Bergtagen - Camilla Sten

Långt in i Jämtlands djupa skogar ligger Järvhöga internatskola dit Sveriges elit skickar sina barn för gymnasieskola och förberedelse inför universitetsutbildningar. Det är en gammal skola med anor och traditioner och när den sjuttonårige eleven Emil försvinner spårlöst kontaktar man givetvis polisen och både elever och ortsbor går skallgång för att hitta pojken. Emils rumskamrat Markus är förtvivlad men vet inte riktigt vem han kan prata med eller lita på. Under en skallgång i skogen träffar han Julia som går på ortens kommunala gymnasieskola och tillsammans börjar de göra egna efterspaningar. För Emil är inte den första unga mannen som försvunnit från Järvhöga.

Bergtagen är den första delen i en trilogi för unga vuxna om en internatskola med hemligheter, omgiven av en ännu mer hemlighetsfull och väldig skog som då och då verkar sluka unga män. Och det är rysligt spännande, jag sträckläste den här boken på ett par få dagar. Jag tycker mycket om att författaren skriver om psykisk ohälsa och sexuell identitet - utöver alla andra saker som tonåringar hela tiden går och grunnar på. Det är lite irriterande att man inte får svar på alla sina frågor mot slutet av boken men den goda nyheten är att det kommer två till delar, så jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge till på mer. Bergtagen är riktigt bra magisk realism skriven för alla från tonåren och uppåt!

TV-serielördag: Locke & Key

Det fullkomligt kryllar av originalserier från Netflix och förvånansvärt många är riktigt, riktigt bra. När jag blev tokigt förkyld i februari klämde jag först October Faction och sedan Locke & Key i snabb takt, två serier med sin grund i serietidningsvärlden. Den senare handlar om familjen Locke, där pappan nyligen mördats av en av sina studenter. Resten av familjen: mamman och tre barn, plockar ihop allt de äger och flyttar från Seattle till pappans barndomshus i en stad på landet. Och det är självklart inte vilket hus som helst. Redan när de anländer börjar den yngsta killen att vara med om underliga saker och hittar gömda nycklar över hela huset. Nycklar som är ingångar till olika magiska världar och funktioner. Snart är även de två äldre tonårssyskonen med på banan och tillsammans försöker lista ut vad som hände deras pappa när han var ung i samma hus.

Tidigare när jag sökte på den här seriens åldersgräns så hittade jag sju år. Men det kändes ärligt talat inte helt rätt och när jag efter att lite tid passerat sökte på det igen så verkar det vara det mer lämpliga 13+.  För ofta är det ganska läskigt, det förekommer till och med jump scare, så man bör kanske inte sätta de mest lättskrämda framför den här serien även om allt givetvis handlar om det individuella barnets mognat. Men det är oerhört spännande och ibland är det nästan omöjligt att bara se ett avsnitt. Det handlar om magi, död, skuld, mörker och sorg. Men kärleken mellan de olika familjemedlemmarna är jättefin och även om den inte övervinner precis allt så löser de ändå mycket tillsammans, ofta genom att faktiskt lyssna till vad den andre har att säga. Jag rekommenderar verkligen Locke & Key som har en modern Narnia-känsla genom tio fartfyllda avsnitt.

Årets semesterläsning blev fantasy-läsning

Årets familjeresa gick till Cypern och Fig Tree Bay. En vecka när man åt när man var hungrig, sov när man var trött och delade upp resterande tid mellan bad och böcker. Jag tog med mig både Arv och miljö av Vigdis Hjorth samt Jag for ner till bror av Karin Smirnoff men sen slutade det med att jag i stort sett bara läste Sagan om is och eld av George R.R. Martin ändå. Det var oerhört lätt att låta sig falla ner i bok 3 och 4 omgiven av miljöer som liknade Kungshamn i över 35 graders hetta. Jag måste säga att jag fortfarande har lite svårt för Catelyn och Jon, de är så... tråkiga, även om sidorna om Jon ändå är bättre nu när Ygritte och Tormund har dykt upp. Hur ofta har jag inte bläddrat framåt för att se om Arya eller Tyrion ska dyka upp snart? Till och med Jamie är mer intressant, för där finns en personlighetsutveckling från super-ond till mer mänsklig. Men mest irriterar jag mig nog ändå på författarens fixering vid tuttar. Vet inte hur många gånger Tyrion somnar med ena handen på Shaes lilla, fasta bröst och det är trist att alla kvinnor utom de i huvudrollerna definieras av sina kvinnliga behag. Men ändå kan jag inte låta bli att älska berättelsen som myllrar av personligheter och som inte väjer från det otäcka och som samtidigt ofta bjuder på överraskningar och skratt.

