Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Intresseklubben antecknar febrilt.

Som vanligt när jag sitter för illa till för att skriva de digra blogginlägg jag önskar (tänk den som hade tid att verkligen gå till botten med Annalisa Ericssons memoarer!) så länkar jag till Bengt Sändh. Få människor har förmågan att göra mej lika sprallig. Särskilt när han, apropå ingenting, berättar hur otrevlig Bosse Parnevik var en gång.

(Tack Clas Kristiansson för tips.)

Gunilla af Halmstad bloggar ...

... stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden ("Hur var det nu med Cornelis och transorna?", "Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?" etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad. Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska "Bland strippor och fakirer".

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson - skyll på honom om ni fastnar.)

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.

Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även "Jag - en kvinna" och "Fäbodjäntan"). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna - här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp. Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som "den individuela konflikten", "det föga relevanta klassbytesmotivet", "den impressionistiska berättartekniken" och "strukturrationalisering".

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:Är inte det lite oväntat?

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Jag är insmord i fett, Sara.

"Vilgot har ju aldrig kunnat filma", säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls "Liv till varje pris".

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film "Tabu" från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande ("gränspersonerna"). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: "Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället". (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar - troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter - att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell "Alfahannen" Bergqvist - och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk - mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm - upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg ("DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!" gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors - hollywoodstjärnan - spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir "den första sexsamariten" (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv - och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är "Tabu" outstanding.Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

Widerbergman.

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften "Visionen i svensk film" 1962, gav han Bergman det berömda epitetet "vår andes dalahäst i världen".

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sej på piedestal - "till skillnad från andra regissörer" (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera "du talar förstås om Ingmar Bergman". Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt - fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö. IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår upmärksmahet.

Bergman själv hävdade att "jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch".

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

N som i Narcissism.

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dom som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka dom flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik "självupptagen". Troligen är det dock en underdrift.

"Gubbröra" är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt "P som i Parnevik", en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett "P" - inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

I första avsnittet avger Parnevik en programförklaring med ett försök till självironi:

Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

Inbjudna gäster är bl.a. Fälldin och Ann-Louise Hanson. Fälldin får svara på frågan:

Jag har inte varit så väldigt snäll mot dej, jag har framställt dej som... ööööh... (påbörjar imitation av Fälldin) Har du inte blivit sur på det? Blir man inte sårad när man utsätts för såna smädelser?

Fälldin kontrar med att själv säja "öööh" på patenterat Parnevik-manér. Publiken skrattar. Parnevik skrattar högst och ger sej själv sista ordet: "Det var likt!"

Det är så klart orättvist att påstå att Parnevik bara ställer frågor om Bosse Parnevik. Han frågar ju också sina gäster vad dom tycker om Bosse Parnevik. Och av någon anledning tycker de bara gott om Parnevik.

Parnevik vänder sej till Ann-Louise Hanson och frågar intresserat:

Jag läste nånstans att det var jag som fick dej att börja imitera? Stämmer det?

Och Hanson svarar att "jo, men det har vi ju pratat om många gånger" och rekapitulerar hur hon testat sina imitationer på Parnevik:

Tycker han att det är bra, han som är så bra, då törs jag fortsätta.

Parnevik bryr sej inte ens om att spela blygsam. Han nickar.

Man kan nog säja att det övergripande temat för det här programmet var just Bosse Parnevik. Men inte bara temat, utan också undertexten.

Och varför inte egentligen? Vem är bättre lämpad att göra ett program om Bosse Parnevik än Bosse Parnevik? Svar: ingen.

Detta förutsätter dock att det finns nån därute som vill se ett program om Bosse Parnevik. Och uppenbarligen fanns det i alla fall en som väldigt gärna ville se ett program om Bosse Parnevik: en man vid namn Bosse Parnevik.

Marknadsvarietéekonomi.

