Fritt fram

Så ropade vi alltid när vi som barn lekte kurragömma och inte orkade leta efter de sista kamraterna som gömt sig. Fritt fram är det nu ute i samhället. Det har väl varit ganska fritt tidigare också, men det blir mer påtagligt när även äldreboenden börjar ge sig iväg på utflykter. Alla mår bra av att komma hemifrån ibland och se något nytt, och dessutom träffa lite andra människor än de man brukar se dagligen. Smittspridningen är för tillfället väldigt låg i Skåne och det är jag tacksam över. Men det går aldrig att känna sig helt säker. Helt plötsligt kanske kurvan pekar uppåt igen. Mycket kommer det givetvis att bero på hur vi hanterar den här nya friheten. 

Tidningarna fylls med fler och fler annonser om evenemang som startat. Det är konserter, teaterföreställningar, utställningar och loppisar. Visst känns det lockande att få ge sig iväg på något sådant, men jag är nog ändå lite skeptisk. 2-metersavståndet är inte aktuellt längre, men det får inte kortas in för mycket. Jag har aldrig gillat att trängas,  och det värsta jag vet är när någon står och flåsar mig i nacken. De sista två teaterföreställningarna i Köpenhamn som Ulrika och jag beställt biljetter till blev inte av. Danmark har redan öppnat upp mer och mer, men vi känner oss inte särskilt sugna på att åka iväg ändå. Det var en tradition vi hade i mer än 10 år, men inget behöver klart vara för evigt.

Att ge sig ut på egna strövtåg är ganska riskfritt, och jag har ju naturen in på knutarna så för min del kan jag inte klaga. Fast nog längtar jag efter lite normalt liv då man bara kom på en idé om något man ville åka och titta på, satte sig i bilen och åkte dit utan att fundera över om det var knökfullt med andra människor där eller inte. Riktigt som tidigare tror jag inte det kommer att bli...åtminstone inte på länge än. 

Det bästa är ändå att flygningarna från Luxemburg har kommit igång. I morgon kväll kommer Katarina till Åstorps järnvägsstation och jag tar limousinen och åker ner och hämtar henne. 

Jag vill ha en egen brandman

 

Ja, gärna en hel brandstyrka undanstoppad nånstans här hemma. Då slapp jag de där irriterande manickerna i taket. Jag menar givetvis brandvarnarna. Vi har en placerad precis utanför köket och en nere i tvättstugan. De är sammankopplade så när den ena börjar tjuta sätter även "kompisen" igång och sen väsnas de i stereo. Ljudet kan väcka döda. Jag blir lika "stissig" varje gång det händer och eftersom jag inte är så lång måste jag ha en stege för att nå upp och stänga av dem. Till saken hör att jag blir ganska yr när jag kommer upp ett par trappsteg, så det känns inte alls säkert. Någon gång har jag stått där och vajat fram och tillbaka och till sist fått tag i brandvarnaren och dragit ner den helt. 

Mer än en gång har jag sagt att jag vill inte ha kvar dem, men Ulrika och Bo protesterar vilt och säger att det måste vi ha. Lätt för dem att säga som är viga. Jag får försöka fundera ut ett enkelt sätt för mig att nå upp till dem. Igår satte de igång för fullt när jag lagade middag. Jag hade lite för hög värme på spisen så det började ryka en aning. I tidningskorgen låg en IKEA-katalog och den fick jag snabbt upp och började vifta med. Till min förvåning blev det tyst. Antagligen var det inte så mycket rök denna gången kanske. 

Kanske brandvarnarna vill säga mig något? De tjuter aldrig när någon annan har hand om matlagningen. Det kan bara betyda en sak. Nämligen att jag inte passar att stå framför spisen. Trist..... men för husfridens skull ska jag i framtiden hålla mig på behörigt avstånd från köket. 

Hund eller katt?

