Nä så tusan heller att det görs såna barnböcker idag!

Det har glunkats här i spalterna om att dagens barnböcker censureras/ självcensureras/ försiktigt anpassas efter föräldrars tänkta önskemål att inte låta deras barn konfronteras med den smutsiga sidan av verkligheten.

1971 gav barnboksparet Inger och Lasse Sandberg ut "Vad är det som ryker?". Jag tror inte den skulle ges ut i nyupplaga idag. Temat är - eftersom det var sjuttital - röktobak.

Nu är ju Sandbergs så klart inte FÖR tobak - det var man inte ens i sjuttitalets barnböcker - men ämnet avhandlas så explicit att jag ändå tror det skulle sticka i nannygenerationens ögon. Sandbergs andra antirökbarnbok "Tummens mamma slutar röka" har visserligen getts ut i nytryck (till och med via McDonalds), så man ska aldrig säja aldrig.

Att McDonalds skulle sponsra "Vad är det som ryker?" håller jag dock för osannolikt. Det antikommersiella budskapet är lite för tydligt för att rimligen falla Lederhausens på läppen.

Barnen Ponne och Cilla kryper runt på en äng och njuter av blomdoft då de plötsligt konfronteras med ett ohyggligt rökmoln. I jakten på rökkällan hinner Sandbergs kommentera utsläppen från industrierna (som de verkar ha ett påfallande förtroende för) ...... och bilismen (som de inte verkar lika positivt inställda till).Boken glider, på ett mycket sandbergskt sätt, från realism till saga med mycket realistiska inslag. Röken visar sej komma från en drake. En storrökande drake.

"Sluta med det är du snäll, för vi mår illa", sa Cilla.
"Jag KAN inte sluta, fast jag så gärna vill. Jag bara röker och röker".Och så förklarar draken pedagogiskt hur det kom sej att han började röka:

"Jag kunde se ända in i staden.
Och i staden hängde affischer på långa rader.
Affischerna visade mej på stora tuffa
vackra människor som rökte cigaretter.
AHAHA det är så man gör, tänkte jag
och flög hem till grottan och hämtade guld
och köpte 1000 cigaretter".

Trots flitigt inhalerande uppnår inte draken sitt önskade resultat att se tuff ut. Hans gröna färg blir daskig och han får finnar på nosen. Då får han syn på en ny affisch md en "halvvacker karl" som "flinade så belåtet". Affischen gör reklam för Kungacigaretter och draken inser att han rökt fel sort. Han köper 10 000 Kungacigaretter och röker så att hans älskade Drak-Ulla lämnar grottan.Nu träder Ponne och Cilla förnumstigt fram och säjer som de sjuttitalsbarn de är:

"Minsta unge vet ju att alla cigarettaffischer
är till för att lura av folk och drakar pengar".Efter att ha tittat ner i drakens lungor och konstaterat att de är svarta av tjära, övertalar barnen draken att sluta röka - med ett för tiden anmärkningsvärt ekonomiskt argument:

"Du kan köpa en båt och simfötter och kikare
och radio och småbilar och en hund
och en häst och ett litet hus och godis
och halsband till DrakUlla".

Och så bestämmer sej draken för att inte vara "en lurad levande luftförorening" och flyger med barnen på ryggen till Drak-Ulla. Hon blir förstås överlycklig:

"Nu luktar du äkta drake igen
och inte snuskiga cigaretter".

Som sagt: jag tror inte någon förläggare idag hade tyckt att det vore en bra idé att ge ut den här boken på nytt. Det kan ju alltid finnas nån nymoralistisk förälder som tror att barn bör undanhållas sånt som de ändå ser om de går ut på gatorna. Och så kan det ju alltid finnas nån nyliberal förälder som tycker det är fel att lura barnen att reklam är fult.

Och så kan det för all del finnas nån förälder och nån förläggare som tycker att det är en ganska torftig bok.

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

Proggiga barnböcker del 35: Utan jobb.

Den här bilden kommer från en barnbok utgiven 1975:Den föreställer en kille som bärs ut av snuten sen han heroiskt ockuperat fabriken där han är anställd. Han är cool och avslappnad, röker cigarett och ligger med huvudpersonens mamma. Mamman är f.ö. också med på ockupationen. Liksom huvudpersonen, nioåriga Karin.

