SELFIE om roliga timmen

När har du roligt? Ofta, hela tiden, varje dag? Eller mera sällan? Ett skratt förlänger verkligen inte bara munnen utan definitivt också livet, det känner man ju i kroppen om man får skratta ordentligt! Frågan är hur utrymmet för humor kom till? Började det rent av i skolan, med "roliga timmen", den som låg sist på lördagens schema (ja jag gick i skolan också på lördagar)? För somliga gjorde det förvisso det, ibland hör man en eller annan kändis som förklarar att karriären som komiker började just inför en publik som bestod av klasskompisarna. I denna veckas SELFIE tar vi en titt på sådant som förhoppningsvis är kul.

1. När det var "rolig timme" i klassen i skolan var min roll: inte framträdande alls. Faktum är att jag nog var ganska blyg åtminstone ibland. I dag kan jag dock få folk att skratta emellanåt!

2. Nämn ett riktigt rejält skrattminne! Året var 1974. Jag såg Svenska Ords revy "Gula Hund" under ett besök hos släkten i Stockholm. Det var då Gösta Ekman satt med sin "fru" Birgitta Andersson hos doktorn. De söker hjälp för att han säger "pitt" hela tiden. Jag skrattade så jag grät. Men i själva verket var det ännu roligare: i Värmland sa vi aldrig "pitt" om någonting. Så i min värld sa inte Gösta något "skämmigt", han uttalade bara fyra slumpmässigt valda bokstäver – trodde jag. Det tog flera år innan jag fattade varför alla andra också skrattade, fast åt ett skämt med lite annan vinkel ...

3. I dag bestämmer jag själv när det är dags för rolig timme – då ... blir jag ordbrukare fullt ut, med böcker, Nian och korsord i morgontidningarna, wordfeud och Cross Boss i mobilen. 

4. Den ståuppkomikern skrattar jag åt: Johan Glans

5. Den filmen/boken/tv-serien är verkligen rolig: Här blir det gamla tv-godingar ... Förlåt, men "Vänner" (Friends) är fortfarande kul trots att den hunnit bli väldigt omodern. På svenska: Solsidan, gamla Lorry och Nilecity. Dock är det svårt för humor att åldras! Och väldigt svårt att skapa ny dessutom ... Min nyss utlästa bok, "Fvonk" av Erlend Loe, är också riktigt kul.

6. Vad får man aldrig skämta om? Man får i princip skämta om allt, men det kokar ner till frågan HUR man skämtar. En svår balanskonst som ganska många misslyckats med genom åren. 

Att vi sover olika gott och olika mycket, det blev helt klarlagt genom förra veckans SELFIE som hade temat sömn. Bloggare som släppte in oss i sängkammaren var MrsCalloway, Hannele,  Litenherre, Gerd, Margaretha, Hanna, ProfessorDeutsch, Femfemman, Paula, Sara pepparkaka, Susjos, Nettan, Anki, Debutsky,  BP, Ingrid, Janerik, Kraka, Rosor och ruiner, Ordodlaren.

Och vet ni vad – denna SELFIE får bli den sista i den här omgången. Det har blivit 23 stycken, måndag efter måndag (med start på självaste nyårsdagen), med ämnen som spretat åt alla håll (vilket har varit min intention!). Vet inte om jag återuppväcker "utmaningen" i höst, vi får se. Tack alla ni som hängt på, tack för era glada tillrop, det har varit jättekul att läsa era inlägg och – apropå sömn – jag har inte gäspat en enda gång, det är jag annars väldigt bra på!

Dagens "triggerpunkter": 1. När det var "rolig timme" i klassen i skolan var min roll: 2. Nämn ett riktigt rejält skrattminne! 3. I dag bestämmer jag själv när det är dags för rolig timme – då ...  4. Den ståuppkomikern skrattar jag åt: 5. Den filmen/boken/tv-serien är verkligen rolig:  6. Vad får man aldrig skämta om?

Copyright Klimakteriehäxan

En trio med humor

Att det är viktigt att barn läser, det vet vi. Men vi vet också att läsningen konkurrerar med många andra sysslor, skärmarna nutidens barn har omkring sig från späd ålder blir allt svårare att besegra. Enligt O vill göra en vällovlig insats med Veckans kulturfråga: Vilka böcker för barn och unga vill du lyfta fram?

