaner lyckas fly och gömmer sig hos den canadensiske ambassadören. Filmen bygger på CIA-agenten Tony Mendez egna vittnesmål om hur han, med hjälp av "den bästa av de sämsta idéerna" lyckas få ut de sex ur landet innan de upptäcks.

Händelsen var hemligstämplad fram till 1997, då den släpptes ut i offentligheten av dåvarande president Clinton, och att det är en helt osannolik historia, det förstår man om man ser Mendez egna ord om hur själva planen såg ut:

"Produktionsbolaget, Studio Six Productions, startades på fyra dagar. Vårt kontor hade fram tills dess använts av Michael Douglas när han producerade "Kina-syndromet".

Makeupartisten Jerome Calloway och hans medhjälpare var mästare på att smörja Hollywood. De började att kalla in gentjänster innan jag ens hade anlänt. Enkla saker som att installera telefoner tog vanligtvis veckor, men vi fick allt vi behövde, inklusive gem, på fyra dagar.

Vi köpte helsidesannonser i Variety och Hollywood Reporter, de viktigaste bransch-tidningarna om man vill synas. Vi försökte att dölja Jeromes välkända namn, men tidningarnas reportrar var på oss hela tiden. Snacket gick om att något stort var på gång i industrin."

"När pressen upptäckte att Jerome var inblandad i det här independent-bolaget, stegrade intresset. Våra försök att hålla hans namn hemligt fick vårt filmbolag bara att verka ännu mer trovärdigt. Hollywood var det perfekta stället för att skapa sig en täckmantel över en natt. Maffian och flera andra ljusskygga investerare var ökända för att backa upp Hollywood-produktioner, där förmögenheter skapas och förloras dagligen. Det är också det perfekta stället att tvätta pengar på.

Så fort Studio Six Productions var på plats, gällde det för oss att hitta ett passande manus. Jerome och jag satt vid hans köksbord och diskuterade temat. "Star Wars" hade precis slagit igenom stort och många science fiction-, fantasy- och superhjältefilmer var på väg. Vi bestämde oss för ett manus med "sci-fi", Mellanöstern och mytologiska element. Någonting om Islams storhet vore trevligt också. Jerome kom att tänka på ett manus som kunde passa oss, och han grävde fram det från sin stora hög.

Det här manuset passade vårt mål perfekt, mycket tack vare att ingen oinsatt kunde tyda dess komplicerade historia. Manuset byggde på en prisbelönad roman. Producenterna hade också planer på att bygga en stor inspelningsplats, som senare kunde bli ett stort nöjesfält. Det gav oss ännu en bluff att lägga till i portfolion."

"Vi paketerade om vårt lånade manus, och satte på en passande logo. Den enda kopian vi behövde skulle jag bära med mig som rekvisita, för att visa för iranierna i min roll som produktionsledare - och bara om vi skulle bli förhörda på flygplatsen i Teheran.

En ironisk avslutning: när Studio Six lades ner några veckor efter räddningsauktionen, hade vi fått in 26 manus, inklusive några potentiella kioskvältare. Ett av dem var från Steven Spielberg..."

Om någon skulle vara intresserad och ha gott om tid, så finns hela bakgrunden till filmen här på CIA:s egen sida - intressant, och som sagt, helt osannolikt!

Det är en bra och klart sevärd film, som förutom spänningen som finns där, trots att man vet utgången av det hela, även har sina komiska poänger. Utseenden och kläder är väldigt väl tidstypiskt fångat och när eftertexten rullar med autentiska bilder inser man hur fantastiskt nära de äkta personerna man lyckats hamna i fråga om utseende.

(Om någon funderar på varför texten ser ut som den gör, så är det inte fråga om något nytt stilistiskt ingrepp i mitt bloggande, det beror helt enkelt på att jag inte har en aning om hur jag ska göra för att ändra det!! Efter ett antal fruktlösa försök att göra något åt det, ger jag upp - så här blir det!)

Agent 007 och Skyfall i Singapore

Att gå på bio här är ungefär likställt med att kliva in i ett kylskåp! Man gör bara misstaget att gå på bio iklädd kortbyxor och linne en gång, jag lovar! Så när det nu var dags att gå och se nya James Bond var det rustad till tänderna med varma kläder + den obligatoriska bioschalen. (Fast den här gången hade troligen ac-anläggningen gått sönder eller nåt, för plötsligt var det väldigt behagligt i biosalongen, men det var väl troligen en miss i arbetet, så det törs vi inte lita på nästa gång i alla fall.)

