Kodnamn Verity

Jag har läst otaliga böcker om andra världskriget de senaste åren. Trots detta har de skilt sig mycket från varandra; de har bland annat handlat om engelska barn som evakuerats, judar i koncentrationsläger och tyska ungdomar som tvingats bli en del av nazismen. Men aldrig tidigare har jag läst en bok som handlar om kvinnorna som stred i kriget. Detta tomrum fyller dock nu den just utkomna boken Kodnamn Verity av Elizabeth Vein.

I Kodnamn Verity möter vi den brittiska agenten Queenie och hennes bästa vän, stridspiloten Maddy. Tillsammans är de några av de få kvinnor som strider i andra världskriget mot Tyskland och nazismen. Under ett misslyckat uppdrag i det ockuperade Frankrike blir Queenie nedskjuten och tillfångatagen. Efter långa förhör fyllda av tortyr går Queenie med på att skriva ner allt hon vet om den brittiska underrättelsetjänsten i form av skönlitterära rapporter. Queenies tankar om den tyska militären och upplevelser som fånge blandas med tillbakablickar till hennes och Maddys tidigare liv. När Queenies berättelse tar slut tar Maddys vid som även den består av dagboksliknande anteckningar. De två historierna kompletterar och vävs in i varandra och i slutändan blir allt kristallklart.

Det första jag slås av när jag läser boken är att den känns så trovärdig. Förutom de djupa och spännande karaktärerna är dialogerna, miljöerna och händelseförloppen väldigt övertygande. Det är positivt och jag fångas av berättelsen redan efter första sidan. Det som dock blir problemet med trovärdigheten är att författaren nästan gjort för mycket research angående det brittiska flygvapnet och deras krigsmetoder. Ibland kan flera sidor efter varandra endast handla om flygplansmodeller och kodord och även om det är intressant blir det vissa stunder för mycket fakta att ta in. Jag kan ändå starkt rekommendera denna bok eftersom de lite sämre delarna vägs upp av de bättre. Kodnamn Verity innehåller otroligt många fina och hjärtskärande scener som jag sent kommer glömma.

Divergent

Divergent tillhör en av årets mest uppmärksammande ungdomsböcker. Därför började jag läsa med både förväntningar och en gnutta misstänksamhet till hands. Men allt sådant försvann redan vid första meningen och jag sögs in i Veronica Roths dystopsika värld. 

Berättelsen utspelar sig i ett framtidssamhälle där människorna är indelade i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. Varje år måste alla sextonåringar välja vilken fallang de ska tillhöra med hjälp av ett test. Till allas förvåning lämnar huvudpersonen Tris De osjälviska för De tappra. Bara de tio bästa kan få en plats hos De Tappra, snart väntar därför hårda test och utmaningar för Tris och hennes medkandidater. Under tävlingarna upptäcker hon något speciellt hos sig själv, en förmåga som anses vara ett hot mot falangen. För att inte riskera livet blir det hennes farligaste hemlighet. Men när ett krig bryter ut mellan falangerna inser hon att denna förmåga kanske är det enda som kan rädda henne. 

Jag skulle kunna skriva om Divergents handling hela dagen. Men måste sätta ett adrupt slut för att inte spoila för mycket. Det är en berättelse full av händelser och detaljrikedom, kanske är det också därför jag blev fullständigt beroende. Jag är helt hänförd av berättelsen och fascinerad över Veronica Roths sätt och skriva. Boken kanske inte har världens mest originella handling, men händelserna och karaktärerna gjorde ändå berättelsen till något av det mest spännande jag läst år 2012. 

Andra delen Insurgent kommer ut på svenska hösten 2013 och filmatiseringen av boken har premiär våren 2014. Bered er på mycket Divergent framöver! 

Förälskad i Jellicoe Road - igen

Som ni kanske minns så var det ungefär ett år sedan både jag och Elin hyllade Jellicoe Road här på bloggen. Vi var helt förundrade över den fina historien och Melina Marchettas förmåga att berätta två historier på olika plan och sedan kunna väva in dem i varandra. För någon vecka sedan kom boken ut på svenska, en översättningsprocess som vi följt via Katarina Kuicks blogg På väg mot Jellicoe Road. Nu är den äntligen här, och jag har läst den, varit på releasefest och på bokcirkel.