Astrid Lindgren behöver ingen draghjälp. Men hur är det, kommer dagens föräldrar ihåg att plocka fram böckerna av Viveca Lärn (f d Sundvall)? Serierna om såväl Eddie som Mimmi är underbara, och liraren Ludde en bra inkörsport till boken om Zlatan av David Lagercrantz som blir aktuell i lite högre ålder.

Barbro Lindgren fick ALMA-priset och det är hon värd, inte minst för trilogin om en flickas uppväxt: "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner", men hon har skrivit galet många bra böcker som med fördel kan läsas även av vuxna – och gärna högt dessutom!

De här tre svenska kvinnorna har inte bara författarskickligheten som gemensam egenskap. Alla tre har dessutom humor, som tydligt märks i deras böcker. Jätteviktigt, det är jag övertygad om!

Copyright Klimakteriehäxan

Skrattretande för gråa dagar

Mia i bokhörnan, hon som håller i Helgfrågan, behöver muntras upp. Möjligen har hon extra stora behov av humörhöjare just nu, men faktum är att vi nog delar det behovet rätt många av oss i dessa väldigt gråa dagar.

Som tur är finns glädjeämnen att hitta i bokhyllan, det gälle bara att komma på vilka titlar man ska satsa på, eftersom detta är helgfrågan: Berätta om en bok som fick dig att skratta högt eller gråta när du läste den!

Jag nonchalerar helt det lilla ordet "gråta" och går på skrattet, fast det är klart, man kan ju skratta så man gråter också förstås ... hur som helst:

"Priset på vatten i Finistère" av Bodil Malmsten skrattade jag faktiskt högt och spontant åt. Roligast blev det när hon skildrade sina drabbningar med franska språket, där kunde jag känna igen mig!

Samma sak hände när jag läste "Sol över torpet", Barbro "Bang" Alvings hejdlösa skildring av en sommar i familjens sköte. Jag råkade läsa den under en tågresa och lyckades nog göra en och annan medresenär nyfiken på vad som var så kul medan de själva bara stirrade ut i det framrusande landskapet och lyssnade till hjulens dunkande.

Min tredje rolighetsförfattare är den amerikanska Erma Bombeck, som jag skrivit om här på bloggen ett antal gånger redan. Alla hennes böcker är jätteroliga, det börjar ofta redan på omslaget – eller vad sägs om "When you look like your passport photo it´s time to go home"? Bara ett fåtal är översatta till svenska, tyvärr. Och några nya skojiga titlar blir det inte, Bombeck avled i cancer redan 1996. Fram till sjukdomstiden var hennes krönikor syndikerade i snart sagt varenda dagstidning i USA av hygglig storlek, och mig veterligen har ingen kunnat axla hennes mantel. Än.

Barbro Lindgren ska man inte heller glömma. Hon har skapat de odödliga figurerna i "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och den första barnbok jag läste helt själv fick mig också att skratta så att mamma kom rusande och undrade vad som stod på (hon visste inte att jag kunde läsa). Jag förklarade att det var Nalle Puh som jagade en Heffaklump ... jag fick knappt fram orden för att jag skrattade så väldigt!

Över en god indisk lunchtallrik idag konstaterade min författande vän att det rent generellt är så att kvinnor är roligare än män. Tja, jag är inte den som ska protestera ...

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips: en halvtimme om humor

Vet inte hur många gånger jag hört samma sak: det finns ingenting för folk över 60 att se i tv, förutom en eller annan repris.

Det kan naturligtvis kännas så. Men Utbildningsradion producerar en ambitiös serie som heter "Studio 65" och den tar verkligen sikte på den publik som man vet finns, den årsrika publik som vill se på tablå-tv och kanske inte är helt bekväm med streaming. Mestadels pensionärer, helt enkelt.

Nu har jag just sett ett avsnitt med god behållning: "Var det roligare förr?" Handlar om humor förr och nu, vad vi skrattar åt och vad man får skämta med. Kattis Ahlström programleder och har tre etablerade skämtare som gäster: Lennie Norman, Ann Westin och Adde Malmberg.