Man kan ha många synpunkter på porrbranschen - jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring - men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dej ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter - som var forat för naken hud innan vhs och Internet - ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej - för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa - så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken "Bland strippor och fakirer. Den svenska marknadsvarietén" söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana - enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) - som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. "Lilla Havsfrun" och "Våren". Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och - Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad "Kåtbomben Venusmattan" ("ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem") och "Banantricket" (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornografikerna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallander-bok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som författaren fåfängt försökte hävda inte byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som tretti år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit Cannes-premiären på framtiden (från 78 till 79 till – 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstöt hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp Sven Wollter och von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att kameran inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja… Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

I femte kapitlet - vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken "Det glatta livet" - är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom dom bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var "ovanligt fri från kapitalkomplex"), börjar han berätta om "en fransyska som hette Catherine".

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att dom delat på EN LITER brännvin "befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke".

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sej Catherine upp till ovanvåningen där dom ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset -

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han benar bland minnesfragmenten får han klart för sej att gästerna hade sina ytterkläder "just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända".

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning - prinsesspillaren.

Nytt sidoprojekt om gubbar.

Med huvet kokande och bultande av Henning Sjöströms dumheter får jag plötsligt idén att göra den definitiva listan över människor inom nöjessfären och offentligheten som en gång haft en framgångsrik idrottskarriär. Varför ska jag då göra detta? Svar: för att livet är ett kärl som måste flyttas.

Eftersom jag absolut inte vet nåt eller bryr mej om idrott är listan hittills ganska kort:

Henning Sjöström förstås (spjut)
Ted Gärdestad (tennis)
Bo "Bosse" Parnevik (häck)
Snoddas (bandy)

Sen finns det en herrans massa gränsfall. Alla halvalkade idrottsstjärnor som sadlat om till idrottskommentatorer - för vad är dom i slutändan mest kända? Är Gunde Svan mest f.d. skidåkare eller f.d. programledare/dvärgdomptör? Är Stålfarfar mest känd som cyklist eller som en konstig skäggig farbror som sjöng julvisor? Är Cacka Israelsson mest känd som sångare eller som en sjungande längdhoppare (eller som en man med ett smeknamn som betyder bajsa)? Och är dom så kända över huvud taget?Låt oss slå våra påsar ihop, kära läsare. Med er hjälp går det kanske att hosta upp typ fem namn till.

Niklas' cup of Tua.

Jag tillhör naturligtvis inte skvallerpressens tillskyndare, lika lite som jag är en förespråkare för död hud, men har tuffat på i en tillvaro där dess existens haft ganska liten inverkan på min. Jag har fnissat till på nån pizzeria när jag läst en helt seriös insändare i Se & hör där en man berättar att han badat bastu med Hans Majestät och att majestätet såg "helt vanlig" ut naken!

Det leder till många följdfrågor: exakt vad hade insändarskribenten väntat sej? Och exakt varför valde redaktionen att publicera just den insändaren? Hur usla var de insändare de valde bort den veckan?

Men som sagt: bortsett från de funderingarna har skvallerpressen aldrig haft nåt med mitt liv att göra och har därför aldrig stört mej. Men så är jag ju inte heller Niklas Strömstedt.

På sin blogg (jo, han har en sån, vilket faktiskt gör mej och Strömstedt till kollegor!) återger han ordagrant en konversation med Se & hörs Tua Lindström (som lär vara ett riktigt namn).

Det är jävligt roligt. Särskilt som de ju så klart känner varann och har järnkoll på varann. Jag ler som infamast när Lindström försöker ta sej bort från ämnet genom att berömma Niklas för hans mammas (Margareta) och systers (Lotten) senaste böcker.

Sen är det så klart spooky att jag av en slump springer på den här bloggen just som jag läser pappa Bo Strömstedts memoarer "Löpsedeln och insidan". Ett meddelande från andra sidan? Eller åtminstone från familjen Strömstedt? Vad är det i så fall de vill mej?

Bildspecial: Bo Skräddare.

Somliga bilder behöver inte kommenteras. Vill ni veta mer finns det mer info än någon rimligen frågar efter här.

P.S. Kvinnan med den något bedagade framtoningen här ovan visar f.ö. upp en av Bo Skräddares exklusiva dräkter för damer.