Veckans mening – om en skandal på högsta nivå

Vi var många som fick hjärtat i halsgropen i går kväll, kände hur golvet darrade till under tv-fåtöljen, tappade andan rent av. För på tv-rutan syntes tre män som talade i mun på varandra. Och som de pratade! Två, i kostym och slips, gav sig på den tredje (som vanligt klädd för vardag, vilket värden för mötet kommenterade i hånfull ton) som förgäves försökte få göra sig hörd. Donald Trump, ivrigt assisterad av sin vicepresident J.D. Vance, försökte göra mos av Ukrainas ledare Volodomir Zelenskij, på besök i Washington DC för att – påstods det – skriva under ett avtal som skulle vara första steget på vägen mot ett slut på kriget, det som Ryssland startade för tre år sedan och som hittills tagit flera hundratusen människors liv. Med rätta är det där "meningsutbytet" (om man ens kan kalla det så?) förstanyhet över hela världen i dag. I över femtio år har jag varit journalist och i princip lika länge följt världshändelser av både plikt och intresse, men detta kändes helt omstörtande! Jag hämtar veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser, i dagens Dagens Nyheter, där Karin Eriksson skriver och i sin analys av detta politiska totalhaveri, en skandal på allra högsta nivå, undrar:

När, om någonsin, har en amerikansk president ägnat sig åt lika rått maktspråk?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hundar

Människans bästa vän är hunden, det är ett urgammalt talesätt som äger sin riktighet, det vet alla som älskat en fyrbent raring. Ändå har ingen hund huvudrollen i "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) av Valérie Perrin, men mot slutet av romanen dyker en vovve upp som sprider glädje och ro på äldreboendet där den unga Justine arbetar. Tycker mycket om boken, som var Perrins debut, skriven före "Färskt vatten till blommorna". Jag tar nog tag i "Tre" också, den står på hyllan ... (Lite extra krydda blir det när man inser att människor som funnits eller finns i författarinnans liv på riktigt lånar ut sina namn till figurer i historien. Men jag blir inte klar över om det betyder att här finns visst självbiografiskt innehåll.) Och veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna för att den står ut lite extra i den text man nyss läst, den lyder så här:  

Hundar är på sätt och vis som vackert väder, de får en på andra tankar.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om något efterlängtat

Dags igen för att tänka tillbaka på det nyss lästa. Finns där en mening som fått mig att hejda mig lite extra? Det är Skriv-Robert som står för efterlysningen. Anledningen till den där lilla pausen kan vara en av många: det skrivna är roligt, ovanligt klokt, idiotiskt eller kanske bara vackert? Jag läser just nu "Glömda om söndagen" (Les oubliés du Dimanche) av Valerie Perrin, hon som gjort succé med "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs). Den boken gillade jag, så nu plockade jag upp den här som jag iofs aldrig hört talas om ... men meningen som jag härmed utser till Veckans ger mig en sådan härlig känsla av något som jag och många med mig längtar efter: att slänga in ullkoftan i garderoben och hälsa våren välkommen!

Hon rör sig som en kvinna som äntligen kan klä sig i tunna sommarklänningar efter en mycket, mycket lång vinter ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om könsroller

"Alla" verkar ha läst, för rätt länge sedan nu, Ruth Kvarnström-Jones "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel". Nu även jag. Ett stycke stockholmsk kulturhistoria klädd i dräkt som får mig att tänka "en flickbok för tanter". Lättläst och underhållande men ingen favorit ... (så jag kommer sannolikt att hoppa över uppföljaren som handlar om köppalatset NK) fast nu hittar jag ändå, på en av bokens allra sista sidor, den mening som jag i Skriv-Roberts efterföljd korar till Veckans mening: 

Männen är för upptagna med sina stora frågor för att se hur sysselsatt en kvinna är med allt det andra.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en dödad pojke

