Monstret Frank - Mats Strandberg & Sofia Falkenhem

Dagen när Frank fyller nio år blir han biten av grannens hund och börjar förvandlas till ett monster. Visserligen ett vitt, fluffigt monster som mest vill bli kliad på magen - så varför är alla i den lilla staden så rädd för honom? Med hjälp av sina nya vänner Jasse och Magnolia utforskar Frank sin nya verklighet och utmanar sina föräldrars och alla andras skräck för det okända. Jag har hört mycket om den här serien men inte läst den förrän nu och jag fullkomligt slukade de tre delarna. För det är så oerhört bra skrivet om hur vi hanterar det okända, det vi inte förstår. Samt oerhört fint skrivet om att man ibland bara måste våga göra det rätta, för vem är man om inte står upp för sig själv och sina vänner? Som extra krydda finns även många blinkningar till en vuxnare publik i form av popkulturella referenser. När till och med jag på riktigt undrar hur i hela friden det ska gå, hur känner inte då de barn som är målgruppen? Det här är läskigt på riktigt. Dessutom kan jag inte riktigt se mig mätt på de underbara illustrationerna av Sofia Falkenhem. Böckerna om Frank kommer jag bära med mig länge.

Kulturkollos veckoutmaning: Hundarnas hund

En bok som jag läste om och om igen i slukaråldern: Hundstjärnan av Diana Wynne Jones. Nu idag kan jag inte riktigt berätta vad den handlade om, förutom att det var någon som kom från rymden och på något sätt hade hamnat i en hundkropp. Jag minns mest att jag älskade med hela mitt hjärta.

Det lilla huset i stora skogen - Laura Ingalls Wilder

Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!

Planerad sommarläsning - Laura Ingalls Wilder

Jag vet ju med mig att det jag bestämmer att jag ska läsa innan semestern ofta visar sig inte bli läst när ledigheten väl är där, men ärligt talat så är ju planerandet nästan det roligaste. Samt brytandet av reglerna. Nu har jag visserligen en månad kvar tills mitt "sommarlov" men det känns ändå som hög tid att lägga sina beställningar så böckerna hinner komma hem. I år har jag bestämt mig för att läsa om Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-serie, åtminstone de två första böckerna.

Det lilla huset i stora skogen samt Det lilla huset på prärien har fått nya fina omslag; även den tredje boken finns och fler är på väg. Jag dyrkade de här böckerna när jag var barn. Läste med mamma, läste själv, läste om och om igen. Flickan Laura var så lätt att identifiera sig med, även om hennes vardag inte liknade min på något sätt. Självklart har jag även sett TV-serien med samma namn men då den är en nästintill outhärdligt präktig och moraliserande sak som praktiskt taget inte har några som helst likheter med böckerna, behandlar jag dessa som två helt olika saker. Intressant är dock att det tydligen görs en ny film med böckerna som förlaga, ska bli roligt att se om den blir originalet mer trogen. Fast man måste även ha i åtanke att den historia som berättas i böckerna är väldigt städad på många saker, för livet som nybyggare var tuffare än vad som nämns, en död lillebror tas inte upp alls och den gloria av rättskaffenhet som pappan Charles har var långt ifrån hela sanningen. Jag är inte alls rädd att på något sätt förstöra en av min barndoms största läsupplevelser, för jag har läst så mycket om författaren och hur berättelsen kom till, att mina illusioner på något sätt redan har spruckit. Kommer dock få värja mig från en världsbild som var mycket mer tillåtande vad gäller främlingsfientlighet och rasism än vad som är gängse idag. 

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!

Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potter, lik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

Poppy Pym & Faraos förbannelse

Efter att ha blivit övergiven som spädbarn växer Poppy upp på en cirkus men när hon fyllt elva tycker både hennes enorma familj och samhället att det är dags att hon börjar skolan. Snart befinner hon sig på Saint Smithéns internatskola där hon måste vänja sig vid skoluniform, följa regler och äta ordentlig mat istället för godis och sockervadd. Trots en oro för att vara väldigt annorlunda skaffar hon sig snart två vänner, Ingrid och Kip, och de får veta att skolan ska vara värd för en utställning av egyptiska artefakter, bland annat en rubin som sägs bära på en förbannelse. En rubin som har en förmåga att orsaka kaos och olyckor vart den än kommer, och plötsligt börjar konstiga saker att hända på skolan. 

