För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

För 1025 kronor blandat roligt.

Jag var och såg John Cleese på Malmö Konserthus. Han pratade om sin onda exfru och sin karriär. Han läste innantill från en fullt synlig prompter. Han berättade anekdoter om Graham Chapman och sin imbecilla mamma. Jag har läst dem förr i diverse intervjuböcker. Han visade klipp från At last the 1948 Show, Monty Python's Flying Circus och Fawlty Towers. Jag är övertygad om att samtliga finns på Youtube. Annars står de i min dvd-hylla.

Ändå var det en fascinerande upplevelse. Det var för fanken John Cleese som stod där, 71 år gammal, med neuroserna intakta och samma obearbetade förhållande till sin mor och sin hemstad Weston-super-Mare som suttit som en motor i ryggen på honom genom en karriär som pendlat mellan Världsklass och Likgiltigt. Oaktat om poängerna är väl prövade levererades de med den tyngd som sätter sej i kroppen på genuina gamla komiker.Tanken gick till Schyfferts fascinerande intervju med Gösta Ekman häromsistens, men framför allt till Groucho Marx legendariska framträdande i Dick Cavett Show 1969. Iförd cigarr och golfmössa bevisar Groucho där för eventuella tvivlare att han var den roligaste homo sapiens som nånsin kommer att existera. Humorn sitter i ryggmärgen, som en obetvinglig reflex, med ett absolut gehör och hantverkarens känsla för rätt verktyg till varje tillfälle.

Det spelar ingen roll om vitsarna kommit till USA med Mayflower, det spelar ingen roll om varje pausering är klockad och inrepad, schemalagd och så långt ifrån den spontanitet man inbillar sej förutsätter humor. För det känns så.

John Cleese på Konserthuset var en trött man. Det sa han själv. Han hade annat att göra än att uppträda vid ett brofäste. Han var uttvingad på vägarna av en kalifornisk skilsmässolag som anmodat honom att pröjsa x antal miljoner till en kvinna som inte längre vill ha honom. Men allt det - det jobbiga, det bittra, det smärtsamma - stöptes om till skämt. Så skrattade vi åt Cleeses i-landsproblem, dirigerade av Cleese själv.

Framför oss stod en man som haft humor som arbete, livsfilosofi men framför allt som ständig säkerhetsventil. Hade det inte blivit galna sketcher hade det blivit galna självmordsförsök. Två saker hade han konstaterat att han hade gemensamt med sin mor: 1) ingen av dem var uppfostrade av vargar och 2) svart humor. I vuxen ålder kände han för första gången nån sorts samhörighet med sin mamma när hon i vanlig ordning gnällde om sin depression och han i irritation svarade "men du, jag känner en liten kille i Fulham. Jag kan be honom döda dej". Ett ljud han aldrig hört förut strömmade ur telefonluren. Hans mor skrattade.

Det händer fortfarande att man möter människor som ser humor som en lägre konstform, ett sämre sätt att formulera människans villkor, en billigare väg till kommunikation. Jag kommer aldrig att förstå dem. Det finns ingenting allvarligt som inte går att göra till humor. Och nej, man skämtar inte automatiskt bort nånting. Man skämtar lika gärna fram.

1025 riksdaler kostade det alltså att få bekräftat vad jag sen länge bestämt mej för att tycka. Det var det värt, särskilt som jag inte betalade själv. Jag undrar däremot hur såna människor fungerar som hostar upp samma summa, klär sej i sina dyraste kostymer och sen sätter sej att tugga tacos och upprepa allt gubben på scen säjer till sina kompisar. Det finns ju redan en arena där den sortens figurer tagit makten. Den heter biograf.

Info för kalenderbitare/aspergare.

Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad). Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.

Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.

Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).

I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:

1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.

Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: ”krist” i ”kristdemokratisk” har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.

Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.

Bögar som gillar löjliga skor.

Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.

Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 7: en rappare blir härmad.

Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning

Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.

I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.

Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.

Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.

Imitatören Mårten Andersson – som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm – gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.

Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:

Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.

Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att ”alfons” ju är ”hallick” på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.

Juryn – en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål – var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi – en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet (”bägge lägger sig på rygg för Göran Persson”), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.

Och sen fanns det visst nåt P3-program – det kan ha hetat Hej domstol! – där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död – varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 6: Runar och Ian knullar.