Att läsa en av sina favoritböcker på svenska efter att ha haft upplevelsen på ett annat språk kan både bli jobbigt och lika fantastiskt. Översättning är svårt, och speciellt en bok som innehåller ordlekar och ledtrådar som ska vävas in i varandra. Men jag är absolut inte besviken. Äntligen förstår jag hela historien och hur mysteriet faktiskt löser sig och jag har en bättre bild av alla fina karaktärer och miljöer. Jellicoe Road är definitivt en av de bästa ungdomsböckerna jag läst de senaste året och jag kommer nog aldrig kunna glömma den. Det är något med stämningen och känslan i boken som får en att bara vilja stanna kvar.

Ni som tidigare inte läst Jellicoe Road på engelska måste inskaffa den genast! Nästan alla jag har mött, både på releasefesten, bokcirkeln och som jag sett skriva om den på olika bloggar håller med om att början är svår och att man nästan inte förstår någonting. Men låt er inte avskräckas! Den är helt underbar och alla håller sedan med om att Jellicoe Road är något alledeles speciellt och också helt fantastiskt underbar. Det är den bästa boken att ordna bokcirkel om. Efter att ha läst ut den vill man bara dela med sig av sina favoritkaraktärer och platser, berätta om sina frågetecken och stunder då allt gick ihop. Så köp den, läs den och ordna bokprat! Ni kommer inte ångra er!

Bok om 11 September

En tidig morgon i New York ligger Jasper och sover i Brooklyn. Peter skolkar utanför en skivaffär och väntar på Bob Dylans nya skiva. Clarie är på första lektionen då läraren plötsligt meddelar att ett av tvillingtornen brinner. Det är den 11 september, en dag som kommer förändra deras liv för alltid.

En bit av mig fattas ger en liten glimt ur de här personernas liv. Tillräckligt mycket för att se hur mycket händelsen påverkade dem fast än ingen de kände omkom. Ibland kunde jag känna att det var för mycket 11 september, jag ville veta mer om karaktärernas liv. Men det är trots allt 11 september som är det stora temat här och det annorlunda att se det ur New Yorkbors perspektiv. Attacken kändes på något sätt ännu mer ofattbar efter att jag läst boken.

Något jag gillade extra mycket var hur alla New York-bor hjälpte varandra i kaoset. I katastroffilmer ser man ofta hur människor trampar ner varandra, börjar slåss och sno varandras bilar för att komma bort från Manhattan. Här skrev han hur folk istället hjälpte varandra, bar de skadade, skoaffärer gav bort gympaskor till alla som flydde och affärer kastade ut vatten på gatorna. En version av mänskligheten som jag gillar mycket bättre än Hollywoods.

Dustlands - ett äventyr!

Saba lever ett fridfullt liv i Silversjö med sin bror, far och lillasyster. Hon har inte sett mycket av världen utanför gården. Men en dag kommer plötsligt fem svartklädda ryttare till deras hem. De kidnappar hennes bror Lugh och dödar hennes far. Saba och lillasystern Emmi ger sig efter ryttarna fast bestämda att rädda brodern.

Blodröd väg gjorde mig inte besviken! Det tog ett tag innan jag vande mig vid språket som innehöll massor av slang som "e" istället för "är" och "mej" istället för "mig." Men när jag väl kommit över den tröskeln så fanns där ett fantastiskt äventyr att njuta av. Boken var spännande från första till sista sidan och fylldes däremellan av strider, kärlek, vänskap och hemligheter. Kanske inte en ny Hungerspelen men en riktigt bra dystopi. Kanske till och med bättre än Ful-serien. Det här är något du inte får missa! Höstens stora måste är helt klart Blodröd väg.

Jag tycker även det är lite komiskt att filmrättigheterna till Blodröd väg har blivit sålda till Riley Scotts produktionsbolag. Jag fick nämligen hela tiden associationer till Gladiator medan jag läste. Kanske är det här en framtidsversion av filmen?

Ännu en fin bok av Michelle Magorian

Tolvåriga Rusty blev evakuerad till USA tillsammans med andra brittiska barn under andra världskriget När hon fem år senare återvänder till England har mycket förändras. Rusty är inte längre den femåriga tysta flickan, utan en livlig pratsam tjej i färgglada amerikanska kläder med en tydlig amerikansk accent. Hennes mamma känner inte längre sin dotter och Rusty känner inte längre sin mamma som också förändrats. Hennes pappa som återvänt från kriget är en sträng typ och Rusty skickas bort på internatskola. På skolan retar flickorna henne för hennes amerikanska accent, färgglada kläder, slang ord och att hon ligger efter i studierna. Rusty som vantrivs i England och längtar hem till sin amerikanska familj blir allt mer rebellsik och börjar göra upp hemliga planer för hur hon skall ta sig hem igen.