Eftersom det finns ett fyrtiotal biografer (de flesta med en mängd salonger), varav alla verkar visa Mr Bond just nu, så var det ju bara att hoppa in på första bästa, vilket är rätt bekvämt. En biobiljett här kostar ungefär hälften av en svensk, vilket gör det ännu bättre. Det som är dyrt är väl egentligen popcornen, men det är ju en av anledningarna att gå på bio här - att äntligen kunna frossa i riktiga salta popcorn!

Jag gillar James Bond och tillhör de som sett alla filmer (mer än en gång), men någonstans på slutet har det känts som om den "riktige" James Bond har försvunnit, det har dykt upp en mer seriös, skjutglad och allvarlig  actionhjälte. Gissa om jag blev positivt överraskad efter att ha sett Skyfall - James är tillbaka! Här fanns han ju igen, agent 007 med glimten i ögat! Visserligen lite onödigt mycket smällande på vissa ställen, men man kan ju inte få allt...

Lite svårt är det att förstå att det var redan 1962 Sean Connery för första gången gestaltade James Bond i filmen Dr No. Undrar om någon skulle ha trott på att agenten fortfarande skulle dra fulla hus på biograferna, gestaltad av skådespelare nr sex,  50 år och 23 filmer senare?

Hur som helst så kommer jag troligen att fortsätta se filmerna "bara för att" och efter den här råder det ingen tvekan han har ju hittat tillbaks! Måste bara tillägga att det känns rätt bra att ingen försökt hitta på ett svenskt namn på filmen, "Himlafall" hade kanske inte låtit riktigt lika slagkraftigt...

Nostalgitripp i tv-världen

Vem hade kunnat tro att de skulle dyka upp i rutan igen, intrigernas mästare på Southfork, men där var de, till och med gamla bekanta som JR, Bobby och Sue Ellen.

Jodå, jag var en av dom som knäppte på tv:n igår kväll för att se det första avsnittet av den nya omgången "Dallas", bara för att...

Idag är det lite svårt att förstå vilken genomslagskraft serien hade när den sändes åren 1978-1991, och det är lätt att bli idiotförklarad när man berättar att vi kunde träffas hemma hos någon för att tittade på Dallas tillsammans. Där satt vi, frenetiskt stickande på någon mönstrad tröja, samtidigt som vi ondgjorde oss över elakheterna och sveken som haglade.

Då var ju Dallas så speciellt, för sådana typer av serier fanns inte. Sedan blev det väl lite väl mycket med de 357(!) avsnitt som sändes och med tanke på att rollfigurer hann såväl dö som återuppstå, så spårade det väl ur en aning.

Hur som helst så tittade jag på första avsnittet av "nya" Dallas och konstaterade att det kan nog få samma typ av innehåll som det gamla hederliga, där kommer att finnas makt- och penninggalna personer som gör vad som helst för att få sin vilja igenom och JR kommer att sitta där med samma överlägsna leende på läpparna som han hade för 30 år sedan, men nej, jag tror att det har gjort sitt och man skulle ha låtit det få vara det "Dallas" det en gång var. Jag tror inte att jag kommer att rätta in mina kvällar efter JR och compani... "been there, done that"...

Sommarkultur

Att vara kulturell är något som kan ha väldigt olika innebörd, beroende på vem man frågar. Och vad det där med "kultur" innebär, tänker jag inte gå in närmare på, eftersom även det kan variera väldigt från person till person, men oavsett vad man tycker och hur man tänker, är det svårt att komma ifrån att det finns en speciell "sommarkultur".

När det handlar om musik är det plötsligt trallvänlig musik som toppar försäljningslistorna, i detta nu hittar vi till exempel ett samlingsalbum med 40 års samlade hits med Thomas Ledin på första plats. Inte speciellt förvånande egentligen, den stämmer kanske in rätt bra på den definition som finns på Wikipedia av en "sommarplåga" i musikvärlden, då den lyder: "Musiken är lättsam och texterna ur ett politiskt perspektiv oförargliga".

Deckare och andra bladvändare är populär sommarlitteratur. Väldigt härligt och somrigt att ligga och slöläsa på stranden.

För att inte prata om sommardeckare på tv:n, jag menar, vad vore en sommar utan Barnabys förtvivlade sökande efter alla mördare i Midsomer? Att många med mig kan avsnitten utantill verkar inte spela någon roll, för han har kommit att tillhöra den svenska sommaren.

Som sagt, kultur eller inte, men somrigt är det. Och jag är den första att erkänna att jag läser väldigt gärna en trevlig deckare på stranden och sjunger med i Thomas Ledins Blå blå vindar och vatten, blå blå himlar och hav eller Gyllene Tiders Jag går och fiskar när de strömmar ut ur högtalarna i bilen på vägen hem, där jag senare på kvällen sjunker ner i soffan framför ännu ett avsnitt av "Morden i Midsomer".

