Severus Snape and the Marauders

Det har kommit ännu en film gjord av fans till Potter-verse och jag måste säga att jag gillar! Mycket förmodligen för att den handlar om min absoluta favorit i den här världen: Severus Snape. Filmen heter Severus Snape and the Marauders och är ca 25 minuter lång. De blir i allmänhet bara bättre och bättre, de här hyllningarna till en värld som så många av oss bara vill se mer av. Just den här filmen är ovanligt snygg med bra val av skådespelare för de välkända rollerna och den är stundtals riktigt rolig, jag skrattade högt vid ett par tillfällen. Men mest är den sorglig och faktiskt ganska våldsam. Jag gillar att de läst på och kan sin Harry Potter, att händelserna faktiskt knyter an till både J.K. Rowlings böcker och filmerna. Rekommenderas!

Kulturkollos veckoutmaning: Vad vårdar du i februari?

Det var en tuff höst och vinter, det ska jag inte sticka under stol med, och än är vi inte igenom. Jag vill vårda och kommer att vårda min familj: min pojkvän, de två bonussönerna och så mina pälsbarn. Vi har mycket läkande att ta oss igenom, speciellt pojkarna. Men även vi vuxna som tog januaris sista lördag till att bo på hotell, bada i uppvärmd pool och äta på Den Gyldene Freden. För sinnesfridens skull. Jag har dessutom nyligen instiftat Filmsöndag som innebär att alla i familjen bänkar sig för att äta upp helgens sista godsaker samtidigt som vi ser vad som helst som går att hyra eller streama på boxen. För att bara vara, för att andas ut. Så många filmkvällar, braskvällar, plättfrukostar och kattklappningar hoppas jag att det blir. För kissarna planerar jag också att vårda. VAK, vård av katt blir det självklart då. Mina gamla tanter som börjar bli lite luggslitna men bara måste finnas kvar ett tag till, något annat finns det inte ork till. Nu är det inte längre bara jag som är beroende av deras gos. 

En typisk filmsöndag när jag fått välja film. Harry Potter, såklart! 

Voldemort: Origins of the Heir

Den 13 januari släpptes den av fans gjorda prequel Voldemort: Origins of the Heir, som hör hemma i Harry Potter-verse. De två italienarna Gianmaria Pezzato och Stefano Prestia har skapat nästan en timmas spelfilm om Voldemort, vad som hände sista tiden han gick på Hogwarts och vad som skedde när hans skolgång var slut och han började arbeta på Borgin & Burkes. Vi får även lära känna hans tre närmaste vänner på skolan: Grisha McLaggen (Gryffindor), Wiglaf Sigurdsson (Ravenclaw) och Lazarus Smith (Hufflepuff). Filmen finansierades genom crowdfunding på Kickstarter, kostade ca 15 000 pund och med tanke på förutsättningarna så är detta jättefint gjort. Jag tar varje möjlig chans att få befinna mig i den här världen och även om de storslagna miljöerna och effekterna självklart inte finns med som i de officiella filmerna så fångas jag ändå av känslan. Harry Potter-känslan. Extra roligt är att Warner Brothers, som äger rättigheterna till Harry Potter, har godkänt den här filmen med det enda kravet att den skulle vara gratis vilket betyder att den ligger på YouTube. Självklart har den sina brister men hjärtat finns på det rätta stället och man kan se vad de här personerna skulle kunna göra om bara resurserna vore de rätta. Filmen får tre trollstavar av fem möjliga.

J*vlar, vilken kärlekshistoria!

Jag har endast läst halva den här boken men kan redan säga att Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 

Bild från filmatiseringen som går på bio just nu. Den har fått rasande bra recensioner och det viskas om Oscarsnomineringar. 

Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta filmatiseringarna

Kulturkollo ber om böcker som gjorts till film och tv vilket är en fullkomlig guldgruva av material! Vi börjar med två bra och avslutar med en usel.

TV-serien som gjordes med Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale som förlaga måste absolut tas upp här. Läs gärna min recension av både bok och serie här. Det är det absolut läskigaste jag har sett och läst på mycket länge, mer obehagligt än alla spöken, zombier och monster, för det handlar om indragna rättigheter för kvinnor. Det som händer huvudpersonen gör mig iskall av skräck. När boken kom för trettio år sedan var det nog inte många som trodde att världen skulle kunna svänga tillbaka till ett sådant totalitärt synsätt så snabbt, men nu känns det tyvärr inte så långt borta längre. Så: vansinnigt bra och samtidigt djupt obehagligt. 