Michelle Magorians böcker brukar alltid vara underbara, jag älskar hennes En liten kärlekssång och Godnatt mister Tom (läs dem!) Hemlängtan är också en typisk Magorian bok. Jag fastnade för huvudpersonen Rusty och stod hela tiden på hennes sida. Men det gjorde nästan att jag blev arg på alla runt omkring, knäppa farmodern och pappan, de elaka tjejerna på skolan och skolans konstiga regler. Det var så synd om Rusty som egentligen inte gjorde något fel. Jag tycker om hur författaren skildrade de stora skillnaderna mellan USA och England, alla missförstånden som uppstod och hur Rusty verkligen förändrades. Hemlängtan är ännu en fin bok av Michelle Magorian. Den kanske inte hamnar allra högst upp på listan, men nästan.

Dystopisk klassiker

I skolan har vi just nu ett projekt i svenskan då vi arbetar med dystopiska romaner och noveller. Jag läser George Orwells klassiker 1984, och efter varje femtedel av boken reflekterar jag kring ett visst ämne t.ex. expositionen, miljöbeskrivningarna eller karaktärerna. När man verkligen djupdyker i en bok och analyserar den får man ut så mycket mer än vad man skulle fått om man bara läst den rakt upp och ner. 1984 är en fantastisk bok som lämnar starka avtryck och sätter igång många tankar. Än har jag inte läst ut den, men jag har tillräckligt med underlag för att tipsa er om denna fantastiska bok.

                                                       

Boken är skriven av den brittiska författaren George Orwell år 1949. I romanen 1984 beskriver han en dystopisk framtid som han  tyckte var möjlig att utvecklas i slutet av 50-talet. Ett samhälle med en stark ledning och överhuvudet "Storebror" som ser allt och alla. Ett samhälle utan yttrandefrihet, och egen vilja. Ett samhälle där ingen går säker, där alla kan avslöja alla. Ett samhälle där alla tvingas vara på partiets sida och inte ha åsikter emot. Ett samhälle där historien inte finns eftersom den hela tiden ändras för att passa partiets åsikter, föraningar och krav. Huvudkaraktären i 1984 är Winston Smith, en man i 40-årsåldern. Utåt sett verkar vara precis som alla andra; han instämmer i sina vänners gillande ord om ledningen, skriker under de två hatminuterna och gör ett lysande jobb för partiet. Men inom honom är tankarna annorlunda. Han har åsikter mot partiet och gör förbjudna saker i hemlighet. I ett sådant övervakande samhälle som i 1984 är det svårt att inte bli upptäckt.

Mina förväntningar på boken var höga. Det är en omtalad klassiker som recenserats otroligt många gånger och som analyserats sedan första upplagan trycktes. Efter vad jag läst hittills måste jag säga att boken har levt upp till mina förväntningar och lyckats beskriva framtidsscenariet på ett övertygande och skickligt sätt. Boken har sina sega delar, t.ex. ett tjugotal sidor urdragna ur en bok Winston själv läser, där texten är minimal och orden svåra, men efter några sidor är boken farligt spännande igen och jag är med ens indragen i det dystpiska samhället. Miljö-och karaktärbeskrivningarna är inte många, men det George Orwell beskriver ger mig bilder så tydliga att det känns som om jag sett allt med mina egna ögon. Mycket beror det nog på hans bra metaforer och förmåga att beskriva miljön via Winstons tankar, men jag tror också att det beror på att jag redan har bilder i huvudet av ett krashat samhälle där det ledande partiet gått över styr.  Att berätta om framtidssenarion är just nu otroligt populärt både när det gäller film och litteratur. (Se tidigare inlägg om dystopiska ungdomsromaner).