Den här bilden kommer från samma bok:Den föreställer hur pappan till bokens andra huvudperson, nioåriga Arne, får skäll av sin gamle kompis för att han kallar sej "tjänsteman" och inte "arbetare":

Så är det med de flesta av er manschettproletärer. Det är inte fint nog att vara arbetare. Vet du överhuvudtaget vad det är att vara arbetare? Om du tror att det har något med smutsiga händer att göra så tar du fel.

Mannen röker som synes cigarett. Till det dricker han Carlsberg. Arnes pappa dricker Tuborg. Det säjs uttryckligen i texten.

Den här bilden kommer också från samma bok:Den visar hur Arnes pappa berättar för Arnes mamma om hur hans arbetskompis Sören tagit livet av sej sen han blivit arbetslös.

Sa jag att boken är från 1975? Att den från början är dansk behöver jag väl inte påpeka.

Som så vanligt när man djupdyker i de spindelvävstäckta hörnen av kulturhistorien blir man extra glad när man stöter på nåt bekant namn. Jag skrek till av sprallighet när jag läste att boken är översatt av Marianne Ahrne.

Rökkollapsy.

Som alla sjuttitalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dpck är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttitalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sej vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.

Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sej själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtitalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.

"Apanssons yrke" (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör "behärska poesi, reguladetri och frippe". Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte - gissningsvis Apanssons häst - "harvar vid Harvard".

Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.

Ändå funderar man ibland vilka apan och ... tigermannen? ... vänder sej till. Sången om Kalle Klant - Rökkollapsen - har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:

Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås

Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr

Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
- sånt dom ofta gjorde förr

Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!

Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå

Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
- det han inte kunde förr!

Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt ("det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!" - det här vet jag därför att gamla kollegor till mej naturligtvis har prövat).

Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sej). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sej.

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

När jag ligger bredvid min son och bläddrar i böckerna från min och min fiancés barndom känner jag plötsligt den allestädes närvarande lukten av brinnande cigaretter. Personalen hade rökrum på mitt dagis. Det var inte alltid de stängde dörren. Och varför skulle de göra det? Alla barnen var ändå redan inpyrda efter föräldrarnas morgon-Prince vid frukostbordet.

På sjuttitalet steg barnadödligheten markant i det Sverige som aldrig missade ett tillfälle att berätta om sin egen snabba väg till välfärd. Det berodde dels på att beskäftiga Anna Wahlgren-epigoner till självutnämnda barnexperter insisterade på att spädbarn ska ligga på mage fast att mycket tyder på att det är farligt, dels på att de flesta barn växte upp i en evig cancerogen Lützen-dimma.

Även hos icke-rökare luktade det rök eftersom grannen givetvis inte släckte fimpen när hon kom in och lånade batikfärg eller Timotejshampo.

"Fyra lejon äter middag" är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har "den här gamla slängpälsen" på sej. En typisk sjuttitalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttitalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:På sjuttitalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning - OBS! SPOILERVARNING! - visar det sej dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Ha ha Hagge.

Jag har länge haft för mej att det var nåt osympatiskt med Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mej konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mej?

Det första som slår mej är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säja till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk "frigjord och fryntlig" utan snarare "karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn". Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mej.

Det andra som slår mej är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säjer att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sej från landets skinnhuven, mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sej själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet pga skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittital gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker "ondska" när Hagge Geigert kommer på tal.

Megakillen.

Megakillen heter en ny figur som lanserats i några enklare kapitelböcker för lågstadiebarn. På samma sätt som Lasse-Majas detektivbyrå plockar upp intresset för mysterium som finns i den åldern, försöker Megakillens skapare spela på fäblessen för superhjältar.

Lasse-Maja handlar om två ungar i den lilla staden Valleby som löser mysterium. Megakillen handlar om två ungar - syskonen Melker och Molly - i den lilla staden Småtorp som löser mysterium i maskeraddräkt.

Jag har inga invändningar mot det uppenbara cash in-tänkandet. Jag sitter själv och skriver på en superhjälteinspirerad mysteriebok för halvstora barn - Skurken med superstyrkan - så jag har knappast ryggen fri att kritisera för exploatering.

