Tio år i lila med röd hatt

För två år sedan publicerade jag en dikt på engelska här på bloggen, en dikt som hade mailats till mig och som var helt anonym både för mig och för Väninnan i Utlandet, som hittat den i sina gömmor.
Nu vet jag bättre.

Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.

Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.

Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.

Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.

Copyright Klimakteriehäxan

Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me

And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.

I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes

But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers

But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?

Ett hjärta rött - och gott

Ett rött hjärta väntade vid min plats när jag kom till frukostbordet i morse. Det var oväntat, vi har inte precis införlivat Alla Hjärtans Dag med de obligatoriska högtidsdagarna i familjen, även om vi – mest jag om sanningen ska fram – ibland kommit med någon liten överraskningspresent, mer för att jag tycker om att köpa saker folk ska bli glada över att få än för att någon specifikt väntat sig något.

Men se, den här gången var det min tur att bli glatt överraskad. Choklad är som bekant aldrig fel, ännu mindre om den ligger förpackad i en så vacker burk. För jag råkar ju vara en burkmänniska, en sådan som har svårt att motstå snart sagt vilken vara som helst bara den råkar vara förpackad i en burk som är tilltalande för ögat. Burkslav, helt enkelt.

Om man öppnar just den här fina burken möts man av ett gäng fyllda chokladkulor, var och en inslagen i guldigt papper. Ja, jag har kikat. Väldigt frestande. Jag vet att de är jättegoda.
Det är exempel på sådan choklad man ska ta en av som avrundning på en måltid, det där lilla söta som sätter utropstecknet efter maten.

Fast det där är en konst jag inte behärskar. Hur gör ni, ni som kan ta bara EN – och sedan vara nöjda, glömma bort alltihop? Jag begriper det inte.
Jag kan ha en chokladkaka i skåpet ganska länge utan att röra den, trots att jag köpt den själv och alltså är väl medveten om att den finns.
Men i samma ögonblick som någon (förmodligen jag) petat upp papperet och smackat i mig första rutan är det som förgjort.

Jag kan flänga runt med dammsugaren i hörnet så långt bort från köksskåpet som det går att komma, men ropen överröstar den högljudda maskinen utan problem.
-Här är jag, skriker det ur skåpet.
-Kom och ta mig, kom och ta mig! En liten bit till kan du ta!
Och jag lyder de där lockropen. Kan inte stå emot. Strax är chokladen slut. Jag skäms, men vad hjälper det när man besitter en usel karaktär, en som visar sig från sin allra sämsta sida just i matsammanhang.

Nu tänkte jag att jag ska öppna den där burken och bjuda familjen på en kula efter middagen. Ja, EN kula per person alltså. Som i finare sammanhang.
Men resten då, undrar ni kanske?
Hm. Det var ju ändå en present till mig. Jag kan nog tänka mig att offra mig, om de där ropen börjar skalla igen. För inte håller väl godiset tyst bara för att det förpackats i plåtburk?

Plötsligt, jag vet inte riktigt hur det går till, har jag gläntat på det där fina locket med glitter och allt. Och så skedde det oundvikliga: papperet liksom flög av en sådan där kula och den hamnade i min mun. Mmmmm.
Men än så länge har jag tagit bara en. Fast det är minst ett par timmar kvar till middagsdags. Hur ska det gå?

Det är just nu ett himla oväsen i köket.
-Kom och ta oss, ropar det.
-Här är vi! Bara att hämta! En till kan du ta!
Vad man verkligen skulle behöva ge mig, det är Karaktär. Gärna i en snygg burk, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Mannen i den röda hatten

Trodde någon att Stockholm är en turiststad bara på sommaren?
Tja, jag har nog lutat åt det. Fel, fel, fel!
Hamnade mitt emellan två glesa bussturer och bestämde mig för att gå ett par hållplatser för att hålla värmen uppe. Då inser jag plötsligt att Stockholm också så här års surrar av språk, några som går att identifiera, andra vars ljudbild inte ger en enda ledtråd.

