Les Miserables på Karlstads teater

Jag har sett den en gång tidigare, musikalen Les Miserables som bygger på Victor Hugos roman (Samhällets olycksbarn), för 20 år sedan, på samma plats och med delvis samma aktörer. En fantastisk upplevelse, då som nu, att få uppleva en musikal med så många fantastiskt duktiga skådespelare och musiker. När man sitter i publiken och lyssnar så där andäktigt och när musiken är sådär pampig så den fyller upp såväl byggnaden som ens inre, då är det njutbart!

Den franske författaren Victor Hugos roman Les Miserables gavs ut 1862, och då kom den ut på 10 språk nästan samtidigt. Romanen, som tog honom 17 år att skriva, har sedan ljudfilmens införande filmatiserats drygt tiotalet gånger i ett antal olika länder. Och när man ser den förstår man varför, den är fantastiskt bra. Det som skiljer sig lite från andra musikaler är kanske musiken, det är inte så många "trallvänliga låtar" som fastnar och som man går och sjunger på efteråt. Mer än en då förstås, och det är den taktfasta "Can you hear the people sing" som verkligen kryper in under skinnet och som stannar kvar efteråt. För er som uppskattar en bra föreställning och fantastisk musik kan jag verkligen rekommendera den här föreställningen!

Karlstads teater rymmer cirka 400 personer och ligger väldigt vackert vid Klarälven där den har stått sedan den byggdes 1893. Byggnaden är ritad av Axel Anderberg, samma arkitekt som ligger bakom bland annat Oscarsteatern och Kungliga operan i Stockholm. Vid invigningen 1893 hölls en invigningsprolog av den värmländske skalden Gustaf Fröding, och kanske är det så vi ska se på teater:

Ära vare dramat - det är panoramat 
av vårt släktes liv
med dess nöd och nöjen, sorg och lust och löjen
kamp och tidsfördriv

Victoria Theatre och lite singlish

Victoria Theatre och Victoria Concert Hall är sammanlänkade av ett 54 meter högt klocktorn och bildar tillsammans en av Singapores äldsta byggnader.

Från början inrymdes här the Town Hall samt the Mermorial Hall. Den förstnämnda byggdes i mitten av 1800-talet och den senare i början av 1900-talet, så det är byggnader med rätt många år på nacken. Under andra världskriget, när japanerna höll Singapore i sitt grepp, så fick byggnaden tjänstgöra som sjukhus.

Byggnaden har nyligen renoverats under flera år och nu är arbetet klart. Resultatet blev fantastiskt! Det är så härligt när gamla byggnader tas tillvara på det här sättet och renoveras upp med allt det gamla bevarat!

Här spelas för närvarande en singaporiansk musikal, "Beauty World", vilken vi var och såg i helgen. Den var riktigt bra och absolut värd att se om man skulle råka befinna sig i närheten! Jag är väldigt förtjust i musikaler och har sett ett rätt stort antal sådana genom åren men det här var den första på singaporianska! Musiken framfördes helt och hållet på engelska, men talet var mer lokalt, om man säger så.

Jaha tänker ni, men pratar de inte engelska i Singapore? Jo visst gör man det. Engelskan är ett av de fyra officiella språken (förutom kinesiska, malaysiska och tamil), men dessutom finns det lokala inofficiella språket som talas här och det är en blandning av engelska och kinesiska med en väldigt annorlunda intonation. Och det är inte alldeles enkelt att förstå alla gånger. Lite mer om det finns här, med lite tillhörande ord. Jag får väl erkänna att jag har fortfarande, efter sex år, väldigt svårt att förstå om jag pratar i telefonen med någon som inte använder sig av "hederlig engelska".

Nu var det inga problem att förstå teatern. Lite har man ju vant sig under de här åren, plus att det här var den enklare varianten av singlish. Jag har försökt att hitta något bra youtubeklipp med singlish så att ni skulle får höra och det fanns en hel del, mer eller mindre bra om man säger så, så om ni har två minuter över så får ni här chansen att höra lite singlish. Kanske inte helt lätt att förstå allt... Nu är jag inte sådär speciellt tekniskt begåvad så det där med att lyckas klistra in filmen här fungerar inte alls, men det kanske går bra ändå!?