Svärdet och spiran

När jag tänker på januari tänker jag också på Svärdet och spiran. Serien som jag och en kompis satt klistrad framför fyra torsdagar i rad. Det kanske är dumt att tipsa om den nu i efterhand men jag känner att jag ändå måste skriva om den. Förhoppningsvis har flera av er också sett den. Det bästa är att Svärdet och spiran från början är en bok, av författaren Ken Follett. Just nu funderar jag allvarligt på att läsa den, trots de 1077 sidor boken består utav och trots att jag inte hinner läsa så mycket. Men jag avgudade serien och har hört så mycket om böckerna att jag lätt kan offra "min dyrbara tid" på en sådan tegelsten. 

Tomorrow when the war began

Jag har alltid svårt att ta mig igenom långa serier, speciellt när alla böckerna redan finns utgivna. När det gäller John Marstens succé serie "Imorgon när kriget kom" kom jag aldrig längre än till första boken, den var jätte bra, verkligen, men att fortsätta läsa serien var något jag aldrig ens funderade på.

Men nu har boken filmatiserats. Den åttonde april går det att se Imorgon när kriget kom på bio, och den verkar vara väldigt spännande. Jag kommer absolut att se den på bio. Kolla bara på trailen:

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Ombeni har flytt från kriget i Kongo och hamnat i Sverige. Här har hon fått en lägenhet och hon går på gymnasiet uppe i norra Sverige. Men ingen förstår vad hon varit med om, vad hon utsatts för, hur hennes familj utplånats och hur hon varje dag oroar sig över sina försvunna systrar öde nere i Kongo.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig handlar om ett otroligt viktigt och aktuellt ämne. Den visar hur svårt det är att komma som flykting men också att många flyktingar faktiskt har varit med om svåra saker och upplevt krig, något som alla kanske inte tänker på. Som alltid gillar jag Chistina Wahldén just för att hon skriver om viktiga saker med ett väldigt enkelt språk. Man behöver inte vara en bokmal för att kunna ta till sig berättelsen, utan detta är en bok som alla kan läsa, ung som gammal, läsvan som inte läsvan och alla kan nog bli lika berörda av den som jag blev. Ännu en fullträff av Wahldén!

Slutet är nära!

Det är nu allt avgörs. I sista delen av Hungerspelen trilogin. Revolt.

Vad händer med Peeta som är tillfångatagen?
Vem kommer Katniss att välja mellan Gale och Peeta?
Och kommer hon att lyckas besegra president Snow och regimen?

Nu är jag framme vid detta stora ögonblick då sista delen i Hungerspelen ska recenseras. Hungerspelen är en av de böcker jag kan lägga på listan över "stora bokresor." Listan har tidigare bara innehållit ett fåtal böcker som Harry Potter, Narnia, Twilight och en del andra... När jag upptäckte den då okända boken i bokhandeln för några år sedan började min "Hungerspelen resa", jag läste den och kunde inte släppa den, inte utan att en hel del tårar föll. Sedan upptäckte jag Fatta eld på bokmässan förra året och den var en lika stor upplevelse som den förra. På bokmässan i år hittade jag Revolt, den avslutande delen men även den delen som kommer att avgöra allt. 

Katniss äventyr hade förut bara börjat, nu är det på väg att sluta. Det är alltid lika sorgligt att läsa sista kapitlet i en bra serie. Men Suzanne Collins kan hon. Hon kan göra en bok spännande från början till slut. Snålar inte på bra händelser men överdriver inte heller. Och varje kapitel slutar så att man bara vill fortsätta läsa. Sista delen var som jag skrev också den avgörande delen. Det hänger på sista delen om serien ska bli en bestående succé och lyckas som film. Men hon klarade pressen och skrev kanske det bästa möjliga avslutet som inte var ett dugg förutsägbart. Även om Hungerspelen nu är slut är det inte sista kapitlet för serien. Om några år görs den till film, då med chans att bli en av de större succéerna. Jag tror på den här boken lika mycket som jag älskar den.

Först var det Harry Potter, sedan Twilight och nu kommer Hungerspelen lika glödande som Katniss själv.

Svarta vingar

"Först hittar Liam kniven. Sen följer han och Max efter den flaxande kajan och hittar något mycket värdefullare. Det blir början på en sommar som Lam aldrig  kommer att glömma. En sommar då vänskap sätts på prov och så gränsen mellan ont och gott tänjs." 

Jag ryser när jag tänker på Svarta vingar, det är det bästa jag läst på länge. Att David Almond fick H.C. Andersen-medaljen i år förstår jag absolut efter att ha läst Svarta vingar. 