"Sport, det är sport, det är massor utav sport..."

Det är säkert fler med mig som kommer ihåg låten där Galenskaparna satte text till Sportspegelns signaturmelodi och verkligen rabblade sportord hela låten. Precis så känns det väl lite just nu, nu är det verkligen "sport, massor utav sport" hela dagarna!

Jag tillhör i och för sig de som gärna tillbringar ett antal timmar framför tv.n och följer våra tappra svenskar som befinner sig i London, så jag tycker bara det är kul, och det finns ju faktiskt andra kanaler om man skulle tröttna och vill se något annat. Men jag misstänker att det kan finnas en och annan som tycker att det är onödigt mycket av den varan just nu...

Jodå, som sagt, jag är en av de som ingår i statistiken över de som tittar på svenskarna som är i London för att prestera något bra och få med sig ett gäng medaljer hem, eller?

Just nu är det ju lite körigt på den fronten. De som skulle till London och plocka medaljer faller en efter en. "Silver-Emma" som skulle bli "Guld-Emma" fick punktering och blev bara(?) sexa och Jörgen Persson blev utslagen i andra omgången (inget ont om herr Persson, det är helt fantastiskt att fortfarande vara på topp när man är nästan 50, men finns det verkligen ingen som är yngre? I så fall känns det som om svensk bordtennis har ett problem att ta itu med). De leende svenska handbollstjejerna har fått stryk i sina två inledande matcher (fast det är ju inte kört än, det finns ju fler matcher att spela) och simningen verkar inte flyta på(!) speciellt bra.

När det gäller just simningen så var det ju några medaljer som redan var klara om man skulle ha trott på svensk media, men med Therese skadad och Sara som "tokdör" på slutet, så verkar det ju inte bli så enkelt som alla trott. Nej, nu är det kanske dags att byta favoritsport i sverige, och  varför inte till ridsport? efter idag kanske det är helt andra namn vi förknippar med os-medaljer, vem vet! Fast det kan ju inte vara så svårt att ta medalj på hästryggen, för om jag inte minns fel, så var det någon som, efter det att Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset, upplyste oss om att ridning inte var svårt överhuvud taget, eftersom det var hästen som gjorde jobbet...

Om det nu skulle vara någon som tror att vi brukar ta en massa medaljer i OS, kan jag upplysa er om att så inte är fallet. för att bevisa detta ska ni få lite svensk medaljstatistik från de senaste åren:

Barcelona 1992  1 guld, 7 silver, 4 brons
Atlanta 1996       2 guld, 4 silver, 2 brons
Sydney 2000       4 guld, 5 silver, 3 brons
Aten 2004           4 guld, 2 silver, 1 brons
Peking 2008:       0 guld, 4 silver, 1 brons

My name is Bond, James Bond...

Tänk att det kan vara kul att titta på 50 år gamla filmer! Jodå, så kan det vara, åtminstone om man, som jag, är barnsligt förtjust i James Bond. Det som dock är viktigt i det hela, är att det ska vara de där "gamla hederliga" filmerna med studiotrickfilmade biljakter och en charmigt leende agent 007. Han som, efter att med ett slag fått fienden på fall och låst in honom i en garderob, hinner förföra någon vacker kvinna innan han förgör den kattklappande fruktansvärde finenden.

Ingen skugga må falla över vare sig Pierce Brosnan eller Daniel Craig, men några mer "riktiga" James Bond-filmer blir det inte. Som actionfilmer är de senaste helt ok, men som James Bond...nej det ska vara Sean Connery eller Roger Moore som presenterar sig: "My name is Bond, James Bond".

Det här betyder ju att alla lördagskvällar i sommar som inte är tilltänkta för övriga aktiviteter, kan jag sjunka ihop i ett soffhörn till en riktig nostalgifilm, och eftersom några redan är avverkade så börjar det ju närma sig modern tid - nu är vi ju framme vid filmerna från 70-talet och det var ju faktiskt nästan igår...

Nostalgi

Visst är det skönt med sådana där dagar då man inte gör något speciellt alls, utan bara är. Extra skönt kan det vara efter en dag, typ midsommarafton, då man har gjort något speciellt!

En sådan "inte-göra-något-speciellt-dag" har jag haft idag. Tillbringat en stor del av den i en soffa på balkongen med en bok under näsan - så skönt!