Senaste numret av Aluma (hemlösas tidning i landets södra regioner) har tema humor. Förutom ett par utmärkta texter av min vän Marcus Johansson och några festliga tarvligheter av min vän Nanna Johansson, kan den hugade läsa en herrans massa text framställd av min kanske bäste vän - mej.1992: Kulturtidskriften Hustler limmar Ian Wachtmeisters huvud på en porraktör
Påföljd: fällning för förtal i Högsta domstolen

Hustler är inget man skyltar med att man läser om man vill verka intellektuell och upplyst. Det är en, även inom den pornografiska genren, ovanligt grov publikation.

Förutom samlagsmaterialet har redaktionen haft satiriska ambitioner: i Sverige utsåg man ”månadens skitstövel” efter den amerikanska förlagan ”asshole of the month”. Inte sällan var det socialdemokratiska politiker och kommuntjänstemän som fick den tvivelaktiga utnämningen.

På några sidor i nummer 1 1992 kombinerades tidningens båda beståndsdelar porr och satir. Lill-Babs huvud satt på en porrtjejs kropp och höll två manslemmar i händerna. Bildtext: ”Det bästa jag vet är handarbete!”

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister – vid tillfället ledare för ett riksdagsparti – hade limmats på två onanerande kroppar. Bildtext: ”Inom ny demokrati gillar vi att ta saken i egna händer”.

Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl, som förlorat makten vid valet året innan, hade monterats på ett älskande par. Bildtext: ”Nu har vi äntligen tid att koppla av mer intimt!”

Det hela ledde till att sju av de avporträtterade kändisarna – förutom Ingvar Carlsson, Lill-Babs och Ian Wachtmeister även LO-ordförande Stig Malm, Carola och Runar Sörgård samt Mona Sahlin – lämnade in en gemensam stämningsansökan. Intressant nog fick de faktiskt rätt.

I ett Sverige där tryckfrihetslagarna är generösa, och där det sägs vara ytterst svårt att få rätt för ärekränkning, förlorade Hustler målet i alla rättsinstanser.

Nästan tjugo år senare, i Youtubes och Photoshops tidevarv, är det svårt att riktigt förstå upprördheten. På sidorna i tidningen fanns konsumentupplysningarna ”satir” och ”OBS! Fotomontage!”, och ingen läsare trodde väl på allvar att Hustlers fotografer fått access till Stig Malms sovrum.

Fjorton år tidigare hade Fälldin fått avslag när han påståtts vara sinnessjuk. Nu fick Ingvar Carlsson rätt när han påstods ha ett sexualliv.

Misstanken väcks att särskilda, inte lika heliga, regler gäller för porrblaskor. Tingsrättens utlåtande är inte befriat från moralism:

Läsaren får hjälp att föreställa sig hur den kände personen skulle ta sig ut i en pornografisk situation. Ett sådant budskap förtjänar på intet sätt att vara tryckfrihetsrättsligt privilegierat.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 5: Sverige konfronteras med "ironi".

Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden

Teveserien ”Lorry” började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.

Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.

Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan "Sucken" Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.

Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).

I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.

I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)

Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral Den döende svanen – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.

Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.

I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 4: Fälldin på hispan.

Senaste numret av Aluma - de skånska hemlösas tidning - har tema humor. Jag medverkar som gästredaktör, vilket är liktydigt med att jag breder ut mej själv så mycket jag kan. Den här artikelserien tar upp lustigheter som på olika vis gått för långt för svenska folkets bästa.1978: Rolf Börjlind skriver att en statsminister är schizofren
Påföljd: stämning från statsministern

1978 publicerade Aftonbladets ambitiösa söndagsbilaga Magasinet en text av Rolf Börjlind, då en vänstersatiriker ur det kulturella avantgardet, idag mest känd för manusen till Jönssonligan och Beck, Wallander och Graven, uppföljaren Morden och faktiskt all skit du sett de senaste åren i tron att det i alla fall ska vara okej underhållning för stunden.

När det begav sej gav han ut löjligt smala och svårtillgängliga tidskrifter som ingen ville läsa och såg för egen del alldeles förskräckligt cool ut.Texten var en fingerad intervju med landets dåvarande statsminister, Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, gjord inne på dårhus. Börjlind menade att Fälldins offentliga image som sävlig norrlandsbonde gick stick i stäv med den verklige Fälldin, professionell politiker sedan tjugoårsåldern. I texten drog han tesen till sin spets och stämplade honom som schizofren.