Som expert medverkar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som arbetar med att öka människors möjlighet till ett gott åldrande.

Att ett gott skratt förlänger livet förefaller hur som helst vara en högst gångbar sanning. Blir du lite sugen så hittar du programmet här! Trettio inte alls tråkiga minuter.

Copyright Klimakteriehäxan

Hyacint – en rolig blomma!

Hyacint är en vacker växt som vi gärna har inomhus när vintern är som mörkast. Då står den oftast kvar på sin lök, men den säljs också som snittblomma. Och den är inte bara snygg och väldoftande. Den kan dessutom vara rolig!

Jo faktiskt! För märkligt nog har den fått ge namn åt en av britternas mest populära tv-serie-figurer: Hyacinth Bucket, en dam på 60+ som kämpar för att vara "fin" och dessutom försöker sätta pli på sin man, som är väldigt lite elegant och inte vet vad "fin" är ... inte bryr han sig heller!

Patricia Routledge spelar huvudrollen med bravur. Hon är ett komediproffs ut i fingerspetsarna, och jag vet åtminstone en framgångsrik svensk författarinna (inte alls i humorbranschen) som älskar henne/Hyacinth och sett vartenda avsnitt. (Nej, jag tänker inte berätta vem författarinnan är!)

Serien heter "Skenet bedrar" (Keeping Up Appearances) och den är gjord av BBC på 90-talet i över fyrtio avsnitt. Den röstades 2004 fram till en av Storbritanniens genom tiderna bästa komediserier. Har sänts i Sverige, vill man se den nu får man leta upp den på Viaplay. 

Nu kan man muttra om att den där kvinnan verkligen inte är någon feministisk förebild – det är hon inte! – men det är aldrig fel att hålla fram en skrattspegel och fundera en aldrig så kort stund på varför vi gör som vi gör och är som vi är.

Hyacinth är inte skapt för eftertanke, dock. Inte vet jag om hon luktar gott heller. Men det gör blomman som lånat ut sitt namn i humorns tjänst!

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 105

GERILLABRODERI

-En beteckning på den tämligen nyvaknade handarbetstrenden att sy, gärna i korsstygn, lite oväntade budskap som sedan förväntas hamna på någons vägg. Glöm "Mitt hem är min borg" och liknande, nu är det betydligt grövre ammunition som gäller. Ofta har brodösen fyndat ett gammalt handarbete secondhand, sprättar bort delar av originalet och syr dit sitt eget mönster, som alltså gärna ska vara lite "tillspetsat" eller åtminstone roligt, det vill säga i samklang med skaparens och/eller användarens humor ...

CITAT om skratt

"Den typiska identifikationshumorn på 90-talet var radhusfamiljen i 'Svensson Svensson' (serie i SVT, min anm) och en socialdemokratisk brevbärares familjebestyr. På 2000-talet skrattar vi istället tillsammans med Fredde och Mickan åt rot- och rutavdragen i 'Solsidan' (serie i TV4, min anm), problemen med städhjälpen, friskoleval och svårigheten att köpa rätt märkeskläder."

-Andreas Magnusson skriver i "Paragraf" mycket tänkvärt om Allra-affären, bristen på likhet inför lagen eftersom brottslingar kan behandlas synnerligen olika. Han citerar i sin tur en debattartikel som publicerades i Aftonbladet 2016. I den beskrev popsångaren Uje Brandelius en samhällsförändring genom att jämföra svenskarnas igenkänningsskratt på 90-talet med vad vi skrattar åt idag. Är det den sanna bilden av det vi roas av i nutid? Jag medger gärna att jag skrattar åt "Solsidan" och hade dessutom jättekul med famíljen Svensson i Vivalla när tillfälle gavs. Julavsnittet hör förvisso till de ständigt återkommande repriserna på julafton. Men naturligtvis händer det att ett skratt kan fastna i halsen, av olika anledningar. 

Det börjar på L

Pratade med en väninna om en "skönhetsprodukt" som är hur dryg som helst, den verkar aldrig ta slut. 
-Oj, sa hon, så bra, vad är det för märke?

Jag lade pannan i djupast möjliga veck och tänkte intensivt. Med dåligt resultat.
-Det börjar på L, sa jag, kände mig trots allt rätt säker på det.

