Forskning visar att separationer i olikkönade relationer kan leda till ökad jämställdhet. /.../ De senaste decenniernas närmast explosionsartade ökning av växelvis boende kan beskrivas som en ”tyst revolution”.
-Saxat ur en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet i dag i vilken Helen Eriksson, forskare i demografi vid Stockholms universitet, intervjuas. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att skrivit en bok om fenomenet, "Dela lika", tänkt för bokslukaråldern. Sagt i recensioner: "En fin historia som förtjänar många läsare." "Behandlar ett ämne som verkligen är angeläget för många barn." "Helt underbar!" "Fem stjärnor av fem möjliga" skrev en annan. När boken kom ut (för tio år sedan) tror jag den var den första om veckopendlande barn. Antagligen finns fler liknande berättelser nu. Lite glad och nöjd är jag ändå ...
Det är just det där lilla ordet OM som blir så avgörande. Jag har skrivit fyra böcker, men ingen femte. Fast jag egentligen skulle vilja. OM jag bara kunde ta mig samman. OM jag kunde följa andra skribenters exempel och förslagsvis ägna två timmar varje förmiddag åt att knattra på datorn. OM jag hade lite bättre självförtroende. OM jag saknade mindervärdeskomplex. OM jag trodde mig om att kunna dra upp en intrig och sedan få den att gå i mål ...
Men om jag nu struntar i det där lilla förtretliga tvåbokstavsordet och i stället svarar på frågan så vet jag en sak: aldrig en deckare. Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige, det behövs inte fler. Man kan absolut nöja sig med de skickligaste ordbrukarna som redan är etablerade.
Visst drömmer jag ibland att jag får lusten och inspirationen tillbaka. Visst har jag idéer till historier som jag tror skulle kunna bli bra berättelser. Genren jag förmodligen skulle hamna i är nog den som brukar förses med etiketten "bygger på verkliga händelser". Fast det mesta tyder på att det inte blir mer än just drömmar. För om inte OM vore i vägen hade jag väl redan skrivit ett par böcker till, minst ...
 |
| I brist på bokmanus kan man glädjas åt vackra augustiblommor, som ser ut att överleva en bit in i september också. |
I veckan passerades ett slags drömgräns i mitt avsomnade författarliv. "I ljust minne bevarad" har haft över 10 000 läsare, bara i bloggformatet! Inser förstås att jag inte vet om alla läste hela texten, men de har åtminstone blivit nyfikna och förhoppningsvis tagit del av berättelsen om två av mina fina väninnor, Ulla-Carin och Lena, som mötte döden ungefär samtidigt. I Ulla-Carin Lindqvists fall handlar det också om hur hennes succébok "Ro utan åror" kom till, en process som jag var synnerligen delaktig i (och det är jag väldigt stolt över!).
Allt detta har jag tre personer att tacka för: bloggvännen Emma, som oombedd gjorde pdf:en och e-boken – jag har ju inte en susning om hur man åstadkommer sådant. Och så två av dem jag vill kalla mina "pojkvänner": Mikael Katzeff och Micke Seid, som rattade inspelningen av min inläsning, redigerade, la in musik och såg till att den blev åtkomlig på Soundcloud. Ingen har fått betalt för sitt arbete, det är gjort med mycket hjärta och hopp om pengar till forskningen om ALS. Och det är förstås gratis både att läsa och att lyssna!
Att det blev en gratishistoria för läsarna i en variant av egenutgivning uppmärksammades bland annat av Boktugg när "I ljust minne bevarad" nyligen hade publicerats.
Ny aktualitet har min bok också fått genom att ishockeylegendaren Börje Salming nyss avled i denna hemska sjukdom. Det föranledde Aftonbladet att i det sammanhanget publicera en artikel om Ulla-Carin och ALS, och i den nämndes jag. Tack till bloggvännen BP som hittade texten!
Nu kan man förvisso säga att 10 000 läsare inte är någon kioskvältare, inte ens om det handlar om en väldigt liten kiosk, i en värld där storsäljande författare räknar in sålda böcker i miljontal. Men jag är glad ändå!
Copyright Klimakteriehäxan
Så börjar det som förmodligen, ja sannolikt är mitt allra första utkast till en roman, en deckare (får man anta) med titeln "Dråp utan motiv". Ingen datummärkning finns på papperet, men av handstilen att döma skrevs detta i slutet av 1950-talet. Jag hittar det under ännu en rensning av prylar i Barndomslandet.