Evita på Göta Lejon

Första gången jag såg musikalen Evita var en nyårsafton i London och då med Elain Paige i huvudrollen. Det var där, högt upp på en balkong långt från scenen dit föreställningens billigaste biljetter tog oss, som jag lärde mig älska låten "Don´t cry for me Argentina". Jag är inte helt övertygad om att jag då förstod vad det hela egentligen handlade om, men jag minns att vi tyckte den var fantastiskt bra.

Musikalen, som är en i den långa raden skapade av radarparet Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, har nu spelats på svenska i några år, först i Malmö och nu i Stockholm med Charlotte Perrelli i rollen som Evita. Eftersom vi nu spenderade en helg i Stockholm passade vi på att besöka Göta Lejon för att se den.

Evita var den fattiga kvinna, med dopnamnet Eva, som 15 år gammal tog sig från landsbygden till storstaden Buenos Aires där hon så småningom träffade översten och ministern Juan Peron. De båda gifte sig 1945 och med hjälp av sin fru blir han Argentinas president. Eva blir de fattigas välgörare och folkets favorit och det är av dem hon får namnet "Evita". Hon avled i cancer endast 33 år gammal och blev efter sin död mer eller mindre helgonförklarad.

Det här är inte en musikal där man sitter och glatt trallar med i alla låtar som framförs på scenen. Nej, det är en stor och mäktig upplevelse. Många musikstycken bygger på just "Don´t cry for me Argentina" men även om tongångarna är kända, så rycker det inte i "tralla-med-tarmen", utan det är mer en häftig helhetsupplevelse.

Det är en fördel att ha berättelsen om Evita klar för sig för att följa med i handlingen. Sedan kan man naturligtvis diskutera sättet hon framställs på. Frågan om hon var en karriärstörstande kvinna som gick över lik för att nå dit hon ville, eller om hon gjorde det hon gjorde enbart för den goda sakens skull. Svaret på frågan lär vi inte få, men så mycket kan man ju säga att hon var en fantastisk stark kvinna som gjorde mycket för Argentina och som gick i bräschen för kvinnors möjligheter att föra fram sin talan.

Som sagt, jag tyckte om musikalen den där gången i London då sjuttiotalet övergick i åttiotal, men med lite mer kunskap om vad det var som hände i Argentina då det begav sig, blev den ännu bättre. Och visst gör Charlotte Perrelli en fantastisk insats i rollen som Evita, men min favorit var nog ändå Patrik Martinsson som på ett helt fantastiskt sätt håller ihop det hela som "berättaren" Che.

"Those were the summernights"...

Om jag var lite nostalgisk igår när jag nämnde "Spanarna på Hill Street", så var det inget emot vad jag var i går kväll. Då var vi nämligen och såg musikalen "Grease" på Marina Bay Sands Theatre, och det var väl en nostalgitripp av den högre klassen om jag säger så...

Det var lite kul att läsa historien bakom och att den sattes upp första gången som musikal 1971 i en liten lada i Chicago med 18 skådespelare och 120 åskådare. Den visade sig bli väldigt populär och den växte fort. När den drygt ett år senare sattes upp i London var det en rätt okänd ung man som fick rollen som Danny Zuko. Denne unge man skulle senare visa sig bli rätt känd och jag tror att de flesta idag vet vem han är, den där då drygt 20 år gamle Richard Gere.

Lite svårt är det att förstå att det är 36 år sedan jag såg den på bio, då med det numer klassiska paret John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna. Jag vet att jag tyckte den var jättebra, och även om historien är "sådär" så är ju musiken lika medryckande idag och visst var det en fantastisk kväll med så många urduktiga musiker, sångare och dansare! Med andra ord, en underbart härlig nostalgikväll!

Rykande färsk från tryckeriet!

Vi har gjort det igen! Trots den försiktigt spirande paniken tidigt under våren då vi inte trodde att vi skulle få till någon tidning alls, så är den här! Swea Magazine nr 1, 2013.

