Ett tv-tips som låter jättebra!

Det finns massor med "måste-låtar" som ska framföras när det är Valborg och Första Maj, från "Vintern ra ..." till en lång rad andra klassiker. Och det finns ett lika traditionsbundet tv-program som varje år sänds i Sveriges Television, en halvtimme med Lunds studentsångare som brukar omges av blommande magnoliaträd och många vita mössor medan herrarna i den stora kören tar i för allt vad tygen håller  (och vitheten på just deras mössor varierar starkt ...) Jo då, jag brukar nog titta.

Men i år hade jag annat för mig. Lagade faktiskt mat när programmet sändes. Landade sent i tv-soffan och så blev det lite fiske på SVT Play. Då hittar vi ett program från i går, "Valborgskonsert från Jonsered" och jag säger bara WOW! som det nappade! 

Satt andäktig i samtliga 44 minuter som konserten pågick. Alla de medverkande var "nya bekantskaper" för mig, bara positiva! Här fanns också svenska gamla pärlor som "Uti vår hage" och "Kristallen den fina", men man hade gjort plats för fler höjdare: Dylan, Gärdestad, Beatles, Laleh exempelvis. Häftiga arr, duktiga musiker, spelglädje. Och ett "solmedley" som var helt genialt!

Så om du endera dagen känner behov av en musikalisk energispruta tycker jag du ska klicka på länken. Tänk om du blir lika positivt överraskad som jag? Det var längesen jag blev så imponerad av ett tv-program. Läge att gratulera programmakarna som lyckades förnya Valborgs vårkonsert på ett strålande sätt.

Sångkören Iris: tjugo härliga röster i "Valborgskonsert från Jonsered". Bild från SVT.

Copyright Klimakteriehäxan

Vid vårens ankomst

Blev det en vårkväll igår eller fick vädergudarna något elakt infall? Som jag minns det har de ljumma vindarna och vårsolen gäckat oss mer än en gång genom åren. I yngre år var det jätteviktigt att ha något nytt plagg att inviga på Valborg, vilket ofta ledde till att man frös som en hund. Vad meteorologerna hade i sikte spelade ingen roll.

En kväll när jag var ny i huvudstaden skulle jag och en väninna, i lämpligt herrsällskap, hälsa vårens ankomst på Skansen. Hon hade gul vårkappa, jag en klänning med tillhörande kappa i lila och turkos, matchande skor, väska och handskar (av märket Lauret, finare fanns inte! jag hade shoppat som aldrig förr) i den perfekta färgtonen. Vi kände oss snygga, var helt enkel rustade till tänderna för "Sköna maj välkommen".

Kvällen inleddes hemma hos mig. Jag hade ordnat käk, förmodligen en västkustsallad eller den där varma champinjonmackan med bacon som jag nyligen nämnde här på bloggen. Det var så vitt jag minns de enda två saker jag möjligen kunde bjuda någon på.

När vi var mätta och klockan blivit lagom mycket inleddes vår korta utflykt till Djurgården, jag bodde på Gärdeshöjden så det var inte långt alls. På Skansen visste vi att traditionerna skulle upprätthållas, med sång, vårtal, brasa och ett fyrfaldigt leve för den efterlängtade årstiden. Och så skulle väl åtminstone någon se att vi gjort oss vårfina!

Vi hade knappt hunnit över Djurgårdsbron, knappt hunnit börja frysa, förrän snön vräkte ner. Blommorna som vågat sticka upp täcktes raskt av ett vitt kallt lager, lackskor i slingbackmodell borde ha bytts mot kängor med traktordäcksliknande sulor. Hur kunde det nu bli så här? Vi skulle ju högtidlighålla att ljuvare tider var inom räckhåll!

Goda råd var helt enkelt dyra. Ganska dyra i alla fall. För resultatet blev att vi gick in på den restaurang som på den tiden låg alldeles till vänster om Skansens huvudentré. Och jo, det gick att ordna ett bord för fyra! Så vi åt en middag till, utan att förfrysa – eller förstöra vårens lackskor ... fast själva firandet missade vi förstås.

Kollade mitt minne med väninnan, och visst minns hon också denna Valborgsmässoafton, tämligen originell! Vi enas om att det måste ha varit 1967 eller -68. Känns som en rikedom att vi fortfarande är vänner som ses då och då, oftast över en lunch. Vad som blev våra kavaljerers öde vet vi dock nästan inget om. De försvann i alla fall ur våra liv.