Vi hade inga husdjur när jag var liten, men när vi kom hem till farmor och farfar fanns både hund och en massa katter. Tussi, som hunden hette, följde efter min faster en gång när hon cyklade från Ystad hem till sina föräldrar. Fastän det sattes in annons i tidningen var det ingen som hörde av sig och Tussi fick stanna kvar. Hon var så snäll och var alltid med oss när vi lekte. Varje sommar fick vi även ta hand om var sin kattunge, som när vi sen åkt hem gavs vidare till någon som kunde ta hand om den. Min syster och jag försökte smuggla ner kattungarna i våra väskor, men de jamade så mor hörde det innan taxin kom och hämtade oss. Otur!

Jag skaffade Milou när mina barn var i skolåldern, och han blev "min" hund. Alla valpar på kenneln i just denna kullen skulle ha namn som började på M och eftersom TinTin var populär hos oss just då, så fick det bli Milou. I motsats till TinTins vita hund var vår Milou emellertid en brunsvart långhårig silkyterrier. Han blev mycket gammal och det var en stor sorg när vi tvingades lämna honom.

Jag har ett foto av honom stående på mitt datorbord tillsammans med en del porslinshundar. Även Santos har en hedersplats här.

Santos var min dotters hund, som när han blev äldre fick komma och bo hos oss. Vi blev tre pensionärer som trivdes väldigt bra tillsammans. Tyvärr blev det inte så lång tid, för han blev sjuk och fick somna in. 

Jag har nog alltid sett mig som en hundmänniska, förutom under de åren vi var kattägare under sommaren hos farmor. Någon längtan efter att skaffa katt har jag aldrig haft, men nu har jag börjat tänka om.

En sån här liten Dallaskatt hade jag inte haft något emot.

Den hade gärna fått smyga runt i mitt hus.

Lucka 16

Santos

Idag för 17 år sedan föddes i Småland en liten vit, lurvig Bichon frisée, som fick namnet Santos. Jag var med min dotter Katarina och hämtade honom. Han var pytteliten och påminde mest om en leksakshund. När Katarina var tvungen att åka iväg på en kurs fick han bo hos mig en vecka. Han saknade fortfarande sin mamma och gnällde lite på nätterna. För att han inte skulle känna sig ensam bäddade jag åt mig på golvet, så att han skulle kunna klättra upp på madrassen om han ville.....och det ville han. Antingen låg han över halsen på mig som en varm och go halsduk eller uppe på huvudkudden precis ovanför mitt huvud. Det kändes litet som att sova med nattmössa. 

Han gillade lite annorlunda sovplatser även sen han blev äldre.

Santos var 3 år när Rasmus föddes och de blev de bästa vänner. Rasmus räknade Santos som sin hund och Katarina var generös och lät honom vara delägare. 

Santos ställde alltid upp när Rasmus ville leka, bara han fick ta sig en liten lur emellanåt.

Inför Zoés födelse var Santos väldigt noga med att kolla vagnens säkerhet både uppe i själva korgen och nedanför den. Det var ju en dyrbar last som skulle köras i den. 

      Han gick in för jobbet som livvakt på stort allvar.

 Även om man är liten kan man vara tuff.

Det är snart 3 år sedan Santos lämnade oss, och han är fortfarande oerhört saknad.

Tillbaka till vardagen?

Jag har inte riktigt känt för att varken själv göra några inlägg eller gå in på några bloggar och kommentera. Murphyveckan började med ett 90 minuter långt besök hos tandläkaren på måndagen. Tur i oturen var helt klart att jag hade hittat tanden, men att sitta och gapa i 1 1/2 timme var ingen sinekur. Nu är i varje fall kronan ditlimmad igen och jag kan le med alla tänder på plats....kanske inte 32 stycken men ganska många.

När jag hämtade Rasmus vid skolan en dag lät det så konstigt om bilen. Det var precis som om nån satt vid bakhjulet och spelade trumma. Efter besök hos bildoktorn fick vi veta att stötdämparen var trasig. Den är i och för sig aldrig bytt och bilen är 16 år så det var kanske väntat....men mycket olämpligt just nu. Vi fick en tid till på tisdagen.Som tur var så behövdes det bara bytas på ena sidan. Det är världsliga saker och egentligen inget som ger några större ärr...förutom på bankkontot. När det gäller djur och människor jag tycker om har jag däremot svårare att tackla det.

