Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym "Den maskerade proggarens stora röda". För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar "Den idealiska läsaren":

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok "Proggiga barnböcker" har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad "Proggiga barnböcker" inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att "Proggiga barnböcker" inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken "Därför blev vi som vi blev" luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen "irrelevant".

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit mer nöjd om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mej att Tin, trots titeln "lektör", inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i "Proggiga barnböcker" för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, "Min kamp", gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med "Fascismens doktrin" 1929. Och så sent som 1967 kom "Maos lilla röda" på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället "Kommissarien och tystnaden" (1997) eller "Fallet G" (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet "ironi" och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

Om begreppen "angeläget" och "mycket gamla ynglingar".

Jag brukar säja om mej själv att jag har en fyrtitalists referenser men en sjuttitalists perspektiv, vilket gör att jag faller mellan alla stolar. Jag vet väldigt mycket om Lennart Hyland men tycker han var en idiot, vilket gör att jag stöter mej med gamla människor och pratar grekiska för unga.

Tvärtom är tydligen ett mer lyckosamt koncept. Sydsvenskan-skribenten Andreas Ekström (jämngammal med mej) skriver ungefär hälften av tidningens kulturartiklar. Han känner till moderna kulturyttringar som Simpsons, som han så sent som idag tycker saknar "riktigt hjärta", och Hammarsson & Wiking, som han i en krönika tyckte skulle visa hur bra gymnasiebetyg de faktiskt har istället för att hålla på och larva sej.

En gammal man med en nimbus av ung och lovande omkring sej.

Jag ska villigt erkänna att jag är en smula sur på Ekström. Han gav min bok "Människor det varit synd om" exakt den sortens oförstående kritik jag anat att min föräldrageneration skulle ge den. Han resonerade till exempel kring huruvida jag "slår uppåt" eller ej; han kom fram till att jag nog inte alltid gör det. Även Jonas Hallberg (född 1944) och Kim Anderzon (född 1943) har pratat om hur himla viktigt det är att slå uppåt.

Den som resonerar i termer av att man inte ska slå neråt säjer också att det finns en hierarki. Den som säjer att man automatiskt slår neråt när man retas med Lena Philipsson eller Carola-fans säjer också att Lena Philipsson och Carola-fans står på botten. Jag har aldrig sagt det. Jag erkänner alla människors lika rätt att få bli retade.

Andreas Ekström är en av Sydsvenskan kulturs stjärnreportrar. Det kan han gott få vara. Han är en utmärkt skribent med brett intresseområde, även om han nu är född med ett kvastskaft i röven.Men jag funderar ändå över kultursidors vana att låta utomstående kulturskribenter recensera sidornas egna skribenters bokalster. Idag - samma dag som Ekström själv har två artiklar på sidorna - recenseras hans nya intervjubok av Expressens Johan Hilton. Johan Hilton ger boken två tummar upp.

Blir detta ändå inte lite kladdigt även om kultursidorna har försäkrat sej om absolut trovärdighet genom att be en granne att recensera istället för att ta det inom La Famiglia? Fortfarande är väl Ekström skribent på just de sidorna? Fortfarande har det väl getts ut tretti böcker den här veckan som Sydsvenskan har valt bort att skriva om till förmån för sin egen stjärnreporters?

Är Ekströms best of-samling - för övrigt med reprintade Sydsvenskan-rep - en av dagens största kulturhändelser, så stor att den inte går att välja bort? Eller är det bara jag som är avundsjuk? Men i så fall - på vad?

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

1973 startar Hasse Alfredson en "privat hatkampanj" mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, "gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna").

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttitalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: "håret växer inåt".

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja "det var bättre förr" - det var det ju inte 1973 åtminstone - men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mej också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mej själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera - då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad - och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

"Ner med SJ:s nuvarande organisation!" (Hasse Alfredson, 1973).

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.

Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

I Malmö finns en tidning som heter Kvällsposten. I den skriver en man som heter Per Hägred. I måndagens edition redogjorde han för innehållet i min bok "Människor det varit synd om" på ett sätt som jag uppfattade som - i korthet - nyanslöst, okunnigt, felaktigt, hycklande, dubbelmoraliskt, ohederligt och illvilligt. Jag har därför mejlat hans redaktion med begäran om replik. Så här 24 timmar senare har jag inte fått svar.