Texten kryllar av hänvisningar till Fälldins då välkända privatliv, där den trogna hustrun Solveig och bondgården i ångermanländska Ramvik var viktiga stenar i imagebygget. Börjlind beskriver hur man på psyket har ”låtit bygga en exakt kopia av gården hemma i Ramvik. På helgerna klär personalen ut sig till Solveig och grannarna och Thorbjörn sitter framför plexigallret i fantasin, brummar och skäller”.

Klinikens överläkare säger bekymrat att ”hans släkt härstammar från 1000-talet, och samtliga har gift sig och levt inom två mils radie i Ramvik – inavel och degenerering ger mycket märkliga utslag på en människas psyke”.

Ramaskriet lät inte vänta på sig. Fälldin kallade så sent som 2004 satiren ”det värsta påhopp jag någonsin varit med om under min tid som politiker”. Som enda sittande statsminister någonsin gick han till doms och stämde Aftonbladet för förtal. Skadeståndet var symboliskt: en krona. Tryckfrihetsjuryn friade, men händelsen rörde upp samma slags diskussioner som Vilks rondellhundar trettio år senare: okej för att man får skriva vad som helst, men bör man?

Aftonbladets chefredaktörer Gösta Sandberg och Gunnar Fredriksson lät publicera en ursäkt direkt till statsministern – texten ”byggde på ett antal smaklösheter, som vi betraktar som oförsvarliga” – och ganska snart lades den tunga satsningen Magasinet ner.

Då hade man redan hunnit stoppa en annan text av Rolf Börjlind: en fejkintervju med Transportarbetarförbundets kontroversielle ordförande Hasse "Hoffa" Ericson, gjord på en transbar på Reeperbahn.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 3: Hillersbergs näsor.

I senaste numret av Aluma - de hemlösas tidning i Sydsverige - skriver jag en jädra massa om humor (note bene om humor, det är minsann ingen skrattfest att läsa). Texterna reproduceras här så att även upplänningar/ människor som tycker hemlösa får skylla sej själva kan läsa.

1960-talet och framåt: Lars Hillersberg avbildar israeler med stora näsor
Påföljd: personkampanj i Dagens Nyheter

Mellanösternkonflikten har sedan sexdagaskriget 1967 – och naturligtvis ytterligare några tusen år tillbaka – varit en av de mest infekterade även i svensk debatt. Det hindrade inte den allt annat än finkänslige satirtecknaren Lars Hillersberg att rita ett antal nidbilder av israeliska statschefer (Moshe Dayan, Menachem Begin), judiska utrikesministrar (Henry Kissinger) och svenska Israelvänner (Per Ahlmark), inte sällan med anspelningar på bibliska myter eller antisemitiska föreställningar.

Att Hillersbergs bilder var starkt kritiska till Israels politik är det ingen som säger emot, men en grupp debattörer framför allt på DN ville också hävda att de var antisemitiska. Man satte alltså likhetstecken mellan Israelkritik och judehat, och motiverade det bland annat med att judiska män av Hillersberg tecknats med stora luktorgan.

En teckning föreställande (icke-juden) Jan Stenbeck som en stor gris på vars spenar Robert Aschberg och Stina Dabrowski sög, påstods anspela på den klassiska hatbilden av ”judesuggan”.

En annan bild av gamle handelsministern Krister Wickman, inte heller han av judisk börd, refererade enligt samma resonemang till antisemitiska föreställningar (den socialdemokratiske Wickman tecknades som påhejare av kapitalismen).

Hillersberg ritade många hundra teckningar under sin levnad. Berömda är också bilden av ett skinnhuvud med texten: ”Rasister har bara två problem– för liten kuk och för liten hjärna” eller Sjöbobonden som tagit emot en flykting som han sänt som slav framför plogen.

Den notoriskt provokative Hillersberg menade själv att det var dåliga teckningar som strök publiken medhårs, och att en satirikers uppgift är att på allvar väcka anstöt.

Det lyckades han onekligen med. När han år 2000 tilldelades statlig inkomstgaranti för sitt konstnärskap rullade en hetsig personkampanj igång. En DN-journalist frågade rakt ut om Hillersberg var antisemit, och den raljante skämttecknaren svarade:

Jag hatar alla människor, inte bara judar. Det hör till genren.