På onsdagen var det dags för Ulrikas operation. Dagen före flög Katarina upp hit för att kunna hälsa på sin syster på lasarettet. Zoé var också med och hon stannade här hos mig under tiden. Det var kul för oss alla att hon också var med för hon höll igång hela tiden och vi fick annat att tänka på. Hon försökte lära Rasmus lite prinsessdanssteg från filmen Frost. Det påminde nästan om när han och jag tränade Moon walk.

I går var det ett år sedan vi blev tvungna att lämna Santos och vi saknar honom alla fortfarande väldigt mycket. Han var gammal och sjuk så vi hade inget val.......men visst känns det tungt många gånger. I kväll åker Zoé och Katarina tillbaka till Luxemburg och förhoppningsvis kommer det mesta nu att bli som vanligt igen. Än så länge har det varit en helt vanlig fredag och det är jag mycket nöjd med.

Bara halvvägs

Som vanligt är jag sent ute när det gäller Bosses tävlingar. De är inte alltid så lätta, så denna gången blev det lite halvdant. Han ville att vi skulle fotografera en kyrkklocka där det bara syntes en visare. För det kunde man få två poäng. Det misslyckades jag med. I stället fotograferade jag en klocka som inte har några visare alls. Det måste väl ge tre poäng? Visserligen är det ingen kyrkklocka, men ändå.

Nästa uppgift var att fotografera ett trafikljus när det lyste endast gult. Jag klarade inte av det heller.

Fem egna bilder var lätt som en plätt att välja ut.

De här två godingarna är mina första barnbarn. Santos som kom först har alltid räknats som ett barnbarn. Han är oerhört saknad. Rasmus är mitt första tvåbenta barnbarn, och också den jag träffar mest. Han förgyller verkligen min tillvaro.

Detta är en nalle som jag fick när jag var barn för evigheter sen, och han är fortfarande i god vigör. Han är nu införlivad i Rasmus nallesamling, och kommer förhoppningsvis att gå i arv i fortsättningen. 

Vi har varje år ett koltrastpar som bygger bo i vår trädgård, och ibland tar de sig sådana friheter att de bygger inne på vår altan. Det är tydligen jobbigt att bygga för här har en av dem tagit en paus i solen. Den låg alldeles stilla länge, så jag trodde först att den var död, men när jag gick ut med kameran så tittade den på mig. 

Det här djuret är aningen större. Den är av rasen Texas Longhorn och jag såg den i Fort Worth. Varje dag vid middagstid föser ett gäng cowboys en flock med longhornare genom staden, precis som de gjorde förr i tiden. Det är naturligtvis för turisternas skull. Den här staden har många gamla byggnader bevarade och det känns som man är i en annan värld.

Nu är vårdagjämningen avklarad och snart är det sommartid. Då dröjer det förhoppningsvis inte länge innan mina rhodedendron blommar igen.

Att ta hjälp av tänkarluvan

Ibland verkar det helt tomt på hjärnkontoret när man ska skriva ett inlägg. Då brukar jag antingen strunta i att skriva nåt eller dra ner tänkarluvan över ögonen och bara vänta på att det dyker upp nån idé. Något som jag gillar är olika teman. Då är det så lätt att komma på nåt att skriva om, för då har man ju redan ett givet ämne. I skolan gillade jag att skriva uppsats. Jag valde alltid ett ämne där jag kunde få skriva fritt och fantisera som jag ville.

Här på bloggen har jag egna teman som t.ex. Färgtema. Det började med att jag en januaridag för två år sen tyckte det var så trist i naturen och beslöt mig för att leta efter regnbågsfärger i skogen. Sen flöt det bara på och blev till sist att jag ibland skriver inlägg en hel vecka som alla handlar om eller har någon anknytning till en viss bestämd färg. Jag har betat av några färger och funderar nu på nästa som kommer lite längre fram i sommar.