Fullt medveten om att låta som en snarstucken och tunnhudad stackare som inte kan ta kritik men själv gärna sticker ut hakan, tar jag ändå risken. Det finns för mycket principiella saker att anmärka på i Hägreds argumentation.

Hägreds tankespån kan man ta del av här.

Min replik ser ut så här:

Per Hägred ägnar min nyutkomna krönikesamling ”Människor det varit synd om” en hel kolumn (KvP 20/4 09). Han påstår att den är elak och finesslös – han använder rentav ord som ”ondska” och ”grym”. Som exempel håller han fram en text där jag påpekar det lätt självgoda i att Lasse Berghagen till en antologi över den svenska lyrikskatten valde tre dikter av sej själv.

Jag ska bara som hastigt påpeka det ironiska i att en kvällstidningsjournalist, vars hela livsluft utgår från konflikter och skandaler, över huvud taget tar till moraliserande brösttoner.

Jag ska bara skumma förbi det faktum att Per Hägred har synpunkter på att jag – i min komiskt syftande framställning – inte tar med alla nyanser, samtidigt som han illustrerar sin skenbart sakliga krönika med en bild på mej in character från teveserien Hej rymden!, spelande en dumbom, görande en grimas. Givetvis utan att påpeka detta.

Och jag ska bara precis nämna att användandet av ordet ”ondska” så klart är en spottloska i ansiktet på alla som verkligen utsatts för ondska. Lars Berghagen tål nog att en lönnfet trettitreåring i Skåne ger honom några tjuvnyp i en obskyr bok. Att sparka på Berghagen är knappast att sparka neråt.

Det finns ett allvarligare problem här än att en författare känner sej stött av ett illvilligt omdöme.

Problemet är att vi inte lever i en alldeles snäll värld. Även en nöjesjournalist kan, om han bläddrar igenom resten av tidningen, konstatera detta. Folk gör dumma saker mot varandra och sej själva, överallt och hela tiden. Det måste stundom vara humoristers rätt att kommentera detta, att belysa dumheten genom att överdriva den, groteskifiera den, rentav göra sej till en del av den. På samma vis som det är reportrars, ledarskribenters, politikers, dramatikers, författares.

Men ändå finns en föreställning om att humor ska vara en fredad zon, ett slags andningshål där man inte ska behöva bli påmind om världens otäckheter. Men märk mina ord: det finns ingen lag eller statlig rekommendation som påbjuder detta. Humorister måste få tillgång till samma verktygslådor som andra som kommenterar världen omkring dem.

Populistiska media har på sistone vädrat blod i samband med SVT:s roast-försök ”Grillad”. Sticker man upp ett blött finger i luften kan man tolka det som att ”allmänheten” är trött på elakheter och trängtar efter snällhet. Vilket inte är en högoddsare; ställd inför risken att bli citerad är det väldigt få som säjer sej älska elakheter.

Alltså har man trummat igång en hetsjakt mot grillare och rostare och skämtare som dristar sej till att utmana smakgränserna, en hetsjakt som luktar otäckt mycket moralpanik och som har väldigt lite med snällhet från skandalreportrarnas sida att göra.

Menar man allvar med sin vilja att sprida snällhet, låter man naturligtvis bli att alls kommentera en bok som man uppfattar som elak och därmed sprida ordet om denna grymma och ondskefulla skrift. Risken att Berghagen läser Kvällsposten är betydligt större än att han trillar över min bok.

När man nu, lite överdrivet, försöker samla en folkig opinion mot Den Grasserande Elakheten Inom Svensk Humor är man farligt nära att ropa på censur och självcensur – begrepp med dålig klang i ett demokratiskt tänkande. Det är inte bara obehagligt utan också djupt historielöst.

