Bulten i Bo.

Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag - en vanlig dag i Kalle Linds liv - googlade "Bulten i Bo".

Bulten i Bo är för mej en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.

Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.

Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.

Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
-- med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.

Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan ("brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen"). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

"Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!"

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
"tag fast!" hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.

Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.

En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mej. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.

Tillägg gällande tillägg om Himmelstrand

Ja, ni får ursäkta men just nu snurrar min egenkompilerade "Best of Peter Himmelstrand" på högvarv i kåken, inte alltid till min fiancés förtjusning. Min äldste son varvar däremot Outkasts "Hey ya" med Himmelstrands "Det sa prästen ingenting om", som är en typisk himmelstrandare: en naken, oförfalskad inblick i Himmelstrands eget äktenskap med Kerstin Aulén, kryddad med hintar om Himmelstrands ohälsosamma leverne (här är det ketchup och nattmackor, andra gånger skriver han om socker i kaffet, toddy och cigaretter).

Låten måste känts kittlande i det att Himmelstrand och Aulén verkligen adresserar varann, vilket ger intrycket att det här faktiskt är de små frågor som paret brottades med i verkligheten:

- Hördu Peter
alltid skriver du på låtar så man stör dej
- Hördu Kerstin
du går jämt omkring och sjunger så du inte hör mej

- Du har dille
på att spela dina trista gamla platter
- Den här kåken
är snart full av dina älskade små katter

Det sa prästen ingenting om den där gången
Hade han det hade jag nog sagt nej
men det var för all del rätt bra ingen sa nåt
Jag är väl galen men jag älskar dej

- Jag får spader
av att vakna varje morgon när du visslar
- Jag bli tokig
när du snarkar högt och dina tänder gnisslar

- Varje frukost
tar du tidningen och mina överfraller
- Jag får springa
kåken runt och plocka skräp och slänga braller

- Mitt i natten
ska du upp och ha en öl och 5-6 macker
- Hela kåken
dräller av sånt där som du tror gör dej vacker

- Jag blir galen
när du häller ketchup på allting du äter
- Jag får nojan
när du aldrig minns vad några mänsker heter

Låten låg på Svensktoppen 1969.

Tillägg gällande Himmelstrand.

Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan "En illbattings trudelutter", där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken. Och man kan nog säja att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är "krass". Och att ett annat är "vardaglig". Och ett tredje "konstig".

"Det är bara min kropp du vill åt":

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

"Ljudet när du snarkar":

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som "tragiskt", men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".

Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".

Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:

Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.

Plura kan inte räkna!

"Håll huvudet högt" ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.

Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om - hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).

Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:

Att följa sitt hjärta - fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? "Att följa sitt hjärta" är fyra ord, "man kan bara förlora" är fyra, "hålla huvudet högt" tre och "man kan bara förlora och hålla huvudet högt" åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? "Att", "sitt", "bara", "hålla", "högt"?

Förklaringar mottages tacksamt.

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era …Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Liberal lyrik.

Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att "det där var första gången du och jag höll med varandra, Per".

Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtitalet ingick i redaktionen för "Vi som vet mest", ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch och Lasse Berghagen gav han sej på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna "Flykter", "Överleva" och "Visum" framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande - poemen kryllar av "masker", "blanka ansikten", "tyngdlösa ögonblick", "spegelbilder" och "hemligheter" - vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

Ibland - när man har skummat förbi radklustren av "mörkröda fåglar" och "loja, glädjelösa rörelser" - bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis "Död":

En gång såg jag döden
Hennes ansikte var nästan svart
som en negress under min gula filt
tyst kall
efter 25 nembutal

Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

En gång andades jag döden
En kropp som börjat ruttna
bakom neddragna gardiner
Med hennes ångest kvar i trappan
Med mitt liv kvar - var då?

Även en dikt med den rosaskimrande titeln "Kärlekssaga" är djupt nerslående: "tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder" och "jag hör jag är glömd". Per "slänger bort det bästa som jag har" och "har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger" (vilket man önskar vore sannare än det är).

Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten "Till Boye" och titeln "Vapenlös"). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet "lycka till!"

Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.
Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist –
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Den mätta dagen är en dag av fruset vatten med fläderextrakt. Eller: staden hyllar sin poet.

Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som "Rumpan bar" och "Kock & vin" och lisebergsinstitutioner som "Glassikern". Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och... ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats - porrbutikerna har blivit erotikbutiker - och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej - men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. Dom erbjuder följande litterära delikatess:Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när dom brustit? Är det nyskapande ordet "fläderssorbet" ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabies och kentofiler - dom svartklädda, svartögda och svartsynta - så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.

Bruchpennan.

