En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

God fortsättning på det nya året!

Julafton firades hemma hos mig som det gjorts under många år. Båda mina döttrar och deras familjer var här och senare på kvällen skypade vi med Peter och hans familj. Vi började med glögg, pepparkakor och lussekatter på eftermiddagen och efter det delade vi ut julklappar. Sedan en del år tillbaka ger inte vi vuxna varandra några julklappar utan det är endast barnen som får det. Rasmus är knappast ett barn längre, men givetvis har han inget emot att räknas in i den kategorin på julafton. Zoé anser väl inte heller att hon är något barn längre. Hon blir tonåring i februari. 

På kvällen blev det traditionell julmat, och visst är det gott en gång om året. För att kompensera för de uteblivna julklapparna till de vuxna så har vi i många år spelat julklappsspelet. Där deltar både barn och vuxna. Varje år har det alltid varit en julklapp som varit väldigt eftertraktad. I år var det en bok som hette Lilla boken om Chanel. Så fort jag fick en etta aller sexa på tärningen roffade jag åt mig boken, men den gjädjen varade inte länge. Boken åkte kors och tvärs över bordet. När tiden var ute satt jag utan ett enda paket och det var det fler som gjorde. Rasmus, däremot hade en liten hög framför sig. Han räckte över boken till mig och sa:"Jag tänkte att du ville nog ha den." Han är otroligt omtänksam.

Det har blivit tradition att spela något spel på julaftonskvällen och de sista åren har vi hållit oss till När då då?. Det är ett mycket roligt spel. Man spelar i lag och vi delade in oss i tre lag: två systrar, två svågrar och mormor+barnbarn. Det blev faktiskt ganska jämt, men systrarna vann en gång mer än vi andra. 

Det känns skönt att julen är över och allt återgår till det vardagliga igen. Jag minns hur min farmor bakade och lagade mat i det oändliga inför julen, men hon var alltid på gott humör och verkade inte stressad. Hon var helt lugn och visste av erfarenhet att allt blev klart till jul, och blev det inte det så var det inte världens undergång. Jag gillade hennes livsfilosofi och har försökt anamma den så mycket som möjligt. Jularna hemma hos farmor och farfar var de bästa jag upplevt. Det var riktigt gammaldags jular. Inget fattades och alla hade tid att umgås och prata med varandra. Vi barn, min syster och jag och våra två kusiner var väldigt mycket i centrum. Det såg farmor till.

När inte farmor fanns längre tog min mor över julfirandet. Hon var en duktig matmamma precis som min farmor och hon gjorde själv alla sillinläggningar, aladåber (som jag tyckte var så äckliga där de stod och dallrade), leverpastej, leverkorv och allt som man över huvud taget kunde tänka sig hörde till ett julbord. Till skillnad från min farmor var mor stressad till tusen. Inte nog med att maten skulle vara perfekt...hela huset skulle skina. Vi försökte få henne att åtminstone dra ner lite på städningen. Det var väl bättre att ta den efter jul? Nej, det gick inte! Alla köksskåp skulle skuras både in och utvändigt. På julafton var hon helt slutkörd. Hon hade ordnat en riktig Carl Larsson-jul men orkade inte själv njuta av den som vi andra gjorde. 

Både min farmor och min mor är två kvinnor som jag beundrar och har lärt mig mycket av. Den som gjort störst intryck på mig är min farmor. Hon kunde få allting att verka så enkelt och hon bekymrade sig inte om oväsentligheter. Det viktigaste för henne var familj och vänner och barn i synnerhet. Min syster och jag tillbringade alla skollov hos farmor och farfar på deras gård och jag kan fortfarande med glädje tänka tillbaka på alla tokigheter vi gjorde där. Farfar var lite mer sträng, men farmor kunde alltid hitta någon ursäkt för våra hyss. Dessutom var hon själv ganska bra på att hitta på upptåg.

Det påstås att en farmor/mormor består av fyra fjärdedelar.......en fjärdedel förälder, en fjärdedel lärare, en fjärdedel bästa vän och en fjärdedel medbrottsling. Den beskrivningen passar perfekt in på min farmor.

Lucka 24

Lapptäcke

Skepptunatäcket är ett textilt arbete som kommer från Skepptuna kyrka i Uppland och som nu finns på Statens historiska museum. Enligt en Kol-14-analys av arbetet har det sytts mellan 1440 och 1620. I museets databas anges tillverkningstiden till 1500-talet. Täcket är 160x210 cm och består av tjugofyra  blå och röda kvadrater med djurfigurer ordnade i sex kolumner och fyra rader, samt en bred grön kantbård.