Vi fortsätter med bra filmatiseringar och mer Margaret Atwood. För man har även gjort TV-serie av boken Alias Grace. Det bygger på en verklig historia om pigan Grace Marks som dömdes för dubbelmord i mitten av artonhundratalet. Men hur skyldig var hon? En psykolog börjar besöka Grace i fängelset för att se om han kan göra något åt hennes förmodade minnesförlust. Det är givetvis en gastkramande historia om två människor som blev dödade men mer än något annat så är det ett feministiskt manifest. Som det mesta som kommer från Atwoods penna. Oerhört detaljerat får man fruktansvärda beskrivningar av hur verkligheten för unga fattiga kvinnor kunde te sig, hur oskyddade de var. En oönskad graviditet var ofta en dödsdom. Återigen: otroligt läskigt och fantastiskt bra.

Sedan något dåligt då. Jag gillade boken men filmatiseringen av Christopher Paolinis Eragon är fruktansvärt dålig. En väldigt omfattande berättelse har klämts in på två futtiga timmar och det som gick förlorat i bakgrundshistoria löste man genom att i början av filmen låta en allvetande röst snabbt berätta "ikapp". Många av scenerna känns sedan som raka plagiat av sådant man sett förut och de fantastiska skådespelarna Jeremy Irons och John Malkovich är inte i närheten av vad de kan vara. Det enda som är riktigt bra är den animerade draken Saphira, vilket inte räcker för en hel filmupplevelse. Tummen ner.

Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.

Barn 44, av Tom Rob Smith

Det var länge sedan jag läste något så innerligt mörkt och ångestframkallande. Och älskade varje sekund av det. 

Säkerhetsagenten Leo lotsar oss igenom en mordhistoria som ingen, inte ens han själv, tror på till en början. För de lever ju i ett samhälle utan brott, mord för mordets skull är något som endast existerar i det degenererade väst. Eller? När tvivlet börjar leta sig in är det omöjligt att värja sig och tillsammans med bland andra sin fru Raisa driver Leo en nationell mordutredning. Men det är med risk för livet och inte bara deras egna utan även vänner, föräldrar, grannar och kollegor är hotade. Boken bygger på en sann historia, dock flyttad några årtionden och givetvis ändrad på många sätt. 

Tror inte jag tidigare har fått en sådan insikt i hur det totalitära angivarsamhället fungerar, såsom Sovjet beskrivs i den här boken. Ångest är det enda ord jag tycker beskriver det. Jag kan inte förstå hur man överlevde i en sådan miljö. Jag känner hur min själ krymper bara av att läsa om det och jag fylls av skräck när jag försöker närma mig tanken på att faktiskt leva så. Folk dör som flugor, blir ivägskickade till Gulag, svälter och misshandlas. Många barn råkar väldigt illa ut i Barn 44, det är tungt att läsa om. Språket är väldigt lättflytande och stundtals vackert vilket gör läsningen till en stor upplevelse. Jag blir överraskad av hur historien vänder och sväljer allt med hull och hår. Man får tänka och framför allt känna sig smart! Det är viktigt i en bok som denna. Har möjligtvis ett litet problem med slutet med det är verkligen pyttelitet och inget jag kan prata om utan att spoila, så vi glömmer det. Den här boken har varit en av mina stora läsupplevelser på sistone och nu kan filmpremiären inte komma fort nog.

Dystopi och ont i halsen

Jag kan inte ens minnas när jag var sjuk senast men nu verkar en förkylning ha fått mig i sitt våld. De närmaste dagarna blir vigda åt läsning i soffan under filt och med katter nära till hands. Förmodligen kommer Netflix och temuggen få mer uppmärksamhet än vanligt och eftersom jag var och såg fina Divergent på bio i söndags så känns det utmärkt att börja med uppföljaren Insurgent i bokform. 

Dagens filmtips - Tomorrow, when the war began

Ikväll går Tomorrow, when the war began på TV11 kl 21:45. Jag gillade både boken, skriven av John Marsden, och filmen väldigt mycket! Det handlar om ett gäng ungdomar som åker iväg på en campingresa innan skolan ska börja igen och när de efter ett par dagar kommer tillbaka är deras föräldrar borta, djuren på gårdarna döda och landet invaderat av en främmande krigsmakt.

Vi måste prata om Kevin - filmen

Ännu en film som jag längtat länge efter att se. Boken förtrollade mig när jag läste den, fyllde mig med så många känslor. Det handlar om Eva som lite motvilligt får sonen Kevin tillsammans med sin man Franklin. Redan från början är hon osäker på sin mammaroll och när Kevin fötts blir det än värre, han skriker oavbrutet och allteftersom han blir äldre så sker olyckor, pojkstreck och rena våldsamheter. Tre dagar innan sin sextonårsdag dödar Kevin elever och anställda på sin skola. Vad är Kevins eget fel och kan ett barn födas och vara ond? Eller beror det på mamma Eva? Vi får följa med i ett nu där Eva inte längre lever med Franklin, där hon i brev till honom försöker få fram allt det hon tidigare inte kunde verbalisera. Alla de förbjudna tankar hon tänkte om sin son, allt det som Franklin inte såg. Men boken utspelar sig även i en dåtid, när familjen var ung och hur de alla kämpade för att göra sina röster hörda. 

