Skräcken på Wakenhyrst - Michelle Paver

En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck. I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake's End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake's End, särskilt det mystiska kärret… En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna…

Jag har länge väntat på en ny spökhistoria av Michelle Paver och slängde mig därför över Skräcken på Wakenhyrst när jag hittade den. Visst är det spännande och mystiskt med det gamla gods på den engelska landsbygden, ensliga tjut från det uråldriga kärret och demoner i kyrkor. Men. Det blir aldrig läskigt på det sätt som Evig natt var, vilket för mig blir en liten besvikelse. Fast det kan också bara handla om mina förväntningar på boken. Jag tycker väldigt mycket om Maud som kämpar mot en omöjlig tidsperiod vad gäller förväntningar på kvinnor. Det finns mycket att bli förbannad på när hennes pappa är mer än omöjlig och invävt i alltsammans finns en kärlekshistoria som är riktigt fin.  Sammanfattningsvis så gillar jag boken, som har ett bra språk. Men den där förväntade skräcken infinner sig aldrig. 

Kulturkollos veckoutmaning: Kvinnor med makt

Av någon anledning så tänker jag på brittiska kvinnor när jag tänker på kvinnor med makt. Jag får som en inre bild av strama dräkter och perfekt oxfordengelska, en whiff av femtiotal. Men jag tänker även på klottret i England under åttiotalet: Fuck Maggie! Självklart var det Margaret Thatcher som åsyftades, en kvinna som dominerade stor del av den västerländska politiken under min uppväxt. Hon blev till själva sinnebilden av Kvinna Med Makt. Se gärna filmen The Iron Lady med Meryl Streep. Men jag tänker även på drottning Elizabeth II av Storbritannien och den tv-serie som finns om henne: The Crown. Jag såg första säsongen av den med något slags hopp om att få se människan bakom all pompa, ståt och plikt men lämnades snarare med en obehaglig känsla av att hon avhumaniserats av sin tjänst. Serien är dock fantastisk.

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

En mamma går plötsligt bort och kvar står hennes make och två barn. Vad ska de göra med sig själva nu? Vart ska de ta vägen med sin sorg. För världen rullar obönhörligen vidare, ingen hänsyn tas till döda mammor. Men då kommer Kråka, han till och med flyttar in för att hjälpa familjen att ta sig vidare. Han är ingen gullig fågel, han är faktiskt både ganska äcklig och burdus och tar många okonventionella metoder till sin hjälp för att få alla att långsamt må bättre, eller bara acceptera den här nya verkligheten. I korta stycken får vi följa Pappa, Pojkarna och Kråka. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag öppnade den här boken, jag kan bara säga att jag verkligen inte fick det. Det är udda, framfusigt och en gnutta magiskt. Texten virvlar såsom tankarna faktiskt gör vid sorg. Jag älskar att de båda pojkarna gör uppror och är arga, att pappan stänger in sig i sin egen sorgebubbla, för det är vad man gör. Allt känns väldigt trovärdigt. Det är en svår bok att beskriva och det här är det bästa jag förmår, så jag kan bara be dig att själv läsa Sorgen bär fjäderdräkt.

Jag kommer inte igenom Kazuo Ishiguro...

Jag har väldigt svårt att ta mig igenom Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Något som förvånar mig väldigt då jag förbehållningslöst älskat författarens tidigare verk som Återstoden av dagen samt Never Let Me Go. Den här boken borde verkligen vara min kopp te med fantasy, England, riddare och drakar men jag tycker att språket är så oerhört högtravande snirkligt samt att jag blir skriven på näsan. Måste han verkligen kalla henne för "prinsessan" h e l a tiden? En snabb googling visar dock att jag verkar vara ensam om att inte swoosha igenom Begravd jätte, kanske är det helt enkelt fel tillfälle för mig?

Poppy Pym & Faraos förbannelse

Efter att ha blivit övergiven som spädbarn växer Poppy upp på en cirkus men när hon fyllt elva tycker både hennes enorma familj och samhället att det är dags att hon börjar skolan. Snart befinner hon sig på Saint Smithéns internatskola där hon måste vänja sig vid skoluniform, följa regler och äta ordentlig mat istället för godis och sockervadd. Trots en oro för att vara väldigt annorlunda skaffar hon sig snart två vänner, Ingrid och Kip, och de får veta att skolan ska vara värd för en utställning av egyptiska artefakter, bland annat en rubin som sägs bära på en förbannelse. En rubin som har en förmåga att orsaka kaos och olyckor vart den än kommer, och plötsligt börjar konstiga saker att hända på skolan. 

Jag skrev ett helt inlägg tidigare om den här bokens alla likheter med Harry Potter, så det behöver vi inte ta upp igen. I övrigt så är detta en otroligt fin barnbok! Där finns en berättarglädje som liksom rinner över och genomsyrar allt. Jag blev helt enkelt lycklig av att läsa Poppy Pym. Boken har fina bilder och jag älskar att man lagt in kartor och "foton" så att man har en aning om hur saker ser ut. Boken är dock en ren barnbok och flirtar inte med en vuxnare publik såsom exempelvis J.K. Rowling gör galant, men det går alldeles utmärkt att läsa den ändå trots att man passerat tolvårsstrecket. Jag kommer absolut att läsa bok nummer två: Poppy Pym & den förhäxade pjäsen.

TV-serielördag: THE CROWN

Jag brukar inte bli imponerad av kungligheter, åtminstone inte de nu levande, men man behöver bara titta lite bakåt i tiden för att jag genast ska finna det mer intressant. Förra helgen började jag, utan några riktiga förväntningar, att se på The Crown. Berättelsen om hur prinsessan Elisabeth av England blev drottning Elisabeth när hennes pappa, kung George VI dog i lungcancer 1952, och visst imponerar hon! Denna unga kvinna som fick hela ansvaret och kronan, blott tjugofem år gammal. Men än mer imponerar lillasyster Margaret. Hennes förälskelse i kapten Peter Townsend (femton år äldre samt frånskild) och den medföljande skandalen är oerhört hjärteknipande då hon förvägrades gifta sig med honom under hotet att hon skulle förlora titel och apanage, förutom den mediala skada hon skulle åsamka Elisabet. När hon flera år senare väl gifte sig med en annan man förvandlades det alltför snabbt till ett olyckligt äktenskap som inte höll. Jag insåg tidigt att jag måste hitta och läsa böcker om den här kvinnan; hon som rökte, drack och hade "skandalösa" kärleksaffärer. Kvinnan som, åtminstone till en början, inte ville låta hovets alla regler begränsa henne

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Den riktiga prinsessan Margaret.

Jag har varit på Hogwarts!

En dröm gick i uppfyllelse under semestern i år, för jag tog pojkvännen samt bonusbarnen och åkte till  Harry Potter Studios i Watford, England. Det var där de spelade in stora delar av filmerna och många av rummen, dekoren och detaljerna finns kvar. Exempelvis finns hela stora hallen där, med riktigt stengolv och allt. Tioåringarna jag hade med mig tyckte att det såg litet ut, i jämförelse med filmerna, och det får jag nog hålla med om, men jag kunde ändå inte sluta le. Det finns faktiskt inte ett enda foto på mig från den dagen när jag inte ler fånigt.

Många av sakerna är liksom staplade på varandra, Dumbledores kontor ligger precis bredvid Gryffindors sovsal. Det är lätt att bara springa från den ena scenen till den andra utan att känna efter, utan att tänka på vad man verkligen ser. Man fastnar i en loop av "Åh, kolla där!" Men en av de platser som var mest fantastisk att se var Diagon Alley, där var det väldigt lätt att frammana en känsla av "på riktigt" eftersom gatan faktiskt finns där med alla butiker längs med sidorna.

Jag har inte så många negativa saker att säga om den här upplevelsen, annat än att det var väldigt dyrt och man hade något för lite tid på sig när man hade bokat paketresa med buss från London. Fast det gjorde inte så jättemycket att jag inte hade en timme på mig i shoppen för då hade den här utflykten kostat flera tusen kronor till... Är du liksom jag totalt förlorad i den här världen så är detta ett måste om du åker till London!

 

 (Min pojkväns ögon utstrålar inte riktigt lika mycket lycka såsom mina gör.)

Skuggan av ett liv, av Hilary Mantel

Vem är Hilary Mantel? Englands stora författare just nu, Dame Hilary. I Skuggan av ett liv berättar hon om sin barndom och då sett totalt ur barnets synvinkel. Hon skriver om hur hennes mamma träffade en ny man, som flyttade in hos familjen och hur pappan under flera år bodde kvar i den nya konstellationen. Skvallret på byn tog slutligen ut sin rätt och den nya familjen flydde flera år senare till en ny ort, ett nytt hus. Mantel berättar om sina många upplevelser med det onaturliga, saker hon sett och känt. Är det utslag av hennes medicinska historia eller är hon mer känslig tack vare detta?

Allra bäst blir Mantel när hon beskriver den okunskap och det förakt hon mött från en läkarkår som mer än gärna fyllde henne med psykofarmaka istället för att hitta vad som faktiskt vad fel. Att hon sedan aldrig fick de barn hon så hett längtat efter gör ont att läsa. Och hatet hon har mött, och fortfarande möter, för att hon är kraftigt överviktig skär i hjärtat. Man blir hårt påmind om att kvinnor fortfarande ofta ses som ögongodis, varelser som är till för att tjäna och när de inte kan det, blir till något som föraktas. Detta trots att man är landets mest säljande författare. Jag plöjde den här boken på några få timmar, det var tvåhundra sidor ren njutning.

Sue Townsend är död

Jag var inte hemma i helgen så jag läste Dagens Nyheters Boklördag först igår kväll. Det högg till lite i hjärtat att få veta att Sue Townsend gick bort den tionde april. Konstigt nog stod jag samma dag på Pocketshop på Centralen och höll i hennes sista bok, Kvinnan som gick till sängs i ett år, och tänkte att den här ska jag läsa men sedan lade jag den ifrån mig. Nu måste jag se till att köpa den snart. Jag och mamma älskade böckerna om Adrian Mole, vi läste dem om och om igen och idag har jag plockat fram den allra första och sitter och bläddrar och fnissar lite för mig själv. Sue Townsend blev 68 år.

"Söndagen den 11 januari.

Nu vet jag att jag är intellektuell. Jag såg Malcolm Muggeridge på TV igår kväll och jag förstod nästan vartenda ord. Allt stämmer. Ett dåligt hem, undermålig kost, motvilja mot punk. Jag tänker skaffa mig ett lånekort på biblioteket och se vad som händer. Det är synd att det inte bor fler intellektuella här i närheten. Mr Lucas har manchesterbyxor men han är i försäkringsbranschen. Typiskt!"

Min hemliga dagbok, Adrian 13¾ år