Styvmorsviolen och jag gläder oss tillsammans åt att det är snöfritt i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Sång och dans hälsar Maj

Valborgsmässoafton. Kanske en dag inte bara för en sprakande vårbrasa utan också för sång och dans? Körsång, definitivt. Dans? Tja kanske? Sång & dans (eller varianter av orden) i titel, handling eller på omslag är hur som helst temat för denna veckas tisdagstrio, som har sin upprinnelse hos Ugglan.

"Guitarr och dragharmonika" är en diktsamling av Gustaf Fröding som kom ut 1891. I den ingår den evigt gröna sommarskildringen  "Det var dans bort i vägen" som senare tonsattes av Helfrid Lambert. Dikten är välkänd, den har till och med legat på Svensktoppen, först i en version med Öijwinds på 60-talet, senare (på 70-talet) med Sven-Ingvars. Lite störd blir jag när jag googlar och ser att just Sven-Ingvars får all cred – de stod ju varken för melodi eller ord, spelade bara in låten! 

Gustaf Fröding får vi inte glömma bort även om det alltså verkar hända på nätet. Har honom med mig sen skoltiden, kan fortfarande flera av hans dikter utantill! Tror jag har all hans poesi i hyllan, plus en bok med några av hans tidningstexter. Och har ni vägarna åt Värmlandshållet i sommar, planera in ett stopp i Alster och gå en guidad tur i hans födelsegård med omgivning! Det blir givande, garanterat!

Simone Berteaut sade sig vara Edith Piafs halvsyster. Goda vänner var de hur som helst. Lilla Edith, alltid klädd i svart, kallades "Sparven" och är förmodligen Frankrikes mest välkända populärartist genom alla tider,  med bravurnummer som "La Vie en Rose" på repertoaren. Hennes eget liv gick dock i mörkare toner. "Piaf" är en klart läsvärd bok om ett märkligt människoöde i vilket musiken var enormt viktig.

Kerstin Thorvall skrev "Nödvändigheten i att dansa" och det är som alltid när det handlar om hennes böcker en mycket personlig text som inte väjer för att författarinnan stundtals kan framstå som både naiv och korkad (vilket hon ju inte var). Thorvall kom fram till att rörelse till musik tillsammans med andra var bättre medicin mot depressioner än alla lyckopiller. Och att det inte är "förbjudet" eller ens olämpligt för ensamma äldre kvinnor att ägna sig åt det!

Ett livsbejakande citat ur boken får ni här: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."

Inser att jag inte dansat på väldigt väldigt länge ... Dans eller ej, vi hälsar ändå unisont sköna maj välkommen! Ha en fin Valborgsafton!

Copyright Klimakteriehäxan 

God natt april – hej maj!

Det där med att fira Valborg, det har minskat dramatiskt i betydelse för min del. Förr var det brasa, fyrverkerier och körsång (som det var svårt att höra). Nu blev det hemmakväll, efter ett besök i sippbacken krönt av en vacker solnedgång. Välkommen maj, nu kör vi!

Efterlängtat: besök bland sipporna.

Både blå och vita!

På plats i liten Aalto-vas. Mycket finare blir det inte!

Copyright Klimakteriehäxan

När mormor blev en bok

Valborgsmässoafton 2013 blev inte som andra hälsa-våren-välkommen-kvällar. Innan mörkret hade lagt sig och brasorna tänts dog min mamma.
Vi begravde henne precis innan de sista vitsipporna, som hon tyckte så mycket om, hade vissnat. En bukett som Dottern plockade fick hon med sig på den sista resan.

Mormor var en viktig person inte minst för mina barn. Hon var helt enkelt reservationslöst älskad, och kärleken var naturligtvis besvarad. Därmed blev också saknaden stor. Varje sommar brukade vi tillbringa en tid hos henne, varje jul kom hon till oss. Och så lite andra besök inemellan.

Till jul det där året när mormor för första gången inte skulle komma gjorde jag en julklapp av ovanligt slag till ungarna. De fick var sitt exemplar av Mormor-boken, med text och bilder såväl om hennes eget liv som livet tillsammans med barnbarnen. På så vis fanns hon med oss ändå. Behöver jag säga att det var en lyckad gåva?