Jag skrev ett helt inlägg tidigare om den här bokens alla likheter med Harry Potter, så det behöver vi inte ta upp igen. I övrigt så är detta en otroligt fin barnbok! Där finns en berättarglädje som liksom rinner över och genomsyrar allt. Jag blev helt enkelt lycklig av att läsa Poppy Pym. Boken har fina bilder och jag älskar att man lagt in kartor och "foton" så att man har en aning om hur saker ser ut. Boken är dock en ren barnbok och flirtar inte med en vuxnare publik såsom exempelvis J.K. Rowling gör galant, men det går alldeles utmärkt att läsa den ändå trots att man passerat tolvårsstrecket. Jag kommer absolut att läsa bok nummer två: Poppy Pym & den förhäxade pjäsen.

Sju minuter över midnatt - Patrick Ness

Varje natt vaknar trettonårige Conor exakt klockan 00:07 av att ett monster står utanför hans fönster. Ett monster som har tre historier att berätta innan det vill att Conor ska berätta den fjärde, och den ska bestå av sanningen. Det där jobbiga som han inte vill tänka på, det som han drömmer mardrömmar om nästan varje natt. Det är en sanning som hänger ihop med mamma som är sjuk och måste få behandling på sjukhuset. 

Författaren Siobhan Dowd hann inte skriva klart sin sista bok innan bröstcancern tog henne, så Patrick Ness skrev den åt henne. Otroliga illustratören Jim Kay (som gjort de illustrerade böckerna om Harry Potter) har ritat bilderna till den här finstämda och oerhört sorgliga berättelsen. Hur pratar man med barn om den största katastrofen? Att en förälder kommer att dö. Hur hanterar man känslorna som obönhörligen dyker upp? Jag fulgrät när jag läste de sista sidorna i den här boken, var fullkomligt tröstlös. Visserligen ligger ämnet mig väldigt nära just nu men jag har svårt att tro att någon skulle kunna förbli oberörd inför den här historien. Jag rekommenderar den inte bara för nio till tolvåringar som förlaget gör, utan hoppas att även många vuxna kommer hitta fram till den.

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!

Harry Potter och de vises sten - den illustrerade utgåvan

Igår skulle jag bara gå in på Akademibokhandeln och se om jag kunde hitta Siri Pettersens Röta och kanske, möjligtvis köpa den. Fem minuter och nästan femhundra kronor senare gick jag ut därifrån med både den och den helt utsökta illustrerade utgåvan av J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten. Det gick helt enkelt inte att gå därifrån utan den. Jim Kay har målat helt otroligt fina bilder till en historia som jag kan utan och innan men ändå kommer att läsa igen. Och sedan givetvis samla på mig alla de illustrerade böckerna allteftersom de ges ut. Se exempel på bilder nedan.

En klassiker i present!

Vissa bokdagar är bra dagar. Som idag till exempel! Då fick jag en finfin present från min kollega, som hon köpt i USA. En otroligt fin illustrerad utgåva av klassikern The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett. Jag vill bara åka hem, tända en brasa och slå mig ner och läsa med en kopp te men det får helt enkelt vänta tills i kväll.

Katitzi & Katitzi och Swing!

Äntligen släpps böckerna om Katitzi av Katarina Taikon i nyutgåva! Väldigt efterlängtat. Det här är viktiga böcker om främlingsfientlighet och hur det kan vara att växa upp strax utanför samhället. Mer än någonsin, med dagens samhällsklimat, behövs den här typen av litteratur.

Korpmåne, av Therese Henriksson

Sjuttonåriga Saga bor i Norrbotten, i en by som heter Ytterstbyn. Hennes pappa har nyligen gått bort så det är hon och hennes mamma som bor i utkanten av samhället. Så flyttar det plötsligt in en tonårskille med sin mamma i granngården. Seth är inte som de andra pojkarna i området, han är inte så imponerad av skoter och jakt utan sitter hellre hemma och spelar gitarr. Men det är något mystiskt med honom och hans mamma. Då och då försvinner de och är borta i flera dagar, kvar ligger hunden ute i kojan och väntar. Och vad är det med den stora korp som dyker upp överallt där Saga är? Den som är väldigt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende. 

Jag blir glad på riktigt av det här. Så oerhört fint språk, fyllt av känslor och "på riktigt". Jag tycker väldigt mycket om Saga som man verkligen inte har där man sätter henne. Speciellt tycker jag om skildringen av ett gammalt förhållande där den ena parten inte vill släppa taget, som känner äganderätt fast där inte finns någon. Där finns även en mamma som inte riktigt ser, som inte vill se. Korpmåne är en berättelse för barn i 12 - 15 år men den kan gott och väl läsas av äldre och vuxna. Jag ser fram emot vad Therese Henriksson kan skriva i framtiden! För det här är riktigt bra.