Läskiga djur är ett annat tema som jag börjat på. Lite då och då kommer lite synpunkter på vad jag anser är läskiga djur. Något som definitivt inte är läskigt är Nalle Puh-söndagarna. Han är den gulligaste och mest förnuftiga björn jag vet.....nästan mänsklig. I december i fjor hade jag en adventskalender här på bloggen, där samtliga inlägg handlade om änglar. Änglar är nämligen en av mina många passioner.

Blogg 100 är något som många deltar i. Det startade jag med på någon gång i mars. Man ska då skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar, och eftersom jag i stort skriver på det viset, tyckte jag det var en kul grej. Inspirationen och lusten att skriva tog tyvärr abrupt slut när vi miste vår lille Santos. Jag har därför hoppat av från det temat. Att skriva kan jag ändå inte sluta med, märker jag. Det är som en slags terapi, så det kommer jag att fortsätta med de dagar jag tycker det känns roligt att skriva.

Tänk att så lite kan betyda så mycket

Ibland tar den minsta sak upp största delen av ditt hjärta.

Tusen tack för alla förstående och omtänksamma kommentarer på mitt förra inlägg. Det kändes väldigt bra. Vi försöker hantera saknaden efter vår lille Santos så gott det går. Vissa dagar går det lite lättare och sen andra dagar är det helt nattsvart. Det blev väldigt chockartat för oss alla eftersom vi bara ställt in oss på sövning och tandutdragning. Efter epilepsianfallet kändes det dock aningen nervöst, och det var en tuff väntan på telefonsamtalet från veterinären. En stor eloge till personalen som inte bara är så måna om djuren utan även försöker stötta ägarna.

Rasmus var så orolig över att Santos skulle sövas och frågade ideligen om han klarade det och kom hem igen. Santos var 3 år när Rasmus föddes så de har växt upp tillsammans och haft mycket skoj. Santos har ju bott hos mig i omgångar och då flera månader i sträck. Då fick jag ofta packa en liten weekendväska till honom och åka iväg med honom till Kvidinge, för Rasmus ville passa honom. Rasmus har ända sedan han var liten räknat Santos som "sin" hund och Katarina har varit generös och låtit honom vara delägare. Egentligen har vi alla känt oss lite som delägare, så han har varit som en slags storfamiljshund...älskad och omtyckt av alla.

Rasmus var helt otröstlig när han fick höra vad som hänt. Santos var ju hans bäste vän. Som tur är har han en väldigt human lärare som hade full förståelse för att han inte kunde gå till skolan dagen efter. Jag hämtade honom på morgonen och han var väldigt orolig för hur det skulle kännas att komma hit när inte Santos fanns här. -"Det kommer att kännas konstigt att ingen sticker ner huvudet i min väska och kollar", sa han. Vi plockade fram foton på Santos och satte i ramar och pratade mycket om allt kul vi varit med om under åren.

Dagen efter hade han turligt nog studiedag så vi tillbringade dagen tillsammans och fortsatte att prata om alla kul minnen. Vi bestämde oss för att tänka att nu fick Santos träffa min hund Milou och eftersom gamlamormor (min mor) också var i himlen så kunde hon ta ut båda två på kisserundor bland molnen. Min mor var ingen hundmänniska, men både Santos och Milou var hennes favoriter. När hon var sjuk och bodde hos mig hade jag Santos också här i flera månader. Varje gång hon skulle lägga sig och vila så ropade hon på Santos och han kom glatt skuttande och hoppade upp i sängen till henne. Sen låg de där och sov några timmar. Så tanken på att hon nu är ute på hundpromenader är kanske inte så tokig ändå.

Min lille Santosängel

I tisdags hade jag en veterinärtid till Santos på morgonen. Han skulle sövas för röntgen och några tänder som skulle plockas bort. I måndags kväll fick han helt plötsligt ett epileptiskt anfall. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev jätterädd. Det varade bara ca 30-40 sekunder och sen var han sitt vanliga jag igen.