Sightseeing-båtarna som tar folk runt på Mälarens vatten går sina turer, och passagerarkön är lång som vore det dags för badutflykt en het sommardag.
Kanske är det så att helgdagarna dragit hit fler gäster än vanligt – eller så är min tro att turisterna huvudsakligen kommer på sommaren helt föråldrad.
Och trots att himlen är grå och färgerna i stadsbilden få använder folk flitigt sina kameror.

Då får jag plötsligt se honom.
Han står på Skeppsbron och fotograferar. Vilket motiv han spanat in vet jag inte. Det är mannens huvud jag stirrar som förhäxad på.
Han har en herrhatt av alldeles vanlig modell på skallen. Men hatten är synnerligen ovanlig, för den är knallröd. En färg som brukar finnas på mäns toppluvor, javisst. Fast inte på hatt.
Han är Mannen i Den Röda Hatten!
Fullständigt underbart!

Jag blir alldeles varm vid anblicken. Fiskar fram min egen kamera och tar en bild på honom, på långt håll, tyvärr.
Han märker inget. Jag vänder om och fortsätter min vandring.
Men ångrar mig intensivt.

Jag hade en impuls att gå fram till honom, säga något i stil med ”You look gordious in that hat – may I take a picture of you?”. Fast gjorde det alltså inte.
Så korkat.
En man som är så modig att han går omkring i en knallröd hatt skulle väl bara ha blivit glad. Skulle gärna ha poserat framför min lilla kamera. Eller? Mig gjorde han i alla fall riktigt lycklig.

Fram för fler herrar i röda hattar! Och nästa gång jag ser en ska jag sannerligen gå fram och delge honom min uppskattning! Samt be att få ta en närbild...Copyright Klimakteriehäxan

Tjugoåtta nyanser av rött

Det vore fel att påstå att jag samlar på dem.
Men det är väldigt lätt att få det intrycket.
I alla fall om man kliver in i mitt badrum.
Över badkaret hänger en sån där salladsslunga i ståltråd, en trevånings.
Den är full. Av små tvålar, hårklämmor och provflaskor på duschkräm och parfym.
Men mest av allt är den fylld av nagellacksflaskor.

Jag tog mig för att räkna dem.
Resultat: 28 stycken.
Och då ska ni veta att jag för inte alltför länge sedan, efter rådslag med dottern, slängde nästan lika många. En del fick respass på grund av seghet, andra för att bara bottenskyla återstod, men flest blev ratade på grund av färgen: lila, grönt, blått, svart, koppar.

Eftersom jag i grund och botten anser att lackerade naglar ska vara röda eller rosa är det ju märkligt att jag över huvud taget burit hem de andra kulörerna. Men i stridens hetta kan det väl hända att jag, förmodligen påverkad av någon fånig damtidningsartikel, fått för mig att åtminstone tårna skulle glimma i blått eller grönt en stund. Den stunden har utan undantag blivit kort. Det är rött, ja eller rosa då, som gäller.

En period i mitt liv omgavs jag av damer med ständigt illröda naglar. Då gick jag över till blekrosa, för att skilja mig från mängden.
När sedan i en annan epok omgivningen lackade pärlemo-skärt så att det skimrade långa vägar, då bytte jag raskt tillbaka.

Nu lever jag alltså livet med naglar i 28 nyanser av rött.
I sanningens namn tror jag att det finns flera flaskor med exakt samma färg. Typisk idiotisk överkonsumtion.
Och hur kan man förklara att man skaffar nya flaskor när man redan har ett icke föraktligt antal där hemma?
Nej. Det går naturligtvis inte. Visst, man kan söka ursäkter som ”kortare torktid”, ”bättre hållbarhet”, ”ett lager räcker”. Men det duger ju inte, det heller.