Nidstången, av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bröderna Alrik och Viggo bor hos en fosterfamilj i Mariefred då deras mamma är alkoholiserad och inte kan ta hand om dem. Extraföräldrarna Laylah och Anders är toppen men killarna kan ändå inte låta bli att tvivla på att allt ska bli bra. I skolan finns ett killgäng som gärna bråkar och som om det inte vore nog med det så har konstiga saker börjat hända i den lilla staden. Onda krafter har vaknat och försöker ta över det hemliga, magiska biblioteket som vaktas av Estrid och Magnar. Det verkar som om Alrik och Viggo är väntade och utvalda att hjälpa till i försvaret av biblioteket men hur ska två pojkar kunna slåss mot mörkrets makter?

Det här var helt fantastiskt bra! Jag hade inga förväntningar på att bli skrämd på riktigt men det hände lite otippat i den här boken för barn. Pojkarna Alrik och Viggo är fint beskrivna och speciellt gillar jag det där rastlösa som finns i barn, hur allt måste ske nu eller inte alls. Men även det där när somligt bara händer, utan att man riktigt vet hur det gick till. Som när saker som inte tillhör dig plötsligt kan hamna i din ficka. Sidorna med illustrationer är mörka och underbara, jag gillar verkligen uppdelningen mellan text och bild. Kanske är det aningens för läskigt för de yngsta i målgruppen (9 - 12 år) eller så är det bara jag som blivit vuxen och mesig. Helt lysande är det helt klart.

Astronauten som inte fick landa, av Bea Uusma

De flesta av oss känner till namnen Buzz Aldrin och Neil Armstrong men vad var det nu den tredje astronauten hette? Han som fick stanna kvar på Apollo 11 och aldrig sätta sina fötter på månens yta. Det är en TP-fråga man åkt dit på några gånger men från och med nu så kommer jag minnas hans namn. Michael Collins. Bea Uusmas första bok har kommit ut i en omarbetad version och är tänkt att passa barn i åldersgruppen 6 - 9 år. Den är späckad med typen av detaljer och fascinerande fakta som åtminstone två åttaåringar jag känner är väldigt förtjusta i. Som att de tre männen sammanlagt har med sig 9,1 kg checklistor i månlandaren. Och att man i rymden blir tre till fem centimeter längre eftersom ryggraden sträcks ut i tyngdlöshet. Det växlar mellan faktarutor, berättande och Michael Collins egna nedskrivna tankar. Precis som i Expeditionen - en kärlekshistoria så är det ganska hypnotiserande och beroendeframkallande. Åtminstone för en rymdälskande nörd som jag. Nu ska jag bara testa boken på de där två åttaåringarna också. Jag hoppas och tror att de kommer att gilla den, de med.

"De åker längre och längre bort från jorden. På några ställen är rymdkapselns vägg inte tjockare än 3½ centimeter. På andra sidan väggen börjar rymden."

Sov nu, Vesta-Linnéa! av Tove Appelgren och Salla Savolainen

Det är mycket nu. Jag orkar i stort sett inte läsa mer än några få sidor på pendeltåget varje dag så att få barnböcker i McDonalds Happy Meal visade sig vara fantastiskt. Det räckte utmärkt med en bilderbok för att få läsa och avsluta åtminstone något, om än med få sidor. 

Jag hade inte läst något annat om Vesta-Linnéa så hon var en ny bekantskap. I just den här boken har hon problem med att sova hela natten i sin egen säng och drömmer gärna mardrömmar. Men mamma är höggravid, trött och försöker instruera sin dotter att inte störa, för mamma är ingen bra mamma om hon blir väckt hela tiden. Tillsammans får de försöka hitta en lösning som passar dem båda. Bilderna är fantastiska, det är ett myller av detaljer i vilka man hittar nya saker varje gång man tittar på dem. Själva berättelsen är också väldigt fin. I slutet när jag tycker att det nästan gränsar till att bli lite väl förnumstigt så blir jag istället rörd, och det rejält dessutom. En mysig högläsningsberättelse som jag rekommenderar.

En våningssäng med rutschkana skulle jag också vilja ha!