När jag bestämde mig för att genom en kraftansträngning byta soffa och förflytta mig inomhus, tryckte jag även på on-knappen på fjärrkontrollen och hamnade mitt i en gammal (jo, det är faktiskt så, de är rätt gamla...) sketch med Galenskaparna och After Shave. Helt fantastiskt rolig, men inte nog med den nostalgikänsla som väcktes av det, utan mitt under sketchen händer något som verkligen utlöste en nostalgitripp på hög nivå; nämligen den lilla vita pilen!

Helt plötsligt blinkade den uppe i högra hörnet! Ni vet den där lilla vita trekanten som blinkade för att indikera att ett program började i den andra kanalen, och då var det bara att lyfta rumpan ur soffan för att byta kanal - inget "rundzappande" då inte...

Tekniken är underbar...eller inte...

Det där med teknik är ju inte riktigt min grej! Alla tekniska prylar ska bara fungera utan problem. Det borde ju räcka med två knappar: On och Off!

Vad kan ha föranlett denna lilla tekniska inledning då? Jo, vi begåvades med "Solsidan säsong 2" vid ett av våra sverigebesök. Problemet var bara det, att det visade sig vara en BlueRay-film och utan en dvd-spelare som är gjord för det, går det alltså inte att se en sådan film.

Nu gjorde det inte sådär jättemycket, eftersom vi kanske skulle behöva en ny dvd-spelare i alla fall, och nu fick vi ju anledning att köpa en. Så det gjorde vi, med BlueRay och allt. Jag har egentligen inte en susning om skillnaden, men något bra är det säkert!?

Så igår kväll laddade vi för en typisk söndagskväll men lite god mat och käck svensk serie på tv:n. Gick det bra eller? Knappast! En dvd-spelare som är köpt i Singapore är kodad och på den kan man inte se filmer från andra länder med annan kod, eller nåt... Oavsett vad det handlar om så kan vi inte se solsidan på vår dvd-spelare med eller utan finesser av allehanda slag!

Fast det är klart, det kan ju vara något olämpligt på filmen, en svordom, en för djup urringning, eller något annat skadligt, vad vet jag?

Som lite plåster på såren hittade vi i alla fall skidåkning på tv:n, damernas stafett! Fast å andra sidan vet jag inte hur kul det var att se sverige slagna av två norska lag...

Programmet ingen tittar på...eller??

Så har det då visats en gång till - programmet som ingen ser på, men som har skyhöga tittarsiffror - årets melodifestival. Visserligen är jag helt värdelöst i matte, men det är en ekvation som jag har väldigt svårt att se hur den ska gå ihop, men det fungerar tydligen. 

Med tanke på hur upplägget är idag, är det lite svårt att förstå att Sverige faktiskt bojkottade hela tävlingen 1976 på grund av att den var "för kommersiell"... tycker nog att det finns lite(?) drag åt det hållet idag också...

Jag tillhör en av dom där "slötittande" personerna, det vill säga att tv:n gick och jag lyssnade med ett halvt öra, men nu har jag i alla fall hört och sett Sveriges nya svärmorsdröm till idol, och han var väl precis så söt som jag hade förstått att han skulle vara.

Ja, ja, man får väl tycka vad man vill om denna tillställning, men det kanske är så, att vi måste inse att 120 miljoner tittare inte kan ha fel...

Teknikens under och SM-guld!

Visst är tekniken fantastisk! Bara med hjälp av en liten ynka sladd så kan vi se svensk tv ända här borta på andra sidan jorden! (Tyvärr så är det väl fler sladdar än den enda lilla ynka, men dom har vi trasslat ihop och gömt i en enda stor hög bakom tv-bänken, så dom syns nästan inte alls...)

Detta fantastiska innebar i alla fall att jag såg Färjestad vinna SM-guld i natt! Jodå, till och med jag masade mig upp med kudden under armen och parkerade  i soffan för att se detta hända. Jag har konstaterat att det räcker ju faktiskt att se en match per säsong, bara man väljer den som betyder något!

I och för sig, så var det ju tur att det blev final, så att någon kom på att vi behövde ytterligare en sladd (jag med mitt obefintliga sinne för tekniska apparater kan tyvärr inte ta åt mig äran för detta). Jag har nämligen konstaterat att den här sladden fungerar även för "icke-sport-program", så nu äntligen ska jag ta mig i kragen och försöka se några avsnitt av "Solsidan" så jag kan vara med och diskutera detta program när jag kommer hem, för jag har förstått att det är något man bara måste se...

Jodå, det där med tekniken är fantastiskt på alla sätt, men nu vore det himla bra om någon kunde komma på en universallösning så att det inte behöver vara 10-talet sladdar, kontakter och dosor som i och för sig bara bildar en hög, men det känns som den högen är onödigt stor.