Djurfigurerna är utfärdade i intarsiabroderi. Ibland kallas broderikonsten för mosaik-broderi. Det är en teknik där ett mönster, ofta ett djurmotiv, klipps ut från två olikfärgade bitar vadmal, som byts mot varandra och sys in i hålet som bildas när figuren klippts ut. Nästan lite som att lägga pussel. På framsidan täcks sömmarna av gyllenläder. Kvadraterna är sinsemellan avdelade av tunna vadmalsremsor. Eftersom de här sömmarna blir ganska ostabila så har tekniken inte använts för att tillverka vardagliga saker. De exemplar som finns kvar är oftast brudpällar och ibland har dessa gjorts om till kuddar.

Skepptuna täcket kan ha varit en brudpäll. Man vet inte hur traditionen med brudpäll kom till. En teori är att den härstammar från en tyghimmel som fanns uppspänd över hedersgästerna vid ett gästabud som skydd mot sotflagor från spisen. En annan att den, liksom slöjan, skulle vara ett tecken på blygsamhet. Till en början hölls pällen upp med sträckta armar, men efter hand tillkom bärpinnar eftersom det kunde bli tröttsamt för armarna. I Sverige började brudpällen försvinna på 1700-talet samtidigt som brudslöjan infördes, men i allmogemiljö var den vanlig in på 1900-talet. Att "gå under pällen" var ett annat namn för att gifta sig.

Detta var sista kalenderinlägget och jag tackar alla som orkat läsa. Nu är det julfirande som gäller. Jag önskar alla en riktigt

 God Jul och ett Gott Nytt År

Lucka 15

 15 meter historia

På Järntorget i Örebro finns en 15 m lång tidslinje framför statyn av Karl XIV Johan. Den beskriver händelser från 1810 och fram till 2010. Det täcker alltså de första tvåhundra åren släkten Bernadotte funnits i Sverige. Man kan läsa om över 100 olika händelser; både lokalt från Örebrotrakten, men också från övriga världen. Här nedan har jag bara tagit med ett litet fåtal.

Det börjar med 1810 när den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare vid ett extrainkallat riksmöte i Örebro. Anledningen till detta var att kung Karl XIII inte hade egna barn. Han och hans drottning hade adopterat prins Karl August, som avled på Kvidingehed i Kvidinge, en halvmil utanför Åstorp. Det finns ett monument där som rests över denna händelse .

1818 blev Karl XIV Johan vald till kung och nu börjar Bernadottesläktens historia på Sveriges tron.

1862 införs studentexamen som avslutning på det svenska gymnasiet.

1889 invigs Eiffeltornet som entré till världsutställningen i Paris.

1901 äger den första Nobelprisceremonin rum. Bland pristagarna finns Wilhelm Conrad Röntgen.

1921 införs allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

1925 påannonserar Sven Jerring den första rundradiosändningen.

1938 stiftas en lag som garanterar alla två veckors semester.

1945 fäller USA atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Strax därefter var andra världskriget slut.

1948 införs allmänt barnbidrag med 200 kr per barn och år.

1954 startar provsändningar av TV-program i Sverige.

Den 3 september 1967 går Sverige över till högertrafik.

1979 ändras successionsordningen så det blir tillåtet med kvinnlig tronföljd.

Detta är ett mycket trevligt och intressant sätt att få veta mer om historiska händelser. Tänk om man kunnat få se något liknande i andra kommuner! Åtminstone borde det vara av intresse att föra fram den egna kommunens historia.

Änglarna i Ängelholm

Jag måste erkänna att jag var lite orolig hur det skulle kännas den här julen. Nu har ett helt år gått då jag fått uppleva alla bemärkelsedagar och helger utan Göran. En del säger att det blir bättre sen, och det vill jag tro på. Saknaden blir klart kvar men kanske på ett annat sätt.

Flytten till lägenhet har definitivt gjort att det mesta känns lättare. Innerst inne är jag en positiv själ och kan se det komiska i det mesta. Det räddar många trista situationer. Jag körde i skytteltrafik till återvinningscentralen innan jag flyttade, men jag märker att jag hade behövt tagit ett par rundor till. Det svåraste har varit att få plats till mina hobbygrejer. I huset hade jag två syrum plus två rum där jag förvarade tyger och pysselmaterial. I lägenheten har jag ett hobbyrum och givetvis ett förråd i källaren. Jag får jobba som en skållad råtta med att sy och sticka så det mesta av materialet försvinner. 

Det har varit lite trångt i lägenheten under julhelgen. Jag och ca 50 "väninnor" har försökt samsas om utrymmet. Det har varit ett evigt flaxande här, för naturligtvis hade jag inte hjärta att lämna bort mina änglar. 

Det var inte riktigt plats för en stor gran så jag fick tag på en liten med slinga och allt klart. Där hängde jag alla småänglarna som tidigare flög runt i en mobil. 