Där boken var väldigt pratig är filmen ofta mer dämpad, känslor och händelser utspelar sig utan dialog eller till musik. Det är extremt effektivt. Viktiga saker pågår ofta i en suddig periferi och det kan ta en stund innan man inser deras betydelse. Där bokens ångest sakta byggdes på för att mot slutet nå ett dånande crescendo är filmens ångest närvarande nästan från den första filmrutan. Det är läskigare än de värsta skräckfilmerna. Pojkarna som spelar Kevin är otroliga! Och Tilda Swinton är som vanligt lysande. Jag rekommenderar den här filmen å det varmaste.

 

Extremt högt och otroligt nära - filmen

Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen nuförtiden, även den här helgen försvann i vad som nu i efterhand känns som en blinkning. En väldigt Mr Muscle-doftande och glaskrossande blinkning (jag hade sönder en mindre glasruta genom att av misstag slå den mot duschkabinen när jag städade mammas två badrum) men ändå. Come Sunday night så låste jag ytterdörren, poppade popcorn och satte på filmen Extremely Loud & Incredibly Close. Det var flera år sedan jag läste boken och ett par månader sedan jag köpte filmen men nu blev det äntligen av. 

Och ja, visst var den lika fin som jag förväntade mig att den skulle vara. Tycker de har hittat helt rätt kille att spela Oscar och Max von Sydow är helt fantastisk. Förstår inte hur man kan få fram så många känslor utan att säga ett enda ord i hela filmen. Som så ofta så var filmen inte exakt som boken (om jag nu minns boken rätt) men sådant har jag slutat förvänta mig. Det är så fint med den här pojken som tillåts vara speciell och som man inte försöker ändra på utan tvärtom uppmuntrar, försöker bygga på hans styrkor istället för att peka ut svagheterna. Och jag känner så väl igen mig i honom och hans rädslor för allt som är nytt, högljutt och främmande. Blev väldigt sugen på att få starta ett projekt bara för att kunna rita upp saker på kartor, skapa kartotek och färgkoda saker. Kan verkligen rekommendera både boken och filmen.

DN spoilar Beautiful Creatures

Om du har tänkt läsa boken Beautiful Creatures innan du ser filmen så ska du absolut inte läsa DN's recension av filmen idag för däri spoilas en av de stora sakerna. Kanske är det annorlunda upplagt i filmen och därmed ingen fara, det vet jag inte, men i boken får man veta det först i slutet. Så: major giveaway.

Mommo, av Stephen King

Självklart kunde jag inte låta bli att läsa lite igår ändå. Tog med mig den sexhundra sidor tjocka (låneboken) Den förskräckliga apan i badkaret där jag läste novellen Mommo medan jag sippade på en päronkonjak och försökte låta bli att slänga alltför många blickar på de blinkande lamporna. Det blåste på rätt bra där utanför huset och ett strömavbrott hade förmodligen skrämt sk*ten ur mig.

 

George är elva år när han en dag hastigt och mindre lustigt befinner sig ensam hemma med sin mormor, Mommo. Georges storebror Buddy har brutit armen och deras mamma måste åka för att vara med honom på sjukhuset. Mommo är uråldrig, dement och sängbunden men trots detta har varken George eller hans bror tidigare blivit lämnade ensamma med henne. Smygande tassar han omkring i det tysta huset och väntar på att antingen mamma ska komma hem igen eller att Mommo vaknar ur sin eftermiddagslur. Vad som nu kommer först.

 

Det här är en mörk historia om familjehemligheter, barnlöshet och besatthet. En riktigt ruskig historia som jag tror kan fungera fint som film. De vanliga King-fällorna lyser med sin frånvaro, här finns inga monster som förlorar sin trovärdighet så fort de kliver fram ur mörkret och inte heller broderar han ut historien för långt utan låter den stanna vid lagom trettiotre sidor. Mina förhoppningar om den kommande filmatiseringen är mer än goda!

Stephen King-novell blir film

Läser i SvD att Stephen Kings novell Gramma ur samlingen Den förskräckliga apan ska bli film regisserad av Mikael Håfström. Har faktiskt inte läst den men ska leta fram boken nu i helgen. Försökte läsa synopsis på Wikipedia men insåg snabbt att de återberättade hela historien och ville inte bli spoilad så jag stängde snabbt den sidan.

Någon som har läst novellen? Bra eller dålig?

One Day - vad är skillnaden på boken och filmen?

