Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker: del 7.

I min nästan purfärska bok - om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk - "Människor som gått till överdrift" ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.

Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka "är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?"

Tillsammans med sin bror Ernst - som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna - skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet "i byn". De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.

Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men ... berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?

Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mej: sammanhanget gör ingenting begripligare.

Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)

Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)

Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)

Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 6.

Henning Sjöström ger ordet "renässansmänniska" helt nya - och lite smutsiga - dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av "Blowin´ in the wind" är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet "- i byn". De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.

Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hadeför att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: "Blev det inte bra?" Och så drog han till med sopen en gång till - rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

- Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

- Ett seltyg.

- Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: "Har ni inget prevete". Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

- Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström, "Pigorna i byn" 1976).

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken "Vägen förbi" - i vilken Henning inledde sitt "samförfattarskap" med brodern Ernst - görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur "två baroner, en friherre och en greve" skjuter lerduvor:

- Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell - min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? ... Jo, han hade löskuk.

- Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

- Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

- Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden - struphuvudet, kukhuvudet och ... det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.

Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon - gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet " - Byn". Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

"Så fortsatte vägen från Byn" - lustigt nog skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst - handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

- Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

- Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

- Våldta mig, sa flickan.

- Vad sa du???

- Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

- Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

- Tänker du gå, frågade hon.

- Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

- Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

- Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

- Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

- Jag är oskuld.

- Det säger väl alla, sa jag.

- Men det är säker att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

- Du får ta min oskuld, sa hon.

- Det säger du bara för att få anledning att slåss ...

- Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

- Men du måste lova en sak först, sa hon.

- Vad då?

- Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

- Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

- Vad skrattar du åt?

- Du sa "släng hit den".

- I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

- Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet "störtkruka"? Eller att Henning bär sportmössa?

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 3.

Jag ska be att få korrigera mej gällande uttalanden i gårdagens inlägg: stjärnjuristen Henning Sjöström har inte bara inspirerat västerbottenspornografen Nikanor Teratologen och skrönikören Mikael Niemi - han är också Sara Lidmans litteräre lillebror (och familjens svarta får). Klassmedvetenheten fanns också hos en burträskpojk som med tiden köpte sej både en skärgårsdö, en Rolls och en monokel.

- Så nu kanske du förstår att inget ges gratis till någon - en kamp är livet för någon som vill behålla det. Amsagor om människans godhet ska du inte tro på. En som inte är obstinat och kan slå tillbaks är inte värd mer än en skit - jag menar det - inte mer än en skit. En skit har samma värde som arbetaren, utan eld en död massa, men med eld i sig är det hoppets flamma. Se här, sa Olov. Men släck ljuset först.

Anselm bröt elektriska ljuset.

Plötsigt brassade Olov i väg en våldsam brakskit inåt rummet samtidigt som han satte en tändsticka mot stjärten. Det blev en eldsflamma som lyste upp rummet. Vi satt som förstenade och förbluffade. Var detta möjligt? Ljuset tändes.

- Precis så, sa Olov, tarmgas är osynlig och död till den får själ, en gnista av glöd och den flammar upp. Om all tarmgas i Västerbotten samlades upp skulle vi ha de eviga vinternätterna upplysta som av midnattssolen.

- Så mycket ärtsoppa, kål och pitepalt som vi äter så, fogade jag till.

- Jag menar, sa Olov, han nästan skrek ut det, att det finns krafter inom oss människor, osynliga och starka, men för den skull inte oförklarliga.

Alla ville nu pröva om Olovs experiment kunde göras om. Ljuset släcktes. Jag själv och alla de övriga brassade igång, så att håret höll på att antändas. Hela rummet sprakade och lyste som av julgransbloss.

- Norrländska nationalrätterna är tydligen nyttiga i sin yttersta konsekvens, tillade jag, utan att vänta något svar.

("Kvinnorna i byn", Henning Sjöström 1973.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 2.

Ju mer man bläddrar i Henning (och emellanåt brodern Ernst) Sjöströms långa rad av "i byn"-böcker, desto mer ser man vem som inspirerat både sleazeförfattaren Nikanor Teratologen och DN Kultur-omhuldade Mikael Niemi. Det är en lång rad av mycket bondska historier om kornmjölspruttar, strötattare och villiga pigor. När man läser är det svårt att tänka bort att karln parallellt med detta körde runt i Rolls Royce mellan landets bäst betalda rättegångar.

