Le Canigou

Det var jobbigare än jag trodde att ta sig upp till toppen av Le Canigou (2.784 m över havet). Antingen för att jag inte alls är i så bra form som jag tror eller så kände jag av den höga höjden och tunna luften Det tog en halvtimme längre än beräknat men upp kom jag! T och Dexter hängde med halvvägs men vände sedan om. Toppen av Canigou är allt annat än hundvänligt plus att det fanns isarder (pyreneisk gems) på slutningarna. Jag såg framför mig hur Dexter satte fart efter dem.  Att hålla honom kopplad samtidigt som man ska gå på smala, branta och steniga stigar är för jobbigt. Men T verkade inte allt för ledsen över att gå tillbaka ner till vandrarhemmet varifrån vi startade, och ta med Dexter på en skogspromenad istället.

Att gå upp till toppen tog mig 2,5 timme. Att gå ner 1,5 timme. En sammanlagd sträcka på 7,5 kilometer bara, men lutningen, den tunna luften och en tuff sista sträcka med bara berg och sten och ingen egentlig stig, gjorde att det tog sin lilla tid. Jag har tyvärr lätt för att stuka vristerna och går därför försiktigt i oländig terräng.

Om jag kommer att göra om det? Förmodligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig – sluttningarna lär vara fantastiskt vackra när alprosorna (en slags rododendron) och ginsten blommar på försommaren ...

Konstiga färger. I verkligheten är det riktigt grönt nedanför trädgränsen och jättefint.

Beviset på att jag tog mig upp!

Utsikten åt norr.

Stigen när den fortfarande är en stig.

Dexter äter äppelskrutt.

En del av utsikten från vandrarhemmet. Medelhavet i bakgrunden.