Stundom skrivs hyllande kultursidesartiklar om satiriker i ett historiskt perspektiv – Jonathan Swift, Voltaire, HB Palmaer, Karl Gerhard, Tom Lehrer, Lenny Bruce – där det alltid framhålls vilka samhällets utmanare de varit. Men långt mycket mer än furstar och regeringar utmanade dessa Den Goda Smaken, de självutnämnda smakdomarna, de som försökte brännmärka och stämpla avvikande åsikter och plumpheter som ondskefulla.

Och nej, jag jämför inte mina egna trivialiteter med denna skara män som förändrat världen, men den som tror att allt de levererade var Finessrikt och Livsviktigt är felunderrättad.

Elakheter har alltid ett existensberättigande, ibland komiska kvaliteter och då och då ett konstnärligt värde. Reportrar och fria ordets förkämpar kunde hellre ägna sej åt att förstå och förklara dem än att fördöma dem.

SF: en följetong. Del 2165.

SF kör en ny taktik: förvirring.

Jag:

Ursäkta, men det är lätt att få intrycket att ni undviker min fråga. Biljetterna är mej egala. Jag vill veta vilket regelverk ni stöttar er på när ni visar reklam innan barnfilm, och hur era tankegångar ser ut när ni gör det. Har ni en policy och hur ser den ut?

SF:

Enligt SF Bios policy angående reklam före barnfilm visas anpassad reklamfilm före barnfilmer. I detta fall blev det en miss som nu är åtgärdad och som vi hoppas aldrig ska inträffa igen. Information om detta kan du hitta på http://www.sf-media.se/. Dit kan du också vända dig med dina synpunkter.

SF Bio AB

Okej - jag gick alltså in på den angivna adressen. Jag hittar

* manegement bullshit ("bioreklam är impact", "bioreklam levererar hög observation och budskapsförståelse")

* vanlig bullshit (publiken "vill se reklamen")

* utelämnande av sanningar (publiken "kommer i tid" - ja, naturligtvis, det är ju filmen som börjar för sent)

* tautologiska meningslösheter ("dessutom finns det helt fenomenala drag som gör reklamfilm på bio alldeles extra starkt")

* tomt skryt ("inget annat media kan erbjuda reklam på duken, events, sampling, affischskåp och provsmakning under ett och samma tak" - nä, och den människa är ju inte av kvinna född som efterfrågar möget)

* diverse cirkeldiagram.

Jag hittar däremot inte en rad om policyn gentemot reklam riktad till barn. Tvärtom börjar all besökarstatistik att mäta från 15 år och uppåt.

Tror SF att dom, genom att hänvisa till den här sajten, ska få mej att bli så imponerad över deras samplingar och affischskåp att jag på kuppen glömmer mitt ärende?

Nä, nu har jag inte tid. Jag ska fila på ett helt unikt medium som erbjuder både vattenlavemang, couscous, löständer, ryggbehåring, gammelmansdoft, telefax och knubbsälar UNDER ETT OCH SAMMA TAK!!!

SF: en följetong. Del 867.

Mejlkonversationen fortsätter. Jag:

Hej SF.

[--- bla bla bla, diverse "tack för snabbt svar" etc]

Däremot tycker jag ni glider runt frågan att ni över huvud taget visar reklam på barnmatinéer. Som jag förstått det, är det förbjudet för tevekanaler att göra det (varför Kinnevik och Femman sänder från London istället). Har ni verkligen lagen på er sida när ni visar filmer som förklarar för barnen hur goda McDonalds är och vilka balla kläder man kan köpa på JC? Men framför allt - har ni moralen?

Jag tackar för erbjudandet om kompensation. Så länge ni visar reklam innan barnfilm ser jag dock ingen anledning att ta pojken på bio. Vi ser en dvd istället. Där kan man spola.

Vänligen,
Kalle Lind

SF:

Hej!
Vi behöver en adress för att kunna skicka ut biljetterna.
Vill gärna passa på att säga att trailern som visades har nu tagits bort.
Ser fram emot ett svar om adressen.
Vänliga hälsningar
SF Bio AB

Är det jag som inte kan läsa mellan raderna eller undviker hon frågan?

En rättshaverists dilemma.

Jag vart vred på biograferna. Jag skrev ett brev till SF och en insändare i det dagliga bladet.