Två veckor senare hade uttalandet förvanskats. I en ledare på Svenska Dagbladet beskrevs Hillersberg som ”en man som enligt egen utsago hatar judar och tecknar dem därefter”.

Exemplet Hillersberg visar att vissa frågor uppenbarligen är känsligare än andra och att det otvetydigt finns domäner man ska akta sig för att beträda om man vill vara allas vän.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

I nya numret av Aluma - organ för Öresundsregionens hemlösa - skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde Blommig falukorv och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten - stor läsning om man gillar att få tesen "gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte" bekräftad! - finns här.)

Sju skämt som chockade Sverige. Del 1: Karl Gerhards finurliga naziattack.

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, lär Fritiof Nilsson Piraten ha sagt. I alla tider har skämt och skämtare väckt anstöt och tassat på gränsen till det tillåtna. Somliga skämt har rentav tagit sig hela vägen upp till Högsta Domstolen. Såväl statsministrar som vanligt hederligt hyggligt verklighetsfolk i stugorna har slagit näven i bordet och sagt ”Nu är gränsen nådd! Och botten med!”

I den här serien - som går att läsa i pappersform i tidningen Aluma, organ för Malmö-Lund-regionens hemlösa - tar vi en titt på några av de lustigheter, sketcher, kupletter och förargligheter som fått blodet att svalla under det svenska 1900-talet. Ganska snart kommer vi att finna att det inte alls bara är finniga hobbyprovokatörer som retat upp vännerna av ordning, utan också några av de mest omhuldade, älskade och folkliga humoristerna.1940: Karl Gerhard sjunger om nazism på ett finurligt vis
Påföljd: förbud från Nazi-Tyskland via svenska staten

Teaterdirektören, kuplettförfattaren och estradören Karl Gerhard brukar alltid lyftas fram som en av Sveriges största satiriker. Hans kupletter – han lär ha skrivit över 4000 – utmärktes av finurligheter, dubbeltydigheter, avancerade rim, litterära referenser och anspelningar på samtidens skvaller, vilket ofta gör dem svårtydda för dagens publik (och i ganska hög grad också för dåtidens, som inte alltid var så bevandrad i den grekiska mytologin eller franska romankonsten).

Hans mest kända kuplett ”Den ökända hästen från Troja” berättar på ett allegoriskt plan om hur nazismen tränger in i det neutrala Sverige. Karl Gerhard framförde den själv framför en gigantisk dalahäst med ett femte ben, syftande på femtekolonnare, det vill säja landsförrädare. I ett regn av fiffigheter målar Gerhard upp bilden av en till synes troskyldig häst, innehållande folkfiender, försiktigt matad av den neutrala socialdemokratiska regimen – men det är en häst som ”hela tiden har kallats för MIN KAMP” (”kamp” är som bekant gammelsvenska för just häst).

Texten framfördes i revyn ”Gullregn” år 1940, i en tid då nazismen var på stadig frammarsch och hade åtskilliga sympatisörer, inte minst i Sverige och inte minst i Karl Gerhards trogna publik av övre medelklass.

Tyska ”diplomater” hörde talas om numret och började trycka på statsminister Per Albin och utrikesminister Günther, som i sin tur försökte övertala Gerhard att stryka numret i neutralitetens namn. Man ville ju inte stöta sig med tysken i onödan.

Karl Gerhard – som onekligen var i besittning av civilkurage – stod på sig. Till slut fick regeringen leta upp § 13 i Ordningsstadgan och förbjuda kupletten med argumentet att dess framförande var förargelseväckande beteende.

Den notoriske retstickan Karl Gerhard gjorde om sitt nummer: scenens dalahäst försågs med skygglappar och nattmössa och istället för att framföra visan läste Gerhard högt upp de framkrystade polisiära motiveringarna till att numret stoppats. Den svenska polisen döpte han i samma veva om till Hästapo.

Gerhards ståndaktighet gav honom gott rykte i historieböckerna, men ekonomiskt blev krigsåren en svår tid för honom. En stor del av publiken ville inte bli sedd i så suspekta sällskap som ett uttalat antinazisiskt. Några år senare var saken en helt annan.

Ett orimligt långt inlägg om ett ganska smalt ämne.