I fönstren placerades stjärnorna som Göran gjort tillsammans med ett antal änglar. 

Man kan väl säga att den här vingförsedda damen "hänger på låset." 

Märkligt nog hittade jag utrymmen för samtliga damer. Ja, en del håller mig sällskap året om. Jag är kanske inte så värst änglalik själv, men jag säger ändå som en av mina söndagsbloggare för något år sen: "Jag är faktiskt en ängel. Hornen är där bara för att hålla glorian på plats."

Tre mammor

 Jag har tre böcker av Gunnel Linde som heter 

När jag var mamma, När mamma vara mamma  och När mormor var mamma

När min mormor var ung arbetade hon som piga på en bondgård. Äldste sonen där fattade tycke för mormor och de gifte sig. Han var betydligt äldre än mormor....hela 22 år, men det var tydligen ett lyckligt äktenskap ändå. Min morfar lär ha varit väldigt snäll. De fick 7 barn, där min mor Sigrid var äldst och efter henne kom 6 pojkar. Mor var väl inte så begeistrad, så när det var dags för barn nummer sju att födas sa hon: "Blir det en pojke slänger jag honom på gödselhögen." Naturligtvis blev det en pojke och morfar frågade henne då om de skulle slänga bebisen. Men mor var väldigt barnkär och så klart ville hon behålla sin lillebror. När mor var 12 år blev hennes far sjuk i lunginflammation och dog efter någon vecka. Nu stod mormor ensam med 7 barn där mor var äldst, och den minste brodern var 5 månader. 

Mormor fick sälja gården och flytta till ett mindre torp. Det var inte lätt för henne att försörja så många barn. De tre äldsta blev utplacerade hos släktingar. Så hemskt att splittra en familj på det viset. Mor hade oturen att komma till en mycket elak faster. Hon var känd i byn för att var mycket otrevlig mot alla. Mor berättade hur hon fick slita i jordbruket när hon kom hem från skolan. Fastän det var hennes släktingar fick hon aldrig sitta med vid matbordet utan vänta tills familjen var klar och då fick hon och pigan äta. 

Det var en ganska stor gård och de behövde mycket hjälp så min far kom att jobba där så småningom. Mor och far förlovade sig efter ett tag och när farmor hörde hur min mor blev behandlad tyckte hon att mor skulle flytta hem och bo hos dem i stället. Min farmor var mån om alla människor. Mor och far bodde i ett litet rum hos farmor och farfar och mor började jobba i en pälsaffär där hon utbildade sig till pälssömmerska. 

Mina föräldrar flyttade till Eslöv efter att min syster blivit född och då jobbade far på en firma som sålde jordbruksmaskiner. Mor var hemmafru ända tills min syster och jag blev tonåringar. Då började hon jobba inom åldringsvården.

Jag fick mitt första barn, Ulrika när jag var 24 år och sedan dröjde det 3,5 år innan lillasyster Katarina såg dagens ljus. 1,5 år senare var det dags för minstingen Peter att göra entré. Jag jobbade på Barnsjukhusets spädbarnsavdelning i Helsingborg när jag väntade Ulrika. På den tiden var även de för tidigt födda barnen placerade där. Idag har de en egen avdelning, Neonatalavd. Jag älskade att jobba med de där små knytena. De var som dockor.  Efter att Ulrika fötts var jag mammaledig i 6 mån och därefter sa jag upp min tjänst. Det var det vanligaste på den tiden och det var inga problem med att få komma tillbaka och jobba igen efter några år, vilket jag gjorde när Ulrika var ett par år gammal, fast då valde jag att jobba natt och med det förbehållet att jag ville bara hoppa in strönätter och inte ha en fast tjänst. Jag fortsatte att jobba så under många år. På det viset kunde jag vara mycket hemma med barnen. Inte förrän alla tre gick i skolan och klarade av att gå hem själv och fixa mellis började jag jobba dagtid. Då dök det upp ett jobb inom skola och barnomsorg och det passade mig perfekt. Jag fick samma lov som barnen. Jag har alltså jobbat med barn i hela mitt liv...från bebisar till sjätteklassare. 

Om jag jämför hur livet varit för oss tre mammor så är det utan tvekan jag som har haft det lättast. Även om allt i samhället inte är perfekt idag, så är det ofantligt mycket bättre än förr. 

Det stämmer in på mig

Jag brukar inte läsa horoskop eftersom jag inte tror så mycket på det som står där, men när jag var hos tandläkaren senast såg jag i en tidning att det fanns ett inredningshoroskop och blev lite nyfiken. Inredning intresserar mig väldigt mycket och här stod att läsa om vad som var utmärkande för varje stjärntecken. Jag är född i Lejonets tecken och jag måste säga att det var en hel del som stämde in.