Handlingen är både vacker och magisk men också makaber och skrämmande. I boken diskuteras våld och krig där Irakkriget står i centrum. Sedan finns Liams barndomskompis, den läskiga Nattrass med sina sjuka, blodiga fantasier. Svarta vingar ger en mycket att fundera på, det är många allvarliga ämnen i en spännande berättelse som är både realistiskt och magisk. 

Om det låter trist glöm inte att det är en riktig sträckläsare, oavsett kön och ålder. 

...och så har jag det nu.

Trots oroligheterna i världen skickas 15 åriga Daisy till England för att tillbringa sommaren hos sina kusiner som bor i ett stort hus på landet. Men kusinerna är minst sagt annorlunda, speciellt Edmond som verkar kunna läsa hennes tankar. Det blir den mest fantastiska sommaren i Daisys liv och det är svårt att ta kriget på allvar. Men när armén beslagtar kusinernas hus splitras den täta syskonskaran och Daisy hamnar i ett främmande hem tillsammans med kusinen Piper. Den perfekta sommaren är plötsligt slut och ersätts av död, skräck och våld. Daisy och Piper flyr planlöst ut i det engelska landskapet för att försöka finna sina förlorade syskon/kusiner. Men hur stor är chansen att de fortfarande är vid liv?

Så mycket som jag gillade "Justin Case" var jag tvungen att läsa Meg Rosoff andra översatta bok "Så har jag det nu". Och nej, det var inte alls samma nivå på den som "Justin Case". Men jag gillade den ändå. Jag tycker om Meg Rosoffs språk. "Så har jag det nu" var skriven som om Daisy själv berättade vad hon varit med om. Från att ha varit en väldigt lättsinnig berättelse blev den allvarlig ju mer kriget påverkade dem. Kriget påminner mig om det i John Marstens böcker, ett hittapå krig i nutid. Både spännande och gripande. Mycket kärlek och vänskap samt starka känslor som väcks till liv. Helt klart värd att läsa!

Muren

 

På var sin sida av muren bor Peter och Sofia. Muren har alltid funnits där och de har blivit uppfostrade till att hata fienden på den andra sidan. Men en dag kommer en ny häst till Peters stall, Storm. Storm är till en början vildsint och de vuxna kallar honom farlig. Men Storm kommer förändra Peters och Sofias liv för alltid.

Vad jag först av allt gillade med Muren var att den var så lättläst och kort samtidigt som den handlar om viktiga ämnen. Det betyder att man inte behöver vara den mest bildade personen eller boknörden för att läsa en bra bok.
För visst innehåller muren viktiga ämnen! Murar är något som finns överallt omkring oss. Man kan prata om att bo på rätt eller fel sida av vägen, en fin eller sämre skola. Berlinmuren var en verklig mur som splittrade ett land och nu byggs det ännu en mur nere i Palestina.

Jo, murar är något som alltid är aktuellt. I boken möts tillslut Peter och Sofia. Med de fördomar och hat de två sidorna byggt upp mot varandra tror de först att de ska mörda varandra, äta upp varandra levande och allt möjligt. Men det visar sig att båda egentligen är helt vanliga barn.

Gillar även att figurerna i boken har helt vanliga svenska namn, de spelar dataspel och chattar precis som vi och ingen speciell plats utpekas. Den skulle kunna utspela sig vart som helst och när som helst.

Mister Pip!

Jag hade hört att att tro på mister Pip skulle vara så fantastisk. Handligen tyckte jag var väldigt fin. Matilda och hennes klasskamrater blir förtrollade av lysande utsikter när mr Watts läser högt för dem. De drömmer sig bort till ett England och glömmer helt bort kriget och oroligheterna som härjar på ön. Men det fanns bara ett stort problem när jag läste boken. Jag kände mig inte närvarande.

När hemska saker hände, när jag visste att nu borde jag gripas med, kanske gråta, kände mig mer förvånad. Sedan övergick min förvåning till att jag tyckte det var hemskt, men jag berördes inte. Detta är väldigt synd tycker jag och jag vet inte om det beror på mig eller boken. Antagligen beror det på mig. Alla människor reagerar olika på en bok och den här boken tog inte tag i mig, tyvärr.