Jag berättade för veterinären vad som hänt och han menade på att eftersom han var så gammal så kunde det vara en tumör. Det var två veterinärer som undersökte honom och de tyckte han verkade ovanligt pigg för sin ålder (14,5 år). Det bestämdes att de skulle börja med att ta blodprov för att komma fram till vad som var felet innan de sövde honom. Veterinären ringde mig efter en timme och berättade att Santos hade en stor tumör inkapslad mellan mjälte och lever. Det kanske skulle gå att operera honom, men det betydde också en hel del olika tester innan och cellgifter efteråt. Med tanke på hans ålder var det inte det bästa utgångsläget, men det var upp till mig att bestämma. I samråd med Katarina kom vi fram till att det var inte rätt gentemot Santos. Han har haft ett långt och bra liv och då ska inte hans sista tid bara vara ett enda lidande.

Jag frågade veterinären vad han hade gjort ifall det varit hans hund. Hans svar var, att han hade inte tvekat en sekund på att låta honom somna in med tanke på tumörens storlek och hundens ålder. Det avgjorde det hela för oss. Santos fick somna in i tisdags förmiddag. Jag är ju helt övertygad om att vi tog rätt beslut för Santos skull, men det gör varken sorgen eller saknaden mindre.

Konstverk

Första gången jag såg den här bilden och läste vad konstnären hade döpt sin skapelse till, tänkte jag med en gång: "Vilken konstig konstnär". Det är Magritte som är mästaren bakom verket. När jag sen läste vidare om förklaringen till titeln så tyckte jag att konstnären var väldigt smart. "Ceci n´est pas une pipe" betyder ju "Detta är ingen pipa"......och det är det inte heller. Det är en bild av en pipa och det är en helt annan sak.

Jag gillar sådana här lite kluriga uttryck och tycker om att leka med ord som har flera betydelser, för det kan bli så tokigt i slutändan. Pipbilden inspirerade mig till att fundera ut nåt liknande. Jag är ingen konstnär, så jag tog hjälp av kameran i stället. Foto räknas idag som konst och det tycker jag är helt rätt. Det finns så många duktiga fotografer vars bilder är minst lika vackra om inte vackrare ibland än många tavlor som visas.

Jag la kameran i jackfickan och tog Santos med mig in i skogen. Där brukar det vara lätt att hitta motiv. Skogen är alldeles full med vitsippor nu, så jag tänkte att det går nog att göra något av det. Det var lite svårt att regissera Santos, för han hade en egen åsikt om vart han ville gå. Jag ville gärna att han skulle titta in i kameran, men han hör lite dåligt eller också är det så att han bara struntar i att lyssna när jag ropar hans namn. Till sist stannade han ändå upp och vände sig om. Då gällde det att vara snabb med avtryckarknappen.

Bilden kallar jag för "Detta är inte Putte i blåbärsskogen." Det är nämligen Santos i vitsippsskogen. Någon översättning till franska bryr jag mig inte om idag.

Inlägg 44 i Blogg 100

Glada nyheter

Denna veckan har Santos varit på återbesök hos sin doktor. Det visade sig att tabletterna han fick hade hjälpt en hel del. Han var inte alls lika spänd över ryggen mer. Jag har ju märkt på honom att han varit piggare och han har inte gnällt till en endaste gång. Katarina åkte in med honom. Eftersom det är hennes hund, så måste hon ha huvudansvaret. Jag vill inte bestämma vad som ska göras med Santos utan att Katarina är med på det. Denna gången gjordes ett ultraljud på hans hjärta för att se ifall han skulle kunna klara av en sövning. Vi var lite oroliga eftersom han ätit hjärtmedicin för ett hjärtfel som veterinären i Luxemburg upptäckte för fem år sen.