Vissa kriminalhistorier går inte att glömma, fast kanske av olika anledningar. Mordet på den fyrårige Kevin Hjalmarsson i Arvika 1998 är ett sådant fall. Två av pojkens lekkamrater bedömdes skyldiga. De var bara fem och sju år gamla, men stämplades som mördare efter att polisen –med stöd av en barnpsykolog – ansåg att de erkänt. Det tog nästan tjugo år innan de blev rentvådda, bl a tack vare grävande journalister på Dagens Nyheter och Sveriges Television. Sedan dess har bröderna krävt en ursäkt och skadestånd från Arvika kommun, men ärendet har gått fram och tillbaka på ett uppseendeväckande sätt trots att det har varit glasklart att hanteringen av Kevin-fallet var under all kritik, både från polisens och socialtjänstens sida. Skamligare agerande är svårt att hitta i svensk rättshistoria! Därför hämtar jag veckans mening (i Skriv-Roberts efterföljd) ur nyhetsartikeln i Nya Wermlandstidningen, med rubriken "Nu är förlikningen definitiv". Äntligen, tack och lov trots att en sak är klar: inget kan gottgöra den skada grabbarna, i dag förstås vuxna män, lidit. Dessutom kvarstår faktum: man vet inte vem som dödade Kevin.

Förlikningen mellan Robin Dahlén och Arvika kommun är nådd.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att veta

Dags igen att presentera Veckans mening som Skriv-Robert brukar efterlys, en efterlysning som flera bloggare hörsammar. Meningen ska vara av det slaget att man hejdar sig en aldrig så kort stund i läsningen av vilket skäl det vara må: den är klok, rolig, korkad eller alldeles ovanligt tänkvärd över huvud taget. Min är denna gång hämtad ur "Bara betyelsefulla dör", en deckare av Varg Gyllander:

Vetskap är skonsammare än okunskap.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kroppen

Då var det dags att plocka fram Veckans mening igen, den där meningen som av en eller annan anledning fått mig att reagera lite extra under läsningen. Det är det Skriv-Roberts lördagsutmaning går ut på. Håller på med "Tigerns år" av Fredrik Lundberg och han får mig att le lite (igenkännande, månne?) när han skriver om en man som inte längre älskar det han ser i spegeln:

Jag tänker att under det första året när jag gick från spinkig till plufsig borde det varit några dagar då jag var precis lagom byggd i kroppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om vänner

Visst finns det väl alltid, oavsett vad man väljer att läsa, meningar som står ut ur mängden av en eller annan anledning? De kan vara roliga, vackra, tokiga, osedvanligt välformulerade, men vad det nu än beror på har man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Det är Skriv-Robert som vill att vi delar med oss av de där meningarna, och det har blivit ett kärt besvär lördag efter lördag. Den här gången väljer jag ett kort citat ur
"Öppet hav" av islänningen Einar Kárason (som jag skrev mer om nyss, här). Han slår fast vad jag tror är en orubblig sanning:

Vänner, sällskap genom livet, kan vara det viktigaste av allt.

Jo då, JAG vet att det är januari. Men min novemberkaktus har inte koll. Den är ursäktad.
Vissa misstag är lättare att förlåta än andra. Det här är helt enkelt en riktig vän!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hotande granar

Hur lyder den, meningen jag läst i veckan och som fått mig att hejda mig i läsningen, om än aldrig så lite? Frågan kommer från Skriv-Robert på lördagar och denna vecka väljer jag att citera ur min "adventskalender", det vill säga boken "Selma Lagerlöfs jul" som innehåller just 24 berättelser. Jag har troget läst en om dagen utom  den 11, kom för sent i säng så då hann jag inte. Den historien spar jag nu till juldagen, som dessert! Det var den 14 när "dagens lucka" var en bit text hämtad ur den fenomenala romanen "Kejsarn av Portugallien". Jan i Skrolycka är på väg till julottan i den kolsvarta morgonen, rädd att något otäckt ska hända hans lilla nyfödda dotter som han bär i sin famn. De går genom skogen där de stora granarna känns hotande ... tänker de röva bort hans barn?

Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem som man förut trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hemkänsla

Äntligen har jag läst ut "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", Göran Rosenbergs berättelse om sin pappas öde. Stark, mycket välformulerad, berörande text som tagit mig både tid och möda att komma igenom. Tungt att läsa om alla vidrigheter som utspelade sig under Förintelsen, tungt att ta in vilka livslånga trauman de som överlevde fick tampas med. Att komma till ett helt nytt land betydde på sätt och vis att börja om på nytt, men det förflutna fanns förstås alltid med. Det är Skriv-Robert som efterlyser Veckans mening på lördagar. Man väljer en mening man nyss läst, en som orsakat en aldrig så liten extra paus i läsningen, för en snabb eftertanke. Jag väljer denna:

 Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om det förflutna

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att hejda mig någon extra liten sekund på grund just den där meningen? Det är den ständiga lördagsfrågan från Skriv-Robert. Jag håller sedan rätt länge på med "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg, och det är en ovanligt välskriven text rakt igenom (så har han fått massor med beröm också, boken är vid det här laget tolv år gammal). Men han citerar även andra som vet att formulera sig. Som när han återger budskapet från en rabbin i Braunschweig, ett budskap som står att läsa på en fabriksvägg där:

Framtiden har ett långt förflutet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att ta skydd

Så damp den ner även på vårt hallgolv, den omtalade skriften "Om krisen eller kriget kommer", utgiven av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den är under distribution till alla hushåll i Sverige, har inte du fått ditt exemplar kan du vara lugn: den kommer att komma även till dig. Jag bläddrar lite förstrött, inser att om jag en dag blir tvungen att verkligen ta de här råden på allvar kommer inte livet att vara riktigt trivsamt. Men nu nöjer jag mig med att, som Skriv-Robert vill, presentera Veckans mening. Den ska ju vara något jag läst nyss, något som fått mig att stanna till någon extra sekund. Nu handlar det om hur man ska agera vid ett luftangrepp ingen hunnit varna för. Jag ser scenen framför mig och ryser ...

Om du är utomhus och inte hinner ta dig till ett annat skydd ska du lägga dig ner på marken, helst ihopkrupen i en grop eller i ett dike.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om snällhet

Veckans mening, en återkommande bloggstump på lördagar efter initiativ av Skriv-Robert, ska enligt hans instruktioner vara en mening man läst och som fått en att reagera en aldrig så liten aning extra. I dag är jag olydig och väljer inte en mening jag läst utan en jag hörde i tv på fredagskvällen. Mot min vana såg jag Carina Bergfeldts pratshow, och en av hennes gäster, singer-songwriter Maria Jane Smith (som jag aldrig förr hade hört talas om), är den som ger mig denna veckas mening, mycket svår att protestera mot:

Snäll är det finaste man kan vara.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en hårfin gräns

Egentligen handlar Lisa Magnussons artikel om en tämligen oförarglig tv-serie som jag bara sett ett eller två avsnitt av: "Emily i Paris" (Netflix). Men sedan huvudpersonen blivit förflyttad från Frankrikes huvudstad till Italiens har det märkligt nog blivit lite ståhej om detta, på allra högsta nivå! Ja, premiärministrar emellan! Och det är ämnet för skribenten. Lustigt nog kommer hon fram till en slutsats som vid första anblicken inte verkar ha ett skvatt med tv att göra. Likväl finner jag den riktigt tänkvärd och väljer därför Veckans mening, den som Skriv-Robert brukar efterlysa på lördagar, ur ledarartikeln i DN: 

Det är en hårfin skillnad mellan stolthet och självbedrägeri, och självbedragaren för alltid en ömtålig tillvaro. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om flyktingar

Den har lovordats både här hemma och internationellt, den fick en skönlitterär August för tolv år sedan och jag är personligen bekant med författaren. Hans bok köpte jag för riktigt länge sedan. Ändå har jag inte läst den, förrän nu! Och inser att jag väntat väldigt, onödigt, länge, för redan starten på historien är riktigt stark. Det gäller Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Om hans föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 40-talets andra halva och hamnade i Södertälje. Den här synnerligen välformulerade meningen rymmer otroligt mycket och blir därför mitt val när jag ska presentera Veckans mening, på Skriv-Roberts uppmaning:

De har mött världen för första gången på en helt annan plats och bär en helt annan värld med sig och för dem har så mycket redan börjat och redan slutat och det är fortfarande osäkert om någonting här kan börja på nytt, eftersom så mycket de inte kan minnas, eller inte längre vill minnas, inte heller kan glömmas.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en oemotståndlig man

Läser väldigt lite just nu, men tar någon enstaka sida innan jag släcker för natten. Är kvar i Albert Engströms memoarer "Mitt liv och leverne" från 1928 och fascineras av hans kvinnosyn, som inte manar till efterföljd ... han skräder inte heller orden när det gäller att beskriva sin egen dragningskraft på det motsatta könet. Narcissist är nog bara förnamnet! Så när Skriv-Robert vill ha exempel på en mening som av en eller anledning fått mig att höja ett ögonbryn blir det denna (lååånga som dessutom verkar vara något bidrag i tävlingen "mest komplicerade användningen av skiljetecken"): 

