Utanför Sandakan ligger Sepilok Orangutan Rehabilation Centre. Här arbetar man sedan 1964 med att återanpassa föräldralösa eller tillvaratagna orangutanger så att de ska kunna klara ett liv i djungeln på egen hand. Det är ett område på 43 kvadratkilometer där det idag finns ca 60-80 orangutanger som tränas för att kunna klara sig själva. Dessutom finns ett "nursery" där man tar hand om de riktigt unga föräldralösa eller sjuka som behöver tillsyn.
Som besökare får man följa en "boardwalk" genom en bit av området där man bland annat kan få vara med när orangutangerna matas. På bestämda tider varje dag förses de med bananer och att det bara bjuds på bananer är medvetet så att de ska tycka att det blir enformigt och börja leta mat på egen hand. För hur det är, så är det inte så vanligt att det kommer någon med bananer varje dag i den riktiga djungeln... Det var väldigt speciellt att stå på plattformen och spana upp mot trädtopparna för att se om det dök upp någon hungrig orangutang, och riktgt känna hur spänningen steg när det började gunga bland grenarna - och där kom de!
Vi var ju inte speciellt ensamna om att bevittna utfodringen, utan det var många som ville beskåda dessa underbara djur när de dök upp i trädtopparna. Eftersom vi blivit varnade för en ung hanne vid namn Toby som uppenbarligen sparar på kameror och mobiltelefoner, så vågade jag inte ta med den stora kameran in. Jag tänkte att om han nödvändigtvis ska sno min kamera så ska han minsann får den lilla! Men med facit i hand kunde jag ha tagit den andra, det var ingen fara, alla orangutangerna höll sig på behörigt avstånd, så även tydligen Toby.
Att se dessa "skogsmänniskor" (orang utan betyder nämligen "människan i skogen") komma klättrande på så nära håll var helt enormt! Även om bilderna inte är speciellt bra, så var vi nära och vi såg dem riktigt bra. Det är ju trtos allt ingen garanti att man får se några alls, men vi fick se riktigt många. Och det var ju tur, för några vilda orangutanger lyckades vi aldrig få syn på.
Det är tragiskt att det överhuvud taget ska behöva finnas ett rehabilteringscenter för de här djuren, men med tanke på hur läget är så är det underbart att det finns och vi kan vara glada för varje orangutang som räddas. För tiotalet år sedan fanns det ca 27000 exemplar och idag är summan nere i runt 15000. En stor bov är naturligtvis skövladet av regnskogen, plus att de övergivna ungarna gärna fångas för att bli sällskapsdjur. Idag är det olagligt att döda eller fånga orangutanger och i januari i år utdömdes det första fängelsestraffet för dödandet av en orangutang.
Här finns även några exemplar av "the sunbear" som ska rehabiliteras. Det är världens minsta björn och även det är en djurart som hotas av utrotning. Den lever i Sydostasien och dödas ofta för att den äter böndernas grödor. De exemplaren som finns här är björnar som omhändertagits för att de fångats som husdjur, vilket dels är olagligt och dels så är det inte så himla enkelt att ha en vuxen björn hemma som husdjur även om den är hälften så stor som en brunbjörn.
 |
| Eftersom det inte är alldeles enkelt att se, kan jag berätta att det här är en Sunbear, och att den heter så beror på en ljus fläck på bröstet, vilken enligt legenden ska symbolisera soluppgången. |
En park väl värd ett besök om man är i krokarna och de som arbetar med det gör ett fantastiskt arbete. Det är bara att lyfta på hatten för dessa människor och alla deras pälsförsedda skogssläktingar och önska dem all lycka i sitt kommande liv utanför parkens gränser. Och som sagt, av rädsla för att Toby skulle lägga beslag på min kamera modell större, blev väl bilderna sådär, men det är smällar man får ta...