Lejonet-öppet och lättstädat
(23juli-23 augusti)

Lejonet hatar att städa. Speciellt om det är plottrigt med en massa grejer överallt. Nej, golvet ska vara tomt, det ska vara rent och enkelt att ha överblick över saker och ting, och om man nu måste stå och laga mat kan man väl gärna få blicka ut över någonting samtidigt? Se vilka som kommer och går. Men samtidigt - det måste vara lätt att ha besök, få gäster, gärna stora grupper, kunna hålla möten kanske, se till att alla i bokklubben får plats. Alla ska må bra, det ska tilltala många sorters människor och alla ska se att man helt enkelt har lagt ner lite energi på att få det mysigt och bra. Ett hem för alla! Där Lejonet kan trona och trivas och tänka på allt annat än städning.

Om vi tar det från början så avskyr jag städning. Vanlig veckostädning är rent själsdödande. Jag kan tänka mig storstädning, för det påminner mer om ommöblering, och det gillar jag. Det får gärna var lite svängrum mellan möblerna så man slipper att stöta emot något när man går förbi. Att kunna titta ut när man lagar mat är jag inte i nåt större behov av. Det måste väl vara bättre att kolla det man håller på med så det inte bränns vid. Dessutom kan jag bara titta rakt in i kaklet när jag står vid spisen, men det är snyggt så det är helt ok.

Jag skriver under på att det måste var lätt att ha gäster. Vi har tre bäddsoffor som lätt kan förvandlas till sängar. Det är även skönt att vi har plats i huset så att varje familj kan få sitt eget krypin när alla barn och barnbarn samlas. Vi har ändrat om i huset så att alla rummen används dagligen även när det bara är vi två hemma. Det känns så onödigt att ha rum som står tomma. Då blir det nästan som förr i tiden när det alltid stod ett "finrum" redo för kalas. Min farmor hade ett sådant rum och det kallades för "salen". Det var ett stort rum med ett matsalsbord och en massa stolar och skåp för porslin. Där var alltid svinkallt på höst och vinter, för farfar eldade bara där när de skulle ha gäster. 

Ommöblering är som sagt något som jag gillar. Det slutar alltid med att jag kommer på några nya detaljer som fattas. I regel är det sånt som jag själv kan fixa men ibland måste Göran också involveras. Snickeribiten får jag ändå inte befatta mig med. Där lägger han in sitt veto.

Höstlov

                                              

Nu är det höstlov i skolorna. När Rasmus var yngre valde han att sova över här de flesta dagarna. Hans föräldrar brukade komma hit efter jobb och fråga om han ville följa med hem, men de hade i regel ingen tur. En kväll när vi satt och åt middag sa han:" De försökte muta mig med pizza idag." Vilken tur att vi just den dagen bestämt oss för att laga Chili con carne. Det var också en älsklingsrätt.

Många av de kompisar han brukade vara med hade åkt till mor eller farföräldrar. Det verkade vara väldigt populärt. Mina barn gjorde likadant och jag och min syster åkte alltid till vår farmor och farfar i Kabusa när vi hade både höstlov och sommarlov. Vi såg så fram emot det och räknade dagarna tills vi skulle åka. Våra farföräldrar var jättesnälla och ägnade all tid åt oss. Farfar hade ju djuren att ta hand om och annat jordbruksarbete, men vi fick gärna följa med honom och hjälpa till.

För två stadsbarn var det rena drömmen att få vara på landet bland en massa djur. Farfar brukade ha korna på sommarbete. Varje sommar utökades det med en del kalvar. De var bundna med en lång kedja som längst ut hade nåt som såg ut som en stor järnspik. Den bankade farfar ner i marken. Min syster och jag tyckte att en av kalvarna såg väldigt törstig ut. Vattenhon var så långt bort så den kunde inte nå den, men vi fann på råd. Vi hade sett att farfar slog på snedden på den där järnspiken och då lossnade den, så vi gjorde likadant. Sen tog vi tag i kättingen och ledde kalven mot vattnet. Den hade däremot andra planer. Den hoppade och skuttade och sprang ifrån oss. Vi sprang in till farfar och berättade att kalven hade slitit sig, men nämnde inte att vi var inblandade. Farfar förstod naturligtvis hur det gått till men låtsades inte om det.

Jag minns att när vi skulle åka hem igen så var min mor i upplösningstillstånd. Inga kläder passade oss, allt kliade eller satt för hårt eller för löst eller vad som helst vi kunde hitta på. Inte hjälpte det...vi fick ändå följa med våra föräldrar hem. Det beställdes taxi som körde oss till Köpingebro där vi sen åkte med tåget till Eslöv. När vi satt oss i taxin och den började köra vinkade vi så länge vi kunde se farmor. Farfar stod också på gården och vinkade av oss, men så fort taxin svängt ut på vägen så gick han in i stallet. Vi undrade alltid varför han gjorde så. Farmor berättade då för mor att han gick in där och grät. På den tiden var det helt omöjligt för en man och visa att han var ledsen.