Fantasy FTW - Gormenghast

Jag läser och läser, men kommer inte riktigt till recensionerna. Och så kommer livet emellan. Hela helgen försvann i en överansträngd muskel som gjorde så ont att jag inte kunde sova mer än fyra timmar åt gången och plötsligt så var vardagen där igen. Fortfarande är det fantasy som är bäst, jag ser Harry Potter på film och lyssnar på Kampen om järntronen (Game of Thrones) på Storytel så fort jag kommer åt men jag ska försöka få ner lite tankar om det jag läser snart.

Fick för mig att prova på Mervyn Peakes trilogi om Gormenghast igen! Har försökt läsa den på engelska tidigare men den visade sig vara alldeles för svår för mig, åtminstone för att få något slags flyt i läsningen, så jag tog mig inte igenom riktigt allt trots flera försök. Minns dock att somliga formuleringar var gudomligt vackra. Hittade första boken på svenska med ett helt fantastiskt omslag på Bokbörsen för någon vecka sedan och ser fram emot att åter få träffa alla de fantastiska karaktärerna.

Jenny of Oldstones

Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long

She couldn't remember their names

They spun her around on the damp old stones

Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day

And into the night through the snow that swept through the hall

From winter to summer then winter again

Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones

Who had loved her the most

Lyras färd, Boken om stoft - Philip Pullman

Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda. 

Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!

Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potter, lik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

Ny "Science Fantasy" med Lyra av Philip Pullman

Nu vet jag såklart vad jag ska lätta upp all den svåra läsningen med! Sjutton år senare har Philip Pullman äntligen skrivit vidare på berättelsen om den mörka materian. Det blir ytterligare en trilogi som kommer att heta Boken om stoft, där den första delen kallas Lyras färd. Boken är en prequel och utspelar sig när Lyra var bebis och vi får lära känna den nya karaktären Malcolm. Den kom ut igår och ska genast inhandlas på Science Fiction-bokhandeln på väg hem från jobbet idag! Science Fantasy, here I come.

Fandom - Anna Day

Violet ska på Comic Con i London och givetvis är hon utklädd till hjältinnan i boken och filmen hon dyrkar: Rose från Galgdansen, en framtida dystopi där människorna delats upp i Gemmar (opererade, genmanipulerade och "perfekta") som lever i rikedom i skyddade samhällen  samt Impar (vanliga människor) som lever i total misär. Givetvis vill imparna få till en ändring och det är där Rose kommer in, hon är den som startar och leder revolutionen. Violet och hennes kompisar kan den här historien utantill och bästisen Alice skriver till och med egen fanfiction om Galgdansen-världen. Så det är inte utan att förväntningarna är skyhöga när de anländer till mässan där de dessutom ska få träffa skådespelaren som porträtterar Willow, gemmen som Rose blir kär i och  som givetvis är underskön även i verkligheten. Men väl på plats börjar mässhallen skaka, inredningen faller ner och när de fyra vännerna vaknar upp befinner de sig i boken Galgdansen. Inom några minuter har de dessutom orsakat hjältinnans död, Rose blir skjuten och nu måste Violet kliva in i hennes plats för att revolutionen ska kunna starta. Men verkligheten i Galgdansen är mycket mer brutal än både boken och filmen beskrivit, människorna är inte heller sig helt lika vilket är både på gott och ont. Historien vill gärna följa samma spår som den alltid gjort men det visar sig vara nästintill omöjligt när en av huvudpersonerna inte längre finns.

Det kan vara förvirrande med en historia i historien och allt är väldigt meta men jag fullkomligt älskar det här. För hur mycket man än gillar de världar som man lärt känna genom böcker och filmer så är det ändå lättare att identifiera sig med andra fans som plötsligt landar i dessa världar. Jag har ingen aning om hur det är leva i en dystopisk framtid men däremot vet jag precis allt om att dyrka Hungerspelen, Harry Potter eller Sagan om Ringen. Rent litterärt är Fandom inget mästerverk men den är ändå tillräckligt bra skriven och har ett fantastiskt driv som gör att man fullkomligt rinner igenom boken och om jag älskade den, vad kan den då göra för en sjuttonårig fangirl eller fanboy?

Jag kommer inte igenom Kazuo Ishiguro...

Jag har väldigt svårt att ta mig igenom Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Något som förvånar mig väldigt då jag förbehållningslöst älskat författarens tidigare verk som Återstoden av dagen samt Never Let Me Go. Den här boken borde verkligen vara min kopp te med fantasy, England, riddare och drakar men jag tycker att språket är så oerhört högtravande snirkligt samt att jag blir skriven på näsan. Måste han verkligen kalla henne för "prinsessan" h e l a tiden? En snabb googling visar dock att jag verkar vara ensam om att inte swoosha igenom Begravd jätte, kanske är det helt enkelt fel tillfälle för mig?

American Gods/Amerikanska gudar - Neil Gaiman

Jag köpte barnboken Odd och frostjättarna av Neil Gaiman och läste den på någon timme i somras och blev genast sugen på mer av samme författare. Pocketshop på Centralstationen i Göteborg kunde förse mig med American Gods som den tydligen heter nuförtiden även i svensk upplaga, och jag slukade den på väldigt kort tid. Jag har läst den förut men kom i ärlighetens namn inte ihåg så mycket vilket är lite underligt då detta är både storslaget och episkt. Möjligen ett snäpp för långt skrivet då det går lite på tomgång mot slutet, men detta är en till övervägande fantastisk bok med en huvudperson som jag tycker mycket om. Det är roadmovie, galet otroligt samtidigt som det är amerikansk småstad på ett sätt som andas Stephen King. 

Shadow har suttit i fängelse i tre år och har precis avtjänat sitt straff när allt det han trodde skulle vänta på honom sveps bort i form av en bilolycka. Alltså: ingen familj att komma hem till, inget väntande jobb. Irriterande nog träffar han dessutom en efterhängsen typ på flygplanet hem, en man som kallar sig Mr Wednesday, och som erbjuder honom ett arbete. Hur han hittat Shadow berättar han inte och trots att Shadow försöker skaka av sig främlingen så fortsätter han att dyka upp. Amerikanska gudar är verkligen en berättelse om just amerikanska gudar. Fast egentligen hela världens gudar, för när människor under alla tider valt att emigrera så har de tagit med sig sin tro till det nya landet och det är bland annat därför Oden kör runt i billiga bilar och raggar på oskulder i USA. Men nu hotas de gamla gudarna av de nya; av Internetguden, Motorvägsguden och Drogguden, bland andra, det drar ihop sig till krig och de gamla gudarna behöver Shadows hjälp.

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.

Rök, av Dan Vyleta

Välkommen till England. Det är 1800-tal och pojkarna Thomas och Charlie går på internatskola för elitens barn, de som senare ska styra landet. Viktigare än de akademiska studierna är att de måste lära sig att bemästra röken, den som kommer ur alla människors kroppar när de tänker syndiga tankar eller begår orätta handlingar. Detta är en lättare uppgift för Charlie som räknas som den gode av de båda medan Thomas är den som lärarna förutspått kommer leva ett liv i synd och brott, om de inte kan få rätsida på honom vill säga. Under en klassresa till London får de bevittna en fruktansvärt händelse och när de under ett lov får spendera tid med Thomas kusin Livia får de veta ännu mer om rökens ursprung och uppgift. Är det ett straff, såsom de blivit uppfostrade till att tro? Eller kanske rent av något som går att bota? Det börjar så himla bra, det här! Det är långt ifrån någon "ny Harry Potter" som det står på omslaget, varför nu något hela tiden måste vara en ny-någonting, utan snarare en viktoriansk fantasy med en helt ny typ av värld att upptäcka. Efter hundra sidor fick jag pirr i magen och blev helt förälskad i Dan Vyletas sätt att skriva. Det är finurligt och ibland blev jag helt drabbad av vissa meningar, läste dem om och om igen men någonstans i mitten så tappar det fart och blir omständligt, till och med rörigt. Vad som skulle ha kunnat bli episkt blir enbart okej.  Något jag verkligen gillade var dock att de flesta kapitlen hade en allvetande berättarröst medan somliga kapitel lät läsaren kliva in i de olika karaktärerna, det blev effektfullt. Att författaren sedan kände att en kärlekstriangel var en bra idé gör att jag bara vill hoppa från ett stup, alternativt slänga boken nedför ett. Jag gillade personerna inblandade! Måste vi verkligen ha med ett sådant uttjatat begrepp? Det var dock fler saker med boken som var okej än som inte var det, så slutbetyget ligger på medel. Men inte mycket mer än så.

Ett stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

The Spook's Apprentice, av Joseph Delaney

Tolvåriga Tom Ward är den sjunde sonen till en sjunde son och därmed lämpad att bli Väktare (Spook på engelska). Han blir lärling till John Gregory som har varit traktens Väktare i många år och av honom får han lära sig hur man tampas med spöken, häxor och boggartar. En speciellt elak häxa finns på Väktarens mark, levande begravd upp och ner. Tom får noggranna instruktioner att aldrig närma sig det stället men så träffar han Alice och allt går givetvis åt pipan. 

Det här var min första ljudbok på mycket länge och när jag valde den visste jag inte att det även är den första i en serie om tretton böcker skrivna av Joseph Delaney. Jag vet inte om jag kommer ta mig igenom allihopa även om jag är sugen på att fortsätta med åtminstone någon till. Jamie Glover gör en väldigt engagerad uppläsning och det var lätt att börja känna för den ensamma ynglingen som inte tycker att han riktigt passar in någonstans. Historien är mörk och kuslig. Författaren tvekar inte en sekund inför mörkret utan kliver rakt in i det, inte helt självklart i ungdomsböcker. Men trots allt det hemska så är ändå den bestående känslan hopp. Så riktigt fin fantasy som passar även för vuxna!

Kulturkollos veckoutmaning: Hiss och diss

Om vi börjar med det enkla: en kulturupplevelse det senaste året som jag har älskat. Serien Korpringarna av norska Siri Pettersen. Det började magiskt med del ett som heter Odinsbarn (okej, den kom för mer än ett år sedan), fortsatte med Röta och avslutas med Kraften. Tyvärr är bara två av böckerna med på bilden då den första är på utlåning. Det handlar om Hirka. Fantastiska, underbara och framförallt självklara Hirka, som får veta att hon är från en annan värld. Den här serien tar upp så många viktiga frågor! Hur hanterar man att vara annorlunda? Vilken makt har religionen över människor? Hur fortsätter man älska någon när alla säger åt en att låta bli? Författaren har skrivit en trilogi som jag hoppas blir en klassiker. Riktigt nedrans bra fantasy helt enkelt och allt i en nordisk tappning. Jag är ännu inte klar med del tre men ser fram emot att få avsluta allt samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Tur för oss alla att norrmännen planerar att göra film av Odinsbarn!

Sen var det visst det där med dissen också. Jag ska fundera på saken och återkommer i sådana fall senare i veckan.

Röta, av Siri Pettersen

Jag var helt säker på att jag recenserade Siri Pettersens första bok i den här serien: Odinsbarn, men en snabb koll visade att jag mindes helt fel. Vilket är mer än konstigt då jag älskade den, samt har längtat mig blå efter del två.

Hur som helst. Vår hjältinna Hirka tvingades lämna Ymslanden och har underbart nog hamnat i vår värld, London närmare bestämt. En värld som saknar Kraften och håller på att ruttna inifrån. Hon har tvingats lära sig ett nytt språk och en hel uppsättning med lagar och oskrivna regler. Att hon är papperslös är långt ifrån hennes största problem, för hon har börjat förstå vem hon är och vad hon är. Och trots att hon saknar Rime mer än något annat så har hon också förstått att hon måste agera och se till att ondskan inte vinner.