Nån timme senare dök det upp i skallen, det där namnet. 
Elizabeth Arden! 
Vet förstås inte vad du tycker, men jag fnissade i alla fall lite för mig själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

En sann historia ur livet

Blev remitterad till specialisttandläkare för att hejda hotande tandlossning. Kommer på utsatt tid till kliniken, går fram till receptionen för att anmäla mig, säger mitt namn och vilken tid jag har bokad. Och så lägger jag till:
-Du vill se legitimation va?
Kvinnan bakom disken log vänligt och sa:
-Nej då, det behövs inte, hit kommer ingen frivilligt.

Copyright Klimakteriehäxan

En tv-stjärna framför andra

TV:n har blivit en verkligt god vän. Människans relation till den där apparaten har blivit stärkt under rådande pandemi. Vi tittar helt enkelt otroligt mycket, ofta och länge. Kanske är det det som inspirerat Enligt O till veckans kulturfråga: Vilken programledare i tv är din favorit?

Oj! Det finns sannerligen ett gäng att välja på. Och faktum är att jag jobbat med förvånansvärt många av dem. Listade namnen en gång, slutade när jag kommit upp i etthundra jämnt, fast det blev fler. Naturligtvis har det varit kul samarbeten i varierande grad, men proffsen i den här yrkeskategorin är många!

Nu väljer jag att "glömma" mina svenska arbetskamrater och minns i stället en oförliknelig stjärna: britten Michael Parkinson som hade sin egen pratshow i inte mindre än 540 avsnitt, vilket torde vara svårslaget. Hans programserie slutade sändas 2007.

Parkinson lyckades nästan alltid få till otroligt underhållande intervjuer med sina noggrant utvalda gäster, skratten var många, skämten förmodligen planerade i minsta detalj men tittaren förleddes att tro att det var spontana infall. Så skickligt! Många har försökt efterlikna Parkinson. Hittills har ingen kommit upp i samma klass.

Copyright Klimakteriehäxan

2020: Ett år som också går att skratta åt

Årskrönikorna duggar tätt kring helgerna. Radio, tv, tryckta medier. Det blir inte bara sammanfattningar av nyheterna som varit störst det gångna året, det blir också speciella sportkrönikor, tillbakablickar på vad kungligheterna haft för sig och bloggare och podcastare samlar även de ihop sina minnen till en kavalkad som i bästa fall utlöser kommentarer som "oj, det där hade jag ju glömt!".

Att göra en sån här bred sammanfattning är ett riktigt petigt pyssel, det kan jag intyga som varit redaktör för Rapports årskrönika ett antal år. Det gällde att ständigt skriva upp datum, händelser och var man i arkivet kunde hitta bilderna i efterhand, det blev alltid en häftig spurt mot slutet och inte sällan tvingade världen oss att riva upp och göra om för att inte missa något stort som inträffade på årets sista dagar.

Det har gått ganska lång tid sedan jag jobbade med de där programmen, men de drog då och drar fortfarande en stor publik. Jag hade som ambition att alltid få med något positivt bland alla olyckor, krig och katastrofer, något som tittarna skulle kunna dra åtminstone lite på munnen åt. Inte så enkelt alls, inte då och ännu svårare om man ser tillbaka på det år vi just lämnat ... för 2020 dominerades av två obehagliga företeelser: pandemin och Donald Trump. Ingen av dem har vi sett slutet på, inte än, även om det finns lite ljus i tunneln.

Hur som helst är det alltid bra att släppa fram lite humor. Det har man verkligen lyckats med i den årskrönika jag upptäckte av en slump och som jag nyss tittat på: "Death to 2020", en originalproduktion för Netflix. Kallas "mockumentär" och uppskattas inte av den som ville ha Trump kvar i Vita Huset. Innehåller en smart hopklippning av autentiskt material och skådespeleri. Hugh Grant och Lisa Kudrow gör två fina roller! Här är länken! Mycket nöje! (Fast du behöver förstås ha abonnemang på streamingtjänsten ...)