Däremot har jag blivit väldigt sugen på att läsa Charles Dickens bok lysande utsikter. Jag har inte varit nyfiken på att läsa en Charles Dickens innan. Men det känns konstigt att jag känner till alla karaktärer, vad som händer, plus andra bokfigurers åsikter om händelser, utan att själv ha läst den. Det är inte bara i att tro på mister Pip som jag har läst om lysande utsikter. Utan den har förekommit i väldigt många böcker jag läst, och då är det svårt att inte bli nyfiken tillslut.

Lika underbar!

Godnatt mister Tom var minst lika underbar som alla har sagt. Jag tror att jag skulle kunna läsa om den tusen gånger utan att tröttna. Om jag hade läst den för flera år sedan när jag var yngre hade det absolut blivit en av mina favoritböcker, självklart älskar jag boken nu också. Nio eller femton, det spelar ingen roll, den passar alla!

Under andra världskriget blir barn från London utplacerade på Landet. Lilla Willie hamnar hos den buttra och enstöriga Tom Oakley. Willie är från början svag, tanig och undernärd. Men under tiden hos Tom blir han allt starkare och han får dessutom för första gången i sitt liv vänner. Även Tom förändras, han blir van vid Willies sällskap och börjar sakteliga umgås med människor igen. Men deras idyll förstörs snabbt då Willies mamma kallar tillbaka honom till London. När en tid har gått utan att Tom fått några livstecken från Willie bestämmer han sig för att åka efter och ta reda på vad som har hänt honom.

Nu när jag har läst flera av Michelle Magorians böcker börjar jag känna igen hennes stil. Huvudpersonerna är från början oskuldsfulla och barnsliga men något händer alltid som gör att de växer. Huvudfigurerna har dessutom en stor passion. Tillexempel Willie älskade att måla och han hade en stor talang för det och skådespeleri. Henry i Tystnad, Tagning älskade film och Rose i en liten kärlekssång älskade att skriva och ville bli författare. Detta gör att jag känner mig väldigt hemma i hennes böcker. Böcker, teater, film och teckning får mig att känna mig mer hemma än vad jag skulle gjort om böckerna handlat om fotboll, ishockey och dans om ni fattar. Jag blev dessutom väldigt lycklig över att få återse Mrs Clarence och fiskebyn Salmouth som en liten kärlekssång utspelade sig i.

a little love song

A little love song, eller en liten kärlekssång av Michaelle Magorian får bli mitt stora alla hjärtans dag tips. Det känns som riktig bra timing att jag läst ut en så romantisk bok precis lagom till alla hjärtans dag. Hittills är nog detta det bästa jag läst av Michelle Magorian, men jag är väldigt nyfiken på godnatt mister Tom som är så omtalad.

En liten kärlekssång utspelar sig i slutet av andra världskriget, snart artonåriga Rose och hennes storasyster Diana tillbringar sommaren i en liten kuststad. De hyr en liten stuga som tillhört, Mad Mathilda, en gammal dam alla sa var knäpp som nyligen dött. Rose lär känna många nya människor, de hon lär känna bäst är Alec som har byns lilla bokhandel och Derry. Rose har alltid trott att ingen någonsin kommer bli kär i henne, men när hon träffar Derry förändras allt. En kväll hittar hon en nyckel till ett låst rum i stugan. I det låsta rummet hittar hon Mathildas gamla dagböcker. I dagböckerna berättar Mathilda en historia från ett annat krig, en stark och sorglig kärlekshistoria som Rose blir helt betagen av, sedan börjar hon tveka, är hon verkligen kär i Derry?

Historien är verkligen super fin. När jag läste blev jag hela tiden bestört, sedan lycklig, bestört, sedan lycklig.. och sedan jätte lycklig. Förutom den fina kärlekshistorien så tyckte jag om allt runt omkring. Rose och Diana lärde känna många andra människor som tillexempel gravida och ogifta Dot och Mrs Clarence. Det är verkligen spännande att dessutom följa så många bifigurer, i många ungdomsböcker känns det så avskalat, så begränsat med personer som om ungdomar inte klarar av att läsa om mer än en en person i taget eller som om ungdomsförfattarna inte klarar av att ha med för många personer. I Michelle Magorians böcker får man lära känna så många andra människor och det väcker dessutom så mycket mer känslor till liv. Sedan får det självklart inte bli förmånga figurer heller men det blir ibland enformigt att läsa så många ungdomsböcker som följer samma manus. Nä, nu medans jag har skrivit så har jag bestämt mig för att gå in och beställa Godnatt mister Tom, jag vill verkligen läsa den!