Däremot är jag lite fascinerad av hur gänget bakom Megakillen kunnat gå helt oberörda igenom de senaste decenniernas genusdebatt. Som att vanka torrskodda genom ett monsunhärjat vattenfall.

Megakillen är - som den klipske luskar ut av smeknamnet - en pojke. När fara närmar sej klär Melker om i långkalsingar och huva och svingar sej runt i stan och löser brott. Hans syster Molly hänger på. Tillsammans med korpen Zeppelin, som är ungefär lika umbärlig.

Visst, systern kläcker lite finurliga idéer, men Megakillen är aktören med alter egot och styrkan. Systern stöttar och hjälper till. Själv har hon inget som helst intresse av att dra på sej kalasbyxor och avslöja bovar.

För mej är det nästan som att låta huvudpersonen ha en negerbetjänt. Min son älskar superhjältar. Hans kärlek hade hos en vuxen diagnosisterats som psykotisk. Han har namngett vår lilla familj efter Fantastiska Fyran (jag är Mr Fantastic och spädbarnet är lite otippat Thing) och kan rabbla fler X-men än jag gamla Casino-skådisar.

När han leker superhjälte har han inga problem med att anta rollen som Wolverine (en järvman med adamantiumklor), Superman (en flygande osårbar rymdvarelse), Spiderman (en man med en spindels proportionella styrka och smidighet), Cyclops (en mutant med dödande lasersyn), Hulk (ett grönt megamonster), Nightcrawler (en mutant som kan teleportera sej), Human Torch (en man som kan börja brinna när han känner för det), Toad (en man som är en groda), Flash (the fastest man alive) eller Jägaren från Mars (en rymdfigur med förmågan att förvandla sej).

Däremot är det fullkomligt otänkbart för honom att vara Wonderwoman. Hon är ju flicka.

Trots detta hans bedrövliga genusperspektiv blev han väldigt förundrad när han presenterades för Megakillen: vad gör Molly? Vad klär hon om till? Är inte hon med och fångar skurken?

Svaret är ... nä. Författaren jobbar enligt 1890 års devis "bakom varje framgångsrik man står en hårt arbetande kvinna som inget hellre vill än att utplåna sej". Det känns lätt dammigt, men som sagt: mest konstigt.

För inte särskilt många år sen åkte jag tåg. Vagnen var fullproppad och mitt i barnskrik och irritationen över att jag varit för snål för att flyga den här gången också, känns doften av cigarett. En man i femtiårsåldern sitter mitt i tågvagnen, glatt rökande. En annan man ber honom släcka cigaretten. Rökaren blir väldigt förvånad, absolut inte otrevlig utan enbart konfunderad: varför skulle han släcka sitt goda rökverk som han just börjat njuta av? Den andre mannen förklarar att det är rökning förbjuden på tåget. Rökaren blir oerhört förvånad. Han hade lika gärna kunnat få beskedet att han just blivit flygkunnig. "Menar du det? Var står det nånstans? Får man verkligen inte röka här? Nähä, då ber jag tusen gånger om ursäkt!"

I samma tidskapsel som gubben som missat den hätska debatten om rökförbud och rökfrihet, har Megakillens författare stått och bläddrat i gamla DC-tidningar medan jämställdhetsdiskussionen svischat förbi. Det är ganska fascinerande.

Nä, de gör verkligen inte såna barnböcker längre (del 12B:x8)!

Lennart Hellsing fyrti- och femtitalsverk ges ut i nytryck och att det är en kulturgärning är naturligtvis en truism. Jag kan uppleva Hellsing som något bortglömd bland lindgrenar och janssöner, men liksom Astrid och Tove var han med och skrev om reglerna för barnlitteraturen det magiska året 1945 då de alla debuterade.

Hellsing gillar ord, ord som rimmar, ord som påminner om andra ord, ord som går att vrida och vända tills betydelsen imploderat. I sovstaden sover alla, i sjöstaden står husen under vatten. Kråkor skriver kråkfötter och bor i kråkvinkelvillor. Kvitt samma om barnen är med på dubbeltydigheten, orden smakar gott i munnen och stimulerar fantasin.

Hans böcker bröt en gång mot det puttenuttiga sagoidealet i barnlitteraturen. Han skrev i presens om saker som barn hade runt omkring sej ("Drottning Juliana/ åker tunnelbana") och presenterade vad som uppfattades som en Revolutionerande Syn på barn:

Det var ganska enkla tankar, att lyckliga barn är mindre bråkiga (Hellsing, 2008).

