Intresseklubben antecknar febrilt.

Som vanligt när jag sitter för illa till för att skriva de digra blogginlägg jag önskar (tänk den som hade tid att verkligen gå till botten med Annalisa Ericssons memoarer!) så länkar jag till Bengt Sändh. Få människor har förmågan att göra mej lika sprallig. Särskilt när han, apropå ingenting, berättar hur otrevlig Bosse Parnevik var en gång.

(Tack Clas Kristiansson för tips.)

Det kom ett mejl ...

... och gjorde mej utomordentligt glad. Och, ska tillstås, lite lite förvirrad.

Tjena Kalle! Jag gillar dina böcker och tycker att du är verkar vara en skön snubbe. Jag och min polare XXX startar en kolmila nu på måndag (typ den 12 okt).

Vi har ingen vidare erfarenhet, det har säkert inte du heller men det vore najs om du kom förbi.

Förutom bra käk å ett gott glas sprit får du garanterad spänning i ev. gasexplosion, pågående älgjakt runtomkring, ev skogsbrand mm. Vi kan hämta på stationen i Sala.

Milan pågår i 6 dagar eller tills den e färdig.

Ring om du kommer förbi! XXX XXXXX
Hälsningar XXXX
(Obs! Vi tillhör de goda)

Svar: jag hoppas det är okej att jag lägger ut vår korrespondens här, men jag vill därigenom inspirera de många ungdomar som läser den här bloggen och som ägnar sin fritid åt icke-uppbyggliga tidsfördriv att följa ert exempel. Inom den närmaste tiden kommer jag dessvärre inte att ha vägarna förbi Sala, som jag inte riktigt vet var det ligger och som jag aldrig har haft vägarna förbi tidigare, men jag vill naturligtvis ha fortlöpande rapporter från arbetets framskridande. Kanske inte för många, men några eller typ två rapporter tar jag gärna emot. Lycka till!

Det kom ett mejl.

Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.

Hej!

Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.

Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.

Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.

Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.

Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.

På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.

Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.

På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.

Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja "ja, min tid är inte mer värd än såhär", så go ahead.

När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.

Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.

Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev "Håll dig till höger, Svensson!" inför högertrafikomläggningen 1967?

Hör gärna av dig om du har fler frågor.

Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?

Min historia med censuren.

Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern "Skägget i brevlådan" (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick - jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet - som kanske hette "Idéernas Lund".

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.

Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.
Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan "Idéernas stad":

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

"Lund – där det onormala är fullt normalt"
"Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon"
"Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan"

Eller varför inte vara ordentligt frank: "Lund - kort bit mellan universitetet och S:t Lars".

S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna - ärligt talat: de två roliga passagerna - i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att "de exkluderar många 'vanliga' läsare. De finns ju också..."

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: "sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt..."

Det här är ingen viktig fråga för mej, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe... försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har nån anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla "Manuscensorerna" kommer till mej, där ju det slutliga manuset har lydelsen "och samt kanske men nej".

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

Inbjudan till Handelskammaren.

Livet är en absurditet, insåg redan Beckett. Ibland landar saker i min mejlbox som förbryllar mej. Jag får pressutskick från Dramaten och jag får (eventuellt) mejl från Marianne Ahrne. Nu har jag - i egenskap av bloggare - fått mejl från Handelskammaren (nåt jag har mycket vaga grepp om vad det är, men som gissningsvis är lika sexigt som det låter):

Inbjudan till bloggarfrukost

Bäste bloggare!

Hur klarade Stockholm IT-kraschen, finanskraschen och den senaste tidens globala lågkonjunktur egentligen? Kan vi lära något av det senaste decenniet som kan hjälpa Stockholm att bli framgångsrikt i nästa?

Den 14 oktober kl. 9-11 vill Stockholms Handelskammare bjuda in dig till bloggarfrukost där vi diskuterar just detta - var framtidens jobb kommer att finnas och hur Stockholm kan nå framgång i den globala konkurrensen.

Med oss har vi Annika Billström, tidigare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, Ulf Adelsohn, tidigare landshövding i Stockholm och partiledare för Moderaterna, samt Johan Treschow, ansvarig för ekonomisk analys på Handelskammaren. Ses vi där?

Vi bjuder på frukost, välkommen!

Hur mycket jag än gillar gratis mat är svaret på frågan: nej, vi ses inte där. Nog för att den här bloggen på sitt sätt tangerar vad som ska ske på Handelskammaren - jag har ju t.ex. skrivit ett inlägg om Ulf Adelsohns kompisar och ett inlägg om SJ där ju Adelsohn bestämmer och ... nej, där tar det nog slut - men jag är inte särskilt intresserad av hur Stockholm ska hämta sej ur olika finansiella kriser.

Jag förstår så klart att människan som har tryckt på "send" inte först har läst igenom alla inlägg - eller ens ett enda - på En man med ett skägg och sen tänkt "den här killen verkar vara lämpad att bjuda in till en skriande tråkig floskelparad", men jag kan ändå inte låta bli att fnittra förtjust åt den totala kulturkrock som just uppstod.

Och man undrar ju vilka andra bloggare som inviterats. Marcus Birro? Niklas Strömstedt? Alex Schulman? Charlie Schulman? Carolina Gynning? Vad är det hela tänkt att leda till?

Hade jag på nåt mystiskt vis warpats till den här bloggarfrukosten är det endast och allena två frågor som hade surrat i mitt huvud: 1) ser det illa ut om jag lassar på ett flak bacon till? och 2) undrar om Adelsohn fortfarande blir sur om man påminner honom om bastkjolen?

(Bilden är den första som dök upp när jag bildgooglade "handelskammaren".)