Det hade framstått klart att flickan Sandra var havande. Hon skulle komma att föda innan hon fyllt fjorton år. Man nästan hukade sig vid tanken att något så fasansfullt skulle drabba byn.

[Pappan/ mjölnaren] Ruben Skog svor sig fri inför bönderna i byn. Men han var ängslig. Han fruktade att han skulle drabbas av bystryk. Därför svor han nästan hysteriskt på att han inte haft något med Sandra att göra. [---]

Det blev bestämt att pigan Tekla skulle göra ett försök att rädda flickan Sandra undan det grymma öde som väntade henne. Tekla var kunnig i användande av örter och hade vid en del tillfällen assisterat som barnmorska, när den eftersända inte hunnit fram i tid.

Tekla kände till ett effektivt medel mot havandeskap. Det var saffran. Hon gjorde en dekokt på ren saffran och tvingade den illasmakande vätskan i Sandra. Flickan kräktes i flera omgångar och Tekla hällde i henne på nytt av saffransblandningen. Tills hon ansåg att flickan fått i sig så pass mycket att det skulle få avsedd verkan.

Men ingenting hände. Sandras graviditet fortsatte. Och skvallret om situationen hos mjölnaren fortsatte. [---]

Till slut födde Sandra en son. Hon fick hjälp av en barnmorska. Till hands fanns också Tekla. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och utan komplikationer, trots flickans ringa ålder. Men barnet var saffransgult. Allt det saffran Tekla tvingat i flickan tycktes ha hamnat på fostret och gått in i dess blod. Till och med ögonvitorna var gula på den nyfödde.

Där satt så flickan Sandra och ammade sitt saffransgula barn. De skilde i ålder bara tretton och ett halvt år. Om mjölnaren var far till barnet eller inte så blev han förordnad av myndigheterna att under sin livstid ta hand om mor och barn.

("Pigorna i byn", Henning och Ernst Sjöström 1976.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 1.

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Galnaste Människor! Mannen som känner sej naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som hatar bögar, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg - Henning Sjöström!

För övrigt också känd som Mannen Med Lite För Stor Hatt:När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrti böcker. Många av dem har titelsuffixet "- i byn" och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettitalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

- Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

- Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

- Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

- Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.

("Kvinnorna i byn", Sjöström & Sjöström 1973).

Silberskys selektiva minne del 2.

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

- Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok "Det är serverat!" - med underrubriken "Möte med matglada människor" - kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det - ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på "vårlig ananasöverraskning", Emilio Ingrosso uttalar sej om vägmatens standard ("bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem") och Lasse Berghagen delar med sej av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken "Författarnas förföriska frestelser" poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.Silbersky bjuder frejdigt på sej själv:

- Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra - påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet ...

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som "Per T Ohlsson-gesten") medan alla tränger ihop sej runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:(För övrigt förekommer boken "Narrspel" på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Silberskys selektiva minne.

1976 greps den s.k. "bordellmamman" av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd "sliddersladder", som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman - ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral - av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sej an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till "Makten, männen, mörkläggningen" (2003) - Deanne Rauscher & Janne Mattsson - besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys "försvar" (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

"Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet".
"Jaha, jag kommer inte ihåg någonting".
"Det är 25 år sedan."
"Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så ... Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren."
"Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången."
"Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!"

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer - landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! - och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon - bl.a. "avkopplande musik, pianomusik" - och att din bok "Och tiden den stod stilla" drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting - nada, rien, nothing - av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sej när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man "ska gå ned till heltid när han fyller 75") måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säjer inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säjer är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sej själv.

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning och Ernst Sjöströms bok "Det glatta livet" (1966) är på 231 sidor. Dom första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage á trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: dom var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

- Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

- Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller...

Agnes var tyst en stund.

- Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

- Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [---]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säja vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är dom inte. Den sista delen av boken är så kallat "mustig" och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på "godluktsvatten" och mustascher som "spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen".

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att "Det glatta livet" är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dom var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är "Mördaren i byn" – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvet på Sjöström i en Siewert Öholm-debatt. Men mer om den en annan gång.

Låt oss nu sänka bloggens vilopuls och ägna oss åt gubbar med något mindre egon, navlar och hävdelsebehov. Imorron: Robert De Niro.

Henning Sjöströms bravader. Del 10: Henning och horan.