För alla oinvigda kan jag berätta att Swea är en förening för "kvinnor i förskingringen" som befinner sig utomlands, så alltså även här i Singapore. Om man vill engagera sig inom föreningen finns det alla möjligheter, men jag hade väl egentligen planen att ligga väldigt lågt, och inte bli speciellt engagerad i något över huvudtaget, men ibland (eller väldigt ofta!) blir ju inte saker och ting som man tänkt sig...

Sedan ett par år är jag med och arbetar med vår tidning som kommer ut med två nummer per år, och det är fantastiskt kul och spännande! Det är till och från rätt krävande, men det uppvägs av allt det roliga som följer med, plus att vi är ett så härligt gäng som arbetar med tidningen.

Nu är det ju så, att livet som expat innebär ju att människor kommer och människor åker och vår tidningsredaktion är på intet vis undantaget detta faktum, så inför varje tidning står vi utan människor som vi inte tror vi ska klara oss utan. I början av året kändes det som vi varken hade folk eller idéer så det räckte, men ack vad vi bedrog oss!

Nu sitter vi här med det nya numret, även det 90 sidor med massor av artiklar skrivna och redigerade av ett härligt gäng glada och stolta amatörer! Förhoppningsvis kommer även detta nummer att läggas ut på nätet som förra (s.1-45) numret (s.46-90) och när det händer kommer länken så att ni alla som vill kan ta del av vår tidning!

"I´ve Had the Time of my Life..."

...eller det var det väl kanske inte, även om det var bra. Igår var vi nämligen och såg Dirty Dancing som musikal på Marina Bay Theatre.

Bara att besöka teatern är värt en hel del, när man går in genom den rätt oansenliga entren möts man av ett hav av ljus och rymd.

Själva musikalen var ok, men inte mer. Den består visserligen av mycket bra musik och dans, men inte så mycket mer. Den följer filmen i stort från början till slut utan så stora förändringar. Artisterna är, som vanligt när det handlar om musikalartister, fantastiskt duktiga på det de gör. Här finns röster som är helt enorma, här finns också dansare som gör en insats som är oerhört bra. Men på något vis räckte det inte ändå, det blev "lite platt". 

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det kan ju vara så, att trots att filmen har några år på nacken (1987) så finns den rätt tydligt någonstans i minnesutrymmet. Och det kanske inte är så enkelt att mantla Patrick Swayzes insats som den mycket charmige Johnny. Och när Gareth Bailey, i egenskap av rollfiguren Johnny, spänner ögonen i Babys far med de numer mer eller mindre filmhistoriska orden "Nobody puts Baby in a corner", blir det lite fel...

Men som sagt, det är en fantastisk upplevelse att gå på teatern och musiken var riktigt bra. Sedan ett stort plus till orkestern som satt lite ovanför så man faktiskt kunde se dem till och från, plus det faktum att jag somnade med textraden "I´ve had the time of my life" ringande i öronen tyder på att det ändå var en underbart härlig kväll!

Jersey boys

Jersey Boys är titeln på en musikal som handlar om en av 60-talets största grupper, The Four Seasons. Den sattes först upp på Brodway 2005 och sedan dess har den gjort succée världen över.

Nu hade turen kommit till Singapore så dit begav vi oss för att beskåda den på Marina Bay Sands Theatre. Jag erkänner, jag hade inte en aning om vad det var jag skulle se. Jag hade heller aldrig hört talas om gruppen ifråga, men oj vad jag blev glatt överraskad!

En jättebra musikal, fylld med bra musik och drag rakt igenom. Musikalen berättar helt och hållet historien om gruppen från början fram till idag. Att jag kände igen musiken som spelades kanske inte var så konstigt, men tanke på att The Four Seasons var uppenbarligen oerhört stora under en lång tid. Åren 1960-1962 var det bara The Beach Boys som kunde mäta sig med dom i staternas skivförsäljningsstatistik.

Bandets sågare, Frankie Valli, är fortfarande ute och turnerar, och om det finns någon mer "musikaliskt okunnig person" där ute, kan jag upplysa om att det var han som sjöng in singeln "Grease" när det begav sig 1978.