Ty detta obeskrivliga något, som finnes hos mig och som kommer kvinnorna att darra, då jag nu med min chapeau-claque under armen, klippt och nyrakad och i blankskinnsskor svävar i en salong med ett skeptiskt leende på läpparna, och, sedan jag kysst värdinnan på kardan, börjar fixera kvinnorna med min halvt satiriska, halvt medlidsamma blick, gör mig, man påstår det, oemotståndlig.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kärlek

Kan inte låta bli att bjuda på lite mer höstfärger ...

Har jag nyss läst en mening som fått mig att stanna till i läsningen om än aldrig så lite? Det är kriteriet för att utse Veckans mening, som Skriv-Robert ligger bakom. Den här veckan har jag överraskat mig själv med att från bostadsrättsföreningens miljörum plocka hem en bok som någon velat bli av med: "Mitt liv och leverne", Albert Engströms memoarer från 1928 (när han var 59 år gammal). Vet inte riktigt vad som fick mig att ta den, men Engström är ju en bit svensk kulturhistoria helt på egen hand. Boken är också illustrerad med hans egna teckningar. Klart är att han redan som liten pojke intresserade sig för det motsatta könet och lätt blev förälskad. Han skriver: "Jag gav mig fan på att ingen människa någonsin varit så kär i någon flicka som jag i min." Fast han ser också problem ... 

Men kvinnorna äro sig lika: de begära en social ställning och att mannen ska ha inkomster nog att köpa hattar av alla möjliga fasoner åt dem – jag var dock inte mer än tolv år och lagen förbjöd mig att ingå äktenskap.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – ur en odödlig låt

Hur lyder Veckans mening, den där meningen som Skriv-Robert efterlyser för att den hejdat mig och gett mig något att fundera på ett kort ögonblick? Jag väljer en tänkvärd rad ur "Me and Bobby McGee", en av Kris Kristoffersons fantastiska låtar som många, inklusive han själv, sjungit in (men som slog allra bäst i Janis Joplins version). Rent generellt skrev KK texter som var på djupet, ofta om självupplevda och jobbiga händelser. Och eftersom de blev så "äkta" gick de också rakt in i publikens hjärtan. Kan ta mig själv som exempel: få om ens någon annan har skrivit sångtexter som fått mig att gråta. KK gjorde det. Nu är han död, sörjd och redan saknad. (I svensk översättning, av Lalla Hansson, blev det "Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting" men det är enligt mitt sätt att se inte alls lika starkt som originalet som jag tycker är genialt formulerat.) Här alltså Veckans mening:

Freedom's just another word for nothin'  left to lose.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om graviditet

Veckans mening, den där som Skriv-Robert vill få sig serverad på lördagarna, kan se väldigt olika ut. Den kan vara rolig, träffande, elak eller intressant i största allmänhet. Huvudsaken är att den fått mig att hejda mig om än aldrig så lite i läsningen. Och i dag bjuder jag på en mening som jag tycker är vacker, varken mer eller mindre. Hämtar den ur D.H. Lawrences "Lady Chatterleys älskare". Har hon blivit gravid?

Hans barn fanns i hennes ådror som en gryning.

Copyríght Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kvinnorollen i Afghanistan

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att stanna till ett eller två extra ögonblick? Det är Skriv-Robert som brukar ställa frågan, lördag efter lördag. Jag har inte haft mycket lästid de senaste dagarna, men jag fortsätter med "Afghanerna" av Åsne Seierstad. Nu står bokens kvinnliga huvudperson inför det stora steget att gifta sig, vilket motvilligt accepteras av familjen eftersom de då blir av med en dotter som inte varit "het" på äktenskapsmarknaden. Jamila är fysiskt handikappad men intellektuellt briljant, inte alls den sortens kvinna som de flesta män i Afghanistan vill ha som hustru. Nu äktar hon en äldre änkling och hoppas att hon ska stå ut.

Hon som trott att hon aldrig skulle gifta sig – nu var detta den enda utvägen för henne att frigöra sig från familjen och för dem att bli av med henne.

Copyright Klimakteriehäxan