Gummi-Tarzan och Gusten Grodslukare

Ett gäng böcker som verkligen står ut när jag tänker tillbaka på vad jag läste när jag var i samma ålder som min pojkväns barn (som precis börjat trean) är Ole Lund Kirkegaards böcker, främst för att de alltid fick mig att skratta. Men även för att de beskrev en verklighet som man som liten ofta är alltför välbekant med: elaka äldre barn som mobbas och vuxna som inte inte ser en. Kirkegaard gav barnen i sina böcker en chans att få revansch, att om så bara för en dag kunna ge igen, även om man bara är ett litet spinkigt barn. Så jag tog en chansning och köpte Gummi-Tarzan till min killes två pojkar och det blev succé!  En vecka senare kom det en försiktig förfrågan om jag kanske kunde fixa fram även Gusten Grodslukare och jag känner mig otroligt lycklig över att dessa böcker fortfarande "fungerar" fyrtio år efter att de skrevs. Det är kvalitet. 

Det finns ingen kvar

När ungdomsklassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett blev film 1993 så ändrades: "sa alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka" till: "... inte mycket att se på" och koleran i Indien blev en jordbävning. Såg filmen nyligen på Netflix och tycker den väl har fångat bokens känsla såsom jag minns den från barndomens alla omläsningar. Första kapitlets titel ger mig fortfarande rysningar. Det finns ingen kvar. Det är svårt att inte tycka om Mary, Mary Tvärtemot och jag gillar henne speciellt mycket när hon är bortglömd, trilsk och hjärtskärande ensam.

Om livet är dig kärt

Jag var sexton år när jag satte mig ner för att skriva ett brev till författaren Gunnel Linde för att berätta för henne just hur mycket hennes bok Om livet är dig kärt, betydde för mig. Jag vet att jag läste den om och om igen, nästan maniskt, och fortfarande är det den bok som för mig bäst har förmedlat känslan av att vara förälskad. Även om jag inte kände henne personligen så blev jag väldigt ledsen när nyheten om Gunnels död kom i helgen. Jag grävde fram de älskade böckerna, för det finns en hel del (Den vita stenen, Jag är en varulvsunge), men ändå fastnade jag återigen för Om livet är dig kärt. Och så mindes jag svarsbrevet som jag fick, det fina handskrivna brevet fullt av värme, pepp och glädje som Gunnel skrev tillbaka till mig för tjugotre år sedan. Efter att ha vänt upp och ner på min lägenhet hittade jag det äntligen längst ner i en garderob men från och med nu kommer det få bo i boken det handlade om. Tack Gunnel.

 

"Varför finns det inte en handbok för tolvåringar: Konsten att älska, kap. 1: Hurusom man besvarar en trävärja. Om den är omålad. Om Han bor åt samma håll. Om man är barnsligast i klassen, har korta ögonfransar och inget hårspänne. Som jag till exempel."

Ur Om livet är dig kärt, av Gunnel Linde. 

Gregor från Ovanjord, av Suzanne Collins

(Eftersom det är sommarlov så lånar jag bokbeskrivningen från Adlibris )

När Gregor ska passa sin tvååriga lillasyster Boots försvinner hon genom en öppning i tvättstugan. Gregor kastar sig efter och faller ? och faller. Slutligen hamnar han i Underjord, som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. En värld som - visar det sig - bara har väntat på att syskonparet ska komma. Gregor är nämligen omnämnd som krigare i en gammal profetia och Boots är prinsessan som alla kackerlackor dyrkar. I det mörka, främmande landet råder fiendskap mellan de olika invånarna. Ett krig är nära förestående. Underjords öde vilar helt i syskonparets händer, men Gregor har bara en önskan: att ta sig hem. (Tog dock bort den sista meningen som jag tycker innehåller en spoiler.)

Detta är den första delen i Suzanne Collins fantasyserie för en något yngre målgrupp än hennes tidigare braksuccé, Hungerspelen. De fem böckerna om Gregor riktar sig till barn i åldrarna 9 - 12 och är ett fantastiskt och fartfyllt äventyr. Jag gillar Gregor, på riktigt. Han har det inte lätt den här lilla killen men eländet blir inte för tungt samtidigt som att det inte finns gulliga, barnvänliga lösningar på allt. Döden är exempelvis väldigt närvarande i den här boken. Och så har vi Gregors lillasyster! Otroliga lilla Boots som lyfter mycket av historien. Visst kan det bli ganska äckligt med alla dessa enorma spindlar, råttor och kackerlackor - en varning går ut till alla fobiker - men när boken är slut så har man ändå börjat känna något varmt för alla dessa djur man oftast ser som ohyra. Jag kommer absolut fortsätta läsa serien om Gregor!

Katitzi i ormgropen, av Katarina Taikon

I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder. 

Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.

Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!