Det blev bara de där inledande raderna. Ingen vet om mordet på Svensson klarades upp och om det i så fall var konstapel Karl Löfgren som stod för spaning och bevisinsamlande. Motivet till illdådet förblir okänt. En enda sak anse jag vara bevisad: Att jag verkligen drömde om att bli författare. Fast utan att kvala in i gruppen "svenska deckardrottningar" som växt sig stor in på 2000-talet.
Trodde jag när jag var barn att det var enkelt? Ja, antagligen. Eller så reflekterade jag förmodligen inte alls över det. Men ju fler böcker jag läser – och det har faktiskt blivit rätt många genom åren – desto mer beundrar jag de skickligaste författarna, de som oavsett genre vet att länka händelser till en fullständigt fascinerande historia som man bara MÅSTE få veta slutet på ... och som dessutom får en logisk, gärna oväntad, upplösning.
Men jag beundrar inte bara de största mästarna. Jag känner också stor respekt för så otroligt många andra som efter oräkneliga mödosamma timmar vid datorn sett ett manus växa fram, ett som också finner sin förläggare, hamnar i tryckpressen och så småningom i bokhandeln. I bästa fall hittar det också sina läsare.
Ser att ett s k "hybridförlag", där författarna själva får stå för en stor del av kostnaderna när en bok produceras, lagt ut en liten krok på Facebook: "Vill du bli vår nästa författare?" och vips! har det trillat in mer än 300 svar från folk som ser en strimma av det hopp de delar med många.
Nu vet jag att någon kommer att muttra "du har ju skrivit böcker" i någon kommentar. Jo, det har jag, men aldrig i närheten av Den Stora Romanen, den där som så många drömmer om. Och nu var det länge sedan jag fick ihop något över huvud taget. "Dråp utan motiv" kommer inte att tas i mål, så långt räcker inte min fantasi. Förmodligen var den bättre på 50-talet!
Copyright Klimakteriehäxan
Att den här bloggen trots sitt namn har extremt lite för att inte säga ingenting med klimakteriet att göra är ingen nyhet för den som hängt med mig ett tag. Inte ens när jag började blogga, för snart arton år sedan, brydde jag mig särskilt mycket om det där medicinska stadiet som alla kvinnor går igenom, menopausen. Jag har helt enkelt aldrig varit tillräckligt intresserad av hormoner.
Ändå har det genom åren hänt att jag stöter på folk som anser sig veta att jag energiskt ägnar mig åt att skriva om vallningar, humörsvängningar och andra ännu värre klimakteriebesvär. Jag har vänligt men bestämt upplyst dem om att den biten får andra klara av, förmodligen är folk med medicinska kunskaper betydligt bättre lämpade för uppgiften än jag är.
Nu visar det sig att någonting faktiskt har hänt på klimakteriefronten. Fast jag inte haft en susning (där är det igen, ointresset för hormonernas dans). Men naturligtvis vet jag att många kvinnor drabbas av rejäla besvär som de helst skulle vara utan.
En sådan person heter Åsa Melin. Hon producerar Klimakteriepodden, hittills över 250 avsnitt, och hon har hållit på med det i över fem år (utan tatt jag märkt något, inte hört ett enda faktiskt men om du blir nyfiken kan du klícka på länken!). Nu lyfts hon och podden fram av Svenska Dagbladet under vinjetten "Kaxiga klimakteriet".
Där får jag också veta att det numera finns en boknisch som kallas klim-lit. Där hamnar böcker som har kvinnor i klimakteriet som huvudpersoner. Maria Fogelberg Nelson har gått i bräschen och skrivit fem egna böcker på temat.
När jag började blogga och så småningom kunde ge ut Klimakteriehäxan i bokform var det förvisso flera som sa att titeln skulle skrämma bort köpare/läsare. En av dem var (och det är jag fortfarande lite häpen över) Amelia Adamo, som sedermera gjort sig till talesperson för lite äldre kvinnor.
Mitt eget klimakterium hörde förmodligen till de mildare, och vågorna av hetta som utan förvarning kunde skölja genom kroppen är ett minne blott. Men namnet Klimakteriehäxan behåller jag, och jag bär det med stolthet! Ingen "klimakteriehäxa" ska skämmas! Tack för att du hälsar på här!
UPPDATERING: Om du undrar varför min blogg heter Klimakteriehäxan så finns förklaringen här.
Eftersom jag redan publicerat en post om böcker i dag och dessutom inte snabbt kom på tre som passade tänkte jag faktiskt hoppa över.
Men så kom jag på denna fräckis: mina egna tre som finns i tryck är faktiskt i olika färg: en gul, en rosa, en vit. Du ser dem i min vänsterpalt, och om du klickar på omslaget får du veta mer om det jag skrivit. Voilà!
