Harry Potter - Den första september kom och gick

...och jag låtsades packa och åka till Hogwarts i år också. Som hundratusentals (miljontals?) andra i världen. Jag undrar när detta ska börja mattas av, rinna ner i skarvarna av andra fenomen, men jag är överlycklig så länge det håller i sig. 

Passa även gärna på och läs artikeln i DN om skolan i Nashville, USA, som har bannlyst J.K. Rowlings böcker då de trollformler som läses upp i dem: "är faktiska förbannelser och trollformler, när de läses upp av en människa finns det risk att frammana onda andar i närheten av personen som läser upp texten". Ja ja, jag säger då det... Undrar vilka som har starkast tro på magi och fantasivärldar här.

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.

 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

Bild: skärmdump från DN.

Hen gillar detta!

Dagens Nyheter har en artikel om ordet "hen" i dagens Boklördag och det är roligt att se att det har börjat hitta in även i litteraturen och inte bara sociala media. Jag har hela tiden varit väldigt positiv till detta, för svenskan, nya ord. För inte kan det väl vara så hemskt med ännu ett ord? Ett ord som berikar vårt tal- och skriftspråk. För vi ska inte ta bort något annat ord, vi behåller allt vi redan har och lägger till ett nytt. Fantastiskt. Och som plus i kanten får vi ett ord som visar att könsbestämning faktiskt inte är så intressant.

Gratis e-böcker genom DN

Upptäckte till mig stora lycka att DN under sommaren erbjuder gratis e-böcker (sju olika titlar) om man är prenumerant! Plötsligt blev jag väldigt glad att jag ännu inte gjort allvar av mina hot om att säga upp min helgprenummeration. Först ut är Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom. Den är nu nedladdad till mobilen och ska förhoppningsvis vara min räddning på pendeln till och från jobbet under de två veckor som är kvar till semestern.

Junot Díaz i Boklördag

Jag både älskade och hade svårt för Oscar Waos korta förunderliga liv men mest gillade jag den nog ändå. Nu har Junot Díaz kommit med en ny bok: Det är så du förlorar henne (fantastisk titel!) och jag är väldigt nyfiken. Noterar den genast på önskelistan. Några citat ur artikeln i DN's Boklördag:

"- Jag har aldrig varit bekväm med att jag förväntades vara antingen dominikansk eller amerikansk. Jag trivs utmärkt med att vara båda och det verkar göra människor besvikna - de vill att det ska vara ett besvärligt motsatsförhållande. Det är ett uttryck för människors längtan efter förenkling."

" (---) Män har ofta inga problem med att säga att de gillar porr och stora bröst, men den stora frågan är hur det slukar och avhumaniserar dig. Jag är inte intresserad av din porrsamling om du inte kan berätta, i detalj, hur den hindrar dig från att vara en hel människa."

Det bästa med lördagar

Det här är grejer. När man vaknar tidigt fast utan väckarklocka, går upp och gör sig en kopp te för att sedan krypa tillbaka ner i sängen igen. När man tar med sig DN på vägen och kan öppna Boklördag för att läsa tills man känner att det är dags att gå upp. Inga måsten, inga tider att passa. Bara en prasslig tidning och en katt som snyggt nog gör exakt som rubriken till intervjun med PO Enquist säger när man ska fota henne (en fågel utanför fångade hennes uppmärksamhet, jag hade aldrig kunnat arrangera det så fint om jag så försökte i ett par timmar). Precis lagom när förkylningen fortfarande får mig att låta som Bonnie Tyler och temperaturen utanför fönstret säger -10.

Bästa Beatrice Ask

Läs Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i Dagens Nyheter, angående polisens metoder att jaga papperslösa i tunnelbanan (Reva). Jag slutar aldrig att förundras över hans fantastiska sätt att skriva, att få orden att bränna i själen. Det är poesi. Och det är en bild av ett Sverige som jag inte riktigt vill leva i och som jag inte kan låtsas att jag inte ser.

"Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper. Och vår gemensamma hjärna börjar tänka att det alltid är muslimerna som råkar värst ut, alltid de med arabiska namn som har minst makt (och helt förtränga gångerna när andra strukturer styrde – som när killen i skolan som alla kallade ”juden” kedjades fast i ett galler med ett hänglås i jeanshällan, och alla bara skrattade när han försökte komma loss, han skrattade också, han försökte skratta, skrattade vi?)"

 Bilden är lånad från Jonas Hassen Khemiris hemsida.

DN spoilar Beautiful Creatures

Om du har tänkt läsa boken Beautiful Creatures innan du ser filmen så ska du absolut inte läsa DN's recension av filmen idag för däri spoilas en av de stora sakerna. Kanske är det annorlunda upplagt i filmen och därmed ingen fara, det vet jag inte, men i boken får man veta det först i slutet. Så: major giveaway.