Hörs sen! / Elin

Jadetronen

Jadetronen, andra boken i serien om Laurence och draken Temeraire, är minst lika spännande som ettan. Nu har kineserna fått reda på att deras gåva till Napoleon hamnat i fel händer. Temeraire blir ett förhandlingsobjekt mellan Kina och Storbritannien Laurence och Temeraire måste nu åka till Kina och resan blir minst sagt farofylld.

Jag ska faktiskt läsa hela serien tror jag. Det är inte ofta jag känner för att läsa en serie på mer än fyra böcker, om de inte är riktigt riktigt spännande. Jadetronen var inte spännande på det sättet. Jag tycker om själva historien, att man i Napoleonkrigen inte bara använde sig av skepp och soldater utom dessutom av drakar. När jag pluggar om franska revolutionen saknar jag verkligen den detaljen och önskar att den funnits där.

Kvar att läsa:
Hans majestäts drake
Jadetronen
Svart krut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Var är spänningen?

Shanzoc, Liva och Comil måste snart ge sig av från Manjir för att fortsätta letandet efter de andra nyckelväktarna. De måste varna dem för De avskydda som är ute efter att ta deras nycklar och släppa ut all världens ondska. Eftersom de är instängda i Utlandet och Manjir har avslöjat för dem den andra nyckelväktaren finns utanför utlandet så måste de hitta ett sätt att ta sig över den stora muren som håller befolkningen instängd i utlandet. Deras resa fortsätter som den innan gjort, de letar efter nyckelväktarna och De avskydda letar efter dem och Nyckelväktarna.

Jag tyckte väldigt mycket om första boken, på ödets vingar. Denna däremot tyckte jag var lite snål med spänningen. Språket, historien, figurerna, visst de är fortfarande toppen. Men jag vill ha mer spänning! Att spara all spänning till på slutet tyckte jag inte riktigt funkade här. Julia Sandström skriver på sin blogg att hon just nu lutar mot att serien ska bli fyra böcker, kanske fem om fyran blir för lång eller om hon inte får med allt. Jag är väldigt nyfiken på vad som ska hända i de andra böckerna och hur historien kommer att sluta. För trots spänningsbristen finns fortfarande lässuget för Nyckelväktarna, och i april kommer jag antagligen sluka under vingarnas skugga med ett litet hopp om att tvåan bara var en mellanbok och att historien fortsätter vara så bra som den först var.

Drakar är ämnet

En bok jag har haft svårt att släppa i veckan är hans majestäts drake av Naomi Novik.
På baksidan står det att den har allt en fantasyälskare kan önska sig. Nja.. det håller jag inte riktigt med om. Den saknade mycket av det jag tycker en riktigt bra fantasybok ska innehålla. Istället riktar den in sig på ett ämne, drakar.
Det är också det jag tycker så mycket om med den. De få stunder jag var tvungen att lägga ifrån mig den glömde jag nästan bort att drakar inte finns på riktigt. De känns så verkliga!

Boken utspelar sig mest i Storbritannien under Napoleon krigen. Britterna gör sitt yttersta för att försvara sina gränser och kapten Laurence befinner sig på skeppet HMS Reliant. När de besegrar en fransk fregatt finner de ett drakägg ombord på skeppet. De räknar ut att ägget håller på att kläckas och lottar motvilligt om vem som ska bli drakens kapten. Det blir en ung höjdrädd stackare, men när ägget knäcks är inte den lilla draken ett dugg intresserad i sin anivsade kapten.
Laurence tvingar ge upp alla sina drömmar inom flottan och flyger hem till Storbritannien för sin och draken Temeraires utbildning. Snart beredda att kämpa till sista bloddroppe för att hindra Napoleon och hans armé att nå deras strand.

I boken finns drakar lika mycket som Lord Nelson och slaget vid trafalgar, det är som om min skolbok i historia har missat en viktig detalj. Författaren skriver detaljerat om drakens besättning, olika övningar och formationer i luften och i slagen missas inte ett enda vingslag. Men det är också väldigt mycket flygning och väldigt lite annat, så därför är jag osäker på att många kommer bli lika förtjusta som jag blev.
Men det är upp till er, själv har jag en hel serie framför mig att sluka.
Jadetronen
Svart krut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf