Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!

Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.

Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

Kulturkollos veckoutmaning: Om jag säger Tyskland, så säger du...?

En tysk bok/författare

Som vanligt tipsar jag om om Högläsaren av Bernhard Schlink, läs gärna mina inlägg om boken här och här.

En tysk film/regissör

Himmel över Berlin, med nyligen bortgångna Bruno Ganz. Gissar att jag inte kommer vara ensam om att nämna den här filmen men så är den också oerhört drömsk, vemodig och vacker. Den är faktiskt nästintill obeskrivbar, inte för att berättelsen är svår på något sätt, utan för att den nästan enbart består av känslor. För mig, kanske jag ska lägga till. Det handlar om hur man är människa, vad som gör livet värt att leva. För vill man leva i all oändlighet om det också betyder att man aldrig får röra vid någon, aldrig får älska?

Ett tyskt musikstycke/låt och/eller kompositör/artist

There can be only one! Rammstein. Som precis har släppt låten Deutschland från det kommande nya albumet. Självklart har videon varit uppmärksammad på grund av kontroverser, såsom det i stort sett alltid är med det här bandet. De har blandat in många händelser ur Tysklands blodiga historia och det som gjort somliga upprörda är scenerna från ett koncentrationsläger. Se videon på egen risk. Jag ser oerhört mycket fram emot att få se dem live i Stockholm i sommar, för en konsert med Rammstein är lika mycket skådespel som musikframträdande. 

Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King

Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.

Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.

Stand By Me

Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.

Kulturkollos veckoutmaning: Kvinnor med makt

Av någon anledning så tänker jag på brittiska kvinnor när jag tänker på kvinnor med makt. Jag får som en inre bild av strama dräkter och perfekt oxfordengelska, en whiff av femtiotal. Men jag tänker även på klottret i England under åttiotalet: Fuck Maggie! Självklart var det Margaret Thatcher som åsyftades, en kvinna som dominerade stor del av den västerländska politiken under min uppväxt. Hon blev till själva sinnebilden av Kvinna Med Makt. Se gärna filmen The Iron Lady med Meryl Streep. Men jag tänker även på drottning Elizabeth II av Storbritannien och den tv-serie som finns om henne: The Crown. Jag såg första säsongen av den med något slags hopp om att få se människan bakom all pompa, ståt och plikt men lämnades snarare med en obehaglig känsla av att hon avhumaniserats av sin tjänst. Serien är dock fantastisk.

Kulturkollos veckoutmaning: Visa mig din bokhylla

Den här veckan ber Kulturkollo oss att visa upp våra bokhyllor och läshörnor, vilket är väldigt roligt! Vi börjar med bokhyllan som finns i min lägenhet som jag inte bott i på två år, men bokhyllan står kvar och botaniseras i av min mamma som är nuvarande hyresgäst. Precis innan jag flyttade till sambon gick jag igenom alla böckerna, sorterade efter färg, gav bort och slängde en massa som jag visste att jag aldrig mer skulle titta på och heller inte ansåg vara någon annan till värde. Kvar blev något ganska stilrent om än inte bokstavssorterat. Varför gjorde jag inte så här tidigare?

Sen favoritläshörnan då. Vid brasan med en kopp te i muminmugg och en orimligt stor läshög. Det är långt ifrån alltid så här välstädat och snyggt men principen är oftast den samma. Tror inte jag förstod just hur rogivande en sprakande eld faktiskt är, förrän jag blev med sambo och kamin. Mysfaktor deluxe. 

Kulturkollos veckoutmaning: Vad händer efter kriget?

En av mina absoluta favoritböcker som utspelar sig Efter Kriget är Högläsaren av Bernhard Schlink. Tonåriga Michael blir kär i den mycket äldre Hanna i efterkrigstidens Tyskland. De har en himlastormande men kort kärleksaffär innan Hanna mystiskt försvinner. Sju år senare dyker hon åter upp i hans liv men under helt andra förutsättningar och former. Boken pratar om skuld och skam. Hur överlever man i en tid när alla antingen är före detta förbrytare, medlöpare eller offer? Hur kommer man överens om rätt och fel i fredstid och hur dömer man krigsbrottslingar?  

Har även gjorts till film med fantastiska Kate Winslet som Hanna.

En mer nyläst skildring av en tillvaro Efter Kriget är Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir. Även om jag hade flera problem med boken som helhet så var den ändå bra på att beskriva livet när bomberna slutat falla, när vapenstilleståndet trätt i kraft. Isländske Jónas har bestämt sig för att ta livet av sig men vill inte göra det hemmavid. Så han åker till ett land där kriget precis tagit sina sista skälvande andetag, tänker att de nog är vana vid död, vad gör ett lik till? Men väl där sätts han omedelbart i arbete av lokalborna som är i stora behov av alla slags reparationer. Den unga kvinnan som driver hotellet han bor på berättar om sina och sonens upplevelser när det var som värst och snart inser Jónas hur bortskämd och självisk han varit. En av de bästa lärdomarna från den här boken är hur länge kriget lever kvar i människor, hur svårt det är att tvätta bort den ständiga rädslan för döden.

The Soundtrack of my Blog

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett The Soundtrack of My Blog.

Min blogg har egentligen inte någon specifik låt eller artist som är dess ledmotiv även om musik är en väldigt viktig del av mitt liv; jag växlar mellan den mörkaste dödsmetallen (Dark Tranquillity) och peppigaste musikalen (Chess), med lite schlager och jojk däremellan. Så jag väljer den friare tolkningen och berättar om den enda företeelse som på riktigt kännetecknar Beroende av Böcker, ett verk som helt håller taktpinnen och ackompanjerar just min plats på internet: Harry Potter. Jag skäms inte det minsta för att säga det högt då jag älskar den världen mer än den riktiga men jag vet hur det ofta(st) mottages av andra. Med skepsis, gärna lite nedlåtande. Är inte det en barnboksserie? Som om det skulle göra den mindre värd. Men det är ju bara hittepå. Precis, exakt vad jag behöver för att överleva i den här orättvisa, hårda världen. 

Harry Potter är böckerna och filmerna jag ständigt återkommer till, min referensram, och det är en vy över Hogwarts som är min blogg-bild. Allt som oftast finns en av ljudböckerna under "Just nu lyssnar jag på", helst på engelska och inläst av Stephen Fry. Kärleken är så stor att jag tagit familjen både till filmstudion i Watford utanför London samt Orlando, Florida.

Warner Bros. Studio Tour - Dumbledores kontor

Universal Studios, Florida - Gringotts Bank

Men sedan finns det även ett gäng tjejer och kvinnor, både verkliga och fiktiva, som allt som oftast sitter på mina axlar (och kaffemuggar) och tjattrar när jag läser och skriver. Ni vet sådana tjejer man inte har där man placerar dem, som högljutt bryter mot reglerna men inte för att jävlas utan för att de helt enkelt inte står ut med något annat. Lilla My. Ronja Rövardotter. Joan Jett. Margaret Atwood. Som bestämt berättar att de inte står ut med att vara ledsna, de klarar av glada eller arga. Som beskriver orättvisor man knappt orkar läsa om. Som skriker att de inte bryr sig om sitt j*vla rykte. Som bara är dem de föddes till. De är alla mina bästa vänner, som jag behöver vid olika tillfällen på året och i livet. Precis som den fiktiva världen i Harry Potter.

Kulturkollos veckoutmaning: julläsning, jultraditioner och julklappar

Då vi förlorade mina bonusbarns mamma för ett år sedan har vi jobbat hårt med att behålla de traditioner som är extra viktiga men även med att skapa nya, trots att vi är smärtsamt medvetna om att inget vi gör kan ändra på det som skett. Tyvärr är en av våra "traditioner" att min sambo jobbar tolv timmar om dagen alla dagar, inklusive helgerna, under månaden fram till julafton, så vi andra är i mångt och mycket lämnade till oss själva. Men förmodligen just därför är kvällen före julafton extra viktig, när det är Uppesittarkväll och allmänt mys. På själva julaftonsmorgonen försökte jag förra året införa traditionen Se På Mupparnas Julsaga Medan Vi Äter Frukost. Vi får se om det var något som bara hände en gång eller om jag får igenom det i år igen. Annars är det inget som ristat i sten, det är några julprydnader som måste upp, After Eight måste finnas bland godiset och om katten är på humör så tar vi bilder med tomeluva. Men viktigast är ändå att vi är tillsammans.

Det enda jag läser om inför varje jul är Trollvinter av Tove Jansson. Ingen riktig "julbok" men pintjock med vinter, ensamhet och längtan. Precis vad jag alltid behöver under den månaden som gör mig mer deprimerad än alla andra tillsammans.

Har dock ingen aning om vilken bok jag skulle vilja ge till vilken kändis. Där har jag väldigt dålig fantasi.

Kulturkollos veckoutmaning: bokomslag

Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och berätta varför just de är favoriter. Då jag är dålig på att komma ihåg omslag, förmodligen för att de inte är så viktiga för mig, så är åtminstone två av dem relativt nya bekantskaper för mig. Den tredje är en Favorit För Resten Av Livet. 

1. Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

Fria Ligan Förlags smärtsamt vackra illustrerade utgåva ligger sedan en månad tillbaka på bordet bredvid läsfåtöljen. Jag kan inte riktigt sluta ta upp den och försvinna in i bilderna och tappar nästan andan av bokens omslag.

2. We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Jag vet inte hur många gånger jag stod med den här boken i handen på Pocketshop och var på väg att köpa men sedan ändå bangade i sista sekunden. För omslaget är magiskt med flickorna och den kolsvarta katten. Att jag länge inte visste så mycket om vare sig boken eller författaren spelade inte så stor roll, det var själva känslan som omslaget gav mig som var det viktiga. 

3. Harry Potter och De Vises Sten av J.K. Rowling

Jag har skrivit om det här omslaget så många gånger, men så är det också min stora favorit. Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar. Det innebär ett löfte om tillträde till en magisk värld. Det är en port till Potter-verse samt så hisnande myllrande och fint att jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på det.

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek, lidelse och dyrkan

Jag har bara ett kärlekspar att tipsa om men så slår det också alla andra med hästlängder. Jag lovar. Så här skrev jag för inte så länge sedan om Elio och Oliver i boken (och numera även filmen) Call Me By Your Name:

Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas.

Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 

Kulturkollos veckoutmaning: Hundarnas hund

En bok som jag läste om och om igen i slukaråldern: Hundstjärnan av Diana Wynne Jones. Nu idag kan jag inte riktigt berätta vad den handlade om, förutom att det var någon som kom från rymden och på något sätt hade hamnat i en hundkropp. Jag minns mest att jag älskade med hela mitt hjärta.

Paradise Lost - Revisited

Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.

Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.

Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.

Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.

Kulturkollos veckoutmaning om sånt som är sant, och brottsligt

För mig finns det egentligen bara ett tips: I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer av Michelle McNamara. En av de mest fruktansvärda böckerna jag någonsin läst. För att den är sann, för att alla våldtäkterna och morden har hänt på riktigt. Det är fortfarande svårt att greppa, att det har hänt människor som du och jag, att någon av ren ondska eller bara brist på empati använt andras kroppar som saker, som döda ting. Så här skrev jag om boken för bara några månader sedan:

Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag.

Kulturkollos veckoutmaning: Val, kval och skval

Läsa snabbt eller läsa långsamt

Jag lärde mig läsa väldigt tidigt (tack Magnus, Brasse och Eva) och förstod snabbt att det gällde att få upp farten för att ens vara i närheten av att hänga med i de utländska tv-serier som mamma och pappa tittade på. Sedan avslöjade jag givetvis inte för dem att jag förstod handlingen! För då hade jag fått gå och lägga mig tidigare. Så jag läser snabbt av ohejdad vana, inte för att det är optimalt.

Läsa eller lyssna

Svår. Men om jag verkligen måste välja så blir det ändå läsa.

TV-serier eller film

Lätt.

Independentfilm eller filmbolagsfilm

Utan att riktigt kunna motivera.

Singelläsning eller slalomläsning

Läser alltid minst tre böcker åt gången.

Låna böcker eller köpa böcker

Även om jag blivit mycket mindre ha-galen än förr om åren så föredrar jag att köpa mina böcker. Sedan är jag usel på att lämna tillbaka låneböcker så även det kan bli oväntat dyrt...

Science fiction eller fantasy

Självklart fantasy. Men jag älskar både och.

Fiktion eller biografi

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa

Hatar att följa listor och regler.

Läsa gammalt eller läsa nytt

Läsa allt!

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person

Hm. Svårt. Men jag tror tredje person?

Pocket eller inbunden

Det är något speciellt med inbundna böcker, hur de känns, doften. Mmm...

Inbunden eller läsplatta

Återigen inbunden.

Novell eller roman

Roman, även om det faktiskt blir fler och fler noveller.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier

Alltså, hittar man en bokserie som håller hela vägen igenom så är det fantastiskt. Men det ska man inte hoppa upp och sätta sig på. 

Läsa svenska författare eller utländska författare

Både och! 

Läsa debuterande författare eller etablerade författare

Både och!

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

Kulturkollos veckoutmaning: Mina ryska favoriter

Vad tänker du på när du tänker på Ryssland?

Jag tänker ofelbart på det sovjetiska landslaget i hockey, på deras fantastiska nationalsång som i min barndom på åttiotalet kallades för "hockeylåten" för man fick i stort sett bara höra den när Sovjetunionen vann VM-guld. Vilket å andra sidan hände ganska ofta. Man hade ingen aning om vad de sjöng men melodin är oerhört medryckande. Sedan alla klassiska sovjetiska spelare: Vladimir Krutov, Fjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov. Det var tider det!

Sedan passar jag gärna på att tipsa om TV-serien The Americans som handlar om en helt vanlig familj som bor i en förort till Washington D.C. i början av åttiotalet. Föräldrarna äger och driver en resebyrå, barnen går i skolan och blir skjutsade till sina aktiviteter. En fullkomligt normal vardag, förutom den "lilla" detaljen att föräldrarna är sovjetiska direktorat S-agenter för KGB och därmed spioner åt den sovjetiska staten. I nästan tjugo år har de levt dolda mitt i fiendeland och fått (amerikanska) barn som är helt omedvetna om vilka deras mamma och pappa egentligen är. Nästan allt utspelar sig i USA under Kalla Kriget men Sovjetunionen är ständigt närvarande och jag älskar att de på den Sovjetiska ambassaden faktiskt pratar ryska och inte engelska med brytning! 

Kulturkollos veckoutmaning: Sex snabba om öar

Semester: Gotland eller Sicilien?

Nu var det länge sedan jag var på Gotland men jag har aldrig varit på Sicilien, så enkelt val.

Musik: Irländsk folkmusik eller Japan-pop?

En fråga som får mig att känna mig oerhört gammal då jag knappt ens vet att Japan-pop existerar...

Drink: Cuba libre eller Manhattan?

Allt med rom är bra!

TV: Shetland eller Skärgårdsdokorn?

Shetland? Förlåt, jag frågar en gång till - Shetland? Aldrig sett. Skärgårdsdoktorn vinner på att jag åtminstone känner igen tv-programmet, men jag gillade det inte särskilt mycket när det begav sig heller.

Film: The Island eller The Island of Dr Moreau?

Återigen, länge sedan jag såg något av det men det mesta med Ewan McGregor brukar vinna.

Litteratur: Robinson Cruse eller Flugornas herre?

Båda är ganska tråkiga måste jag erkänna. Självutnämnda hjältar som hamnar i trubbel bland palmer och elaka insekter och jag skulle hellre osthyvla av mig huden än att läsa om. Jag väljer Flugornas herre enbart för att den känns snäppet mer modern.

Kulturkollos veckoutmaning: För det första, för det andra, för det tredje...

För det första: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tre.
För det andra: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet sju.
För det tredje: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tretton.

Kommer inte upp i tre av varje, men åtminstone två!

3

Någon mer som kommer ihåg den här pärlan av Caroline B. Cooney? Jag tror jag läste den åtminstone tio gånger under tonåren. Janie är som de flesta andra sextonåringar, hon har vänner och går i skolan. Men så en dag ser hon en bild av en saknad flicka på baksidan av ett mjölkpaket, en flicka som försvann tolv år tidigare och fortfarande söks av sina föräldrar. Det är något med den prickiga klänningen som flickan har på sig som är skrämmande bekant... Just den klänningen var ju Janies favoritplagg! För Janie är den saknade flickan. Boken heter Saknad: Jennie 3 år och hamnade nu i och med den här veckoutmaningen ganska högt upp på min omläsningslista!

Sedan en klassiker som jag inte läst på många, många år: De tre musketörerna av Alexandre Dumas. För mig är det ganska svårt att skriva om boken när alla filmer, speciellt de som gjordes när jag var i tonåren och hade Keifer Sutherland och Charlie Sheen i huvudrollerna, har företräde i mitt huvud. Ärligt talat är historien väldigt hjältefixerad och pintjock med tröttsamma manliga ideal men jag gillar ändå den historiska tidpunkten.

7

Jag fuskar lite och väljer en bok som var min reboot vad gäller ljudböcker, den allra första jag lyssnade på när jag skaffade Storytel för något år sedan. Boken heter The Spook's Apprentice medan filmatiseringen fick heta Seventh Son. Den handlar om trettonårige Tom som är den sjunde sonen till en sjunde son och får en magisk utbildning av en "Spook", en man som åker landet runt för att bekämpa spöken häxor och boggarts. Läs gärna boken men låt filmen vara, den var ganska usel. 

En bok som jag ännu inte har läst men gärna skulle vilja är Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee som handlar om författarens flykt från den totalitära kommunistiska regimen. Blott sjutton år insåg hon att hon blivit hjärntvättad och flydde från Kina, bara för att inse att hon inte kunde komma tillbaka och att hon riskerade sina familjemedlemmars liv. Något jag förhoppningsvis kommer lyssna på i sommar!

13

Ännu en högt älskad favorit. The Secret Diary of Adrian Mole Aged 13 3/4 av Sue Townsend. Det är få böcker som liksom denna fått mig att skratta lika mycket som de fått mig att vrida mig i plågor. Stackars Adrian har det inte lätt. Han tycker själv att han är den mest intellektuelle unge mannen i skapelsens historia men trots detta vägrar BBC publicera hans dikter. Han är kär i Pandora men det verkar obesvarat. Hans mamma verkar dock ha ett ganska livligt kärleksliv i och med beundraren Mr Lucas, men vad tycker Adrians pappa om det hela? De bor ju ändå ihop som man och hustru. Och så vidare, och så vidare. 

Jag fuskar lite till och väljer en tv-serie! Warehouse 13. En science fiction-serie som fanns i fem säsonger och som trots sin ofta låga budget ändå lyckades leverera något som man trodde på med hjärtat, även om ögat då och då avslöjade illa dolda blixtlås eller sopiga specialeffekter. Vi får följa två före detta FBI-agenter efter att de blivit rekryterade till specialavdelningen Warehouse 13 och hur de upptäcker en värld de inte trodde fanns. De är anställda för att leta artefakter, föremål laddade med händelser och kraft som gör dem potentiellt farliga. Till sin hjälp har de givetvis flera agenter och de är alla placerade i en enorm lagerbyggnad (därav namnet på serien) i vilken alla föremål lagras men även måste beskyddas från intrång och stöld. Som jag skrev tidigare så är det en serie som egentligen är ganska plastig men som jag ändå föll handlöst för.

Kulturkollos veckoutmaning: En kunglig personlighet

Vi ska berätta om en kunglig personlighet, någon vi gillar eller avskyr eller vill veta mer om. Det kan handla om någon nu levande, död sedan länge eller fiktiv person. 

Jag gissar att jag inte kommer vara den enda som tar upp The Crown. Läs gärna hela min recension av första säsongen här. Jag har börjat se säsong 2 men livet har kommit emellan och nu var det ett tag sedan jag hade tid att titta men jag kommer absolut fullfölja även denna andra säsongen. Den känns mörkare, ogenomtränglig. 

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Sedan en fiktiv kunglighet. Arvid är kung mot sin vilja, han glider runt under sömnlösa nätter och funderar på sin tillvaro men det är först när han får träffa strykpojken Helge som saker börjar falla på plats. För det kan vara svårt att hantera att en helt annan människa får ta de spöstraff man själv skulle ha haft om man bara inte var kunglig. Det är medeltid och Arvid har en dvärg och senare även en fru. Själv är han så sorgsen och grubblande att man som läsare knappt vet var man ska ta vägen! Jag läste den här boken som barn och minns den som i ett skimmer, det var ett exemplar som mamma själv hade haft som liten och det var oklanderligt skött. Omslaget var som nytt trots att det var trettiofem år gammalt. Men jag vet inte om jag skulle våga läsa om boken som vuxen, för jag gillar min bild av I klockornas tid. Det är långt ifrån alla älskade barndomsklassiker som håller för en omläsning.

Kulturkollos veckoutmaning: Bra och dåliga grannar

Vem är min favoritgranne? Vem slipper jag helst småprata med vid brevlådan?

Då jag är ganska asocial har jag gärna de flesta grannarna på behörigt avstånd. Som Gaël Faye skriver i Litet Land: "Vi undviker varandra hjärtligt i trappuppgången" (Inget ordagrant citat då jag inte har boken med mig just nu.) Men någon jag skulle kunna tänka mig att faktiskt bo granne med, och då kanske inte så mycket för det eventuella sällskapet som för det fantastiska kråkslottet till hus, är Stephen King. För kolla in det här! Det är hit man vill gå först på Halloween. 

Bland de fiktiva valen så måste jag nog välja Familjen Weasley i Harry Potter. För att bo granne med dem innebär att finnas några kilometer bort och inte så tätt inpå. Samt att det känns som att man alltid skulle vara välkommen in på en kopp te eller whisky vid behov, om man ändå mot förmodan känner sig lite sällskaplig. 

Vilka grannar jag inte vill ha? De allra flesta andra, riktiga som påhittade.