Andra advent och promenad

16 °C varmt och vindstilla. Då passade vi på att promenera upp en bit ... Det har blivit lite grönt igen efter branden men skogen är och förblir borta (bild 2).

Höstens första långpromenad i bergen

Väldigt torrt i markerna men ändå härligt att vara ute på långpromenad igen!

Bergen

Ovant, men också underbart, efter allt bilåkande att promenera i bergen idag. Det är ett privilegium att kunna bo omgiven av så mycket skönhet. I själ och hjärta har jag nog alltid varit en lantis.

Bergstoppen Puig de Querroig, 649 meter över havet.

Här kan Dexter få springa som han vill.

De steniga stigarna kräver vandringsskor med hård sula.

Kvinnodagen idag ...

... men i år föredrar media att fokusera på viruset Corona istället för på kvinnorna. I vår lilla del av världen går dock livet sin gilla gång. Restaurangen i byn har öppnat för säsongen och vi passade på att äta lunch där efter förmiddagens promenad. Inga av samtalen vid de andra borden (det var fullsatt) handlade om Corona. Däremot om politik (fransmän älskar att prata politik) och det stundande kommunvalet. Och om att det är svårt för vinbönderna att hitta arbetskraft – de unga är inte intresserade och de äldre har dåliga ryggar. Det är bekymmersamt för vem ska ta över när nuvarande generation inte längre orkar sköta sina odlingar?

Tänk att allt detta finns tillgängligt bara ett par kilometer hemifrån.

Högsäsong för fjärilslavendeln

En himla massa getter, en herde och fem hundar

Ett litet glas vin i väntan på grillad fisk med grönsaker

Danmark gillar Grønne fingre søges!

Det är så roligt att få ta del av den danska responsen på Gröna fingrar sökes! Berättelsen tycks gå hem även hos de danska läsarna och det gör mig genuint lycklig. Senast var det en lektör som jämförde stämningen i boken med den i Änglagård. Snacka om wow-faktor! Jag gillar även att den beskrivs som en utvecklingsroman – vilket den ju är, precis som alla mina berättelser.

Wow-faktor var det även på dagens väder, denna tredje advent. 

Cerbère

Vid gränsen till Spanien.

Promenad med långlina

Vi invigde långlinan jag köpt till Dexter med att gå över bergen bort till Banyuls. En fin – och lång –promenad som börjar med att vi går uppåt och längs med bergen och sedan ner i dalen och vidare genom charmiga bostadskvarter med små vackra trädgårdar där rosorna blommar.
Jag borde så klart ha stannat inomhus och skrivit hela dagen men vädret var perfekt (=vindstilla) och längtan ut för stark. Det blir till att jobba i kväll istället.

 

Ligger efter ...

... mitt eget skrivschema men när pappa (82 år) vill komma och hälsa på prioriterar jag det framför skrivandet. Där försvann en hel skrivdag. Vi fick även mycket trevligt journalistbesök från Sverige, inte heller det något jag tackar nej till, så där försvann en dag till. Lördagen var vi upptagna med att städa och feja med gästhuset efter de trevliga fransyskorna och deras hund som bott där en vecka. Nu har ett belgiskt par flyttat in. Och igår var det så fint väder att jag ville ut och vandra.

Men idag är en ny vecka och jag har ingenting inskrivet i kalendern annat än att jag ska hålla mig hemma i morgon eftersom jag väntar på att symaskinen jag köpt (en Singer) ska levereras. Jag tog aldrig med den jag hade i Sverige, en astung Bernina som mamma köpte innan jag var född och som det inte finns reservdelar till längre. Jag trodde att jag skulle klara mig utan symaskin men det gör jag inte. Jag behöver fålla, lappa och laga ibland. Men syr mina egna kläder gör jag inte längre.
Fast vem vet, en ny symaskin kanske gör att lusten vaknar ...

Berg, hav och vinodlingar. Jag älskar det.

Dexter är trött på solen och sittstrejkar.

Le Canigou

Det var jobbigare än jag trodde att ta sig upp till toppen av Le Canigou (2.784 m över havet). Antingen för att jag inte alls är i så bra form som jag tror eller så kände jag av den höga höjden och tunna luften Det tog en halvtimme längre än beräknat men upp kom jag! T och Dexter hängde med halvvägs men vände sedan om. Toppen av Canigou är allt annat än hundvänligt plus att det fanns isarder (pyreneisk gems) på slutningarna. Jag såg framför mig hur Dexter satte fart efter dem.  Att hålla honom kopplad samtidigt som man ska gå på smala, branta och steniga stigar är för jobbigt. Men T verkade inte allt för ledsen över att gå tillbaka ner till vandrarhemmet varifrån vi startade, och ta med Dexter på en skogspromenad istället.

Att gå upp till toppen tog mig 2,5 timme. Att gå ner 1,5 timme. En sammanlagd sträcka på 7,5 kilometer bara, men lutningen, den tunna luften och en tuff sista sträcka med bara berg och sten och ingen egentlig stig, gjorde att det tog sin lilla tid. Jag har tyvärr lätt för att stuka vristerna och går därför försiktigt i oländig terräng.

Om jag kommer att göra om det? Förmodligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig – sluttningarna lär vara fantastiskt vackra när alprosorna (en slags rododendron) och ginsten blommar på försommaren ...