Gott folk, ärade publikum, damer, herrar och genderbenders: detta är den näst sista delen i den sinnessjukt populära serien om Henning Sjöströms otyglade skryt, moraliska snedsteg och allmänna överhetta år 1966. Jag vet att ni är många som kommer att sakna den parodiskt usla kvinnosynen, narcissismen och begrepp som "svajmast" och "veke". Men även fula sagor har ett slut.

I ett kapitel vi för enkelhetens skull kan kalla "Den nyvordne stjärnadvokaten tackar nej till en hora, underförstått för att han baske mej kan få ligga gratis", får Henning besök av "en ung snygg flicka" (uppskattningsvis den tjugosjätte i boken som ser ut exakt så). Hon vill att Henning ska försvara henne i ett mål.

Hon livnärde sig som hora. Hon hade gått med en man hem till hans rum en natt. Efter några samlag hade mannen klätt på sig och sagt att han skulle gå ut och köpa cigaretter. Men efter en timme hade han alltjämt inte dykt upp. [---] Hon lämnade det tillfälliga natthärbärget med en silverstake i handväskan.

Henning bjuder hem den unga snygga flickan. Hon lapar i sig gin, som Henning "av en händelse" har hemma. Hon oroar sej för hur det ska gå i tingsrätten, men hoppas på att få upp målet i hovrätten där "två lagmän och tre hovrättsråd är stamkunder hos mig".

Den unga snygga flickan rapporterar glatt för Henning om vilka "kända, stelkragade ämbetsmän" som regelbundet köper hennes tjänster/slida, och Henning frångår sina principer genom att inte lämna ut dom med namn i sin bokrapport.

Sen inträffar något som uppenbarligen sårar Hennings manlighet (som han har ett inte helt oneurotiskt förhållande till):

- Nu måste jag tyvärr gå ändå, sa jag och granskade armbandsuret omsorgsfullt. (En lättgenomskådad lögn eftersom dom är hemma hos Henning, bloggarens anm.)

- Jag hade tyckt om att få vara snäll med advokaten, sa hon. Advokaten har nog inte så lätt att få tag på fruntimmer.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta åt hennes antaganden om mina förutsättningar hos kvinnor.

Eftersom Henning - observera vid det här laget, bara några år tidigare har han ju försökt pruta på en parisbordell - självklart har sådan framgång bland kjoltygen att han inte behöver hyra kön, tar han inte ens saken i övervägande.

Nog har det ryckt och kliat i stjärnadvokatens vevstake under åren, och det gör det förstås också vid det här laget, men plötsligt har det börjat såra nån sorts heder (eller motsvarande) hos honom att behöva köpa vad han kan numera kan få gratis bara genom att säja "hej, jag är stjärnjurist".

Stolt, manligt, omhändertagande leder han den unga snygga flickan till dörren, men eftersom han också är godhjärtad åtar han sej - trots förolämpningen - hennes fall.

Historien slutar med att Henning pläderar vältaligt och övertygande för att den unga snygga flickan ska slippa fängelsestraff. Åklagaren kontrar med att lägga fram ett faktum som tydligen sluppit Henning förbi: att det inte alls var torskens silverstake den unga snygga flickan stulit, utan hans hyrestants.

Jag hade hela tiden trott att flickan tagit ljusstaken från den tillfällige älskaren. Nyheten slog ned som en bomb för mig. Distraherat fortsatte jag en stund att plädera för villkorlig dom innan jag överlämnade ärendet åt domstolen.

Domen blev ovillkorlig.

Sensmoralen? Som vanligt en smula diffus. Men gissningsvis att man aldrig kan lita på horor.

Det kan vara jag som är nojig, men jag får ett intryck av att Henning lite grann ångrar att han inte lät den unga snygga flickan vara snäll med honom - särskilt när det visar sej att hon ändå inte kan bli en fjäder i hans stjärnjuristhatt.

Utmärkande för Henning Sjöström som författare är att han är mer intresserad av chockeffekter än av begripliga sammanhang. Utmärkande för Henning Sjöström som advokat verkar vara ett påtagligt slarv: att det var hyrestantens silverstake horan stulit borde rimligen ha stått i förundersökningen.

Med sorg i hjärtat - men samtidigt med en oerhörd lättnad - annonserar jag sommarseriens sista del: "Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland".

Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.

Stjärnjuristen är tillbaka! I ett av kapitlen i sin (och brodern Ernsts) bok "Det glatta livet" skriver Henning Sjöström om en resa han gjort till Sälen.