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mej platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sej statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen "Själen är större än världen", där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att dom båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettisextusen! Och dessutom har han sett fyrtitusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: "bara Spielberg har sett mer". Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln "Gladiatorns kamp - Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend", har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4–5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling "Själ och kropp" i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men - vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 - vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? - och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten ("-Va? -Jaså", "Tvångsabort kan behövas!").

"Reflexioner inför en uppsats" (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, "10 Mån. Militär (´Black out - wipe out´)" är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga "ovan dygnsrytm".

"Kolpilla" lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Vad ska man säja? En gång var jag kontaktperson åt en utvecklingsstörd gammal man som under hela sitt liv utvecklat en specialitet att hänga kaffekoppar högst upp i toppen av träd. Som nåt slags prydnad, men främst som ett projekt. Trots att institutioner och läkare gjort sitt för att hyvla av honom det avvikande och trycka ner honom i gjutformen, envisades han med att - med hjälp av en lång pinne och röda presentsnören - hänga upp vad porslin han hittade tretti meter upp i luften. Genom femtifem år på svenska institutioner (han dog när han var sexti).

En av hans gamla vårdare beskrev honom på sjungande norrländska: "Sätt Nisse framför en plog och du får aldrig fåran rak".

Det var det finaste betyg han kunde ge. Jag antar att samma sak kan säjas om firma Jarl-Bruch.

Mer Landby.

Internet är ju, näst det självspelande pianot, världens bästa uppfinning. Det är klart att jag kunde hitta just det gamla Lundberg/Dabrowski/Lundberg-Dabrowski-klipp jag skrev om i det förra inlägget.

Det visade sej att jag mindes Sixten Landbys dikt en smula fel. Den är i själva verket något burleskare:

Pungen är ju full av kraft
Långt och stadigt är mitt skaft
Med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnor i extas

I inslaget visas också upp den berömda Landby-stugan som enligt rykte inte städades från 1945 och framåt. Sixten kungör, nånstans under hårhärvor som skulle göra Tim Burton avundsjuk:

Det finns halvimbecilla kvinnor och män. Många fler än vad vetenskapen tidigare trodde. Men de bor fint. Det enda intresse de har det är att städa. Det är sån där städmani bara. Då är det bra, då tror de att de är människor. De är inte alls nå människor.

För övrigt är det alltså ett vida spritt rykte att Sixten Landby var far till både Rolf Lassgård, Lasse Brandeby och eventuellt Per Ragnar. Alla tre lär åtminstone ha dykt upp på hans begravning.

Landbys visdomsord.

Sixten Landby och hans bror Kurt är ytterst välbekanta för alla som antingen kommer från Västerbotten eller brukade hänga på marknader förr i världen.

Där visades Sixten upp som atlet med paradtricket att räta ut hästskor eller balansera en cykel på pekfingret. Kurt var manager, men också den som gick fram när snorpackade dränghalvor i publiken utmanades i brottning mot en stor summa pengar.

Men egentligen var bröderna mest kända för att de levde i smuts i ett litet pörte i Håkmark, några hundra mil norr om civilisationen. Enligt folk i närheten hade de stampat jordgolv, men bröderna intygade att det skulle ligga en korkmatta några meter under röran och smutsen.

Sixten Landby framhävde dessutom att inte heller Kungliga slottet hade det så modernt: "Visst har de erbjudit oss hus, men då har det alltid varit hus utan spis och skorsten och då är det inte ett hus. Det är hundkojor för hundar som husse inte bryr sig om."

Jag minns dom här bröderna främst från ett reportage Stina Lundberg (som då hette Dabrowski, därefter Lundberg, därefter Dabrowski-Lundberg) gjorde hos dem nån gång på det åttital alla mina teveminnen härstammar från. Sixten läste då en dikt han själv skrivit. Två rader minns jag fortfarande:

Kuken står så den kan skära glas
och sätta kvinnor i extas

Det fanns en viss kontrast mellan de orden och gubben som läste dem.Nu när jag googlar på Landbys hittar jag inget ur Sixtens mer bondska/ekivoka/burleska produktion (men får veta att hans mest berömda epos heter "Killa mig på Kilimanjaro"). Däremot hittar jag några av hans teser, som han á la Montesqiue eller Oscar Wilde eller Horace Engdahl gärna formulerade sej i. Dom finns utgivna i två samlingsvolymer. Några av dom finns här.

Mina egna favoriter ser ut som följer:

Varför får sjömän, ofta en
lanterna på klyvarbommen?

Hon var så vindögd, att hon kunde stå mitt i veckan och se bägge Söndagarna.

Måttliga Korvar är bäst och de stora är gjorda av Häst.