Åh, älskade, fantastiska Hirka! Jag förstår varför hon gör och reagerar på vissa sätt. Hon är helt glasklar, men givetvis ändå inte förutsägbar. Bara rätt. Liksom med så många andra bra böcker är det svårt att skriva så mycket mer om handlingen eller huvudpersonens relationer då man riskerar att avslöja för mycket, så jag nöjer mig där. Men jag sänder ut en signal till alla som älskar att läsa fantasy: det här är den bästa fantasyn som kommit från Norden på många, många år. Om inte den bästa. Läs.

Terry Pratchett har gått bort

På tal om Alzheimers så gick fantasyförfattaren Terry Pratchett bort i just den sjukdomen igår. Jag har läst ett par av böckerna om Skivvärlden men långt ifrån alla och jag har även läst Goda omen, som han skrev tillsammans med Neil Gaiman. Pratchetts assistent och kollega Rob Wilkins skrev tidigare på Twitter:

"Terry greppade Dödens arm och följde honom genom dörrarna, vidare till den svarta öknen, in i den ändlösa natten.”

Half bad - Ondskans son, av Sally Green

Åh, vad jag gillar det här! Det är den osannolika kombinationen av en bok om häxor som konstigt nog ändå inte handlar så mycket om häxor. Svårförklarat är bara början. Huvudpersonen Nathan är ett halvblod som lever i en värld med vita häxor, hans mamma är död och pappan på flykt efter ett stort antal mord. För att myndigheterna ska kunna hålla koll på honom innan han får sina krafter vid sjutton års ålder så kallas han till årliga kontroller och utsätts för plågsamma tester. Han blir kär i Annalise och har en älskad bror men mycket snart tvingas han ta hand om sig själv, på flykt undan de som borde vara de goda.

Nu förstår jag Kate Atkinsons blurb på baksidan av boken mycket bättre, att detta är en bok om häxor utan en enda uggla eller några runda glasögon. De magiska lever med icke-magiska, man får inga lektioner i trollformler och umgås inte med drakar. Men ändå genomsyras hela berättelsen av magin. Det är riktigt snyggt gjort. Jag har bara ett problem med Half Bad och det är detsamma som jag hade med Maze Runner I vansinnets öken, nämligen att de prövningar som huvudpersonen utsätts för ofta(st) är ren tortyr och att det i längden blir oerhört plågsamt att läsa om. Jag anar en trend i övernaturliga böcker för ungdomar och drar öronen åt mig. I övrigt så ser jag fram emot bok två i den här serien.

Stort tack till Semic förlag för recensionsexemplaret!

Nytt i brevlådan!

Den här damp ner i veckan, låter onekligen intressant! Blurben på baksidan lyder:

"En bok om häxor utan en enda uggla eller några runda glasögon i sikte. Det nya Hunger Games, misstänker jag... Briljant och fullständigt fängslande - jag älskade den."

 - Kate Atkinson

Och då tycker jag inte på något sätt illa om vare sig ugglor eller runda glasögon.

The Magician’s Land, av Lev Grossman

Vi har kommit till Lev Grossmans tredje och avslutande del om Quentin och Fillory. När vi börjar boken så är vår huvudperson utslängd från sitt magiska rike och återvänder till platsen där allt började, Brakebills College of Magic. Snart blir han kontaktad av någon som vill ha hans hjälp att hämta ett föremål och tillsammans med Plum, en elev på Brakebills, ger han sig ut på en slags skattjakt. Samtidigt händer det saker i Fillory. Gränser faller och de som är kvar på tronerna i Whitespire får mer att göra än att dricka vin och leka kungahus. Det drar ihop sig till ett storslaget fantasyslut.

Den här boken känns som ett riktigt slut, ett värdigt sådant. Om något så är det möjligtvis lite för tillrättalagt. En av de saker jag gillat absolut bäst med serien är att det alltid funnits en hård gränsdragning, att magin inte har kunnat reparera allt. Det ändrar sig något i slutet av The Magician’s Land, fast inte så mycket att det förstör trilogin som helhet. I övrigt så är boken en läsfest. Som jag skrev tidigare så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut, jag ville inte ta farväl av Quentin, men när det väl var över så kändes det ändå lagom. För vi lämnar honom på en bra plats, både fysiskt och mentalt. Det känns som att han är okej. Och om saknaden blir för stor så får jag bara läsa om hela serien igen. Ett bra tillfälle till det vore när den sista delen kommer ut på svenska.