Där lägger han och en läkare båda an på en "mörkhårig skönhet" - tydligt namngiven som vanligt - men får bägge nobben. Av en slump råkar läkaren och Henning dela rum med våningssäng. Sen Henning gått och lagt sej inträffar nåt som tydligen är traumatiskt:

När han fått på sig pyjamasen och började kliva upp i överslafen, tappade han balansen och damp ned i min slaf.

Missödet verkade fullt godtagbart. Läkaren skrattade gott åt händelsen. Men han steg inte genast upp utan strök med en smekande hand över mig. Jag kände äckel och knuffade honom resolut ut på golvet.

Läkaren blev bister:

- Så hårt hade du inte behövt ta i, sa han.

- Ska jag ligga med någon ska det vara en kvinna, svarade jag.

På morgonen försöker Hennig chockat berätta om "den obehagliga händelsen", som gjort honom "obehagligt berörd", för en folkskollärare. Denne beter sej suspekt genom att inte alls bli så uppbragt som Henning antagit. Tvärtom svarar han att "varje människa bör vara i sin fulla rätt att söka kärlek där han vill". Sen berättar folkskolläraren att han själv står i begrepp att gifta sej med en femtiårig operasångerska, dubbelt så gammal som han själv.

Henning tycker - så klart - att det är mycket mystiskt att folkskolläraren inte fördömer läkarens invit med full kraft. Men något senare sker något som gör att Hennig förstår "varför folkskolläraren förhållit sig så neutral när jag på högfjällshotellet berättade om läkarens neddimpande i min säng": operasångerskan kommer till Hennings kontor och berättar att folkskolläraren tagit livet av sig. I kvarlåtenskapen har hon funnit kärleksbrev från en (underförstått manlig) präst:

Under granskningen av den dödes brev och handlingar påträffades ett slags fribrev från folkskolläraren. Det var från Skolöverstyrelsen. I det framhölls att man kände till hans dragning till det egna könet men att det kunde anses uteslutet att han skulle utnyttja sin ställning som lärare och förgripa sig mot någon av sina elever. Men det antyddes tydligt att man hade ögonen riktade mot honom.

Hennings allmänna attityd till homosexet verkar vara i linje med den kristna högerns: hata synden men älska syndaren (så länge han inte syndar för då måste han dödas).

Längre fram i boken försvarar Henning en "ung, prydlig man som åtalats för otuktig handling", dvs dragit sej i struten framför en annan man. Henning "fäktade intensivt just mot planerna på inspärrning" i en salvelsefull slutplädering:

- Den sämsta tänkbara av reaktioner mot en som åtalats för otuktsbrott av detta slag är att spärra in honom på ett ställe där grogrunden för homosexuell aktivitet är den bästa, hävdade jag. Det är mycket beklagligt att samhället accepterat ett så horribelt förfaringssätt.

Men rätten vägrar lyssna på Henning. Pojken sätts på Långholmen. Till jul åker Henning ut och hälsar på och får se sina värsta farhågor besannade: mycket riktigt bögar pojken mer än nånsin! Han har förhållande med inte mindre än två andra män så att dom kan vakta åt varandra. Henning - som försökt rädda en ung man från bögandet - konstaterar bittert:

Samhället hade utdömt ett genialiskt straff åt den homosexuelle. Och det räknade med att om några månader återge friheten till en från sexuell snedvridenhet botad ung man. I verkligheten fick fängelsevistelsen för denne unge man rakt motsatt verkan.

Henning Sjöström är (eller var åtminstone 1966) en mycket komplex man. Sällsamt radikal i förhållande till fångvård, sällsamt reaktionär i förhållande till homosexualitet. Och på det hela taget sällsamt dum i huvet.

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sej i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina "skönheter" som han kastar till "unga lejon och vargar" som Henning, så är han "restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över".

Av någon anledning bryr sej Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sej "ordentligt fulla":

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

"Calle Beck" förbjuder dom båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sej en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. Dom hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dom i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer dom båda på att det varit dålig stil att förbjuda dom att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar dom tillbaka till herrgården, där dom rotar fram dom båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar dom i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [---]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
- Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
- Vadå? Vad går det åt dig?
- Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning "låtsades oberörd" och räcker Hans-Ulrik "kavaljersmässigt" sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sej att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sej till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med "sitt dubbelpipiga hagelgevär". Flickan blir förstås "skräckslagen" och Hans-Ulrik "ängslig". Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter. "Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik".

Sen säjer Calle Beck "nu är vi kvitt" och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säja att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist - 1966 var hans stjärna ständigt stigande - varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur fanskapet tänkte. Skulle han vinna klienter på detta?