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag med humor

Den ser vid första anblicken ut som vilken anslagstavla som helst. Skyltar med lagom tråkig information, sån som kanske inte ens angår mig, trots att den sitter i entrén till huset där jag bor.

Men så inser jag plötsligt att jag är glad och tacksam. För jag har ju grannar, i alla fall någon, som bevisligen har humor. Bland de andra meddelandena sitter ju ett litet, men ett som verkligen angår oss alla. Inte sant?

Kan bara sända ett varmt känt tack till den anonyme granne som bjöd på dagens stora leende med hjälp av en mycket liten skylt. Mer sånt!

Som alltid när det är söndag sammanfaller den med Skyltsöndag, en bloggstafett vars resultat man kan hitta med hjälp av BP, projektets "mamma" sedan sex år tillbaka. Eller ska hon kallas ordningsman. Eller sportchef? Fast det är ju fotboll hon älskar, egentligen.

Den här skylten fotograferade jag för ett par år sedan. Har verkligen försökt få veta
vem som gjort den, vad tanken var. Materialet är exakt det samma som i andra
vägskyltar! Men vägarbeterskan har ett okänt ursprung. Fast visst är den kul?!?
Eller originell åtminstone. Med barn, hund och högklackat.

Även här är min efterlysning efter upphovsperson obesvarad. Dock hoppas vi alla att
budskapet ska infrias. Ju förr desto bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla behöver skratta!

I en tid när "corona" är ordet man hör oupphörligen behöver man också få tänka på annat än sjukdomar. Roliga böcker ska ta plats på "prispallen" i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Bland annat för att den Internationella glädjedagen är nära, högtidlighålls den 20 mars.

Vad kan då jag tänkas ha skrattat åt som du också skulle roas av?
Idealiskt i nuläget vore väl något med sjuk humor, men någon sådan bok kommer jag faktiskt inte på ...

"Sol över torpet" av Barbro "Bang" Alving satt jag i en tågkupé och skrattade högt åt när jag läste den för första gången. Det är förvisso länge sen, men Bang hade ett gudabenådat språk och underbar humor som håller.

Erma Bombeck har något som väldigt mycket liknar idolstatus i min bokhylla. Hon skrev krönikor som publicerades i mängder av tidningar över hela USA innan hon drabbades av cancer och dog. Då hade hon fått mig och miljoner andra att ha hjärtligt roligt åt böcker med titlar som "If Life Is a Bowl of Cherries, Why Am I Sitting Here With All the Pits", "When You Start to Look Like Your Passport Photo It Is Time to Go Home" eller "Grass Is Always Greener Over the Septic Tank". Översatt till svenska finns åtminstone "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?"

Även min trea på denna prispall är en kvinna: Barbro Lindgren. För när det kommer till "Loranga, Masarin och Dartanjang" skrattar vi tillsammans, i flera generationer. Tokigt, halsbrytande, hejdlöst roligt är det!

Låt mig runda av med ett tänkvärt citat från Erma Bombeck: "Ta vara på varje ögonblick. Tänk bara på alla de kvinnliga passagerare på Titanic som stoiskt sa nej tack när man gav dem dessertmenyn."

Man brister väl inte ut i gapflabb direkt, men nog är det roligt att
upptäcka de små modiga vårblommorna där ute!

Copyright Klimakteriehäxan

Oss ungdomar emellan

Tänk så lite det kan behövas för att man ska få ett brett leende över hela ansiktet, sträcka lite extra på ryggen och känna en allmänt förlåtande inställning till allt och alla.

Jag sitter på bussen när skolklassen kliver ombord. De är kanske 12-13 år gamla och åtföljs av en "fröken". Hon tillhåller sina elever att sätta sig på befintliga platser. Ungarna lyder, en hamnar bredvid mig, men en blir stående i gången. Lärarinnan säger till igen.

Då knackar det på min axel. Killen säger:
-Förlåt men skulle du kunna sätta dej här bak, jag vill så gärna sitta med min kompis?
-Visst, säger jag, ska gå av nästa hållplats så jag kan flytta mig direkt!

Ännu en tillsägelse från "fröken" om att grabben ska sitta hinner komma.
-Det är lugnt, säger han, jag har snackat med den här tjejen, jag får hennes plats!
"Tjejen", det är jag det. Om nån tvekade så var det helt onödigt, för han pekade ju på mig.