SF hörde av sej med kort varsel:

Hej Kalle

Jag förstår att ni är upprörda över reklamfilmen som visades innan Elias och Kungaskeppet. Jag har vidarebefordrat ditt mail till en högre instans och hoppas på att den tas bort snarast möjligt. Självklart ska inte inslag innan filmen som har en högre åldersgräns än filmen få visas. Vi på SF vill gärna kompensera er så att ni får chansen till ett nytt biobesök. Vi vill även få möjlighet att visa att vi kan bättre. Känns det okej för er? Skriv er adress till oss så skickar vi ersättningsbiljetterna. Ert ärendenummer är XXXXX.

Vi ber än en gång om ursäkt och hoppas att ni får ett trevligt nästa biobesök hos oss.

Med vänliga hälsningar, SF Bio AB

Nu vet jag inte hur jag ska ställa mej. I mitt mejl till SF svor jag vid allt heligt att aldrig mer gå på en SF-biograf så länge jag lever. Hur ställer jag mej då till en kompensation? Stöttar jag SF med min närvaro även om SF har pröjsat? Eller utnyttjar jag dom och hjälper till att tära på deras resurser? Ska jag rekvirera biljetterna och nalla 195 kronor ur SF-kassan och sen inte använda dom? Eller ska jag sturskt vägra att visa dom möjligheten att dom kan bättre? Notera att dom inte kommenterar det faktum att dom över huvud taget visar reklam.

It´s hard to be a rättshaverist in the city.

Biografhelvete.

Tog treåringen på bio. Elias och kungaskeppet. Norsk animation. Ganska bra. Åtminstone den sista halvtimmen, större delen av filmen passade jag på att sova.

Jag tillhör den där gruppen kulturelitister som egentligen vägrar bio. Jag gillar kombinationen ljud och rörliga bilder. Den tar jag bäst till mej hemma. Att gå på bio handlar mer om att folk ska äta tacos och ha mobilsignalen på max och sitta och vråla "Nationalteatern!" när det är Hoola Bandoola på soundtracket (det sista hände när jag såg Tillsammans, ett av mina senaste biominnen).

Sen jag fick barn 04 tror jag faktiskt inte att jag varit på en kvällsföreställning av en vuxenfilm en enda gång. Och mitt liv har varit betydligt enklare att leva, jag känner inte det där ständiga trycket över bröstet, andningskanalerna är fria och fan vet om det inte är mer krut i åderkäppen också.

Från och med idag kommer jag inte heller att ta min son på bio. SF har nämligen den halvgoda smaken att som förfilm visa en kvarts reklam, bl.a. för nån ny TV4-thriller med Christer Fant i psykopatglasögon och lagom många repliker om död och mord. Till en barnfilm! Får dom göra så? Har vi inte haft sossestyre i det här landet som täppt igen möjligheterna för dom värsta nasarna? Hann Stegö-Chiló ställa till så mycket sina 48 timmar på kulturtaburetten?

Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Jag tycker inte det är den deal jag ställer upp på när jag (dvs min fiancé) hostar upp 65 kronor för en treåring. Filmen ska inte börja tio minuter efter utsatt tid för att pojkvaskern ska sitta och matas av krämarpiss och månglarmög och skitnödigt insålda slogans för usla produkter, gjorda av olika fyrtiåringar i tonårsfrisyrer och apliknande gång.

Kalla mej löjligt otidsenlig. Jag vägrar 1) att erkänna att reklam har nån form av konstnärligt värde, 2) att erkänna att reklamare har nåt slags existensberättigande och 3) att tycka att det är lite charmigt att treåringar går och citerar slogans för olika multinationella företag som i detta nu ger nån halvblind indisk flicka en spänn för att hon suttit fjorton timmar i en källare och sytt sömmar på några jeans som reklamarjävlarna ledigt slänger upp fjorton lock för.

Från och med idag ska biografer vara lika dunkla och diffusa byggnader för Leonard som kyrkor eller kungahus. Nåt som hör ett gammalt och outvecklat samhälle till, tiden innan vetenskap, demokrati och hemmabiosystem.

FOTNOT: ovanstående text är också mejlad till den berörda biografen. Ingen ska komma och påstå att jag inte är rättshaverist.