Nostalgitripp

 Jag blir alltid så nostalgisk när jag läser Ankis blogg. Hon berättar ofta om sina barnbarn och det får mig att tänka på när Rasmus var yngre och tillbringade så mycket tid här. Nu är han en stor och lång kille på snart 19 år, men han kommer fortfarande hit lite då och då. Numera tar han sig hit på egen hand eftersom han har både körkort och egen bil. Telefonsamtal blir det ofta eftersom han vill höra hur vi mår. Sånt är guld värt.

Ankis yngsta barnbarn Charlie påminner mig mycket om Rasmus. Det är mycket pyssel, skogsvandringar och fotboll. Jag, som inte är det minsta sportintresserad, har faktiskt provat på många sporter tack vare Rasmus. Mest var det givetvis fotboll. Jag blev placerad i mål, för Rasmus trodde antagligen inte att jag kunde sparka på bollen. En dag däremot ville han träna på att dribbla eller vad det heter, så då fick jag också vara utespelare. Vid ett tillfälle fick jag chansen att sparka till bollen rejält. Det blev ett riktigt långskott. -"Oj, du är ju riktigt bra!", sa Rasmus. -"Du skulle kunna spela i MFF". Jag blev väldigt stolt och såg framför mig hur jag på eftermiddagen körde till Intersport för att köpa ett par orange fotbollsdojor till nästa träning.

Men jag hade missuppfattat Rasmus lite. Han menade inte att jag platsade i Malmö FF utan i  Mormors FotbollsFörening. Där har man nog en lite mjukare boll att sparka på så då duger det säkert med raggsockor på fötterna.

Åldersrelaterat

För mig har ålder aldrig varit så viktigt...inte sen jag var barn. Då räknades varje halvår och det var många åldersgränser som skulle betas av. Den första minns jag var när jag skulle börja skolan vid 7 års ålder. Helt plötsligt var jag en skolflicka. 

Nästa gräns var 15 år. Då blev jag konfirmerad och fick även gå på barnförbjudna filmer. Jag gick på läroverket, som det hette på den tiden, och skolans regler var att eleverna fick inte gå runt på stan efter klockan 9 på vardagskvällarna. Det förväntades att vi skulle ha läst våra läxor vid den tiden och helst lagt oss också, så vi var pigga och utvilade till nästkommande skoldag. Mitt i veckan började inte filmerna visas förrän halv 8, och det betydde att de slutade efter kl.9. Vi hade en kvinnlig gymnastiklärare, som var oerhört petig. Hon spankulerade runt i centrum vid 9-tiden på onsdagskvällarna för att kontrollera att inga elever från läroverket bröt mot reglerna. Jag var naturligtvis väldigt lydig, men det berodde mycket på att min far var oerhört sträng.

Nästa betydelsefulla åldersgräns var 18 år. Då fick man börja övningsköra. Min far och jag tränade ofta och det var tur, för jag behövde inte köra så många timmar på bilskolan. Det blev ett billigt körkort. Någon bil hade jag klart inte råd att skaffa mig då, eftersom jag fortfarande gick i skolan, men far var givmild och lånade ut sin bil ibland. En period i mitt liv var jag som synes blondin.

21 år var myndighetsåldern när jag var ung och helt plötsligt ansågs man vuxen. Jag fick ibland den uppfattningen att om man skulle räknas som vuxen så skulle man vara väldigt allvarlig och rekorderlig. Vilket trams! Man blir väl inte en annan människa från ena dagen till den andra bara för att man råkar fylla 21? Man måste få hitta på tokigheter hur gammal eller ung man än är. Jag tycker själv att jag var väldigt smart för jag valde att jobba med barn och de har inga förutfattade meningar om hur man ska vara vid en viss ålder. För det mesta har åldern ingen större betydelse efter att man passerat de viktigaste gränserna. Jag har alltid haft svårigheter att komma ihåg hur gammal jag var när någon frågade och ibland lagt till något år. Men jag har haft full koll på när jag fyllt jämnt, för då brukar det bli lite större firande. 

Igår fick Göran sin fjärde covid-spruta och det är personal från hemsjukvården som kommer hem och fixar det. Jag ringde till min läkarmottagning och undrade ifall jag kunde beställa tid för att få min spruta. Det första sköterskan frågade efter var min ålder. När jag talade om att jag var 77, sa hon att jag var för ung. Jisses! För ung vid 77 års ålder?!?! Det var väldigt strikt med vaccineringen, sa hon, och man måste vara 80 år för att få erbjudande om detta. När jag berättade det för Katarina föreslog hon att jag skulle skaffa mig ett falskt id som ungdomar gör för att komma in på olika ställen som har åldersgräns. 