Nagellackshamstrandet är väl snarast att likna vid en sorts sjukdom, en åkomma som bara drömmen om de perfekta, välvårdade händerna kan orsaka.
För händer är ofta något av det första vi ser när vi möter människor, och därför är det inte oviktigt hur naglarna ser ut.
En sak är nämligen säker: något mera missklädsamt och ovårdat än lite spridda fläckar av avskavt nagellack får man leta efter.
Då spelar det dessutom inte det minsta roll vilken av de 28 nyanserna av rött man valt. Inte ens den 29de hjälper!

Copyright Klimakteriehäxan

Röda trosor också till nyår!

Varje dag lär man sig något nytt.
I går, till exempel, på årets sista dag, fick jag lära mig att det på vissa ställen i världen är sed och tradition att ha röda trosor på nyårsafton.
För en tid sedan skrev jag om hur den röda underklädestrenden väller över oss i jultider, då det verkar som om varje ”riktig” kvinna ska ha rött under - Julen kräver röda trosor.

Nu visar det sig att i Spanien och Italien förväntas tjejer absolut ha röda trosor på Sylvester-festen.
Detta, fullständigt nytt för mig, inhämtade jag eftersom jag tillbringade en del av nyårsaftonen i sällskap med spanjorer och italienare.
En italiensk kille hävdade dessutom bestämt att även herrar bör ha rött under, fast han sa att han bröt mot den regeln det här året – han var ju ändå i Sverige…

De spanska tjejerna, däremot, visade glatt upp bevis för sin traditionstrogenhet och halade fram en röd troskant över byxlinningen med ett stort fniss.
Och anledningen till denna sed?
Mina sagesmän menade att det handlar om allmänt lyckobringande tecken. En röst ansåg att det huvudsakligen gällde att få ett lyckat sexliv under det kommande året.

Om resultatet vet jag absolut ingenting, och inte lär jag få veta det heller.
Jag hade ju svart under.
Visste inte bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Julen kräver röda trosor

Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.

De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att förunderligt många damer föräras tjusiga små underfundigheter i vackra paket när tomten knackar på. Ofta betydligt dyrare plagg än vad de själva skulle kosta på sig. Dessutom är det, jag har det från säker källa, lätt så att storleken inte är helt rätt.

Mannen har nämligen handlat till drömbilden av kvinnan i sitt liv. Med resultatet att behån är för stor och trosorna för små. Kanske har han dessutom glömt att vända på trosan och därmed missat att det är en stringmodell, som han förvisso aldrig sett i sin egen hemmiljö annat än på bild. Byta? Jo, men då måste den ha plomberats i butiken. Det har inte skett.

Rött är förvisso en trevlig färg, men inte alldeles praktisk på underplagg i alla lägen. Fast större problem än färgen blir det i regel med alla de små fina spetsar, rosetter, paljetter och andra finesser (svandun!!!) som kan beskådas till jul på de här frestande små tingestarna.
Med lite otur förvandlas vacker spets, små pärlor och andra prydnader till något som skulle kunna tolkas som en besvärlig hudåkomma på brösten – t-tröjor och andra överdelar är ofta både tunna och tajta.

En sidogren på avdelningen för damunderkläder är förstås också den där alla de vackra, skira, dyra nattlinnena hänger. Glöm flanellpyjamas och nattskjorta, tänk Baby Doll eller åtminstone Femme Fatale. Här hittar också många drömjulklappen till kvinnan där hemma, hon som är fullt upptagen med Ajax, dammsugaren, lussebullsbaket och sista julklappsinköpet, den obligatoriska sjalen till svärmor.

Och nu ska jag avslöja något som den manlige nattlinnesshopparen förmodligen inte har en aning om: detta är inte ett sovplagg. Vill din hustru ha ett sådant, kolla flanellavdelningen. De här läckra särkarna har skapats med en enda avsikt: att de ska åka av så snabbt det någonsin är möjligt. Gärna då i skenet av levande ljus, till smäktande musik och med ett glas champagne inom räckhåll.