Såg filmen One Day igår kväll och blev inte så jätteimponerad. Men så är jag dålig på romantik också, speciellt på tv. Har dock läst och hört mycket bra om boken One Day och undrar nu om det är någon idé för mig att läsa den. Någon som har gjort både och och tycker att boken är ganska mycket bättre?

Varför gillar vi inte filmomslag?

I mitt förra inlägg om vad jag köpte för vinsten hos Feuerzeug så började jag fundera på vad som gör att man (jag) inte är så förtjust i filmomslag på böcker. Tänkte fortsätta lite på det spåret. För när jag började tänka på varför det är så kom jag inte på något bättre argument än: därför. Bafatt liksom, som man i stockholmsområdet sa när jag var i tonåren.

Är det den där lite överlägsna känslan man vill åt? Det där: ha! jag tyckte om den här boken lååångt innan de flesta andra, innan den blev film och därför skulle jag aldrig röra det nya omslaget? Eller vill man bara behålla de ansikten och personligheter man själv målade upp i sitt inre istället för att invaderas av hollywoodskådespelarnas? Eller är det så enkelt att det är ohjälpligt trist med bilder på just skådespelarna istället för något konstnärligt?

Vad tror ni?



The Hunger Games på dvd

Såg i SF-bokhandelns tidning som landade på min hallmatta i fredags att The Hunger Games-filmen kommer på dvd i augusti! Jag har redan förhandsbokat på CDON. Gissa om jag ser fram emot att få se den här om och om och om igen i lugn och ro utan fnissande småtjejer med "Peeta" skrivet på armarna med tusch.

The Cabin In The Woods

Den här filmrecensionen kan jag inte hänvisa till en bokförlaga men då jag får en chans att skriva om Joss Whedon så tar jag den. Var med en vän och såg Cabin In The Woods ikväll (dock inte samma vän som jag släpade med på Hungerspelen och The Woman in Black, den vännen förtjänade en paus från de läskiga filmerna).

Just när jag trodde att jag inte kunde älska Whedon mer så gör han det fullt möjligt.

Tänk er en skräckfilm som har alla de rätta (tråkiga) ingredienserna men som egentligen ändå inte innehåller någon av dem. Där har ni Cabin in The Woods. Vi får alla de klassiska beståndsdelarna som hör till; den blonda bimbon, den ensliga stugan i skogen, sportkillen, oskulden, alla misstag de gör, plugghästen. Men samtidigt så är ingenting som man tror, världen vänds rakt upp och ner om och om igen. Visst finns det ögonblick när de smarta och hippa kommentarerna blir lite överarbetade men för det allra mesta är det bara hysteriskt Whedon-rysligt och roligt. Finalen är fantastiskt blodig och skrattframkallande (jodå, det är möjligt). Vågar inte skriva så mycket mer om historien då jag är rädd att spoila.

Speciellt imponerade Fran Kranz som Marty, till höger, han skådespelade skiten ur både hunken Chris Hemsworth och Kristen Connolly (ej med på bilden). Om du som jag älskar allt Joss Whedon någonsin satt sitt namn på så måste du gå och se den här filmen.

The Woman In Black - filmen

Viss spoilervarning!

Kom så slutligen iväg och såg The Woman in Black på bio. Läste boken för över ett år sedan och hade verkligen sett fram emot filmen även om jag försökte hålla förväntningarna på en okej nivå. Tror jag blivit lite bortskämd på sistone med filmer som följer böckerna ganska bra (eller om det enbart varit tur när jag sett just dessa) men här blev jag lite besviken när jag insåg hur mycket de frångått ursprungshistorien. Visst finns grunden kvar men när de ändrar mer än vad som behövs för berättarteknikens skull så blir jag ändå lite ledsen. Boken skrämde fullkomligt skiten ur mig, jag vaknade mitt i natten och var säker på att det fanns någon eller något där i rummet, men när jag fick se det gestaltat på bioduken så kände jag mest ett: meh... Visst fanns det en massa hoppa-högt tillfällen när läskiga artonhundratalsleksaker (hur i hela friden kunde de ge dem till barn!?) drog igång av sig själv eller ansikten dök upp i fönster men jag föredrar mer långsam psykologisk skräck. Min biokompis är dock lite mer lättskrämd och såg mycket av filmen genom sina fingrar, vilket jag kommer att få betala genom att se en romantisk komedi nästa gång...

Dock blev jag positivt överraskad av Daniel Radcliffe! De enda Harry Potter-funderingar jag hade var när jag upprepat satt och tänkte: Men vad lite han ser ut som Harry Potter. Har läst om att många har haft svårt att frångå hans paradroll men det fanns uppenbarligen inte alls hos mig. Tycker han gjorde ett toppenjobb som Arthur Kipps. Och Ciarán Hinds var som alltid fantastisk. Men om du verkligen vill bli skrämd så rekommenderar jag boken framför filmen.