Idag är Henning Sjöström en ohyggligt gammal man med monokel. Han kan se tillbaka på ett liv som stjärnjurist, operasångare, buddhist, spjutkastare och playboy. Den omvärld han bröstat sej för i åtti år kan välja att se honom som det ena eller det andra. Jag för min del kommer för alltid att se honom som idiot.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning och homosexet".

Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Författaren (eller motsvarande) Henning Sjöström har inga som helst problem att lämna ut känsligheter. Allra gladast är han för att glatt röja människors självmordsplaner och -försök. Det börjar med den arabiska prinsessan som blir så handlöst förälskad i den unge stjärnjuristen, och i ett och samma kapitel hänger han sen ut skådespelaren Anders de Wahl med namn samt en f.d. sekreterare på Hennings firma.

Om Anders de Wahl - som för all del var död när Henning och broder Ernst skrev "Det glatta livet" 1966 - fanns det säkert mycket att säja. Alla historier om honom kretsar kring ett ego synligt från månen och ett oändligt hävdelsebehov. Han blev dramatenstjärna på den tiden när genikult låg i tiden, långt innan MBL och du-reform, och skulle antagligen få både Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt att framstå som ödmjuka dilamm.

Icke desto mindre var han Henning Sjöströms klient. Och Sjöström delger oss förtroenden. När Anders de Wahl förklarade för sitt juridiska ombud att "fem gånger har jag stått på balkongen för att hoppa", räknade han antagligen inte kallt med att det sen skulle citeras i ett gytter av knullminnen.

I samma kapitel berättar Sjöström vad som eventuellt ska uppfattas som en lustig anekdot. Han släpar hem en flicka från krogen, och när "hon höll på sig" inser Henning att "hon var en rejäl och allvarlig flicka". Alltså ger han henne ett jobb som sekreterare och en lön på 250 kronor:

Jag tyckte mig ha varit njugg med lönen. Men det visade sig snart att jag överbetalade henne. Hon skrev långsamt. Ibland dröjde det så länge mellan tangentnedslagen att jag hoppade upp av förskräckelse när det äntligen kom ett. Och varje brev måste hon skriva om två gånger. Därtill var hon svår att få stil på. Hon drev in klienterna med samma fart som vi drev hem får i Bergviken.

Stackars Henning som förbarmat sej så över en flicka fast att han inte fått ligga med henne - ett tydligt tecken på storsinthet - och detta är alltså tacken! När hon sen annonserar de Wahl ankomst med repliken "Hör du, Henning! Det sitter en snubbe i väntrummet och säjer nånting som jag inte begriper", är måttet rågat.

Henning ger henne en utskällning och det må väl vara okej. Mindre okej är att Henning sen berättar för mej och andra läsare att denna "rara flicka" förklarar att hon har trassel med fästmannen - och att hon dagen efter gör ett seriöst självmordförsök. Det tycker jag att Henning kunde hållit för sej själv. Den rara (och dessutom rejäla och allvarliga) flickan måste med all säkerhet ha känt igen sej i Hennings synnerligen nedlåtande offentliga omdömen.

Avsikten med historien är antagligen att visa Hennings handlingskraftighet. Resultatet blir snarare att han tydligt röjer sin totala brist på omdöme och empati:

Förskräckt blev jag stående i dörröppningen. På spisen låg min sekreterare. Hon hade lagt ett par tidningar på gasspisen och lutade huvudet på dem. Gaskranen var öppen.

Jag stängde gaskranen och öppnade båda köksfönstren. Sedan bar jag ut sekreteraren till kontoret och placerade henne på golvet innan jag ringde ambulansen. [---] Jag var själv ganska omtöcknad när ambulanspersonalen tog hand om min sekreterare.

På mitt skrivbord hittade jag ett brev som förklarade varför sekreteraren handlat så desperat. Hon nämnde i det att hon fått slut med sin fästman kvällen innan. Dessutom hade hon tagit mycket illa vid sig av det skäll hon fått av mig.

Händelsen inträffade på senhösten. Adam Svensson och jag beslöt oss för att klara oss året ut utan sekreterare.

Visst får man intrycket att det var mest synd om Henning? Inte nog med att han blev lite omtöcknad av gasen - dessutom blev han utan sekreterare.