Undrar hur många år som gått sedan någon under femtio kallade mig tjej, utan några som helst krusiduller? Tänker på den unge mannen som döpte mig till Klimakteriehäxan, det är ändå rätt länge sedan.
Hoppas grabben fick en fin dag. Jag fick det.

Copyright Klimakteriehäxan

Rykande färskt CITAT

"Låt mig runda av med ett tips: om du bara ska se en film i år – ...
... – så går du på bio för sällan."

-Emma Molin, programledare för filmfesten Guldbaggegalan sätter punkt för kvällens direktsändning  i tv från Cirkus i Stockholm. Och kan man tänka sig: två filmer ("And then we danced" och "Aniara") belönades med fyra baggar var och jag har sett båda! 

Såg den nu baggebelönade "And then we danced" i eftermiddags, utan en tanke på stundande filmgala. På väg hem från bion passerade jag Medborgarplatsen där
Haglunds pinne (som egentligen heter Söder torn) fått dramatisk bakgrund.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett leende rikare

Den digitala kassaapparaten vägrar att ta in koden på prislappen. Kassörskan, en tjej i 25-årsåldern, börjar sammanbitet att mata in den manuellt. Då kommer kunden henne till hjälp:
-Först är det ett tjockt streck. Sen ett lite smalare, sen ett jättesmalt ...

Flickan i kassan tittar oförstående upp en åttondels sekund innan hon återgår till sitt knappande. Jag, som är nummer två i kön, fnissar. Säger till mannen framför mig:
-Hon är för ung. Har aldrig hört Hassan!

Han nickar instämmande, så är det naturligtvis. Och hade inte jag stått där hade hans skämt varit helt bortkastat.
Men nu gick vi i alla fall vidare, två personer ett leende rikare.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 63

3D-VÄDER

-Detta är en fullständigt ovetenskaplig men träffande meteorologisk term, som kommer från Göteborg. Den humorn, ni vet ... Hur som helst: detta ord uttyds Dis, Dimma och Duggregn. Låter som typiskt novemberväder, inte alls specifikt för vår västra kust! Vi ser det lite överallt!

När skratten tystnar

Jesper Rönndahl, ankare i Svenska nyheter. Foto Sveriges Television.

Att kalla det för sorg vore väl att ta i när man som vi lever i en värld full av elände och ledsamheter. Men ett tråkigt besked var det vi fick sent på fredagskvällen. Det var då Jesper Rönndahl avslöjade att hans tid med satirprogrammet ”Svenska nyheter” i Sveriges Television tagit slut.

När vi äntligen hade fått ett helsvenskt humorprogram som förtjänade just den etiketten: humor!  I tre säsonger har Jesper varit det glada ansiktet som kommit i bild klockan 22 på veckans sista vardag och presenterat den ena smarta texten efter den andra. Han har levererat dem mästerligt: jag har arbetat med många programledare men ingen har varit i närheten av den elegans med vilken Jesper läser prompter! (Prompter, det är den elektroniska ”fusklapp”, alltså manuset, som folk i bild ser när de tittar in i kameran.) 

Här satt en man som fattade att pauser kan vara minst lika viktiga som orden som omger den lilla lilla tystnaden. Han har inte vevat okontrollerat med händerna hela tiden heller, så där tröttsamt som folk ibland gör när de tror att det de har att säga verkar mer genomtänkt ju mer man viftar.

Det här programmet har också varit kemiskt fritt från de där kändisintervjuerna med ansträngda frågor, de vi annars sett i åratal och fortfarande ser (med samma kändisar!) i rader av program. Ingen har varit med för att sälja sin bok eller göra PR för en ny låt/film, tänka sig!

Programmets verkliga storhet har bestått i ämnesvalet. För i ”Svenska nyheter” har man förvisso tagit upp veckans viktigaste händelser, men man har också vänt på stenar som vanliga nyhetsprogram inte rör. Och eftersom det inte handlar om nyheter ”på riktigt” har man kunnat föra kampanjer, som den för organdonation till exempel – med storslaget resultat.