Jag funderar på att använda mig av det här fotot. Där ser jag väl ut att vara 80?

24 februari 1962

 

Idag för exakt 60 år sedan träffades Göran och jag för första gången. Jag hade flyttat från Eslöv till Åstorp ett halvår tidigare eftersom min far fick ett erbjudande om nytt jobb här. Det var inget populärt beslut varken för mig eller min syster. Vi hade våra kompisar i Eslöv och trivdes bra. Eslöv har felaktigt fått epitetet "Sveriges tråkigaste stad". När Hans Ostelius blev tillfrågad om varför han sagt så, svarade han: "Har jag verkligen sagt det? Jag menade så klart Landskrona." Det kändes inte alls lockande att flytta ut på "vischan". Närmaste stad var Helsingborg och dit var det 2 mil. Till Ängelholm var det ungefär lika långt. Vi hade naturligtvis inget att säga till om utan det vara bara till att packa ihop sina pinaler och följa med. 

Jag hade ett år kvar på realskolan när vi flyttade och som tur var fanns den utbildningen i Åstorp så jag behövde inte pendla. Mina nya skolkamrater var väldigt omtänksamma och det blev inte så trist som jag befarat. De ville att jag skulle följa med dem ut och dansa på lördagskvällarna och under vintertiden var det Blå Vinkeln i Bjuv som gällde. Det gick buss från stationen i Åstorp som tog oss direkt till dansstället och när det var slutdansat stod bussarna i rad för att köra hem alla ungdomar till respektive samhälle. Vilken service!

Efter några danskvällar träffades Göran och jag och vi kom på att vi bodde ganska nära varandra, men vi hade ändå aldrig setts tidigare. Vi var ganska unga båda två. Jag skulle fylla 17 och Göran 20 senare på sommaren. Vi fyller båda år i augusti. Det måste ha varit något speciellt, för vi fortsatte att träffas och år har lagts till år. 

Häromdagen läste jag att nu skulle Blå Vinkeln rivas. Det har inte varit någon dans där på många år, men det kändes ändå lite underligt. Jag vet att det är många som träffades på just det dansstället och som sen gifte sig och bildade familj. Många av våra bekanta och t.o.m. grannar har setts för första gången på Blå Vinkeln. Lite nostalgisk blir jag allt när jag tänker tillbaka. 

Spara och Slösa

När jag gick i skolan var fredagen alltid "spardag". Då tog läraren fram en stor låda med fack där det stod ett nummer framför en liten springa. Varje elev fick sig tilldelat ett nummer och sen var det meningen att vi skulle gå fram till katedern och lägga i en slant eller två och vid skolårets slut tömdes facken och pengarna sattes in på banken. Det låter som detta var för hundra år sedan. Något sådant skulle aldrig få förekomma idag. Tänk så hemskt för de elever som aldrig hade några pengar med sig till skolan, för att föräldrarna inte hade råd. Detta var verkligen att peka ut de som hade det knapert. Det måste väl vara upp till varje familj att själv få bestämma om och hur mycket man vill att barnen ska spara. Det här gammaldags sättet andas lite förmyndarskap. 

Vad jag däremot tyckte var kul var när Lyckoslanten delades ut. Den tidningen fick alla elever och det jag minns mest från den tidningen är serien om Spara och Slösa. I stället för att låta eleverna spara pengar i skolan tycker jag det hade varit bättre att prata lite allmänt om ekonomi och ge lite tips på vad man kunde göra för att vara ekonomisk. 

När jag gick på läroverket hade jag en textillärare som hade många bra idéer om återbruk av kläder. Det var fortfarande inte riktigt "fint" att sy om gammalt. Det gjordes endast om man inte hade råd att köpa nytt. Min lärare lärde ut att det var något mycket bra att ta vara på gamla material och göra nytt av det. Hon var långt före sin tid. Idag är det nästan högsta mode. 

Jag har nog aldrig varit någon Slösa. Det såg mina föräldrar till att jag inte blev. Idag är jag väldigt tacksam för det. Visst måste man unna sig nya saker, men allt måste inte vara nytt och inte heller dyrare än man har råd att betala för det. Mobillån fanns inte på den tiden, utan man sparade ihop till det man ville köpa. Idag är det alldeles för lätt att ta lån och många hamnar i skuldfällan. Det ser vi ju bevis på i TV-programmet.