Summa sumarum, en fantastiskt härlig kväll som slutade med att jag glatt nynnande på diverse gamla låtar  lämnade teatern. Det enda "smolket i bägaren" skulle väl i så fall vara att jag under kvällen brutalt togs ur tron att det var min ungdoms favvopojkband Bay City Rollers som gjorde "Bye Bye Baby"...

Jesus i ny skepnad

En gång för sisådär 40 år sedan, fick två okända britter i 20-års åldern, Tim och Andrew, den geniala idén att skriva om Jesus sista vecka, och dessutom låta honom sjunga sig igenom den. Resultatet för de här unga herrarna blev en musikal som sattes upp världen över och med efternamnen Lloyd Webber och Rice så har de ju åstakommit en hel del mer genom åren...

För vilken gång i ordningen just Jesus Christ Superstar sätts upp vet jag inte, Det har säkert gjorts ett antal bra varianter och just den här versionen som vi såg på Göta Lejon i Stockholm under vår snabbvisit till storstan var inget undantag.

Med Ola Salo som Jesus, flankerad av sina lärljungar iförda skinnkläder, går allt i ett rasande tempo. Det sägs inte många ord under föreställningen, utan så gott som allt sjungs på sen och man får lite känslan av en slags parallell till idolhysterin inom musikvärlden med dyrkan och avundsjuka och allt vad det innebär.

Skådespelarna på scenen gör fantastiska insatser, för att inte prata om orkestern och ibland kan tanken slå mig, om man inte måste i princip vara elitidrottsman för att orka vara musikalartist.

Många skinnkläder med nitar och hårt sminkade lärljungar i en mycket dunkel och rapplig miljö, gör att kontrasten när Morgan Alling dyker upp på scen som Herodes i guldkläder nästan blir absurd. Men det är väl just den kontrasten som gör den scenen.

Texterna är omgjorda för att passa in i tid och miljö. Jag är helt övertygad om att Bruno Wintzell i den svenska uppsättningen ifrån 1971 inte bad sin omgivning att "klippa sig och skaffa sig ett kneg", inte heller sjöng Agneta Fältskog att hon alltid var "så cool och så sval", utan hon var mer "öm" i den ursprungliga svenska översättningen. Slutscenen är dock densamma, med Jesus upphängd på korset,  med orden "Min Gud! Min Gud! Varför har du övergivit mig?..."

Sammantaget en härlig kväll med några intensiva och fartfyllda timmar! Med tempot på scen är det nästan svårt att hinna smälta det som händer förrän långt senare, det behöver nästan gå ett antal timmar efter det att ridån fallit.

Och visst är det väl fantastiskt att de där herrarna Tim och Andrew en gång bestämde sig för att skriva musikaler, för jisses vad många fantastiska stunder de har bjudit många av oss på!

 

Trettondagsafton i maj

Så har jag bevistat ytterligare en av Shakespeares pjäser i Fort Canning Park, uppförd av the Singapore Repertory Theatre.

Den här gången var det dags för "Twelfth Nigtht", eller "Trettondagsafton", som den heter på svenska. Det är rätt underligt förresten, att det tydligen inte finns någon som har lyckats lista ut varför den heter så. Skulle det vara någon som har svaret på det, kan ni väl meddela svaret!

Vi var ett stort gäng som träffades för att duka upp vår picknick framför scenen innan pjäsens början. Mycket prat, skratt, god mat och dryck blev det! Jag måste säga att det är en fantastisk känsla att sitta där i gräset under bar himmel och det största problemet (om det nu är något problem) är att det är för varmt!!

Föreställningen var jättebra och eftersom "Twelfth Night" är en av Shakespeares komedier, så är den också av det lite lättsammare slaget och lätt att hänga med i. Visst kan man förundras över denne man som satt på sin kammare i början av 1600-talet och skrev ett verk där han faktiskt laborerar med sexuell identitet - prata om att vara före sin tid!