Visst, vi har inte storskrattat hemma i sofforna hela tiden. Det kinesiska äventyret blev lite jobbigt, en del bråk uppstod kring en video om IS för att nämna två knepigheter. Och när Jesper bjöd tittarna att sätta sina barn i ny sorts skolkö blev det körigt på nätet … men det gick rätt lätt att förlåta eller hur?

De så kallade side-kickarna har genomgående varit tämligen o-roliga. Man fattar att de behövs, men önskar att de vore så mycket bättre … åtminstone i närheten av programmets nivå i övrigt.

Naturligtvis är inte allt detta lysande programmaterial en enmansshow, det är inget tv-program, bra eller dåligt. Jesper har uppenbarligen haft en fenomenal redaktion som jobbat med honom, kläckt idéer, finslipat detaljerna, jagat bilder och citat. På själva sändningsdagen har ett 20-tal personer arbetat ända in i kaklet.

Men nu blir det alltså inte fler program. Det är svårt att se en ny människa knalla in i samma studio och försöka fylla de Rönndahlska 42orna (eller vad grabben nu kan tänkas ha för skostorlek).

Som skäl för att avgå säger han att han inte är tillräckligt intresserad av politik. Vilket får mig att tänka, att det kanske var det som gjorde att det blev så lyckat: här satt en kille som inte var expert men som tänkt efter och ställde relevanta frågor vars svar både han och vi gärna ville ha. Gamla käpphästar hamnade i nytt ljus.

Nu har de där härliga fredagskvällsskratten tystnat medan mer eller mindre intelligensbefriad underhållning fortsätter. För den som vill ha tv-roligt på riktigt har rullgardinen dragits ner. Vi kan bara hoppas att någon lyckas dra upp den igen. Enkelt är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Mamma?!?!

Min glada och härliga väninna, nyss fyllda 70, är ute på stan. Hamnar vid ett rödljus. Bredvid henne en ung pappa med barnvagn. Barnet i vagnen tittar på tanten, tar nappen ur munnen och säger så gulligt:
-Mamma!!!

Hoppsan, det var faktiskt lite oväntat eller hur? Vad svarar man? Tja, min kompis behöver inte tänka länge trots att det väl faktiskt handlade om en smärre chock. Berättar:
-Jag sa till pappan att jag nog inte riktigt kom ihåg allt men att jag självklart tar mitt fulla ansvar!

Huruvida en annan kvinna, en yngre och medlem i den lilla familjen, fått kännedom om detta snabba replikskifte vet jag förstås inte.

Copyright Klimakteriehäxan

En bok att skratta högt åt

Inför varje helg ställer Mia i bokhörnan en helgfråga, för oss andra bokroade att svara på. Denna gång skriver hon: Jag tycker det är svårt att få tag i en rolig bok som gör att man får skratta riktigt ordentligt. Vilken är din roligaste bok?
Absolut, jag håller med, det är inte jätteenkelt. Inte om man vill lockas till äkta, härliga, befriande skratt. Men jag har faktiskt ett helt gäng kandidater!

Barbro Alving, Bang, hade många olika sidor och kvaliteter, alla beundransvärda, som journalist och författare. Glömmer aldrig tågresan jag gjorde med hennes "Sol över torpet" som reselektyr.

Jag skrattade så att tårarna rann! Mina medpassagerare såg närmast ängsliga ut: vad var det för fel på den där människan? Bang skrev om livet på landet i kåseriform. Visst, det var länge sedan jag läste den, men roligare tror jag inte att det har blivit sedan dess!

Ändå slänger jag med Cecilia Hagens "Mamma bit för bit" som jag läste som nybliven mamma och hade hjärtligt skojigt åt.
I mina barns sällskap har jag fnittrat lyckligt åt Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang".

Ett bonusnamn till som man måste läsa på engelska, eftersom hon aldrig blivit översatt och utgiven på svenska: Erma Bombeck, jag har nämnt henne här förr. Redan titlarna är kul, eller vad sägs om "When You Look Like Your Passport Photo It´s Time to Go Home" eller "Motherhood: The Second Oldest Profession"?! Hennes kolumn lästes regelbundet av 30 miljoner roade människor i Nordamerika när hon levde. Så många kan väl inte ha fel?

Copyright Klimakteriehäxan