I Malmö/Lund-regionen säljer de hemlösa tidskriften Aluma. Det aktuella numret har tema humor och där har jag delvis haft funktionen som redaktör (vilket främst innebär att jag passat på att skriva en massa texter själv samt passa olika texter till vänner). Eftersom få hemlösa har råd att ta sej särskilt långt för att kränga tidning kommer jag att lägga ut några av texterna här, så att de även kan komma En man med ett skägg-läsarna i Böggle till del.

Alla som jobbar med humor får ibland frågorna ”Vad är humor?” och ”Får man skämta om allt?”. Man kan då göra det enkelt för sig och svara ”det som händer innan man skrattar” respektive ”ja”.

Man kan också börja resonera kring det. Ganska ofta kliver man då in i en klyschminerad zon, där fraser som ”man får skämta om allt bara man gör det på rätt sätt” och inte minst ”man får skämta om allt så länge man slår uppåt” gärna dyker upp. Normalt låter sig utfrågaren nöjas med det och så går intervjun vidare.

Påståendet att humor måste slå uppåt kan dock diskuteras. Det är en sanning många verkar vara överens om och som därför aldrig ifrågasätts. Frågan man dock måste ställa sig är förstås: vem står Nedanför och vem står Ovanför? I 2000-talets början skrev Killinggänget på sin sajt Spermaharen ett par tarvliga humortexter om Henning Mankell och Håkan Nesser.

I fallet Mankell lekte man med succéförfattarens offentliga image som Afrikavän och gjorde medvetet horribla kopplingar till gamla kolonisatörsmyter.

I fallet Nesser var associationerna vildare och gripna ur luften: i en sorts rollspel kunde läsaren låtsas vara Håkan Nesser när denne köpte ”porn” och sög ”gubbkuk”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mankell blev putt och Nesser fly förbaskad. Debatten gav ringar på vattnet i andra mediala sammanhang. I teveprogrammet Söndagsöppet dök skådespelerskan Kim Anderzon oförhappandes upp i en panel och ansåg skämtet vara tveksamt eftersom ”satir ska ju slå uppåt”. Här kan man stanna upp och resonera kring tre påståenden i Anderzons utsaga.

Nummer ett: ”ska” satir slå uppåt? Vem har bestämt det? I vilken lagtext är detta stadfäst?

Nummer två: slår man inte uppåt om man slår mot Mankell och Nesser? Det är ju fråga om två manliga mångmiljonärer i medelåldern med obegränsad tillgång till media. Skulle de vara maktlösa?

Och så då nummer tre: vad är uppåt? Vem står ovanför vem här? Man kan så klart hävda att Killinggänget – ett osannolikt firat, välbetalt och framgångsrikt kollektiv av komiker, trendsättare och Guldbaggevinnare – faktiskt inte kan slå uppåt eftersom de själva befinner sig vid det översta tänkbara pinnhålet. Ingen står väl rimligen ovanför Robert Gustafsson? Får han då inte lov att skämta med någon?

Företeelser och personer man inte får skämta med är, enligt många: andra hudfärger än den vita, andra sexuella läggningar än den heterosexuella, andra kön än det manliga samt småväxta, hemlösa och ensamstående trebarnsmödrar i förorten. Dessa grupper befinner sig, underförstått, Nedanför.

(Här finns undantag: Özz Nûjen får skämta om kurder och Mia Skäringer får göra den ensamstående förortsmamman Tabitha – allt med motiveringen att de skojar om sin egen grupp.)

Vilka är det då man faktiskt får skämta med? Här verkar många – skämtare såväl som vanligt folk – vara överens: politiker. Och då spelar det ingen roll om politikerna i fråga är bögar, blattar eller alkisar.

Före detta handelsminister Leif Pagrotsky råkade vara någon decimeter under snittet. Det gjorde honom till ett lovligt byte för panelskämtare i diverse humorprogram. Pagrotsky var ju trots allt politiker. Då slår man ju uppåt även om man till synes slår neråt. Plötsligt kommer dvärgskämten som man annars håller sig för god för väl till pass. När den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström valde att ta en blöt kväll på krogen trots att hon hade jourberedskap, var det fritt blås på landets skojarredaktioner. Johan Rheborg rev i Parlamentet ner ett jubel som inte hörts sen Nürnbergdagarna när han härmade Schenström genom att sluddra och ramla.