Efter ultraljudsundersökningen fick Katarina veta att Santos hade inget större hjärtfel!!!! Det hördes ett minimalt blåsljud, men det var inget som han behövde ta medicin för. Till råga på allt så har veterinären i Luxemburg flera gånger velat söva Santos (utan att först göra en ultraljudsundersökning) för att kontrollera hans hjärtfel. Då börjar man undra ifall det är djuren eller pengarna som är viktigast. Det kostar ju en slant att besöka en veterinär, och i Luxemburg går det inte att försäkra äldre hundar.

Hos Din veterinär i Ödåkra är djuren verkligen i centrum. Där tjatas inte om några onödiga undersökningar utan de gör vad som är nödvändigt för att djuren ska må bra. Det känns väldigt tryggt att åka dit. All personal är så vänlig och tillmötesgående och visar aldrig att de är stressade. Man får den tid man behöver på sig att fråga om vad man vill. Vi har fått en tid till nästa tisdag. Då ska Santos sövas för röntgen och samtidigt ska en del tänder dras ut och även tandsten ska skrapas bort. Jag ska lämna honom redan kl. åtta på morgonen, och jag vet inte alls hur lång tid det tar.

Den bästa nyheten av alla tar jag nu till sist.

Santos ska stanna kvar hos mig! 

Jag får väl erkänna att jag har dragit fram alla fördelar jag kommit på med att han bor här, och det har tydligen hjälpt. Skämt åsido, så tycker både Katarina och KG att det är skönt för Santos att han alltid har sällskap. Vi har ju mycket mer fritid att spendera på honom eftersom vi är hemma hela dagarna. Jag har passat honom ända sedan han var en liten valp, så han känner sig lika hemma här som i Luxemburg. Nu ska jag leta upp hans pass och klippa det i 1000 bitar.

Inlägg 41 i Blogg 100

Känslornas bro

Öresundsbron är verkligen känslornas bro. Vi åker den nästan bara när vi ska till Kastrup för att hämta eller lämna någon av barnen eller barnbarnen, eller när vi själva ska åka iväg. I måndags kväll åkte vi dit för att möta Katarina och Zoé. Vid sådana tillfällen kör man glad i hågen över bron. De ville naturligtvis hälsa på sin lille vovve och se hur han hade det. Santos blev jätteglad när han träffade dem och svansen gick som en propeller. Zoé kallar honom för Lilla Gåbben så det har han lystrat till hela veckan.

Det har varit så kul att ha båda "töserna" hemma. Zoé pratar hela tiden. Hon förstår svenska jättebra, så det har jag hållit mig till. Däremot svarar hon på franska, så ibland har det blivit en hel del förvecklingar. Mina franskakunskaper är väldigt begränsade och mina kunskaper i franskt barnspråk är helt obefintliga. Det blev ändå så att vissa ord fastnade och sen fick det bli teckenspråk för resten. Det fungerade väldigt bra. Hon är en glad prick, och tog det inte så allvarligt när mormor inte fattade vad hon menade.

Amyss (Rasmus) var naturligtvis efterlängtad varje dag. Jag hämtade honom efter skolan och sen var det fullt ös tills han skulle hem. Även om det är lite åldersskillnad mellan dem så kunde de hitta en del gemensamma intressen. Fotboll gick bra. Bandymålet var perfekt i storlek till en match i trädgården, men Rasmus fick lite förmaningar för att han sms:ade kompisar mitt under matchen.

Tiden svischar iväg lika snabbt som åkturen på en rutschkana, och innan man vet ordet av så är det dags att packa in sig i bilen för en färd över bron igen. Den här gången är det dock inte lika kul. Nästa gång Zoé kommer hit blir inte förrän i augusti. Jag tror jag måste åka ner och hälsa på henne innan dess.

