Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg

tisdag 23 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!


Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.




Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

onsdag 5 april 2017

Två systrar, av Åsne Seierstad

Detta är historien om Ayan och Leila, två systrar med somalisk härkomst som växte upp i Norge. Två unga kvinnor som liksom sina jämnåriga gick i skolan, hade kompisar och fritidssysselsättningar. Men så hände något, söndagslektioner med en radikal imam och koranlärare, medlemskap i olika ungdomsgrupper och mycket sökande efter texter och videomaterial på YouTube. Två år senare var både Ayan och Leila så radikaliserade att de lämnade sina liv i väst för att kriga för IS i Syrien. Kvar fanns förtvivlade föräldrar, syskon och kompisar. Hur kunde de gå från att spela fotboll, få bra betyg och ha en umgängeskrets till att gå klädda i heltäckande niqab och anse att det enda sättet att tjäna Gud var att resa till en krigszon? Åsne Seierstad har intervjuat föräldrarna, kompisarna, lärarna och syskonen samt läst enorma mängder elektronisk kommunikation för att få ihop den här omfattande boken. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt: hur kommer det sig att det främst är andra generationen invandrare som blir radikaliserade? De som borde bli mer västerländska än sina föräldrar. Mamman i den här familjen kan bara inte förstå hur hennes duktiga religiösa döttrar som hon aldrig behövt oroa sig för plötsligt har rymt iväg för att bli bortgifta och föda barn för Kalifatet. Pappan slänger sig iväg till Turkiet för att under stor dramatik korsa gränsen till Syrien i flertalet försök att få hem döttrarna till Norge igen. Brodern reagerar genom att bli ateist, för hur ska han kunna tro på en Gud som kräver de offer som systrarna givit? Det är spännande, hjärteknipande och vansinne på så många nivåer i den här boken och ofta är det helt omöjligt att förstå varför systrarna gjorde som de gjorde. Men Seierstad har gjort ett fantastiskt jobb med att lista ut de många olika vägarna till radikalism, vad föräldrar, skolan och andra vuxna i omgivningen kan göra, vilka varningssignalerna är. För sällan är det bara en sak som är orsaken. Detta är en viktig bok som jag hoppas kommer läsas utav många.