Det är inte bara privatpersoner som slösar utan även kommuner, dvs. de styrande i kommunen. Det är lätt att slösa med andras pengar under förespegling att det är för kommunens bästa. Helsingborgs stad håller på att förbereda för H22 nu. Varför kan jag inte förstå. Med en grasserande pandemi är det väl inte lämpligt att ha en massa utställningar och evenemang. De förtroendevalda vill "sätta Helsingborg på kartan", säger de. Jag tycker mest det verkar som om kommunstyrelsen lider av storhetsvansinne. Det finns ingen anledning att slänga ut hundratals miljoner kronor på en onödig mässa när vården och skolan skriker efter pengar till mer personal. Jag tror vi måste sluta kalla de här personerna för förtroendevalda, för de har säkerligen inte mångas förtroende idag. 

Ett kvinnligt kommunalråd, som nu avgått, har anmält Helsingborgs stad till Slöseriombudsmannen. Jag visste inte ens att det fanns en sådan. Givetvis är hon kvinna, för det måste vara en person på en sådan post som står med båda fötterna på jorden och kan tänka logiskt. Ännu ett plus är att titeln är helt på svenska. Det inger förtroende.

Dubbel glädje

Jag gillar gamla, antika saker. Det är roligt att gå på auktioner och se vad som finns, men hittills har jag aldrig köpt något. De gamla saker jag har här hemma är sådant vi ärvt efter våra släktingar. För det mest är det mindre saker som vävnader t.ex. eller skyttlar och garnvindor. Det mesta har jag delat ut till barnen, för det finns ingen anledning att jag ska ha sådant liggande och bara ta ta plats. Jag försöker så mycket det går att blanda gammalt och nytt  i inredningen. En del saker som jag är extra rädd om ligger i ett vitrinskåp som "tittgodis".

Ett gammalt skåp som Görans morföräldrar haft i sitt hem står nu hos oss. I december ockuperas det av en massa änglar. I underskåpet förvara jag väskor och bakom de små vitrindörrarna gömmer sig mina smycken.

I klädkammaren har den här gamla kistan stått sen vi flyttade hit. Där har jag förvarat extra täcken och kuddar. Nu kom jag på en bättre idé för den förvaringen och då behövdes inte kistan. Den tömdes och jag försökte baxa ut den ur det lilla rummet, men det var inte så lätt. Som tur var kom Bo och Rasmus hit och lyfte enkelt ut den därifrån. Ulrika har inte plats för den och inte Katarina heller. Att Peter skulle överta den var inte att tänka på, så Bo föreslog att jag skulle skänka bort den. Han satte in en annons på Facebook och efter en kvart fick han svar. Ett yngre par ville gärna ha den och de kom dagen efter och bar upp den från källaren. Tänk så bekvämt! Jag behövde inte lyfta ett finger för att bli av med möbeln. Vi har haft nytta av den i 50 år och jag hoppas att det här unga paret ska ha glädje av kistan minst lika länge. Själv är jag oerhört glad att allt löste sig så snabbt.

Lucka 8

Skånefreden

Freden i Roskilde är det fredsfördrag som slöts mellan Sverige och Danmark-Norge den 26 februari 1658. Danmark fick lämna från sig Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län till Sverige. Östersjön blev nu mer tillgänglig eftersom Danmark inte längre kontrollerade alla in-och utlopp. I avtalet försäkrades att invånarna i de erövrade landskapen skulle få behålla sina gamla privilegier, friheter, lagar och kyrkoordning. 

När jag föddes hade Skåne varit svenskt i mer än 250 år, men min farmor och farfar använde fortfarande många ord som var mer danska än svenska. Farmor sa t.ex. aldrig fönster utan vindue, som heter likadant på danska och när hon pratade om någons fru var det hans kona (kone på danska). Jag tyckte aldrig det var något underligt för jag växte ju upp med det och de flesta äldre personer i byn pratade så. De två språken är ganska lika och jag har i alla år åkt mycket över till Danmark och även gått en utbildning där. Med en färjetur på 20 minuter är det en lagom eftermiddagstripp.

Längre bak i tiden var Danmark och Sverige nästan alltid i luven på varandra. Det är svårt att tänka sig det nu. Det är många skåningar som jobbar i Danmark och många danskar som i stället åker hit och jobbar. Under pandemin har det verkligen känts underligt. Skåne och Själland ligger så nära varandra och jag har aldrig räknat det som att åka till ett annat land. Nu blev det helt plötsligt stopp och intyg fodrades för att resa in och ut. Det är inte bara krig som sätter käppar i hjulet för att människor från olika länder ska kunna leva i fred med varandra.