Han var också av den absoluta uppfattningen att man både kan visa nakendansöser och rabbla spritsorter ("Sjörövarbok") och göra stillsamt filosofiska dikter om bananers syn på efter-livet ("Bananbok") i böcker för barn. Allt detta gör att man så klart borde ha nytryckt hans produktion vartenda år sen de kom ut.

Och som alltid när man bläddrar i böcker från förr-i-tiden slås man av hur synen på att inhalera skitgiftig rök bland barn har ändrats:Illustratör här är Stig Lindberg, sedermera vår meste porslinsdesigner. Även barn har rätt till kvalitet. Och uppenbarligen även tobak.

De gör inte såna julkalendrar längre.

Åtminstone i början av december hörde man ett och annat gnäll på årets julkalender, som jag råkar vara inblandad i. Det var för lite jul, det var för mycket skräck, det var inte som på Trolltider-tiden. Då var det bra, nu är det dåligt. Ingen tänkte på att de kanske tillhörde målgruppen då och kanske har blivit en mycket gammal, förtorkad och ingrodd människa med prostatit och hemorröjder nu.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 var det ett oherrans liv om Trolltider. Skulle denna fina kristna högtid användas till troll och vättar och hednatro? Våra klerikala vänner höjde rösten och tystnade inte förrän efter 1987 års Marias barn, förmodligen lika förlamade av uttråkning som resten av oss.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 fanns det inget naturligare än att röka cigarett inför sina barn. Föräldrar som inte medvetet utsatte sina avkommor för cancerogena ångor sågs 1979 som suspekta. Barn utan astma mobbades på dagis.Därför handlar också större delen av Trolltiders första avsnitt om den lilla husvättens vedermödor kring den kvarglömda cigaretten på människofamiljens frukostbord (för vad passar väl bättre än lite röktobak till lättmjölken?). Som lite extra krydda en rejäl dos produktplacering.

Mycket riktigt gör de inte såna julkalendrar länge. Jag är dock inte helt säker på att det är av ondo.

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande - eller motsvarande - barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:
Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:

I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I ”Godnatt Alfons Åberg” har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i "Alfons och Mållgan".

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:Även om den här boken förhåller sej kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i "Pettsson får julbesök" från så sent som 1988:Men samtidigt - hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

Så väl som en Anne.

Det här är så fascinerande.

Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

Men det är ju inte som förr.

Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.

Människor som gått till överdrift: Steffo Törnquist.

TV4 gillar som bekant att framställa sej som Den Stora Familjen (Addams, frestas man gärna att tillägga). I små vinjetter ser man Timell och Kirchsteiger hälsa på von Sivers och Magnusson i kulisser som väl ska föreställa TV4:s mysiga härliga familjära redaktionskontor.

Vid ett skrivbord sitter Steffo Törnquist - enligt egen utsago "lustjägare" och "njutningsapostel", bägge eufemismer för "självgod besserwisser". När Steffo inte försörjer sej på att vara dåligt påläst i intervjusoffan, ägnar han sej åt följande hobbies:

Åka Coronet 21:a (liten fin träbåt) i skärgården. Spela solon på Gibson Les Paul,
göra birdies på Fågelbro Golfb, dricka 17-årig Ardbeg, röka en Hoyo del Monterrey d-corona, köra nedcabbad Mustang -66:a och kela med hunden Millie (blandras). (Allt enligt sitt manegementbolag.)

Tillika drygar han ut ("dryg" är f.ö. ett nyckelord i sammanhanget) sin månadslön med att kuska land och rike runt och undervisa diverse män med obefintlig självkänsla hur de ska avnjuta sin whisky, röka sin cigarr och till och med äta sina popcorn - för att dessa i sin tur ska kunna docera inför sin krets av ännu självkänsligare manliga kamrater.

Allt detta är yesterday´s news. Vad jag sitter och fnular på för dagen är det här med Steffos pipa. I TV4-vinjetterna sitter ju karln och röker pipa vid skrivbordet. Man får för fan inte röka inne på TV4! Och inte heller i den där studion som ska föreställa TV4.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.