När man ser alla människor som dukat upp och avnjuter sin medhavda picknick på gräset i Fort Canning, kan jag inte låta bli att fundera över hur många som faktiskt vet att de sitter på en gammal gravplats... Förra årets föreställning av Mac Beth gjorde sig ju väldigt bra med tanke på just detta. Om någon vill veta mer om just gravplatsen och flytten av gravstenarna till de omgärdande murarna, så finns det här.

Hur som helst, en fantastisk kväll tillsammans med goda vänner plus Olivia, Viola, Sebastian och alla de andra karaktärerna på scenen.

Be not afraid of greateness: some are born great, some achieve greatness, and some have greatness thrust upon them...

Wicked på Marina Bay Sands

Musikalen Wicked har kommit till Singapore! Den 7/12 hade den premiär på Marina Bay Sands Grand theatre.

Jag får väl erkänna, att trots att musikalen visats sedan 2003 på Brodway och i Londons West End sedan 2006, hade jag aldrig hört talas om den, men nu funderar jag över varför då...

Vi var och såg denna fantastiska föreställning och jag kan verkligen rekommendera den! Här får vi veta vad som hände i Oz innan Dorothy damp ner med sin hund. Hur "the "Wicked Witch of the West" blev som hon blev, vad som låg bakom alltihop, varför" the Tin Man" letar efter ett hjärta, varför lejonet inte har något mod...

Vi får följa med till "the Emerald City" och träffa självaste trollkarlen.  De flesta figurerna som förekommer i "Trollkaren från Oz" finns med och mycket får sin förklaring i den här berättelsen!

Det är fantastiska kläder och underbar musik i en fartfylld och färgsprakande föreställning! Om möjligheten ges - gå och se den!

Kevin Spacey som Richard III

A horse! A horse! My kingdom for a Horse!

Kevin Spacey - vilken man, vilken skådespelare! Det är svårt att säga något annat efter att ha sett honom i rollen som Shakespeares Richard III i tre och en halv timme!

Det var en helt underbar kväll när Shakespeares pjäs spelades på Esplanade Theatres. Att få upleva så många fantastiska skådespelare på en så fantastisk teater är helt enormt. Att se herr Spacey linka fram med sitt förtvinade ben och sin vanskapta arm och spela denne kung som lyckades beordra livet av så många i sin närhet för att vinna Englands tron, var helt magiskt! Man kan ju inte låta bli att fundera över hur han egentligen kan gå normalt över huvudtaget efter drygt en vecka i den rollen.

Sedan att det var en tolkning av pjäsen med små lustigheter här och där, gjorde ju inte saken sämre på något vis. Fascinerande var också det faktum att det i princip inte var någon rekvisita på scenen, mer än bord och stolar. Det var istället ljuset som gjorde scenerna.

Frågan är hur mycket krympling han egentligen var, den där Richard III. Jag har förstått att alla inte är överens med herr Shakespeare att det var så illa som han lät påskina...fast vi lär väl inte få veta hur det var, vi kan väl bara gissa.

Jag, krympling född och av en falsk natur På allt behag och bildskön växt bedragen, Lytt, ofullgången, vräkt i förtid ut I andedräktens värld knappt hälften färdig, Så lam och så eländig i min åtbörd, Att hundar skälla där jag linkar fram -

                                                          (W. Shakespeare, Richard III akt 1, scen 1)

Lördagskväll med "Thriller"

Igår kväll var jag och såg "Thriller Live" på Marina Bay Sands Theatre. Hittade den av en ren slump, kan inte säga att den har varit speciellt mycket annonserad, och jag visste väl egentligen inte vad jag skulle förvänta mig. Men det blev några timmar med en fantastisk föreställning!

Det var i stort sett en konsert med Michael Jacksons musik och naturligtvis "en himla massa" oerhört bra dans! Att musiken är bra, råder det väl inga tvivel om, och artisterna var fantastiskt bra, för att inte prata om orkestern!

Tråkigt att det var så glest besatt i salongen. Det fanns flera rader som gapade tomma. Frågan är om han kanske aldrig var speciellt stor här, jag vet inte, men med tanke på utseendet på publiken så kan det ha varit så. Övervägande delen var utan tvekan från västvärlden. Kanske var det anledningen till att hela publiken faktiskt stod upp och dansade och klappade händerna vid flera tillfällen - det brukar väl inte riktigt vara singaporianernas grej...