Copyright Klimakteriehäxan
Det är förvisso 2021 och flera år har gått sedan min barn/ungdomsbok "Dela lika" kom ut. Den fick ett vänligt mottagande på en rad olika bokbloggar bland annat, men nog blir jag lite häpen när jag av en ren slump upptäcker en sprillans ny recension, från den 16 maj i år! Fem stjärnor av fem möjliga får boken som sammanfattande betyg. Ett omdöme som jag naturligtvis blir jätteglad över. Så här skriver "My loved books":
Men när det här ramlade ut ur en låda drog jag på munnen och tänkte att det kan väl någon mer få göra. Det är PocketShop som någon gång skickade med märket med en bokmal.
Passar ju bra för oss som gärna hoppar över de tunga förstaupplagorna med hårda pärmar och satsar på pocketutgåvan.
Copyright Klimakteriehäxan
Några bokträd har jag inte i närheten, så mycket är säkert. Böcker har jag desto fler. Några av dem har jag skrivit själv. Och faktum är att den bild jag nu väljer att lägga in här skulle kunna tänkas visa nästa bokprojekt. Som en besvärjelse, liksom, för att jag ska ta tag i saken, sätta fart, lägga manken till! Jag är dålig på det. Tror i själva verket att det är självförtroendet som sviker.
Då är frågan: ska jag lyckas slutföra något mer? I ett fåtal ex, för de närmast sörjande, eller i en aningen större upplaga? Det är i den processen jag är nu. Och visst vet jag vad det ska handla om: saker från Barndomslandet, från förr i tiden, händelser och människor som snart bara jag kommer ihåg och kan berätta om.
Än så länge är det en bunt papper, ganska osorterat. Alla texter måste gås igenom igen och igen. Bilderna ligger förstås i datorn, jag lär få leta en del. Om jag kör projektet in i mål blir det kanske som en fotobok, men tyvärr blir styckepriset då ganska högt. Vi får väl se hur det går, och om jag kommer fram till att det är värt det. Bok med frågetecken, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Att längta efter: ett sommardopp. Linda Rönnlund gjorde statyetten som fanns med på Liljevalchs vårsalong. |
Bland böcker jag läst måste Kitty-mysteriet "De röda skorna" förmodligen vara den allra första. 
"Boken är helt och hållet skriven ur barnets perspektiv och författaren ställer de frågor ett barn förmodligen ställer sig när ett hem blir två och den traditionella familjekonstellationen rasar samman. Berättelsen är en varm och humoristisk skildring av en flicka i tonåren" står det och jag blir varm i hjärtat ... Anna Bouka som skriver Barnboksprat kallar boken rent av för "minnesvärd" (när rekommendationen dyker upp på Instagram, också)! Hon lägger dessutom till att "den håller fortfarande"! Jätteroligt!
 |
| Ett så kallat bokbord! |
Kulturkollo kör alltså med bokmässan som veckans tema. I dag slås portarna till Svenska Mässan upp, uppdukat i alla montrar, extrapriser och signeringsbord både här och där.
 |
| Resten av stan, bortom mässan, hinner man inte se så mycket av, annat än genom Gothias fönster. |
 |
| Specialtröja till mässan 2008, då kom min första bok. |
 |
| Folk har oftast bråttom. Till seminarier, till debatter, till estradintervjuer och poesiläsningar. |
 |
| Det handlar inte alltid om att köpa. Ibland har man kunnat byta böcker också. |
 |
| Souvenir från mitt allra första besök på bokmässan. En kvinna gick runt på golvet och sålde örhängen hon själv hade gjort. Det är en riktig inbunden bok, möjlig att bläddra i (fast utan text)! |
 |
| Att leka med orden hör väl till böckernas värld? |
 |
| Det tyckte även chefen för Nationalencyklopedin ... |
 |
| ... liksom en kulturminister (2012)! |
 |
| Synd att så få mässbesökare kommer åt att se trapphusets väggmålningar! |
 |
| Utsikt från en räkmacka ... på våning 28 på hotell Gothia. |
 |
| Fyndig bokhylla, om än inte den mest praktiska. |
 |
| Blev riktigt imponerad själv av den stiliga affischen ... stor var den också! |
 |
| Om jag sålde något? Jo för all del. Men jag har en bit kvar till miljonupplagorna ... |
 |
| Lunch med Hannele från paradiset på Hisingen har också varit en höjdpunkt! |
Inlägg
Alla kommentarer