Lucka 1

Fredspipa

I böcker och filmer röker Nordamerikas urbefolkning ofta en så kallad fredspipa för att befästa ett fredsavtal. Egentligen var bruket av fredspipor betydligt mer avancerat och kunde variera från område till område. Fastän stammarna var släkt kunde de ha egna piptraditioner. Gemensamt för dem alla var dock att fredspipa rökte man för att markera särskilda händelser, t.ex. ett handelsavtal eller viktiga beslut inom stammen. Ett sådant beslut revs inte upp godtyckligt. Synd att inte den traditionen och det förhållningssättet finns kvar idag. Numera bryts löften på löpande band med mer eller mindre trovärdiga förklaringar. 

Att röka fredspipa var omgärdat av många regler. Det var inget man gjorde ensam för att man var röksugen utan det var många speciella ceremonier som hörde till. Ofta var det äldre män som samlades i en ring och pipan skickades runt efter ett bestämt mönster. 

Det röktes givetvis flitigast vid religiösa ceremonier. Då blåste deltagarna ut stora rökmoln, som enligt urbefolkningens tro skulle föra upp bönerna till andarna. 

Pipans utseende varierade mellan stammarna. Vissa var korta och enkla, medan andra var överdådigt utsmyckade med bl.a. fjädrar, päls, pärlor och snidade mönster.

På samma sätt var det olika vad som röktes i pipan. Stammarna i östra Nordamerika rökte tobak, medan stammarna i landets västra del bolmade på örter, bark och blad av olika slag. Många män ägde också en enkel vardagspipa, så de kunde röka för nöjes skull. Det var nästan bara män som rökte och de var väl medvetna om tobakens negativa inverkan på deras hälsa. Därför påpekade de detta ofta för den yngre generationen. Men jag gissar att barn och ungdomar reagerade då som nu. De gör inte som man säger utan som man själv gör. 

Första gången jag såg den här bilden och läste vad konstnären döpt sin skapelse till, tänkte jag med en gång:"Vilken konstig konstnär." Det är Magritte som är mästaren bakom verket. När jag sen läste vidare om förklaringen till titeln tyckte jag att konstnären var väldigt smart. Texten under pipan betyder: "Detta är ingen pipa"....och det är det inte heller. Det är en bild av en pipa och det är en helt annan sak.

Jag gillar sådana här lite kluriga uttryck och tycker om att leka med ord som har flera betydelser, för det kan bli så tokigt i slutändan. Jag är ingen konstnär, så jag tog hjälp av kameran i stället. Foto räknas idag som konst och det tycker jag är helt rätt. Det finns så många duktiga fotografer vars bilder är minst lika vackra om inte vackrare ibland än många tavlor som visas. 

Mitt bidrag till konstvärlden blir nedanstående foto.

Detta är ingen fredspipa. Det är en bild av en pipa som Göran ärvt efter sin morfar.

På savannen

När jag var barn och tonåring var jag mager som en speta, men de problemen dras jag inte med nu längre. Jag vet väl inte om jag tycker det är bra eller inte. Det var jättelätt att gå in i en klädbutik och prova vilket plagg som helst och det passade. Idag är det rena detektivarbetet att hitta något som sitter snyggt både upptill och nertill. Då är det klart en fördel att själv kunna sy, men det är inte alltid att den lusten infinner sig. När jag nu inte har varken Milou eller Santos som promenadkompisar så blir det inte av lika regelbundet att gå ut. Väldigt dumt egentligen eftersom jag har skogen alldeles runt hörnet. Den enda motion jag får är genom trädgårdsarbete men det kan vara väl så jobbigt ibland. 

Katarina började för något år sedan att träna på gym för hon hade stora problem med en krånglande rygg. Hennes tränare föreslog att hon skulle börja lyfta "skrot" och det var något hon fastnade för. Hon har aldrig ont i ryggen längre och tycker hon mår allmänt bra av träningen. Det var inte för att banta som hon började träna, men som grädde på moset försvann några kilon, men det mesta av hennes vikt omvandlades till muskler. Hon ser mycket smal ut nu och häromdagen fick jag ett foto där hon har en blus på sig som jag tyckte jag kände igen. Jag sydde den till henne när hon gick på högstadiet och den passade perfekt. Jag tänker på den klänning jag sydde till mig när jag var tonåring. Den passar definitivt inte mig idag.

Ulrika har hängt den på sin provdocka och även om det är minsta modellen så går det inte att dra upp blixtlåset. Jag var t.o.m. smalare än en provdocka.

Katarina är väldigt stark och kan lyfta 85 kg. Hennes mål är att klara 100 kg innan jul. Hon sa att när hon kom hit i sommar kunde hon nog lyfta både Göran och mig. Göran är säkerligen inga problem, men när det gäller mig går hon bet. Visserligen hoppas jag att hon kan lyfta mig för det måste betyda att jag inte är en elefant. Då fick jag världens finast komplimang. Katarina tycker inte jag är en elefant....bara en överviktig gasell.