Hade publiken skrattat lika rått och länge om Rheborg istället härmat en vanlig A-lagare som supit bort sitt knäck? Troligen inte. Ändå söp Schenström onekligen bort sitt knäck. Hennes fall blev troligen tyngre än den genomsnittliga parkbänksalkisens: från plats 17 på tidningen Fokus lista över landets hundra mest inflytelserika personer 2007 till ingen placering alls 2008.

Trots det skulle antagligen inte Kim Anderzon tycka att Rheborg slog neråt den här gången.

Vad väger tyngst i det här sammanhanget? När Gudrun Schyman ofrivilligt outades som alkoholist på en biopremiär var det av allt att döma all right att göra sig lustig över henne. De flesta ståuppare hade någon kul oneliner om nerkissade biografsalonger på repertoaren. Schymans roll som politiker var tydligen så statustyngd att rollen som alkoholist ändå inte placerade henne på platsen Nedanför på den där tänkta skalan.

Politiker står således, per definition, Ovanför. De tillhör De Tillåtna Offren.

Kikki Danielsson kom också ut som alkoholist. Nog för att det skojades också med henne, men där hörde man snart röster som tyckte att det var fel att håna en så tragisk figur. Dansbandssångerskor står med andra ord Nedanför.

För att förtydliga: i min värld får man skämta om vem som helst när som helst hur som helst. Det innebär inte att jag automatiskt tycker att allting är roligt, smakligt eller moraliskt, men att humorn har samma rätt att välja ämne som journalistiken eller dramatiken.

Framför allt menar jag att den där Neråt-Uppåt-skalan är ett mycket trubbigt instrument för bedömning av ett skämts moraliska rätt.

Det är naturligtvis nedlåtande att alls placera folk på olika skalor. Tror man på alla människors lika värde och lika rätt, borde det väl också innefatta människors rätt att bli hånade och bespottade? Varför skulle en homosexuell handikappad jude inte få bli sparkad på? Han kan väl inte hjälpa att han blivit sådan?

Lars Vilks har fört ett liknande resonemang apropå de skandalomsusade rondellhundarna: loskorna mot Muhammed är ett sätt att erkänna muslimerna som en likvärdig grupp som inte behöver extra skydd eller omtanke.En tydlig tendens är att människor gärna tar på sig andras kränkthet. I Martin Kellermans Rockyserie stöter huvudpersonen på ett gäng från ett gruppboende – ”dräggelpatrullen” – på en lyxrestaurang. Han ondgör sig över deras närvaro och menar att de ändå inte får något ut av sitt besök eftersom ”assistenterna måste ju ändå tugga maten åt dom”: ”Att ta med dom hit är som att servera en dillkvist till kattmaten!”

Trots att Rocky-figuren får sitt straff – hans dejt lämnar restaurangen och han får äta själv på McDonalds – valde många av de tidningar som publicerade Rocky att avstå från sidan på grund av risken för anstöt.

Däremot publicerade FUB – Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning – gladeligen serien i sitt medlemsblad. Om de som eventuellt hade skäl att ta illa vid sig tyckte att det var roligt – varför gav sig då de icke-drabbade över huvud taget in i debatten? För att föra ”de svagas” talan? Vem är det då som stämplar dem som svaga?Jag har själv jobbat med humor i ett antal år och ett otal sammanhang. Inte sällan har människor hört av sig med åsikter om vilka man bör och inte bör skämta om. Det är uteslutande fråga om känsloargument. Någon tyckte att man inte ska driva med Jan Stenbeck eftersom ”han var en stor affärsman” (som i ganska hög grad byggde sitt medieimperium på tasksparkar och vulgärjournalistik, kan tilläggas).

Någon annan ansåg att man inte bör skämta om adeln eftersom ”det inte längre är en grupp med inflytande” – att adeln har betydande jordegendomar och avancerade nätverk ger alltså inte inflytande (vem har för övrigt sagt att inflytande måste vara ett skäl för drift? Varför skulle det inte räcka med fåniga efternamn?)

Får man inte ens skämta om Stenbeck och adeln – två betydande maktfaktorer under de gångna seklerna – så decimeras förstås måltavlorna för skämtande oerhört. Så tycker inte heller de flesta.

Däremot är vi många som, utan att fundera närmare på saken, skrivit under på devisen om att inte skämta neråt. Att vi på så sätt satt oss på ganska höga hästar har vi inte alltid reflekterat över.

Ett intressant faktum som kan tjäna som slutord är att många också anser att man inte bör driva med kungen. Vilket kan vara ett tecken på att man faktiskt ser honom som en lägre stående varelse.