Vad som hände med flickan därefter är Henning inte lika noga med att redovisa. Men vi vet i alla fall att hon var usel på sitt jobb, att hon bråkade med sin karl och att hon nästan tog sitt liv.

Tack för den informationen, Henning. Den gör mej precis lika illa till mods som tanken på att du blir avrunkad eller fingrar efter en klitoris.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning - fyllefarbrorn".

Henning Sjöströms bravader. Del 6: prinsesspillaren.

Vi har nu kommit fram till när Henning Sjöström inte bara är slipprig och självgod, utan också glatt börjar lämna ut namn och känsligheter. Har boken tidigare varit obehaglig i bemärkelsen "snälla Henning, jag vill inte tänka på din svajmast", går den nu över i obehaglig i bemärkelsen "herregud vad jag inte vill vara din klient, Henning".

Kapitel sju lämnar vi därhän - där sker inget konstigare än att Henning går på maskerad i nazistkostym och dumpar över kvällens ragg på sin kompis Sture Lindegren - för att istället kasta oss raskt över kapitel åtta.

I detta avhandlar Henning sin relation med en arabisk prinsessa som han givetvis hänger ut med fullständigt namn. På dom första fyra meningarna påpekar han två gånger att hon var den vackraste kvinna han sett. I den sjunde meningen förklarar han varför: "Hon hade en tandrad utan minsta defekt".

Denna Samsara vill av någon anledning spendera tid med Henning Sjöström. Dom tar in på Grand hotell, där hon hunsar personalen och introducerar Henning för rosa champagne. Hon dansar för Henning och blir "på en gång den mjuka och behagfulla exotiska skönheten".

Henning blir tokförälskad, Samsara blir tokförälskad. Men det finns ett aber. Samsara är så svartsjuk att hon inte låter Henning arbeta. När han flyttar från Grand och hem följer hon med för att hålla ögonen på honom. Hon blir nerstämd när han går på kontoret och tror att han ligger med andra kvinnor (vilket för all del inte är ett orimligt antagande).

Till slut kommer Henning hem till sin rika arabiska prinsessa:

Då jag kom hem låg hon i sängen. Hon hade klätt sig i den guldfärgade arabiska dräkten. Hon var förtrollande vacker där hon låg. Men när jag såg hennes ansikte var det inte vackert. Hennes ögon var öppna och stela och gula. Hon dräglade i ena mungipan.

Henning försöker prata med henne på sin flytande spanska. Han beskriver hur utom sej han var och att han inte ens lät bårbärarna röra henne när ambulansen hämtade henne. Han återkommer till hennes nerdräglade klänning. Han inser till slut det uppenbara: "Jag anade att hon bar på självmordstankar".

Till slut förstår Henning att situationen inte håller längre. Han måste ju för håken kunna arbeta! Han kan inte ha olika prinsessor skräpande i lägenheten som inte längre vill "skratta och dansa" och bära "strutsfjädrar i sina kjolar" och inte längre laga mat åt Henning ("Härskarinnan förvandlades till en tjänarinna").

Den rådige Henning ringer hennes bror och sätter henne på ett plan till Madrid redan samma dag. Så kan han äntligen ägna sej åt det viktiga i livet: sin stjärnjuristpraktik och, förstår vi snart, andra sexuella eskapader.

Efter ett år ringer Samsara från London. Hon säjer: "Kom till London. Jag vill att du kommer till London".

Henning tar sej snyggt ur situationen: "Jag har så mycket att göra".

Men nog kunde han flera år senare sakna hennes otroliga skönhet. Synd att hon skulle bli så jäkla gnällig bara att hon började drägla och ha sej. Tur att Henning kan beklaga sej och lämna ut hennes namn och olycka i en boulevardbok på eget förlag.

Och apropå ingenting - missa inte del sju: "Henning - ombudet från helvetet".

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

I femte kapitlet - vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken "Det glatta livet" - är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom dom bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var "ovanligt fri från kapitalkomplex"), börjar han berätta om "en fransyska som hette Catherine".

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att dom delat på EN LITER brännvin "befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke".

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sej Catherine upp till ovanvåningen där dom ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset -

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han benar bland minnesfragmenten får han klart för sej att gästerna hade sina ytterkläder "just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända".

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning - prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

Dom av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms "Det glatta livet" (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir dom rivaler om samma dam, "en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag".

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sej helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk: "Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man".

Är det verkligen "så" vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström - gud vare tack och lov - kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtitalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att dom är fulla som apor när dom gör det. Dom köper en flaska whisky och dricker "åtskilligt" på vägen hem till henne. Där klär hon av sej naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sej.