DN Boklördag skjuter återigen långt över målet

För det första: en zombie, flera zombier. För det andra: är det bara tonåringar som får gilla zombielitteratur och zombiefilmer och då bara för att det påminner om deras egna halvtaskiga hygien? Det finns få saker som skrämmer och lockar mig som zombier, jag knarkar de odöda på samma sätt som jag som tonåring slukade böcker om kärnvapenolyckor. För det handlar snarare om vad världens undergång gör med människan som individ och som kollektiv än ett frossande i smuts, blodsprut och halshuggningar. Åtminstone för mig. Vem och vad offrar vi och framförallt varför. En riktigt bra bok om apokalypsen tvingar mig att hantera allt om livet och döden. De här fem och en halv raderna av Hö Hö-humor hade jag kunnat vara utan.

Den mest förbjudna sexualiteten

De börjar komma nu, texterna om Kerstin Thorvalls författarskap. I Boklördag i DN finns idag en fantastisk analys av Thorvalls litterära sjuttiotal skriven av Ebba Witt-Brattström. Jag är så jäkla less på att de flesta haft så svårt att skilja på författaren Thorvall och privatpersonen Thorvall. Inser givetvis att det kan vara knepigare att skilja dem åt när författaren ofta skriver om sig själv, men varför är det lättare att göra om författaren är en man? Och varför är en kvinnas beskrivning av sitt liv "bekännelselitteratur" medan mannens är stort författarskap? Witt-Brattström påpekar exempelvis angående jämförelsen med den samtida boken Jack av Ulf Lundell att: "Jack innehåller fler detaljerade sexskildringar än Det mest förbjudna. Så vari bestod det skandalösa i Thorvalls roman?" Jag fick en längtan att läsa om Det mest förbjudna så jag får nog plocka upp den från mamma nästa gång jag är där.

"Problemet med Thorvalls böcker var att hon envist kolportrerade en 'för gammal', därför oestetisk kvinnokropp. Inte nog med det. Hennes Anna yttrar sig sakkunnigt om mäns sexuella förmåga, utan att fatta att det är totalförbjudet."

Boklördag, Julhatare United och en muminmugg i utkanten av bilden

Har alla överlevt så här långt? Ingen som överväldigats av en plötslig lust att strunta i allt och åka till en strand varsomhelst det är varmt och tomtefritt? Efter två lediga dagar när jag knappt lämnat lägenheten och nästan enbart läst och klappat katter så har jag börjat få tillbaka lusten och orken igen. Och ikväll ska jag träffa en kompis och dricka vin, en träff vi för ett par dagar sedan lite skämtsamt kallade för ett möte med Julhatare United (hennes känslor inför den här högtiden är desamma som mina).

Har ni några ögonblick över så rekommenderar jag artikeln i DN:s Boklördag om David Peace och boken 1974 som nyligen kommit ut på svenska. Jag har bara börjat läsa boken men har enbart hört bra om den och älskade filmerna.

Intervju med Unni Drougge i DN Söndag

Har fortfarande ett läckande avloppsrör i mitt badrum och torkar upp vatten från golvet jag vet inte hur många gånger per dygn, börjar bli jäkligt less på allt måste jag säga. Vaknade dessutom klockan fyra i går morse med ont i halsen och ville bara gråta. Det här skulle ju bli helgen när jag sov i kapp, läste ikapp och fick ordning på allt. Men det är bara ta nya tag, rikta in mig på ännu en vecka fylld av rörmokare och flängade fram och tillbaka från jobbet. I brist på ordentlig bok-läsro har jag nu på förmiddagen lusläst DN Söndag som faktiskt har ett helt gäng läsvärda artiklar, speciellt gillade jag intervjun med Unni Drougge. Har aldrig läst någon av hennes böcker men fick en längtan att göra det nu. Artikeln både försöker göra upp med myten om Unni som väldigt arg samtidigt som den drar växlar på det. Det blir lite konstigt. Men jag gillar mycket av det hon säger, här är ett par citat.

 

Om utseende:

" - Det är så otroligt plågsamt att definieras av sitt yttre. Och det gäller bara kvinnor. Män slipper det där. Det är ingen som skriver om hur deras byxor sitter. Det är ett stigma som vi inte blir av med. Just därför kommenterar jag aldrig kvinnors yttre, även om de är skitsnygga. Det är inte intressant."

 

Om att ta sig ur ett destruktivt förhållande:

" - Det är märkligt. Många frågade om jag inte var glad när jag blivit av med min plågoande. Men man frågar inte någon som just krupit ut ur en brinnande bil om allt är frid och fröjd. Det är då det börjar. Man spelar död i ett sådant förhållande. För att härda ut. Sedan måste du börja minnas."

Nu ÄR det äntligen lördag

Bok, DN's Boklördag, te och två pälsbollar. Kan det bli bättre?

För ut tänker jag inte gå om jag inte måste.

Angående DN:s recension av Joan Didion

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?

Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)

Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.

Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.