Faktum är att jag har just ett sådant nattlinne. Slinkigt, med spetsar, slits i sidan. Djup urringning och spaghettiband. Jättesnyggt. Till råga på allt är det rött. Som gjort för julfirande, eller hur?
Men ingen kommer att försöka ta av mig det, vare sig i stor hast eller i lite mer stillsam takt.
Detta är alldeles säkert eftersom det nämligen, sorgligt nog, är alldeles förfärligt länge sen jag kunde få det på mig.
Då är vi där igen: somligt var bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

Flickan Med De Röda Skorna

Det är jag som är Flickan Med De Röda Skorna.
Ända sen jag köpte de första jag minns, till studentexamen. T-slejf, klack. Matchade med
lika knallröd handväska. Inte helt enligt reglerna, men vad gjorde det – jag VILLE ha röda skor.
Och på den vägen är det.

Det fanns faktiskt en Kitty-bok som hette ”Mysteriet med de röda skorna” – och lite av ett mysterium är det kanske, även om det inte är av Kitty-typ.
När jag ser ett par röda skor i ett skyltfönster går jag ofelbart in (om affären är öppen, i alla fall).

Finns skon i storlek 39 provar jag. Och om inte något särskilt hinder dyker upp slår jag till, i nio fall av tio.
Det där tionde paret kan det till exempel stå Bruno Magli i. Det betyder att skorna i och för sig är gruvligt åtråvärda – men det är prislappen som utgör hindret.
Dock kan man göra en mental anteckning och sedan ha koll: när är det rea?

Periodvis finns det just inga röda skor. En försommar hade jag abstinens. Befann mig på en mindre ort någonstans i Sverige och tänkte att här, kanske? kanske det kan finnas något i rött trots att sommarens alla skor tycks vara blå?
-Hej, jag undrar bara om ni har några röda sandaler?
-RÖDA? Nej, det är inte modernt! sa expediten och tuggade tuggummi samtidigt.
-Det var faktiskt inte det jag frågade, fräste jag och störtade ut ur butiken, starkt frestad att trycka ner tuggummit i halsen på henne.

En annan gång var jag på strövtåg i Venedig. Och där, bland alla sevärdheterna, fanns plötsligt ett par röda pumps som fick St Marcusplatsen att blekna. Men affären hade precis stängt för kvällen.
Det betydde att jag ägnade större delen av följande dag åt att försöka hitta tillbaka till just den skoaffären. Utan att lyckas! Ärret i själen finns fortfarande kvar, efter sisådär fem år.

För visst är det något speciellt med rött på fötterna. Uppiggande, liksom. Allmänt humörhöjande.
Som mina röda cowboyboots, äkta vara från Justin Boots of Texas. I trängsta laget numera, men man kan ha dem som ögongodis. Och evigt moderna, kom inte och påstå något annat!
Eller de knallfärgade, blanka allvädersstövlarna från Palmroth. Det var horvarning på dom, undrar om farbror Palmroth hade tänkt på det i sin finska designlya? Knähöga med möjlighet att vika upp en bit av skaftet över knät – om det skulle bli rejäl översvämning, kanske?

Mina röda mockastövlar är lågklackade och bekväma. I varmaste laget inomhus, i kallaste laget i vinterkyla, kan omöjligt riskeras i töväder, passar bara till kjol – som jag har alltmera sällan.
Mina lackloafers är i tätaste laget och man får krypa ur dom för att lufta tårna emellanåt.
Mina mockapumps är både bekväma och snygga. Mina röda boots i falsk orm likaså.
Några olika modeller i mörkrött står också i min inte så lilla skoparkering.

Och just i dag inviger jag ett par bekväma mockaloafers, nysprejade mot alla slags nedfall som vårvädret eventuellt kan tänkas utlösa.
Det är väl därför som livet känns så trivsamt, humöret glatt och arbetet inte alls betungande?
Ett par röda skor kan göra underverk. Ska du inte testa?
Tänk på saken åtminstone.
Bara tanken kan pigga upp!

Copyright Klimakteriehäxan