Jag erkänner att jag var aldrig någon stor fan av herr Jackson. Min skivsamling av honom består av en singel med Jackson 5, "Going back to Indiana", och det kommer man ju inte så långt med... Visst lyssnade jag en del på hans senare musik också, det var ju svårt att undvika under en period. Men efter att jag såg filmen "This is it", har jag insett mer och mer vad mycket bra musik han gjorde, synd bara att han skulle behöva dö för att jag skulle upptäcka det...

Föreställninen var alltså på en av de två teatrarna inhysta på Marina Bay Sands ...

...och om någon skulle ha missat vad det är för ett ställe - läs här:

marinasbay: Marina Bay Sands

Shakespeare i parken

Att se Shakespeares "MacBeth" i Fort Canning Park kan inte bli fel, och det blev det inte heller. Frågan är om det kan finnas ett bättre ställe för just den pjäsen, än ovanpå en gammal kyrkogård!?

Bara känslan att kunna gå på utomhusteater utan att behöva fundera på vilken tröja som ska tas med, bara det är ju för alla som bevistat en svensk friluftsteaterkväll, en kanonhärlig känsla.

Den här kvällen var det fullsatt, så det var ca 1500 personer som dukade upp sin picnic på den stora gräsytan framför scenen innan det började. Nu pratar vi verkligen picnic - här dukades det upp ordentligt, och när alla lagt ut något att sitta på fanns det inte mycket till gräsytor kvar...

Dagen innan gjorde jag ett försök att få tag i något att sitta på, eftersom det inte är något som jag tidigare har införskaffat till vårt singaporianska boende, det har liksom inte varit aktuellt... Sagt och gjort, mot en friluftsaffär eller sportaffär! Kan ju säga att det närmaste jag kom var en yogamatta för x antal hundralappar och det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig... 

Nu löste det sig väldigt bra ändå, eftersom jag kom på vad det var jag alltid skickade med barnen på deras friluftsdagar - tidningar i plastkassar!! Ni vet, sådant som en sån där präktig morsa som tycker att "Ni behöver inte ha något annat, det här duger bra" skickar med på utflykter.

Att ha dessa fantastiskt vackra "Cold Store-underlägg" på en röd-vit-rutig plastduk inköpt på just den affären gick alldeles utmärkt! Sen att vi hade med en picnic bestående av lite olika plock och vin, samt att det var en mycket bra föreställning gjorde att det hela blev en jättehärlig kväll!

...och som sagt...frågan är om det finns något lämpligare ställe att sätta upp MacBeth på...

mer om den gamla kyrkogården på 

marinasbay: Begravningar och bröllop

The Lion King

Var ska the Lion King vara om inte i the Lion City? Och dit har han anlänt nu. Musicalen "the Lion King" blev den första stora föreställningen att sättas upp på den nya teatern inne på Marina Bay Sands.

Denna Disneyfilm om lilla Simba som kom 1994, och som så många av oss sett och älskat, hade premiär som musical i New York 1997 och sedan dess har den setts av ca 50 milj människor i London, Tokyo, Sydney, Shanghai, Hamburg, Johannesburg och nu även i Singapore där den hade premiär i mars. (Simba med familj måste vara världens mest beresta lejon!)

När vi skulle se den, var jag rädd att jag hade alldeles för höga förväntningar, eftersom lovorden haglat över föreställningen, men jag blev inte besviken - den var fanastisk! Det mest facsinerande var nog alla underbara dräkter, masker och figurer. De är så levande så man glömmer människorna bakom och maskerna och figurerna blir levande. Alla figurer var precis som jag kommer ihåg dom från den tiden då filmen gick med jämna mellanrum på vår tv och alla i familjen gick omkring och nynnade på "Hakuna Matata".

Musicalen följer handlingen i filmen och är lätt att förstå och följa och alla skådespelare och dansare tillsammans med fantastisk musik,gör att det blir en underbar och oförglömlig kväll.