Den gamle och den halvgamle.

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter "Dom kallar oss roliga" och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert "programleder" "tillsammans". Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande "Dokument: humor" för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mej ingenting. Jag har själv ägnat de senaste tretti åren åt ämnet i fråga. Jag känner mej långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa "vi är år 0". Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat. (Mer om saken här.)

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer "du kan inte låta bli att skämta va?" och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mej i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mej har det känts som om de levt på olika planeter - där den ena uppenbarligen är Dagobah - och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, la pusselbitarna på plats.

Geigertmätaren.

Den här boken är precis så rolig som omslaget signalerar. Teaterdirektören - enligt omslaget också "TV-personlighet, författare, samhällsdebattör" - Hagge Geigert har samlat sina sexti-sjutti ALLRA roligaste golfhistorier.

Ett axplock:

"Varför" frågade brandmannen, "försökte du inte hjälpa din fru när hon försökte ta sig ut genom fönstret på det brinnande huset?"
"Jag kunde inte", svarade mannen, "jag bar på mina golfklubbor".

"Till salu, helt set med golfklubbor i fin bag, bara 400 kronor. Ring 28 51 317 före klockan sex. Om en man svarar, lägg på luren och ring igen en annan dag."

"Stackars Nisse."
"Vad är det med honom?"
"Han är alldeles förstörd. Han har just skilt sig och hans fru fick vårdnaden av golfklubborna."

"Lasse, kan vi spela en runda på lördag?"
"Javisst. Egentligen skulle jag gifta mig då, men det kan vänta."

Magnus kom lite försent till golfen, där hans tre vänner stod och väntade. "Jag är ledsen att jag är lite sen", sade han, "men dom ringde just från sjukhuset och sa att min fru fått tvillingar eller trillingar eller nåt. Ska vi börja spela nu?"

"Har du tre caddies med dig idag?"
"Ja, min fru tycker att jag tillbringar för lite tid med våra barn."

Ja, ni ser själva: det är vad man populärt kallar en skrattfest. Alla lustifikationerna handlar förstås inte om det festliga i att män försummar sina familjer. Där finns också en del fräscha skotteskämt (skotten förlorar sin golfboll när snöret går av!) och en väldigt lång historia om hur Nisse träffar en leprechaun (lite instraffat på en golfbana) som gör hans penis meterlång. När Nisse träffar den lille tomten igen ber han - håll i hatten nu! - om att få längre ben!!!

111 sidor högoktaniga golfhistorier för den kräsne! Eller som det lite finurligt står på omslaget: "Denna bok är så rolig, att t.o.m. icke-golfare kan läsa den!"

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim - och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.Numret "Telefonnumret" i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter ("det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt").

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa ("J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON").

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent ("kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag").

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka ("EN VECKA!" skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film "Att angöra en brygga", som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

Ha ha Hagge.

Jag har länge haft för mej att det var nåt osympatiskt med Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mej konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mej?

Det första som slår mej är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säja till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk "frigjord och fryntlig" utan snarare "karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn". Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mej.

Det andra som slår mej är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säjer att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sej från landets skinnhuven, mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sej själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet pga skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittital gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker "ondska" när Hagge Geigert kommer på tal.

Cash-in på göteborgska.

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen "Filmen om mitt liv som mej själv" låg i pipeline - så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas- eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera "folk" som såna som har träskor).Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säja nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 5: Porslinsfestivalen i Lidköping.

Det här kan vara det roligaste jag sett.

Den ena bilden föreställer en Herkules-aktig man med bar överkropp och tävlandenummer som oerhört sammanbitet drejar en lerkuk. Bakom honom står en farbror med sax, redo för akut kastration om nåt oförutsett inträffar.

Den andra bilen föreställer en lastbilschaufförsaktig man med bar överkropp OCH skinnväst OCH tävlandenummer som lika sammanbitet drejar en annan lerkuk. Framför sitter människor och tittar på.

Det finns en sublim nivå i det här, en humor som står ovanför de gängse begreppen, en närmast utomkroppslig, transcendental komik. Det heter Porslinsfestivalen! Det är i Lidköping (kanske går det att uppfatta texten "Porslinsstaden LIDKÖPING vid Vänern" på haklapparna)! Det är män med lerkukar! Allvarliga män med lerkukar! Sjukt koncentrerade män med lerkukar! Och lika koncentrerade män som tittar på de sjukt koncentrerade männens lerkukar!