Inlägg 40 i Blogg 100

Hos dr Dolittle

Santos har ibland gnällt till och jag har inte kunnat förstå varför. Det har kommit lite när som någon dag och sen har det varit borta ett tag. Först trodde jag att det var nån insekt eller nåt, men jag undersökte hans päls utan att finna något konstigt. Han tuggade sitt torrfoder utan problem, så jag trodde inte det var tänderna som spökade. Ingen haltning när vi var ute och gick, utan han galopperade som en liten miniponny. Helt plötsligt började han skrika till när han gäspade och då ringde jag till veterinären. Vi fick tid till i tisdags förmiddag hos Din Veterinär i Ödåkra. Vi var där strax efter kl. 8 på morgonen, men det var redan många som satt i väntrummet. Det kändes lite som när man åkte till barnläkaren när barnen var små.

Vi fick ganska snabbt gå till ett undersökningsrum och vänta på veterinären. Det var en mycket lugn och trevlig man och Santos fann sig i att bli tryckt och klämd på. Santos var lite spänd över ryggen tyckte veterinären och det kunde vara lite förslitningsskador. Santos är ju över 14 år, så det är kanske inte så konstigt. Det troligaste var att smärtorna kom från ryggen. Jag fick tabletter mot artros till honom, som han ska ta i 10 dagar. På onsdag ska vi på återbesök så vi vet om tabletterna hjälpt. En röntgen kan bli aktuell på skelettet, men då måste han sövas, så först ska ett ultraljud göras på hans hjärta för att avgöra hur de ska gå tillväga. Santos har ju ett hjärtfel som han äter medicin för.

Om tabletterna hjälper så kan han utan vidare äta dem hur länge som helst, fick jag veta. Det viktigaste är att Santos inte har ont. Det var bara bra att han rörde på sig och inte bara låg stilla hela dagen. Det känner jag själv igen. På morgonen när jag ska stiga upp känner jag mig som en gipsdocka. Här svingas inte några ben över sängkanten mer. Det har dock blivit betydligt bättre sen Santos flyttade hit. Nu promenerar jag mer regelbundet och har inte lika mycket värk som tidigare. 

 Göran och jag har var sin dosett för våra mediciner och nu måste jag köpa en till Santos också. Vi är pensionärer alla tre och det måste vara rättvist. Vårt hus kan nu liknas vid ett pensionärshem, men ibland hyr den yngre generationen (Rasmus) in sig och då blir det liv i luckan. 

Inlägg 31 i Blogg 100

1 April

Idag måste jag var lite extra uppmärksam eftersom det är Stora lurardagen.  Det är påsklov denna veckan och Rasmus är här nu fram till Långfredagen. Hans föräldrar jobbar och han tycker det är trist att var ensam hemma. Här sover han så länge han vill på morgonen och han behöver inte tänka på att själv fixa mat. Ifall det är så han känner för att åka till en kompis, så skjutsar jag honom dit. Det brukar inte bli så ofta, för han vill gärna träffa Santos och leka med honom. Santos tycker givetvis det är toppen. De är bästa kompisar. När Rasmus var bebis stod Santos bredvid vagnen och vaktade, så de har växt upp tillsammans. Behöver vi åka iväg nånstans en längre tid, så passar Rasmus honom gärna. Då ligger Santos bredvid hans säng på natten eller på en filt precis utanför hans rum. Är man livvakt så ska det tas på allvar. Det gjorde ju Kevin Kostner.

Seden att luras på första april finns i de flesta länder. Till Sverige tror man att den kom på 1600-talet. Då brukade man ge den man ville lura en lurelista. Skämtet gick ut på att man lurade personen att gå dumma ärenden. Det aprilskämt som man pratar mest om i Sverige är nog det från 1962 när Kjell Stensson lurade så gott som hela svenska folket att klippa sönder en nylonstrumpa och sätta framför TV-rutan för att få en färg-TV. Jag tycker nog att det skämtet står sig bra än idag.

Inlägg 28 i Blogg 100

Santos guidar på Björnås

Jag brukar ta ut min "extramatte" på lite promenader om dagarna. Det är nyttigt med frisk luft. Det finns gott om promenadvägar här uppe på åsen, både inne i skogen och ner mot samhället. Idag tog vi en tur förbi Fårhagen.