Köpt Erotik är falsk Erotik.
Ty att älska med horor är att elda med aska.

Det finns naturligtvis mer Landby att ta del av.

På templenas torg.

Ett av mina största professionella ögonblick var när jag - på Hej domstols lajvsända avslutningsgala - fick påa Dan Hylander med att "här kommer en livs levande gammal hippie".

Dan Hylander var - believe it or not - hur stor som helst under dom där vanvettiga tio åren då den gud jag därför aldrig trott på lät mej växa upp och som populärt går under begreppet åttitalet. Han och hans dåvarande fru Py Bäckman turnerade runt med ett niomannaband och gjorde fyratimmarskonserter där dom sjöng sina orimmade låtar om änglar, sjakaler och Katalonien. Helst iförda bandana.

En riktigt bra dag tog Hylander på sej fyra livremmar och lät sej omslagsplåtas. Medan Py tog på sej kanske tvåhundra halsband och gjorde ett skatbo av håret.

Som störst var nog Py och Dan i samband med ANC-galan 1986, då den udda legeringen Wiehe-Ledin drog ihop vad som lite välvilligt kallades "den svenska rockeliten" (bl.a. Jerry Williams, Tommy Körberg och Anne-Lie Rydé) för att stötta den sydafrikanska befrielserörelsen.

Det var då Hylander tog på sej en Ulla Jones-kavaj i guldgrön folie och sjöng sin och Pys översättning av Lennon-Onos "Happy Xmas/War is over".

Jag antar att Dan och Py vid tillfället såg sej som Sveriges Lennon-Ono.

Oss emellan: det var dom inte.

Galan gick av stapeln 29 och 30 november. Översättningen gjordes 26 november. Det förklarar att Py sjunger sin egen text med fusklapp på galan. Det förklarar också varför texten inte känns riktigt processad, eller över huvud taget genomtänkt:

Så julen är här nu
fast ingenting hänt
Ett år har förflutit
och ett nytt ska bli fött

Vadå ingenting hänt? Förutsätter julen att nåt måste hända? Och nånting hände väl även mellan julen 85 och 86? Vad menar mänskorna? Och förresten - hur svårt är det att rimma på "hänt"? Tänt. Sänt. Musikalen Rent. Abstinent. Ord som kan verka irrelevanta i texten, men handen på hjärtat inte mer än dom som redan står där.

Men julen är här nu

där glömska och sömn

kan köpas och säljas

på templenas torg

Hittar av olika anledningar inte ordet "templena" i SAOL.

God jul till alla
Ett nytt år är här
och kanske en ny tid
om bara vi vill

Ska lite snabbt skjuta in att inte heller "här" är ett helt omöjligt ord att rimma på. Alternativa slutrader kan vara "på ett ungefär" eller "så lyssna och lär" eller "för vår militär" eller "med haricot verts".

Hösten har sjungit

och klockor har ringt

att julen bär minnen

om kärlek och tro

Här måste man ju skylla på den begränsade tiden för korrläsning. Det här är ju i princip sammanhangslöst. Det är bara ord på måfå utströdda över ett papper. Min teori är att Dan och Py översatte versen på varsitt håll och sen drog lott om vilka rader som skulle ingå. Slumpen är inte alltid den bästa regissören.

Låt julen förkunna

att striden är slut

och att frihet har funnits

åt varje kvinna och man

Är ni familjära med melodin kan ni sjunga den sista raden och snabbt konstatera att den inte fungerar. Alltså inte ens rytmiskt.

Att mänskor är mänskor

med samma behov

Över stråk, över färger

blir kunskap en bro

Ni märker säkert själva att det fortfarande inte finns nåt fungerande sammanhang åt fraserna. Först berättar dom lite att mänskor är mänskor (på samma vis som skalbaggar är skalbaggar) med samma behov (som vem då?), och sen börjar dom opåkallat förklara att kunskap blir en bro över "stråk" (antagligen syftande på vägar, mindre troligt på vinddrag) och färger (som inte riktigt hänger ihop med stråken i frasen innan).

Okej, jag fattar ju vad dom menar, men känner verkligen att dom hade vunnit på att låta texten vila några dagar och sen skriva om den, alternativt låta någon annan skriva om den, alternativt glömma bort den och ägna sej åt nåt annat (i Pys fall gissningsvis kristaller och heliga pyramider).

Jaja. Det är lätt att vara raljant. Om tjugo år sitter väl nån f.d. aspberger-unge och gör sej rolig över mina gamla bloggformuleringar. Men just nu är det i alla fall intressant att konstatera att det fanns en tid när ingen reagerade på en total avsaknad av rim och sammanhang. En avsaknad som med facit i hand inte kompenserades av foliekavajer.