Som humorist försöker man skapa såna här moment. Det går inte. Man kan inte komma på att sätta på en hårfager keramiker världens kortaste shorts och sen låta honom se ut som han har svår förstoppning medan han drejar en halvmetersballe. Där når fantasin sina begränsningar. Det GÅR INTE att hitta på nåt lika roligt.

Man måste vara ödmjuk och blotta sin nacke inför det som alltid alltid kommer att vara roligaste som finns: gravallvaret.

Herreman Jarl och lilla bocken Bruce.

Svensk ståupp (som trots Myggan Ericsons upprepade propåer aldrig kom att kallas raktuppochnerkomik) blev ett fenomen på Westermans och Norra Brunn i åttitalets slut. Jonas Hallberg, Adde Malmberg, Lasse Tennander, snart Ulla Skoog och Lennie Norman satte igång nånting som blev bespottad fyrtitalistfirmafesthumor på nittitalet och hippt och edgy på nollnolltalet.

Inledningsvis hörde man inte sällan äldre män som ville understryka att ståupp inte var nåt nytt. Martin Ljung hade visst gjort det. Carl-Gustaf. Och så hade Jarl Kulle gjort Lenny Bruce i TV i början av sjuttitalet.

Det är både sant och inte. Ljung och Carl-Gustaf stod visserligen upp och var visserligen roliga, men de gjorde revymonologer där de spelade gubbar. Och Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Det är en ganska viktig skillnad.

För är det nån som inte varit Lenny Bruce är det Jarl Kulle. Jarl Kulle hade ett stuteri i Skåne och läste poesi på Dramatens lilla så att östermalmstanterna svimmade i sina uppvisningspälsar. Lenny Bruce var gift med en strippa, sköt heroin och hoppade ut från ett fönster med orden "I´m a Super Jew".
Det ter sej nästan fyrti år senare som en kulturkollision utan motstycke: Jarl Kulle gjorde alltså Lenny Bruce. I dåtidens på en gång vänstervridna och folkhemspräktiga statstelevision.

Teveserien "Varför gömmer du dej i häcken?" sändes 1971. Jag har en skiva som samlar Kulles Bruce-monologer därifrån. De har titlar som:

Pumpor Och Rumpor
AB Religion
Kommuniké Från Ekumeniska Rådet
Blottaren
Småbögar
Adolf Hitler
Blylavemanget
Adolf Eichmann
Att Komma
Jag Kommer Att Kissa På Er
Hur Skall Man Få Färgade Vänner Att Känna Sig Hemma På Ett Party
Psykopatika Sexualis
Dryparen

Det är en lätt hallucinatorisk upplevelse att höra Jarl Kulle - Gustaf Adolf Ekdahl! Gustav III! Greve Carl Magnus Malcolm! - orera om att pissa i vasken och ta med sej barnen på porr. Kulle kämpar som ett djur, kopierar Bruces intonationer, pratar om "tattarpack" och "finnjävlar", väser, spottar, skriker. Skämten känns inte särskilt svängiga 2009, men det är storartat skådespeleri.

För det är skådespeleri det är. Som exempel på det svenska sjuttitalets schizofrena underhållningskultur är det fascinerande. Som milstolpe inom svensk ståupp är det lika intressant som Evert Taubes inverkan på svensk rap.

Intressant att notera är för övrigt att TV visade serien sent på lördagskvällar, att den röda TV2 inte var intresserad och att en insändarskribent kallade programmet antisemitiskt. Allt enligt tidningsklippen på konvolutet.

Rostad, grillad och bränd.

I fredags ordnade mina förläggare och min "käre" "vän" Valle Westesson släppe-fest för boken "Människor det varit synd om" och i anslutning till detta en s.k. roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson, kollega, granne, vän och tönt.

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var - vågar jag lite självgott påstå - kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

"Mobbing-teve" tjuter kvällspressen - kvällspressen! - om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book - jag är inget stort fan av varken grävsmaskinssamlande machomän eller Solstollarna - men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (=humor) istället för sånt de kan (=karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal - en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard - inför en publik av adelsmän - kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor - åtminstone den roliga - bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten - de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) - utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt - förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja "vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek" - men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban - inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.