Paketet med boken fick de öppna allra sist, när det i övrigt var tomt under granen. Båda läste på direkten. På så sätt fick de faktiskt veta en hel del inte bara om mormor utan också om sin morfar, som de aldrig träffat, eftersom han dog redan vid 59 års ålder, långt innan jag hade ens tänkt tanken att bli mamma. Och så kunde de återuppleva en del egna minnen av roliga stunder med mormor.

En sorts sorgearbete var det förstås för mig att sammanställa materialet. Jag skrev nya texter, hittade bilder jag aldrig förut sett. Och resultatet blev så tillfredsställande!
Därför tänker jag att detta är ett tips till andra när stora saker inträffar: gör en egen dokumentation och gör den i bokform!

En sån här bok är faktiskt lätt att åstadkomma eftersom så många firmor i dag tillhandahåller enkla mallar att ladda ner i datorn och sedan anpassa efter egna behov och idéer. Storlek, format och sidantal väljer man, liksom pärm- och papperskvalitet. Vid första anblicken kan det tyckas bli dyra böcker – vad annat kan man vänta när upplagan som i mitt fall är tre (3) exemplar – men de är absolut värda pengarna!

Både jag själv och barnen tar fram Mormor-boken ibland och bläddrar. Andra personer jag visat den för har velat ha egna exemplar, men det finns ju inga, det här är vår grej. Hur som helst var det extra passande att hedra min mamma mellan hårda pärmar, för böcker älskade hon hela sitt liv, nästan lika mycket som sina barnbarn, tror jag.

Nu hoppas jag bara att jag kan hitta blommande vitsippor till en bukett att sätta på hennes grav i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackra Valborg

Titta! Finns det något vackrare? Lika vackert, kanske, men vackrare?
En vitsippsbacke gör hela mig glad. Just den här finns alldeles intill Solna centrum, framför mina ögon (och min kamera) idag. Blomma bredvid blomma så långt ögat kan nå - så fixar Valborg sig vacker till kvällens fest för att hälsa maj välkommen!

Copyright Klimakteriehäxan

Första Maj - och en suck av lättnad...

Vintern ra...
Det är den första maj och jag sitter här och är tacksam.
Tacksam för att jag inte i år heller blivit uppringd mitt i natten, från ett sjukhus eller av polisen eller av någon socialmänniska med nattjänst.

Har inte behövt lösa ut en unge hemskickad med taxi, har inte tvingats vackla upp mitt i natten för att hämta hem mina (för all del tämligen vuxna) barn från Maria ungdom. Har inte behövt torka spyor från hallmattan, har inte behövt kasta förstörda kläder, har inte sett till någon brännskada efter felriktade raketer eller illa hanterade smällare.
Jag drar en djup suck av lättnad och sänder samtidigt en medlidsam tanke till de tonårsföräldrar som kanske haft sämre tur.

Läser i morgontidningarna, ja deras nätupplagor (ni vet vad jag tycker om tidningsfria dagar!), att Valborgsfirandet varit rejält stökigt lite här och där i landet. Beslagtagen sprit, stenkastning, våldtäkt och misshandel hör till nyckelorden för sista april i Sverige i dag. Just Maria ungdomsmottagning här i Stockholm fick stänga på grund av överbeläggning, skriver DN. Och det har varit trångt eller rent av fullt i arrestlokalerna på många håll runt om i landet, läser jag i SvD.

Numera ser jag varje helgdagsafton an med mild förskräckelse. När ungarna var små firade vi i all enkelhet, lite chips, lite extra godis, goda grannars sällskap. I dag har man över huvud taget ingen insyn i planeringen.
Innerst inne tror jag ju, och vill jag fortsätta tro, att mina små älsklingar är för klyftiga för att dricka sig redlösa, hamna i alltför dåligt sällskap eller helt enkelt göra något riktigt dumt på alldeles egen hand.

Men osäkerheten finns där alltid – grupptryck ska aldrig underskattas, dåliga infall kan de flesta få, för att inte tala om vad hastigt påkommen förälskelse kan ställa till med.
Och vetskapen om allt detta gör lättnaden på morgonen den första maj ännu större.
Minnesbilden av gårdagskvällens brasa mot natthimlen och den entusiastiska amatörkörens sångröster förmörkas inte av ”fördärvad ungdom” eller vad det brukade kallas för en gång i tiden.

Sången till våren kan fortsätta!
...sat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö!

Copyright Klimakteriehäxan