Konstiga färger. I verkligheten är det riktigt grönt nedanför trädgränsen och jättefint.

Beviset på att jag tog mig upp!

Utsikten åt norr.

Stigen när den fortfarande är en stig.

Dexter äter äppelskrutt.

En del av utsikten från vandrarhemmet. Medelhavet i bakgrunden.

Canigou light i september

G och V fixade det, besteg Le Canigou, franska kataloniens mytomspunna berg! Så inspirerande.
I början av september, om allt vill sig väl, är det vår tur att ta oss upp! Men jag vill inte ge mig ut på svårare strapatser än jag kan njuta av, jag är trots allt 17 år äldre än min halvbror och känner dessutom inte att jag har något att bevisa. Det är naturupplevelsen och utsikten som lockar. T, Dexter och jag kommer därför att åka jeep första delen av sträckan och därefter ta resten av berget till fots. På så vis slipper vi övernattning och tung packning.
Vi kommer att lämna Cerbère klockan sex på morgonen för att åka till Prades där vi hämtas upp med jeep och skjutsas ner igen på eftermiddagen. Det finns ju inga riktiga vägar uppe i bergen så det blir ett äventyr bara det. Jag räknar med att vi är hemma igen före klockan sju på kvällen. Skulle det visa sig att vi gillade det, gör vi om det hela i juni när blommande rododendron täcker de lägre delarna av bergen. Men kanske att vi då skippar toppen och nöjer oss med att gå till fots upp till vandrarhemmet 2.100 meter upp.
Jag gillar att skriva men jag gillar även att uppleva. Vilken tur att jag numera kan göra både och!

Vandring upp till Pic de Garces

Dexter är mer intresserad av getbajs än utsikten.

Det är kväll och dagsljuset är på väg att försvinna. Ute blåser det hårda vindar och jag har tänt ljus och dricker te. Njuter av kvällen efter att ha tillbringat hela dagen utomhus. Tillsammans med den skandinaviska föreningen Nimros åkte vi iväg och vandrade upp till Pic de Garces ovanför Céret. Det var riktigt kyligt och lövträden upp i bergen hade inte slagit ut ännu. Kontrasten mellan kustbandet och de inre delarna av regionen är stor. Kul att se lite annat än våra vanliga hoods. Det finns hur mycket som helst att upptäcka och göra härikring om man gillar att vara ute i naturen. Vi träffade till exempel på ett gäng amerikanska skolungdomar som ägnat dagen åt att vandra, plaska i bäckar och utforska grottor.
Dexter uppförde sig exemplariskt och jag undrar om han någonsin haft lika roligt som idag. Han är nu helt utslagen och orkar inte ens leka med sin älskade pipvessla.

Jag äger numera såväl vandringskängor som vandringsstavar. 

Utsikt över Céret.

Albèresmassivet, den ostligaste delen av pyrenéerna.

Florainventering

Regnet har dragit iväg för denna gång (barometern påstår dock att ett nytt lågtryck är på väg) och lämnat rejält svalare väder efter sig. Bara sex grader varmt i natt. Som i januari alltså. Med den skillnaden att solen är mycket varmare nu och att jag inte behövde ta på mig vinterjackan när jag var ute med Dexter i förmiddags. En promenad upp till fyren blev det, med paus vid bystranden så att han fick leka av sig med ett par hundkompisar som vi träffade på.
Jag fortsätter att inventera traktens flora. Dagens fynd blev en trift och en Matthiola.

Matthiola incana subsp. inmana, tillhör familjen lövkojor.

Armaria ruscinonensis Girard, en triftväxt.

Kalla vindar men skir grönska.

430 meter

Det vankas dåligt väder. Regnbågen över havet bådar inte alls gott och ska man tro vädersajterna ska det inte bara regna kopiösa mängder tisdag och onsdag utan även åska. I Cerbère blir det som värst på onsdag. Därför passade vi på att ta en tur upp i bergen idag. Vi började med att gå uppför en, som det kändes, lodrätt getstig som sträckte sig hur långt som helst, eller åtminstone upp till 370 meter över havet där hängflygarna brukar kasta sig ut. Vi kom sedan in på en mänskligare lutning och fortsatte upp till 430 meter. Äntligen fick jag se vad som gömde sig bakom bergskammen! Fler och högre bergstoppar. Fantastiskt vacker.
Drygt en mil gick vi sammanlagt och dagens övning slutade med ömmande vader, lår och rumpa. Jag antar att det innebär att de fått jobba ordentligt.

Vill promenera och vandra mera

Sitter man så mycket vid datorn som jag gör måste det balanseras upp med att jag rör på mig om jag inte ska få ont i kroppen och gå upp i vikt. Promenader – gärna riktigt långa – är den motionsform jag gillar bäst men jag har blivit lite försoffad. Jag var ju ute och gick en del i somras men många gånger var det helt enkelt för varmt för längre turer. Annat är det nu. Fortfarande shortsväder men bara 23-24 grader.

Ambitionen är att testa samtliga vandringsleder som finns runt byn innan högsommarvärmen är tillbaka nästa år. Fast då måste jag köpa bättre skor samt något lämpligt ytterplagg. Kanske en vandringsstav också, som hjälp att hålla balansen. Stigarna i bergen är både branta och steniga. Drömmen är att få så pass bra kondition att till våren kunna gå längs med någon av de fantastiskt vackra vandringslederna högre upp i Pyrénéerna.