Det krävs "åtskilligt debatterande" innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan dom ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: "Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig".

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. Dom krockar och kolliderar och konkurrerar och "bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt".

Känsliga läsare varnas sen för följande passage - särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag "slap - slap - slap", som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säja vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknopparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dom med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sej på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt ("stjärnregnet kom redan efter tio sekunder") och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. "Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt" och "fäktade på i tjugo minuter", medan Henning satt på stolen "med slocknad blick och veke".

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Ärligt talat: jag tror inte Henning Sjöström är frisk i huvet.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning - publikpipparen.

Henning Sjöströms bravader. Del tre: bordellbesökaren.

Vi befinner oss fortfarande bara i mitten av det tredje kapitlet i Henning Sjöströms helt sinnessvaga levnadsskildring "Det glatta livet". Platsen är i Paris, dit den unge Henning tagit sej med sin vän Adam Svensson .

I en passage får vi reda på att Hennings medhavda kamera är en dörröppnare som ger inträdesbiljett i alla möjliga miljöer där folk vill förevigas: "Vi kom till och med in på fnaskavdelningar där vi höll på att bli förförda".

Ni som till äventyrs inte vet vad "fnaskavdelningar" är får dessvärre fortsätta sväva i ovisshet - Sjöström pratar bara till dom initierade - men vi får å andra sidan veta desto mer om Sjöströms förhållande till "fnask". Och till vad som är viktigt att berätta om.

På fyra rader avverkar Sjöström ett besök i Monaco, "där det fanns mycket intressant att se", för att sen detaljerat återge hur han och Adam Svensson går för att ligga med horor i Paris. Författaren Sjöström ber inte det minsta om ursäkt för detta, försöker inte bortförklara, försöker ö.h.t. inte förklara eller försvara. Han konstaterar bara kallt:

Återkomna till Paris gick Adam Svensson och jag på ett ställe där det fanns fnask. Vi fick anmäla oss hos en hallick. Jag sa åt honom att vi ville ha ett fnask men att vi hade litet pengar så vi ämnade dela på samma för att det skulle bli billigare.

Börjar ni känna av hur inihelvete knäpp den här boken är? Och nej, fortsättningen är inte vackrare:

När horan skulle göra sig klar fick vi komma in i rummet.

Hon satte sig ned helt ogenerat och tog av sig och vaskade sitt underrede. Så kom turen till oss och hon tvättade mojängen åt oss. Medan hon tvättade gick den upp i enskild ställning. Sen skulle hon ha betalt i förskott.
Hon högg till med ett pris som var ohyggligt för oss. Vi hade hört att det var ett visst pris.

- Det blir ju rabatt om man är två stycken, sa jag.

- Det blir tvärtom dubbel taxa, svarade hon.

Och så dyker det upp en hallick som hotar Henning och Adam Svensson med prygel. Och så tar "fnasket"/"horan" stackars Hennings och Adam Svenssons pengar "som ersättning för tvättproceduren".

Aisopos fabler avslutas som bekant med en sedelärande moral: "Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket", "Den enes död den andres bröd", "Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar", "Girighet är roten till allt ont".

Sjöströms gamla reseminnen avslutas med att han använder tre rader till att sammanfatta vad vi alla redan räknat ut (och som är det absolut minst spektakulära i hela historien):

Besöket i horhuset kostade oss ungefär 40 kronor i svenska pengar. Snopna gick vi därifrån. Vi hade trott att vi skulle få rabatt så att de skulle kosta ungefär 20 kronor för oss var.

Förtvivlat försöker jag finna en poäng med dessa slutrader. I frustration inser jag att den inte finns.

Efter denna bok har Henning Sjöström anlitats som juridiskt ombud av Jan Guillou (i Keith Cederholm-målet), Björn Borg, dom drabbade i Estoniakatastrofen och i p-piller- och bröstimplantatmålen mot Dow Corning. Han har också grundat Juristhuset, som efter vad jag förstår varit en anlitad advokatbyrå, och varit mentor åt Leif Silbersky.

Jag kan inte låta bli att fundera över om alla dessa människor som velat köpa karlns tjänster för perversa summor läst den här boken.

Förresten! Missa inte del fyra: Henning - klittkittlaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: parispipparen.

Vi läser alltså bröderna Sjöströms - den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst - bok "Det glatta livet" från 1966. Dagens artikel grundar sej på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för "Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet".