På somrarna är där får som bara står och stirrar när man går förbi. 

Vi brukar fortsätta vidare in i Kalvahagen, men där är inga kalvar. Det lutar rejält neråt hela vägen och det är inga problem att få "extramatte" med. Ibland nästan småspringer hon. Då får jag kissa i flygande fläng.

Så är vi då nere vid Björnekulla kyrka. Min matte och husse gifte sig i den kyrkan för en del år sen.

Vi svänger av åt vänster och går en liten stig som tar oss hem till Granvägen igen. Nu börjar det bli lite besvärligare, för nu lutar det uppåt. "Extramatte" låter mig stanna och nosa på så många grästuvor jag vill....och jag får nosa hur länge jag vill också. Hon drar aldrig i kopplet. Jag har kommit på varför. Då passar hon på att vila och hämta andan. Hon låter som en ångvält i uppförsbackarna.

Inlägg 26 i Blogg 100

Laddad

När våren är på gång vill man gärna göra lite nytt.....som att ändra om inomhus, för naturligtvis kan man inte ha det som tidgare. Jag blir inte så påverkad av olika trender, utan jag håller mig till det jag gillar, men något måste jag ändra på. Numera är jag inte så energisk så jag möblerar om i alla rum stup i kvarten. Det blir lite mer sansat som att ändra på lite tavlor eller prydnadssaker eller sy några nya kuddar eller gardiner. Det är alltså väldigt stor skillnad mot hur det sett ut här tidigare om åren. Möjligtvis kan det bero på att jag blivit äldre och kanske förståndigare...... eller tröttare...... eller bara nöjd med hur det ser ut.

Jag tycker det är roligt att åka till möbelvaruhus och gå runt och kika på inredningen där. Det är inte alls för att jag är på jakt efter någon ny möbel utan för att få lite inspiration och hämta hem nya idéer. Möbler blir mer och mer avancerade nu. De är inte bara möbler utan även laddare. IKEA kommer i april ut med en samling inredningsprodukter med inbyggd laddare för smartphone. Det räcker med att man lägger telefonen på nattduksbordet, lampfoten eller skrivbordet så laddas den trådlöst. Vilka finesser!

När börjar IKEA sälja stolar eller fåtöljer som laddar människor? Tänk er en dag man känner sig helt under isen. Då sätter man sig bara i fåtöljen och efter ett tag är man fulladdad. Nu behövs det inga piggelintabletter mer. Jag undrar hur länge en sådan laddning varar. Det måste klart bero på om man tillhör en ny eller gammal modell.

Jag hoppas att IKEA snart släpper den här modellen på fotpallar och att den ingår i laddningsgruppen. Då kan Santos och jag först ta och ladda upp oss rejält innan vi ger oss av på vår skogspromenad. Vi kommer att bli det mest laddade pensionärsparet i hela Åstorp.

Inlägg 17 i Blogg 100

Morgongymnastik för fyrbenta

Alla veckotidningar med självaktning har minst ett reportage i veckan om motion. Det visas rörelser som ibland är nästan helt omöjliga för en vanlig människa att utföra. Efter försöken med gympan får man snabbt bläddra vidare till Fråga doktorn-sidan för att få reda på hur man ska ta hand om de skadar man just fått. Jag köper inga hundtidningar så jag vet inte om det finns nåt liknande i dem. I samråd med Santos har jag därför satt ihop ett litet motionsprogram. 

När man vaknar på morgonen är det bra att sträcka och tänja alla muskler i kroppen...gärna innan man lämnar sovplatsen. Är den för liten, så går det bra att hoppa upp i en stor säng eller soffa och göra rörelserna där. Huvudsaken är att underlaget är mjukt.

Se till att alla ben får sig en riktig genomgång.

Hundsimsrörelser är väldigt nyttigt.

Svansen behöver mjukas upp med lite viftningar. Gör 10 vift åt höger och 10 åt vänster.

Slut för idag. Nu är det tid för kisserundan.

Inlägg 12 i Blogg 100