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; dom flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut.

Henning och Adam åker till Paris, där dom bl.a. bedriver studier "vid ett tekniskt institut [---] där tester av olika slag gjordes".

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sej gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en "söt" flicka - Henning påpekar upprepade gånger att hon var "mycket söt", "skön och söt" etc - börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: "Jag måste ovillkorligen gå bort en stund". Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej - jag hoppas att ni alla föreställer er monokelmannen här ovan med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sej efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: "Det var mitt första möte med fransyskan".

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man - "Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne" - och en "brud av märkligt slag". Anekdoten - nedan citerad i sin helhet - börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
- Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt - VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk - vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är lessen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning - bordellbesökaren.

Henning Sjöströms slutsats.

Man kan säja vad man vill om den gamle stjärnadvokaten och playboyjuristen Henning Sjöström, men han har varit en aktiv jäkel.

Förutom att ha varit inblandad i flera av dom sena nittonhundratalets mest uppmärksammade rättsfall - Kurt Haijby och den påstådda homosexligan kring Gustav V, Nerosedynskandalen, Radio Syds piratsändningar, Björn Borgs påstådda kokssnortande, Jan Guillous justitiemordsanklagelser visavi Keith Cederholm - var han en framgångsrik spjutkastare i sin ungdom.

Dessutom har han skrivit tjogvis med böcker av både skönlitterär, facklitterär, rättsvetenskaplig och buddhistisk natur (många av dom på eget förlag). Samt sjungit in bl.a. "My way" och "Blowin´ in the wind" med operaröst. Och ovanpå alltihop hunnit skaffa monokel. Det har ju inga andra än posörer burit sen motboken avskaffades.Vadan denna febrila aktivitet? Vad är det som driver en fattig pojk från Burträsk att så maniskt söka sej fram genom livet? En liten hint verkar man få i Sjöströms memoarvolym "Min väg" (dvs. Hennings litterära svar på Sinatra):

Den onaniperiod som drabbar de allra flesta ungdomar, tror dessa individuellt att den bara drabbar dem, och de skäms. Mellan 13 och 15 år hade jag denna plågsamma period. Jag gömde mig flöjtande på de mest befängda ställen.

Ju mer sporten utövades, ju större blev fantasikretsen och ju tätare hanteringen. Jag trodde slutligen jag skulle gå under. Jag hade hört att man kunde bli blind, döv och vansinnig av utövandet. Jag läste berättelser om onani och förskräcktes. Jag bad till en Gud som jag eljest tvekade om. Ingenting hjälpte. Tills chocken kom.

Jag var på väg, ridande på den gamla cykeln, för att köpa snus och salt i Gammelbyn. Isen hade ännu inte lagt sig över Burträsket, men den första snön hade lagt ett tunt sprakande täcke under cykeldäcken. Det var i slutet av oktober.

Min hjärna började plötsligt koka av sexuella anfäktelser. Jag styrde cykeln av vägen, och sprang in under en jättegran för att dölja min avskyvärda handling, som förnuftslöst tydligen styrdes av en kraft mycket starkare än mig själv.

Mitt i akten ser jag plötsligt rakt in i två vilda jätteögon. Ett frustande genom två näsborrar, vida som tekoppar vräker sig mot mig. En stortaggad älgtjur sprang rakt över mig.

Jag måste ha svimmat. Plånboken låg kvar vid sidan av mig och pengarna fanns kvar. Jag var förvirrad och huvudet värkte. Jag knäppte byxorna, för sista gången nedknäppta för ett runk.

Vad ska vi säja om det här? Ja, dels förstås att Sjöström jämte Lennart Hyland är den ende nittonhundratalsperson som verkligen hörsammat Sture Alléns gamla uppmaning till folket att fortsätta använda ordet "eljest".

Men också att Henning Sjöström påstår sej ha slutat rulla skinn vid femton års ålder (han skriver uttryckligen att det är "sista gången"). Sen 1937 har Sjöström alltså sovit med bägge händerna stadigt vilande på täcket. Försvarandet, skrivandet, playboylevernet, monokelbärandet och - inte minst - spjutkastningen har fungerat som ett substitut för att tillfredsställa det sjöströmska libidot.

Sen kan man också fråga sej varför Sjöström var så noga med att kolla plånboken efter att han mött en älg och svimmat. Hur vanligt är det med rånarälgar i Västerbotten?